Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!
Allt är hopplöst, jag ger upp!
-
Avregistrerad användare Trådstartaren
Det finns en person på Akutenheten som jag har förtroende för och som det alltid funkat att vara ärlig mot. Det går att bolla tankar och han verkar förstå hur jag tänker. Flera av hans kollegor har varit otrevliga så det har lett till att jag oftast lägger på om inte han svarar. Men i måndags var det han och det var riktigt skönt! Han litar också på mig vilket gör att det gör ont i mig att jag bröt mitt löfte att berätta för psykologen.
Anledningen till att jag inte vill berätta på mottagningen är att jag vet (av erfarenhet) att man kommer att se det som ett rop på uppmärksamhet och ett försök att “utpressa” dem till att jag ska få gå kvar (vilket ju inte är aktuellt för mig eftersom psykologen slutar, men det är det ju inte säkert att de andra förstår). Hur just min psykolog reagerar vet jag inte men berättar hon för läkare eller teamet lär det ta hus i helvete, det brukar det göra.
Istället är det för mig ett tecken på att jag just nu mår fruktansvärt dåligt (det var en jobbig känslomässig helg, och det blev nog sista droppen tror jag). Jag vill inte självskada, jag vill inte att andra ska se, jag vill inte att någon ska “dra växlar” på det som man historiskt har gjort. Jag förstår inte att man inte ännu har förstått att det i de allra flesta fall handlar om en inre smärta som blir för svårhanterlig. Jag har själv under inläggning fått skriva på kontrakt om att inte självskada, med hot om omedelbar utskrivning om man bryter överenskommelsen. Bara det ger ju sån ångest så det är inte sant. Det är ungefär som att bestämma sig för att man inte FÅR ha ångest i en specifik situation, då är det ju nästan kört på förhand.
Jag är så besviken på mig själv och faktumet att 7 års kamp kan göras ogjord i sådan hast. Och så får man börja räkna från noll. 3 dagar idag 😭 nu dyker ju tanken upp hela tiden att har jag ändå brutit min långa period av uppehåll så spelar det ingen roll om jag gör det igen.
Den senaste veckan har jag sovit ungefär 3h per natt och ångesten är så hög så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och till råga på allt så har jag lovat att åka med på en kurshelg med ett momentansvar nu till helgen. Med tidiga morgnar och oftast rätt taskigt med sömn.
Jag är så trött men jag kan inte sova. Det är tortyr! Och jag kämpar med självskadeimpulserna nästan hela tiden för ångesten lämnar mig aldrig.
Det finns en person på Akutenheten som jag har förtroende för och som det alltid funkat att vara ärlig mot. Det går att bolla tankar och han verkar förstå hur jag tänker. Flera av hans kollegor har varit otrevliga så det har lett till att jag oftast lägger på om inte han svarar. Men i måndags var det han och det var riktigt skönt! Han litar också på mig vilket gör att det gör ont i mig att jag bröt mitt löfte att berätta för psykologen. Anledningen till att jag inte vill berätta på mottagningen är att jag vet (av erfarenhet) att man kommer att se det som ett rop på uppmärksamhet och ett försök att ”utpressa” dem till att jag ska få gå kvar (vilket ju inte är aktuellt för mig eftersom psykologen slutar, men det är det ju inte säkert att de andra förstår). Hur just min psykolog reagerar vet jag inte men berättar hon för läkare eller teamet lär det ta hus i helvete, det brukar det göra. Istället är det för mig ett tecken på att jag just nu mår fruktansvärt dåligt (det var en jobbig känslomässig helg, och det blev nog sista droppen tror jag). Jag vill inte självskada, jag vill inte att andra ska se, jag vill inte att någon ska ”dra växlar” på det som man historiskt har gjort. Jag förstår inte att man inte ännu har förstått att det i de allra flesta fall handlar om en inre smärta som blir för svårhanterlig. Jag har själv under inläggning fått skriva på kontrakt om att inte självskada, med hot om omedelbar utskrivning om man bryter överenskommelsen. Bara det ger ju sån ångest så det är inte sant. Det är ungefär som att bestämma sig för att man inte FÅR ha ångest i en specifik situation, då är det ju nästan kört på förhand. Jag är så besviken på mig själv och faktumet att 7 års kamp kan göras ogjord i sådan hast. Och så får man börja räkna från noll. 3 dagar idag 😭 nu dyker ju tanken upp hela tiden att har jag ändå brutit min långa period av uppehåll så spelar det ingen roll om jag gör det igen. Den senaste veckan har jag sovit ungefär 3h per natt och ångesten är så hög så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och till råga på allt så har jag lovat att åka med på en kurshelg med ett momentansvar nu till helgen. Med tidiga morgnar och oftast rätt taskigt med sömn. Jag är så trött men jag kan inte sova. Det är tortyr! Och jag kämpar med självskadeimpulserna nästan hela tiden för ångesten lämnar mig aldrig.
Gud, vad bra att det finns en sådan person på akutenheten! Det gör mig glad.
Om det är så att personalen på din mottagning skulle se ditt självskadande som ett försök till utpressning, så är det riktigt jävla vidrigt. Om det är den synen de har på människor i kris så borde de välja andra jobb. Det handlar ju verkligen inte om att få uppmärksamhet bara för att, utan det är ju snarare att rop på hjälp – hjälp som du är värd att få!
Någonting som jag tycker är en nackdel med att personalen jobbar i team, är att det i praktiken blir svårt att anförtro någonting åt EN person. För blir de osäkra på hur de ska hantera det man berättar, så frågar de oftast (och tyvärr) inte en själv, utan tar upp frågan med hela teamet. Jag förstår att de kan behöva diskutera saker sinsemellan, och att även de kan behöva stöd, men jag skulle helst se att man förblev anonym, precis som här på forumet. Anledningen till att jag önskar att det vore så är att jag tycker att man ska kunna berätta om någonting för en person som man litar på, och som man vet är stöttande och förstående, utan att behöva vara orolig för att den personen sprider det hela vidare till någon annan som kanske är mindre stöttande och förstående. Så fungerar det ju inom den helprivata psykiatrin.
En gång hade jag faktiskt en psykolog som sa att jag fick säga till om det var någonting som jag inte ville att hon skulle skriva i journalen, och innan hon tog upp någonting med teamet så frågade hon alltid mig först. Nu känns det skönt att jag inte har någon samtalskontakt inom psykiatrin, utan att jag har diakonen istället, för det jag berättar för henne stannar hos henne. Hon för det inte vidare till prästen eller någon annan i kyrkan, även om den personalen också är som ett litet team.
Jag förstår att du genomlider ett riktigt helvete just nu. Vilken otur att det är just den här helgen som du har lovat att åka med på kurs. Finns det någon chans att du skulle kunna strunta i det och ringa dig sjuk? Eller tror du att det finns en möjlighet att du kan må lite bättre av att komma iväg? Vad innebär momentansvar?
Avregistrerad användare TrådstartarenDet är en kurs inom kyrkan och jag har ett delansvar för musiken. Ett ansvar jag redan smitit ifrån under den senaste månaden för att jag mått för dåligt. Jag hoppas att ett miljöombyte kan vara bra, men är rädd att det blir dåligt med sömn. Jag har sovit ca 3-4h/natt de senaste veckorna så jag ligger så att säga på minus redan.
Svårigheten med att vara aktiv i kyrkan är att den diakon som hjälpt mig slåss på mottagningen också är min vän och ibland verkar det som om hon inte riktigt vet när hon lyssnar som vän och när hon gör det i tjänsten. Skulle vi boka tid för samtal vore det väl tydligare, men hon har ringt för att kolla läget ett par gånger de senaste veckorna och när jag berättade för henne att psykologen sagt upp sig och att jag då hade valt att inte prata om det med någon än så kommenterade hon att det var bra att veta så hon inte försa sig. Det gjorde mig osäker, för jag trodde inte att den risken fann alls. Vilket borde vara fallet i henne tjänst. Detta är en av anledningarna till att jag inte vill låta vänner hjälpa till i vården. Det blir alltid svårt med gränsdragningen. Men jag var desperat…
Jag håller med dig om att teamsamtalen borde kunna vara anonyma. Jag önskar också ett tätare samarbete mellan psykolog och läkare. Även om de sitter i samma team verkar de inte prata med varandra och oftast är ju journalanteckningarna så korta att de inte kan dra några slutsatser utan att fråga varandra, eller mig för den delen.
Tänk om vården kunde lyssna på oss patienter, faktiskt ta in vår erfarenhet. Och inte bara i termer av “hur bra var dagens samtal på en skala från 1-5” som de vanliga enkäterna är utformade.
Det är en kurs inom kyrkan och jag har ett delansvar för musiken. Ett ansvar jag redan smitit ifrån under den senaste månaden för att jag mått för dåligt. Jag hoppas att ett miljöombyte kan vara bra, men är rädd att det blir dåligt med sömn. Jag har sovit ca 3-4h/natt de senaste veckorna så jag ligger så att säga på minus redan. Svårigheten med att vara aktiv i kyrkan är att den diakon som hjälpt mig slåss på mottagningen också är min vän och ibland verkar det som om hon inte riktigt vet när hon lyssnar som vän och när hon gör det i tjänsten. Skulle vi boka tid för samtal vore det väl tydligare, men hon har ringt för att kolla läget ett par gånger de senaste veckorna och när jag berättade för henne att psykologen sagt upp sig och att jag då hade valt att inte prata om det med någon än så kommenterade hon att det var bra att veta så hon inte försa sig. Det gjorde mig osäker, för jag trodde inte att den risken fann alls. Vilket borde vara fallet i henne tjänst. Detta är en av anledningarna till att jag inte vill låta vänner hjälpa till i vården. Det blir alltid svårt med gränsdragningen. Men jag var desperat… Jag håller med dig om att teamsamtalen borde kunna vara anonyma. Jag önskar också ett tätare samarbete mellan psykolog och läkare. Även om de sitter i samma team verkar de inte prata med varandra och oftast är ju journalanteckningarna så korta att de inte kan dra några slutsatser utan att fråga varandra, eller mig för den delen. Tänk om vården kunde lyssna på oss patienter, faktiskt ta in vår erfarenhet. Och inte bara i termer av ”hur bra var dagens samtal på en skala från 1-5” som de vanliga enkäterna är utformade.
Vad bra att du engagerar dig i något! Är kyrkan, och det som händer där, också ett positivt inslag i ditt liv?
Jag kan förstå att det blir förvirrande med din vän. Det kan nog lätt bli så om man, som i hennes fall, ska vara både vän och hjälpa samma person i tjänsten. Att ha det så är väl inte optimalt, men jag förstår att du blev desperat och verkligen behövde ha någon som kunde hjälpa dig att fightas i vården. Och jag är glad att du har en vän!
Avregistrerad användare TrådstartarenKyrkan är i grunden något positivt, men det är komplicerat. Ett klassiskt exempel på att känna sig ensam i en folkmassa. Det finns människor som hälsar, jag har ett uppdrag som återkommer då och då. Men allt stannar där. Trots mängder av försök och trots att flera har uttryckt att de vill träffas även utanför så blir det aldrig mer. Jag har försökt att ta initiativ även här, men det blir tyst. Igen.
Jag hör hur de bjuder hem andra, hur man planerar att ses och hur man pratar om sådant man gjort ihop i veckan. Då jag vet att det förekommer, det handlar inte om att det är en kultur som “drabbar” alla så att säga.
Från att ha gått dit varje vecka, ibland flera gånger, till att helt utebli en dryg månad och dessutom då hoppa av ett uppdrag som jag mådde för dåligt för att genomföra, kom jag tillbaka en söndag härom sistens. Inte en enda människa ens nämnde att det var länge sen sist, ingen frågade hur det var eller kommenterade att jag saknats, eller att det märktes att jag inte var där den kväll jag hade mitt uppdrag.
Jag ser inte alla alltid, jag upptäcker inte alltid att någon är borta, och jag har inte sådan självbild eller uppblåsthet att jag tror att alla ju självklart har koll på om jag är där,men någon kunde väl ha reagerat? Någon kunde väl ha uppfattat att det blev annorlunda den där kvällen när jag var för dålig. Det gjorde faktiskt skitont helt ärligt. Och förstärkte känslan av att det inte spelar någon roll om jag dyker upp eller inte. Att man lätt ersätter mig i min roll utan att det märks och att ingen riktigt bryr sig varken om det eller att jag varit borta länge. Det blir bara bekräftelser på det jag innerst inne redan vet. Och såren på min arm, som jag river i dagligen nu, ibland omedvetet, ibland medvetet, är kvittot på smärtan.
Jag är ute på kursen nu och känner mig så ensam. Jag har ingen grupptillhörighet, vilket är helt naturligt i den här situationen, detta handlar om slutna samtalsgrupper så jag ska inte delta i dem, men jag trodde inte att jag skulle känna mig så utanför. I alla moment. Vad gör jag här?
Kyrkan är i grunden något positivt, men det är komplicerat. Ett klassiskt exempel på att känna sig ensam i en folkmassa. Det finns människor som hälsar, jag har ett uppdrag som återkommer då och då. Men allt stannar där. Trots mängder av försök och trots att flera har uttryckt att de vill träffas även utanför så blir det aldrig mer. Jag har försökt att ta initiativ även här, men det blir tyst. Igen. Jag hör hur de bjuder hem andra, hur man planerar att ses och hur man pratar om sådant man gjort ihop i veckan. Då jag vet att det förekommer, det handlar inte om att det är en kultur som ”drabbar” alla så att säga. Från att ha gått dit varje vecka, ibland flera gånger, till att helt utebli en dryg månad och dessutom då hoppa av ett uppdrag som jag mådde för dåligt för att genomföra, kom jag tillbaka en söndag härom sistens. Inte en enda människa ens nämnde att det var länge sen sist, ingen frågade hur det var eller kommenterade att jag saknats, eller att det märktes att jag inte var där den kväll jag hade mitt uppdrag. Jag ser inte alla alltid, jag upptäcker inte alltid att någon är borta, och jag har inte sådan självbild eller uppblåsthet att jag tror att alla ju självklart har koll på om jag är där,men någon kunde väl ha reagerat? Någon kunde väl ha uppfattat att det blev annorlunda den där kvällen när jag var för dålig. Det gjorde faktiskt skitont helt ärligt. Och förstärkte känslan av att det inte spelar någon roll om jag dyker upp eller inte. Att man lätt ersätter mig i min roll utan att det märks och att ingen riktigt bryr sig varken om det eller att jag varit borta länge. Det blir bara bekräftelser på det jag innerst inne redan vet. Och såren på min arm, som jag river i dagligen nu, ibland omedvetet, ibland medvetet, är kvittot på smärtan. Jag är ute på kursen nu och känner mig så ensam. Jag har ingen grupptillhörighet, vilket är helt naturligt i den här situationen, detta handlar om slutna samtalsgrupper så jag ska inte delta i dem, men jag trodde inte att jag skulle känna mig så utanför. I alla moment. Vad gör jag här?
Så ledsamt. 🙁
Jag förstår att det gör ont när de andra verkar träffas utanför kyrkan, och du själv har försökt att ta sådana initiativ. Att känna sig ensam bland andra är fruktansvärt, oavsett vad det är som orsakar den känslan. Och det är klart att du blir ledsen och besviken när ingen kommenterar din frånvaro. Ingen människa vill vara osynlig.
Har du kunnat prata någonting om detta med din vän? Eftersom hon också rör sig bland dessa människor så kanske ni tillsammans skulle kunna prata om vad man skulle kunna göra för att du ska känna dig mindre utanför.
Avregistrerad användare TrådstartarenJo jag har pratat med henne om detta så hon vet och hon säger bara att hon inte förstår hur det kan vara så eftersom jag, i hennes ord “är så trevlig”. Men hon är faktiskt också en av de som säger att de vill umgås men sen aldrig kan boka in något.
Gemenskapen kring fikat efter gudstjänsten är det jag har, även med henne. Att hon hör av sig nu beror på att hon hjälper mig i tjänsten och känner ett ansvar. (Missförstå mig inte, det är oerhört värdefullt att hon vill hjälpa till, även om det nu inte gav något den här gången!).
Jag klänger mig fast vid kyrkan för att det är min enda “sociala arena” så att säga, den enda platsen där jag i alla fall kan få ha vettiga samtal med människor som jag tycker om, kring kaffet. Det gör ont att jag inte lyckas behålla de relationerna och samtalen utanför de väggarna men det är i alla fall bättre än inget. Problemet är bara att det inte räcker för livet i sin helhet.
Jo jag har pratat med henne om detta så hon vet och hon säger bara att hon inte förstår hur det kan vara så eftersom jag, i hennes ord ”är så trevlig”. Men hon är faktiskt också en av de som säger att de vill umgås men sen aldrig kan boka in något. Gemenskapen kring fikat efter gudstjänsten är det jag har, även med henne. Att hon hör av sig nu beror på att hon hjälper mig i tjänsten och känner ett ansvar. (Missförstå mig inte, det är oerhört värdefullt att hon vill hjälpa till, även om det nu inte gav något den här gången!). Jag klänger mig fast vid kyrkan för att det är min enda ”sociala arena” så att säga, den enda platsen där jag i alla fall kan få ha vettiga samtal med människor som jag tycker om, kring kaffet. Det gör ont att jag inte lyckas behålla de relationerna och samtalen utanför de väggarna men det är i alla fall bättre än inget. Problemet är bara att det inte räcker för livet i sin helhet.
Så oerhört tråkigt att det inte blir av med henne heller. Men jag tänker att det i alla fall är positivt att hon säger att du är ”så trevlig” och att hon inte kan förstå varför det blir som det blir. Jag tänker att det då antagligen inte handlar om att du gör något uppenbart fel när du umgås med andra.
Jag tycker att det är bra att du fortsätter att vara aktiv i kyrkan eftersom du trivs där. Det är viktigt att inte bli isolerad, om man nu inte är en människa som mår bäst i ensamhet.
Det gör ont i mig att du inte får utveckla dina relationer så att du får ett umgänge utanför de olika sammanhangen. Jag önskar att det fanns ett rakt och tydligt svar på varför, men tyvärr är det nog bara de människor du träffar som i så fall vet.
Avregistrerad användare TrådstartarenJag tror inte att det beror på vilka jag har runt omkring mig, eftersom jag upplever detta på flera håll, i många olika sammanhang. Jag är helt övertygad om att det är något jag gör, omedvetet. Något jag säger eller gör som sänder signaler om att jag inte är intresserad. Eller inte orkar, kan, vill. Jag vet inte.
Att diakonen säger att hon inte förstår lägger jag inte så mycket vikt vid då hon kan vara fantastiskt naiv ibland i din avläsning av hur andra mår eller en situation. Hon gör ett fantastiskt jobb i väldigt många fall, det vet jag och hon gjorde sitt absolut bästa i mitt fall, men då har det först föregåtts av att någon sagt rakt ut hur det ligger till. Ska hon läsa av en situation och tolka hur någon mår, vad någon tänker (ok det kan ingen men du förstår nog vad jag menar) osv då blir det ofta rätt galet. Hon tycker att alla människor är fantastiska och trevliga så länge de inte aktivt gör något som skadar andra, fysiskt eller psykiskt. Det är min uppfattning i alla fall.
Jag kan inte lägga ansvaret helt hos andra, det här måste bero på mig.
Jag tror inte att det beror på vilka jag har runt omkring mig, eftersom jag upplever detta på flera håll, i många olika sammanhang. Jag är helt övertygad om att det är något jag gör, omedvetet. Något jag säger eller gör som sänder signaler om att jag inte är intresserad. Eller inte orkar, kan, vill. Jag vet inte. Att diakonen säger att hon inte förstår lägger jag inte så mycket vikt vid då hon kan vara fantastiskt naiv ibland i din avläsning av hur andra mår eller en situation. Hon gör ett fantastiskt jobb i väldigt många fall, det vet jag och hon gjorde sitt absolut bästa i mitt fall, men då har det först föregåtts av att någon sagt rakt ut hur det ligger till. Ska hon läsa av en situation och tolka hur någon mår, vad någon tänker (ok det kan ingen men du förstår nog vad jag menar) osv då blir det ofta rätt galet. Hon tycker att alla människor är fantastiska och trevliga så länge de inte aktivt gör något som skadar andra, fysiskt eller psykiskt. Det är min uppfattning i alla fall. Jag kan inte lägga ansvaret helt hos andra, det här måste bero på mig.
Ja, kanske är det så att du omedvetet sänder ut signaler som gör att folk tolkar det som att du inte är intresserad av att umgås. Jag funderar också på om det kan vara så att andra människor ibland faktiskt visar intresse, men att du då omedvetet hittar “förmildrande omständigheter” som gör att du tolkar dessa signaler som någonting annat?
Jag har insett att jag fungerar just så när det kommer till människor som jag tycker om. Jag tycker helt ärligt att de flesta människor är rätt tråkiga och därför händer det ofta att jag inte vill umgås med dem som vill umgås med mig. När jag däremot träffar någon som jag på ett eller annat sätt tycker om, även om det inte handlar om att umgås, så tänker jag automatiskt att jag absolut inte får visa personen någon form av uppskattning för då kommer personen att bli obekväm och avvisa mig. Om personen i fråga gör eller säger någonting som tyder på att hen tycker om mig, eller tycker att jag är en bra person, så blir jag inte glad. Istället hittar jag “förmildrande omständigheter” som förklarar varför personen i fråga sa eller gjorde si eller så.
T.ex. sa min f.d. samtalskontakt (som hade lika svårt som jag att känna gemenskap med andra människor) en gång att jag är en person som hon alltid kommer att bära med sig, och att det inte är så många människor som har den effekten på henne. Jag minns inte vad jag svarade på det, men jag minns att jag, när jag gick därifrån, tänkte att anledningen till att hon kommer att bära mig med sig måste vara att jag utmärkt mig negativt. Och sedan tänkte jag att det måste vara besvärande att gå omkring med mig i ryggsäcken.
En tid efter att samma samtalskontakt valt att avsluta vår kontakt fick jag ett sms (om rent formella grejer) som hon avslutat med “kram”. Då tänkte jag att hon måste ha råkat skriva så av misstag, så när jag avslutade mitt svars-sms med samma fras så kände jag mig genast motbjudande. När även hennes nästa (och sista) sms avslutades med “kram” så förstod jag att hon inte hade skrivit så av misstag, så då tänkte jag att hon skrev så av medlidande för att hon tyckte att jag var en ynklig och hopplös person.
Nyligen sa min mamma åt mig att jag måste sluta nedvärdera mig själv, och att jag måste våga bli glad och ta till mig när andra människor säger fina saker till mig.
Vad synd att diakonen inte är särskilt bra på att “se” människor. Hon verkar vara en väldigt snäll person som vill väl, men om du märker att hon inte är så bra på att “se” människor, så kan jag förstå att det blir svårt för dig att lita på hennes omdöme.
När jag läser det du skriver här så tänker jag att vi människor kanske skulle behöva bli bättre på, och lite mindre rädda för, att vara raka och ärliga mot varandra. Tänk om någon på ett ärligt, men ändå respektfullt, sätt hade talat om för dig hur de upplever dig. Då hade du inte behövt gå omkring och undra, och om det hade visat sig att andra t.ex. upplever dig som ointresserad så hade du kunnat göra någonting åt det.
Avregistrerad användare TrådstartarenJag känner igen mig väldigt i din beskrivning, jag förstår absolut att du reagerade som du gjorde när samtalskontakten skrev “kram” tex. Jag hade reagerat precis likadant och resonerat lika kring “ryggsäcken”! Hade kontakten varit manlig hade jag också undrat över vad han hade för baktankar.
Jag har en före detta boendestödjare som ville hålla kontakten efter att hon slutat, och jag kunde inte släppa tanken på att det bara var av medlidande och för att jag pratat så mycket om att jag lider av ensamheten. Vi tog en fika en gång, men nu har vi inte hörts av alls på över ett år.
Jag önskar verkligen att människor överlag var ärliga, och att jag därmed också kunde vara det. För min upplevelse är att om jag frågar så säger de att de verkligen vill att jag ska vara med (eller vad det nu kan gälla), men jag blir inte tillfrågad igen – antingen för att de ljög och inte ville ha mig där eller för att jag framstod som för desperat och jobbig som ens frågade. Jag förlorar hur som helst helt enkelt. Min förhoppning har helt enkelt varit att om jag förklarar hur jag fungerar så kanske de har förståelse för mina frågor och min tveksamhet, men icke. Hittills har det bara lett till att jag blir ensam i alla fall.
Jag har oerhört svårt för att ta till mig komplimanger men har blivit bättre på att i alla fall säga “tack” istället för att börja bortförklara, och beskriva att, och varför, jag inte håller med. Kanske trillar något litet korn av komplimangen in om jag i alla fall inte kastar tillbaka den i ansiktet på den som säger det (utöver att det är snällare och mer respektfullt mot “avsändaren”). I början kände jag mig som en fullständig bedragare, men det har blivit lättare med tiden. I alla fall när det gäller min sångförmåga, för den är på något sätt “mätbar” om du förstår vad jag menar. Får jag någonsin en komplimang för mitt utseende eller min personlighet (som från diakonen) däremot, då är det sjukt mycket svårare. Men jag hör vad de säger och svarar med ett tack oavsett om jag håller med eller inte.
Att få höra gång på gång att personer i min omgivning (uteslutande äldre) säger att de inte förstår varför jag är ensam är komplicerat. Jag förstår att de vill väl och försöker ge mig en komplimang, men det blir som ett hån. Som om de säger “du har alla egenskaper som behövs för ett förhållande, men lyckas ändå inte – hur misslyckad kan man vara?”. Det är så min hjärna tolkar det, fastän jag innerst inne vet att det inte är det de menar. Och att jag tolkar det så beror till stor del på att det är så jag känner.
Jag tycker också att det är spännande, eller kanske skrämmande är ett bättre ordval, att vården vägrar prata självkänsla, självbild, självuppfattning. Jag har varit öppen med hur jag tänker och känner kring mig själv men ingen har varit villig att jobba med det. Är det så omöjligt att få rätsida på det eller tycker de att även detta är ett “modeproblem”, dvs något som det är populärt att anse att man har problem med. Den responsen fick jag när jag sa att jag tror att en av anledningarna till att jag har sådana problem att få ordning på städning och annan hemskötsel att jag har beviljats boendestöd är att jag inte tycker att jag är värd att ha det rent och ordnat omkring mig.
Så inte undra på att jag väger allt jag säger till mina kontakter och funderar både en och fem gånger på hur de kommer att reagera och vilka följder det kan få för mig i fortsättningen. Jag var inte hälften så nojjig innan jag kom in i vårdsnurran…
Jag känner igen mig väldigt i din beskrivning, jag förstår absolut att du reagerade som du gjorde när samtalskontakten skrev ”kram” tex. Jag hade reagerat precis likadant och resonerat lika kring ”ryggsäcken”! Hade kontakten varit manlig hade jag också undrat över vad han hade för baktankar. Jag har en före detta boendestödjare som ville hålla kontakten efter att hon slutat, och jag kunde inte släppa tanken på att det bara var av medlidande och för att jag pratat så mycket om att jag lider av ensamheten. Vi tog en fika en gång, men nu har vi inte hörts av alls på över ett år. Jag önskar verkligen att människor överlag var ärliga, och att jag därmed också kunde vara det. För min upplevelse är att om jag frågar så säger de att de verkligen vill att jag ska vara med (eller vad det nu kan gälla), men jag blir inte tillfrågad igen – antingen för att de ljög och inte ville ha mig där eller för att jag framstod som för desperat och jobbig som ens frågade. Jag förlorar hur som helst helt enkelt. Min förhoppning har helt enkelt varit att om jag förklarar hur jag fungerar så kanske de har förståelse för mina frågor och min tveksamhet, men icke. Hittills har det bara lett till att jag blir ensam i alla fall. Jag har oerhört svårt för att ta till mig komplimanger men har blivit bättre på att i alla fall säga ”tack” istället för att börja bortförklara, och beskriva att, och varför, jag inte håller med. Kanske trillar något litet korn av komplimangen in om jag i alla fall inte kastar tillbaka den i ansiktet på den som säger det (utöver att det är snällare och mer respektfullt mot ”avsändaren”). I början kände jag mig som en fullständig bedragare, men det har blivit lättare med tiden. I alla fall när det gäller min sångförmåga, för den är på något sätt ”mätbar” om du förstår vad jag menar. Får jag någonsin en komplimang för mitt utseende eller min personlighet (som från diakonen) däremot, då är det sjukt mycket svårare. Men jag hör vad de säger och svarar med ett tack oavsett om jag håller med eller inte. Att få höra gång på gång att personer i min omgivning (uteslutande äldre) säger att de inte förstår varför jag är ensam är komplicerat. Jag förstår att de vill väl och försöker ge mig en komplimang, men det blir som ett hån. Som om de säger ”du har alla egenskaper som behövs för ett förhållande, men lyckas ändå inte – hur misslyckad kan man vara?”. Det är så min hjärna tolkar det, fastän jag innerst inne vet att det inte är det de menar. Och att jag tolkar det så beror till stor del på att det är så jag känner. Jag tycker också att det är spännande, eller kanske skrämmande är ett bättre ordval, att vården vägrar prata självkänsla, självbild, självuppfattning. Jag har varit öppen med hur jag tänker och känner kring mig själv men ingen har varit villig att jobba med det. Är det så omöjligt att få rätsida på det eller tycker de att även detta är ett ”modeproblem”, dvs något som det är populärt att anse att man har problem med. Den responsen fick jag när jag sa att jag tror att en av anledningarna till att jag har sådana problem att få ordning på städning och annan hemskötsel att jag har beviljats boendestöd är att jag inte tycker att jag är värd att ha det rent och ordnat omkring mig. Så inte undra på att jag väger allt jag säger till mina kontakter och funderar både en och fem gånger på hur de kommer att reagera och vilka följder det kan få för mig i fortsättningen. Jag var inte hälften så nojjig innan jag kom in i vårdsnurran…
Då tror jag att du kan ha hittat förklaringen till att du har svårt att utveckla de kontakter du skapar. Antagligen är det så att man, när man tänker på det här viset, sänder ut signaler som talar om att man inte har något intresse av att umgås eller att man inte uppskattar att de säger fina saker till en. Kanske sänder man ut signaler som gör att andra tolkar det som att man håller sig på sin kant och vill vara ifred.
Det jag har insett är att vissa saker kan gå en helt förbi när man omedvetet hittat “förmildrande omständigheter” till det folk säger och gör. När min samtalskontakt plötsligt avslutade vår kontakt så blev jag minst sagt överrumplad, för i min värld så hade det inte funnits minsta tecken på att någonting sådant skulle ske just då. Att hon, bara någon månad tidigare, hade sagt att vi antagligen hade hittat varandra direkt om vi träffats någon annanstans, det hade jag viftat bort eftersom jag dragit slutsatsen att det bara varit något som hon fått för sig just i det ögonblicket. Att hon, en annan gång, kramat mig väldigt länge och inte riktigt velat släppa hade jag viftat bort med slutsatsen att “det är väl sådan hon är”. Och så hade jag intalat (läs: lurat) mig själv att den människan känner jag ingenting för. När jag, alldeles nyligen, vågade erkänna för mig själv att jag faktiskt visst känner någonting för henne så kom jag att tänka på alla normer som säger att man inte “får” känna någonting för en människa som man träffat i vårdsammanhang, och vips så kände jag mig som värsta skurken…
I ett sammanhang där jag rör mig på fritiden känner jag alltid att jag inte får göra ett enda misstag, för då kommer de andra att döma mig för det och börja tycka illa om mig. Samtidigt är det ingen stor grej, utan snarare helt självklart, för mig att de andra gör misstag ibland för det gör ju alla människor. Och ja, jag är ju också människa, men jag dömer mig själv mycket hårdare än jag dömer andra.
Jag är ganska säker på att din boendestödjare inte hade frågat om du ville hålla kontakten om hon inte hade menat det, men det känns ju så självklart när det gäller andra. När jag läser dina inlägg så tycker jag att du verkar vara en unik, intressant och färgstark person och när du då skriver att någon har sagt att hon velat hålla kontakten med dig så känns det så självklart. Då tänker jag: “Det är klart att det är så”. Om någon som JAG tycker om däremot skulle säga att hen ville hålla kontakten med MIG, då skulle jag avfärda det med att det bara är sådant man säger.
Har du någon gång varit med om att någon som du INTE har velat umgås med, har velat umgås med dig? Har du i så fall haft lättare att tro på den personens ord och handlingar?
Det låter som om du hamnar i ett stort dilemma när folk säger att de vill att du ska vara med, men sedan inte frågar dig nästa gång de ska göra något. Det blir ju väldigt motsägelsefullt. Det är otroligt modigt av dig att vara så rak att du berättar för andra om hur du fungerar. Jag är ledsen att det inte har underlättat för dig.
Vad bra att du har börjat tacka för komplimanger istället för att bortförklara dem! Jag hoppas också att de lättare når in i dig då. Jag har insett att jag behöver jobba med min självkänsla och tänkte utmana mig själv genom att börja skriva upp de komplimanger jag får, och sedan försöka läsa igenom dem och tolka dem bokstavligt, d.v.s. utan att tolka in en massa negativa saker som förringar dem.
Jag förstår precis vad du menar med att det är lättare att ta till sig komplimanger för sådant som är mätbart än för sådant som utseende och personlighet. Jag fungerar likadant i det avseendet.
Vad bra att du någonstans är medveten om att de som säger att de inte förstår varför du är ensam, inte menar att du är misslyckad. Jag tror att det är en viktig insikt och ett bra steg på vägen! Troligen är det så att de faktiskt inte förstår varför du är ensam. Jag tänker också att när man är äldre så kanske man tänker, och tolkar saker, på ett annat sätt än när man är yngre. Har du haft möjlighet att lyfta det här med någon i din egen ålder någon gång?
Ja, om vården inte är intresserade av att prata om din självkänsla så är det verkligen skrämmande. I synnerhet eftersom du själv har försökt prata med dem om detta, i hopp om att få hjälp. Jag hoppas att de inte ser dålig självkänsla som ett modeproblem, eller som något som man kan komma tillrätta med på egen hand, för dålig självkänsla kan verkligen göra att man mår sjukt dåligt. Men, som jag har nämnt förut, så upplever jag att psykiatrin numera är helt och hållet diagnosfixerad och då kan jag tänka mig att vissa mottagningar tycker att sådant som dålig självkänsla faller utanför deras uppdragsområde.
Du borde verkligen inte få negativ respons när du berättar att du tänker att du inte är värd att ha ordning och reda omkring dig. Där borde ju personalen ha reagerat och bett dig att berätta utförligare om hur du tänker, varför du tänker så o.s.v. Undrar om sådana här saker enbart handlar om resurser, eller om det även är så att kunskapen om icke diagnosticerbar psykisk ohälsa idag är väldigt låg hos många som jobbar inom psykiatrin?
Vad kul att du sjunger, förresten! 🙂 Har du funderat på att ägna dig mer åt det? Kanske skriva egna låtar (om du inte redan gör det)?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.