Allt är hopplöst, jag ger upp!

Jag har intressen, men det är inget som ger mig en mening med livet.

Jag har svårt med tilliten till andra människor och klarar inte riktigt att knyta an och skapa långvariga vänskapsrelationer. Jag har inga problem med att vara social, jag läser av andra ganska så lätt och jag förstår mig på hur andra tänker och fungerar. Men så snart de yttre ramarna, såsom kurser, skola, teaterprojekt, jobb osv försvinner så blir det tyst. Då existerar jag inte längre. Jag blir bortglömd direkt och hur mycket man än på vägen har pratat om att “vi måste hålla kontakten” (jo, jag vet att det är något som väldigt många säger utan att mena det) osv så blir det alltid tyst efteråt, trots att jag kan se på Facebook osv att andra i samma sammanhang lyckas forma nya långvariga vänskapsband. Och det handlar heller inte om att jag bara förväntar mig att det är andra som ska ta initiativ, utan jag försöker få till en fika, gå på bio, bjuda hem osv men får aldrig någonsin napp.

Jag har ett sammanhang där jag träffar en hel del människor 1-2 gånger /vecka, men där jag märker att det inte spelar någon roll ifall jag dyker upp eller inte. Jag har uteblivit i en dryg månad, för att jag inte har orkat, jag har mått för dåligt helt enkelt. Ingen har reagerat, ingen hör av sig, ingen kollar läget.

Självklart vore det sårbart att lägga hela livet i tvåsamheten, men det jag tänker och har haft ett hopp kring är att om jag kan skapa mig ett liv tillsammans med en partner, få en familj osv så har jag en chans att få ordning på andra delar av mitt liv också. Just för att det inte finns några garantier så vet jag att det behövs mer. I dagsläget ligger hela mitt liv hos mina föräldrar och det är ju definitivt inte rimligt. Jag är smärtsamt medveten om att de inte kommer att finnas i min närhet för alltid.

Jag hade två katter i några år, men blev tvungen att ta bort den ena och placera om den andra för ett antal år sedan. De mådde inte bra av hur jag mådde så det blev en negativ spiral allteftersom de förstörde min lägenhet. Det blev också svårt rent praktiskt eftersom jag blev inlagd under långa perioder under flera år, och det blev en press på mina föräldrar och ett svårt dåligt samvete för mig. Så husdjur ska jag inte ha så länge jag är ensam, jag behöver någon att dela ansvaret med. Det är dessutom dyrt och eftersom FK hotar att dra in min ersättning med jämna mellanrum så har jag inte utrymme för extra utgifter, jag måste ha en rejäl buffert för den dag de håller inne pengarna nästa gång.

Jag är inte intresserad av att resa på egen hand, flytta och “börja om” (tvi vale, då skulle jag gå under) osv. Jag engagerar mig i små ideella teater-/musikprojekt ibland, om jag hittar något som faktiskt vill ha mig (de växer absolut inte på träd), så intressen finns det. Men ett projekt vartannat år räcker inte för att ge mig livslust.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag har intressen, men det är inget som ger mig en mening med livet. Jag har svårt med tilliten till andra människor och klarar inte riktigt att knyta an och skapa långvariga vänskapsrelationer. Jag har inga problem med att vara social, jag läser av andra ganska så lätt och jag förstår mig på hur andra tänker och fungerar. Men så snart de yttre ramarna, såsom kurser, skola, teaterprojekt, jobb osv försvinner så blir det tyst. Då existerar jag inte längre. Jag blir bortglömd direkt och hur mycket man än på vägen har pratat om att ”vi måste hålla kontakten” (jo, jag vet att det är något som väldigt många säger utan att mena det) osv så blir det alltid tyst efteråt, trots att jag kan se på Facebook osv att andra i samma sammanhang lyckas forma nya långvariga vänskapsband. Och det handlar heller inte om att jag bara förväntar mig att det är andra som ska ta initiativ, utan jag försöker få till en fika, gå på bio, bjuda hem osv men får aldrig någonsin napp. Jag har ett sammanhang där jag träffar en hel del människor 1-2 gånger /vecka, men där jag märker att det inte spelar någon roll ifall jag dyker upp eller inte. Jag har uteblivit i en dryg månad, för att jag inte har orkat, jag har mått för dåligt helt enkelt. Ingen har reagerat, ingen hör av sig, ingen kollar läget. Självklart vore det sårbart att lägga hela livet i tvåsamheten, men det jag tänker och har haft ett hopp kring är att om jag kan skapa mig ett liv tillsammans med en partner, få en familj osv så har jag en chans att få ordning på andra delar av mitt liv också. Just för att det inte finns några garantier så vet jag att det behövs mer. I dagsläget ligger hela mitt liv hos mina föräldrar och det är ju definitivt inte rimligt. Jag är smärtsamt medveten om att de inte kommer att finnas i min närhet för alltid. Jag hade två katter i några år, men blev tvungen att ta bort den ena och placera om den andra för ett antal år sedan. De mådde inte bra av hur jag mådde så det blev en negativ spiral allteftersom de förstörde min lägenhet. Det blev också svårt rent praktiskt eftersom jag blev inlagd under långa perioder under flera år, och det blev en press på mina föräldrar och ett svårt dåligt samvete för mig. Så husdjur ska jag inte ha så länge jag är ensam, jag behöver någon att dela ansvaret med. Det är dessutom dyrt och eftersom FK hotar att dra in min ersättning med jämna mellanrum så har jag inte utrymme för extra utgifter, jag måste ha en rejäl buffert för den dag de håller inne pengarna nästa gång. Jag är inte intresserad av att resa på egen hand, flytta och ”börja om” (tvi vale, då skulle jag gå under) osv. Jag engagerar mig i små ideella teater-/musikprojekt ibland, om jag hittar något som faktiskt vill ha mig (de växer absolut inte på träd), så intressen finns det. Men ett projekt vartannat år räcker inte för att ge mig livslust.

Så jättetråkigt att dina relationer med andra inte blir varaktiga. Det låter som om du kämpar jättehårt och gör allt du kan för att etablera nya vänskaper. Då är det självklart att du blir ledsen och besviken när du inte får något gensvar.

De människor som du har försökt att umgås med även utanför de olika “ramarna”, är det människor som du genuint har velat umgås med (d.v.s. att du har känt dig genuint nyfiken på just dessa individer) eller har du sökt dig till dem för att du absolut inte vill vara ensam? Det är stor skillnad på att vilja umgås med någon för att man är genuint nyfiken på just den personen, och på att vilja umgås med någon för att slippa vara ensam. Om det i ditt fall har handlat om det senare alternativet, och du egentligen inte har känt att det har “stämt” mellan er, så kanske de andra har känt samma sak?

Upplever du att du lätt blir intresserad av andra människor, eller är du kräsen som jag? Jag kämpade, och kämpar till viss del fortfarande, med skuldkänslor över att jag är så fruktansvärt kräsen när det kommer till människor. När det gäller djur så fattar jag lätt och snabbt tycke, men när det kommer till människor så är det kanske 1 på 100 (eller ännu färre) som jag faktiskt känner för att umgås med. Jag verkar dessutom definiera gemenskap på ett annat sätt än vad många andra människor gör. Då blir det såklart svårare att hitta rätt vänner.

Vad bra att du engagerar dig i teater- och musikprojekt! Då finns det i alla fall något som du tycker om att göra, det är positivt! Vad gör du för att försöka komma med i sådana projekt oftare? Och skulle du kunna göra något mer än det du redan gör, för att öka dina chanser att komma med?

Red Dykepi skrev:

Så jättetråkigt att dina relationer med andra inte blir varaktiga. Det låter som om du kämpar jättehårt och gör allt du kan för att etablera nya vänskaper. Då är det självklart att du blir ledsen och besviken när du inte får något gensvar. De människor som du har försökt att umgås med även utanför de olika ”ramarna”, är det människor som du genuint har velat umgås med (d.v.s. att du har känt dig genuint nyfiken på just dessa individer) eller har du sökt dig till dem för att du absolut inte vill vara ensam? Det är stor skillnad på att vilja umgås med någon för att man är genuint nyfiken på just den personen, och på att vilja umgås med någon för att slippa vara ensam. Om det i ditt fall har handlat om det senare alternativet, och du egentligen inte har känt att det har ”stämt” mellan er, så kanske de andra har känt samma sak? Upplever du att du lätt blir intresserad av andra människor, eller är du kräsen som jag? Jag kämpade, och kämpar till viss del fortfarande, med skuldkänslor över att jag är så fruktansvärt kräsen när det kommer till människor. När det gäller djur så fattar jag lätt och snabbt tycke, men när det kommer till människor så är det kanske 1 på 100 (eller ännu färre) som jag faktiskt känner för att umgås med. Jag verkar dessutom definiera gemenskap på ett annat sätt än vad många andra människor gör. Då blir det såklart svårare att hitta rätt vänner. Vad bra att du engagerar dig i teater- och musikprojekt! Då finns det i alla fall något som du tycker om att göra, det är positivt! Vad gör du för att försöka komma med i sådana projekt oftare? Och skulle du kunna göra något mer än det du redan gör, för att öka dina chanser att komma med?

Jag kan vara kräsen, absolut, men känns det inte rätt så tar jag inte initiativ till att ses igen heller. Så de jag faktiskt försöker få kontakt med, på ett något mer långsiktigt plan eller vad man ska säga, dem upplever jag att jag trivs ihop med. Eftersom jag har en enormt begränsad energi så väger jag allt på guldvåg innan jag avgör om jag tycker att det är värt “kostnaden” så att säga. Så även om mitt inre skriker efter gemenskap och en (givande) social samvaro, så ger jag mig inte in i relationer “bara för att” så att säga, utan jag satsar på dem som jag upplever att jag får ett utbyte av, och som jag hoppas får ett utbyte av mig. Jag är så känslig för avvisanden nu att jag tar så få risker som möjligt.

Jag har genom åren gjort allt jag kan för att hitta nya projekt, men de är få och det är en liten “marknad” även på den ideella sidan. Inte sällan är det grupper som funnits i många år som behöver ett temporärt tillskott just för en enskild uppsättning och är man då många som söker så minskar förstås chanserna. sedan gäller det ju att “passa in” i rollen också, de kan ju söka något väldigt specifikt ibland. En del uppsättningar är “engångsgrejer”, dvs inte en fast grupp/förening i grunden, utan när projektet är över löses ensemblen upp helt och hållet. Jag tror att det jag gillar med teater/musikal är att jag får kliva ur mig själv och in i en annan roll ett tag. Jag får pausa från min egen skit helt enkelt. Ibland får jag “användning” för min historia, för att jag har nära till känslorna och därmed kan få det att se äkta ut (det kan vara skitjobbigt dock, för det väcker en massa som jag måste hantera efteråt). Men det kan vara skönt att få känna att även skiten kan komma till användning, om du förstår vad jag menar. Men mellan övningarna, och allra främst efter föreställningarna så måste jag tillbaka till mitt eget helvete.

Det är roligt med projekten, men det väger inte upp nog mycket mot allt annat som inte fungerar, allt annat som tynger, drar och sliter. Det räcker inte när jag ligger i ångest och panik på nätterna i blandad livsleda, dödslängtan och dödsångest. Den kombon är inte kul… Det räcker heller inte när jag sitter ensam framför tv:n dag efter dag efter dag…

Mitt största dilemma egentligen är att när jag kommer hem från jobbet är jag så slut att jag inte har energi till att engagera mig i aktiviteter som potentiellt skulle kunna vidga min sociala sfär (hade energin funnits hade jag inte vetat vad jag skulle göra, men då hade det i alla fall varit möjligt). Därför blir även detta något av ett moment22.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag kan vara kräsen, absolut, men känns det inte rätt så tar jag inte initiativ till att ses igen heller. Så de jag faktiskt försöker få kontakt med, på ett något mer långsiktigt plan eller vad man ska säga, dem upplever jag att jag trivs ihop med. Eftersom jag har en enormt begränsad energi så väger jag allt på guldvåg innan jag avgör om jag tycker att det är värt ”kostnaden” så att säga. Så även om mitt inre skriker efter gemenskap och en (givande) social samvaro, så ger jag mig inte in i relationer ”bara för att” så att säga, utan jag satsar på dem som jag upplever att jag får ett utbyte av, och som jag hoppas får ett utbyte av mig. Jag är så känslig för avvisanden nu att jag tar så få risker som möjligt. Jag har genom åren gjort allt jag kan för att hitta nya projekt, men de är få och det är en liten ”marknad” även på den ideella sidan. Inte sällan är det grupper som funnits i många år som behöver ett temporärt tillskott just för en enskild uppsättning och är man då många som söker så minskar förstås chanserna. sedan gäller det ju att ”passa in” i rollen också, de kan ju söka något väldigt specifikt ibland. En del uppsättningar är ”engångsgrejer”, dvs inte en fast grupp/förening i grunden, utan när projektet är över löses ensemblen upp helt och hållet. Jag tror att det jag gillar med teater/musikal är att jag får kliva ur mig själv och in i en annan roll ett tag. Jag får pausa från min egen skit helt enkelt. Ibland får jag ”användning” för min historia, för att jag har nära till känslorna och därmed kan få det att se äkta ut (det kan vara skitjobbigt dock, för det väcker en massa som jag måste hantera efteråt). Men det kan vara skönt att få känna att även skiten kan komma till användning, om du förstår vad jag menar. Men mellan övningarna, och allra främst efter föreställningarna så måste jag tillbaka till mitt eget helvete. Det är roligt med projekten, men det väger inte upp nog mycket mot allt annat som inte fungerar, allt annat som tynger, drar och sliter. Det räcker inte när jag ligger i ångest och panik på nätterna i blandad livsleda, dödslängtan och dödsångest. Den kombon är inte kul… Det räcker heller inte när jag sitter ensam framför tv:n dag efter dag efter dag… Mitt största dilemma egentligen är att när jag kommer hem från jobbet är jag så slut att jag inte har energi till att engagera mig i aktiviteter som potentiellt skulle kunna vidga min sociala sfär (hade energin funnits hade jag inte vetat vad jag skulle göra, men då hade det i alla fall varit möjligt). Därför blir även detta något av ett moment22.

Det låter bra att du inte kastar dig in i relationer bara för att slippa vara ensam. Du fokuserar på människor som du har ett genuint utbyte av, och det är sunt tycker jag. Det är bara att beklaga att du inte har fått utveckla dessa relationer så mycket som du skulle önska.

Har du försökt träffa nya människor på internet? Jag tänker då inte på anonyma diskussionsforum som detta, utan på webbplatser som är avsedda för att hitta nya vänner. Det finns flera sådana sajter och min personliga erfarenhet är att det är lätt att få kontakt. Jag har stor erfarenhet av att använda dessa sajter och tycker att det finns både fördelar och nackdelar. En av de stora fördelarna är att allas presentationer syns lika mycket. På så vis syns både extroverta och introverta personer lika mycket på sajterna. Om man väl bestämmer sig för att träffas IRL så ses man ofta på tu man hand, vilket gör att man inte behöver försöka ta plats i en grupp eller “tävla” om uppmärksamhet.

Vad synd att marknaden för teater- och musikprojekt är så liten. Har du funderat på att gå med i en amatörteatergrupp? Jag vet inte var du bor och därför inte heller hur utbudet av amatörteatergrupper ser ut, men om du bor i Stockholmsområdet så tror jag att utbudet är ganska stort. Jag var själv med i en amatörteatergrupp för ett antal år sedan, och då träffades vi minst en gång i veckan. Visst hände det att medlemmar droppade av och att nya kom till, men det var inget engångsprojekt utan en “fast” grupp. Ibland träffades vi utanför teatern för att göra andra saker, och om det då var någon som inte dök upp så frågades det efter den personen. Samarbetet fungerade inte alltid jättebra, men alla behövdes och ingen lämnades utanför.

Jag förstår att det uppstår ett dilemma av att du är för trött för att göra saker efter jobbet, samtidigt som du VILL göra saker och inte vill vara ensam. Känner du ändå att du jobbar lagom mycket? Eller skulle du, om Försäkringskassan tillät och du kunde klara dig ekonomiskt, må bättre av att jobba mindre?

De uppsättningar jag har medverkat i genom åren, har drivits i lite olika format, ibland har det varit amatörteatergrupper och/eller föreningar som har en mer långsiktig tanke än bara det enskilda projektet. I ett par fall öppnade man inte upp för möjligheten att gå med, i ett par andra kände jag att jag inte riktigt hörde hemma och ibland har det varit för långt hemifrån för att det skulle vara hållbart på längre sikt. I min närhet finns det inga grupper med medlemmar i min ålder. Antingen är medelåldern 65+ (inget ont om äldre, men jag behöver jämnåriga) eller så riktar det sig uttryckligen mot ungdomar, upp till ca 20 eller så.

Och jag märker att jag börjar anses för gammal i de flesta projekt. I min ålder har man i regel familj, eller åtminstone ett fast förhållande och ett annat liv helt enkelt. Jag kommer ibland undan med att jag ser yngre ut än jag är men jag märker att så snart det kommer fram hur gammal jag är så backar andra, som om det plötsligt förändrar vem jag är. Jag har aldrig dolt min ålder men det är inte alltid det pratas om det mer än under audition och den övriga ensemblen har ju inte sett min ansökan eller hört min audition.

Men jag vet att mitt beteende spelar roll, jag ska inte försöka få det att låta som att det alltid är “andras fel”. Jag förstår bara inte vad det är som blir så galet, vad jag säger eller gör som får andra att vika undan eller inte vilja lära känna mig mer och sedan faktiskt också vilja umgås.

Och nu är det också så att jag inte orkar med fler besvikelser, fler svek och misslyckade relationer. Jag hatar ensamheten men jag har inte förmåga att bryta den, det står klart för mig.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

De uppsättningar jag har medverkat i genom åren, har drivits i lite olika format, ibland har det varit amatörteatergrupper och/eller föreningar som har en mer långsiktig tanke än bara det enskilda projektet. I ett par fall öppnade man inte upp för möjligheten att gå med, i ett par andra kände jag att jag inte riktigt hörde hemma och ibland har det varit för långt hemifrån för att det skulle vara hållbart på längre sikt. I min närhet finns det inga grupper med medlemmar i min ålder. Antingen är medelåldern 65+ (inget ont om äldre, men jag behöver jämnåriga) eller så riktar det sig uttryckligen mot ungdomar, upp till ca 20 eller så. Och jag märker att jag börjar anses för gammal i de flesta projekt. I min ålder har man i regel familj, eller åtminstone ett fast förhållande och ett annat liv helt enkelt. Jag kommer ibland undan med att jag ser yngre ut än jag är men jag märker att så snart det kommer fram hur gammal jag är så backar andra, som om det plötsligt förändrar vem jag är. Jag har aldrig dolt min ålder men det är inte alltid det pratas om det mer än under audition och den övriga ensemblen har ju inte sett min ansökan eller hört min audition. Men jag vet att mitt beteende spelar roll, jag ska inte försöka få det att låta som att det alltid är ”andras fel”. Jag förstår bara inte vad det är som blir så galet, vad jag säger eller gör som får andra att vika undan eller inte vilja lära känna mig mer och sedan faktiskt också vilja umgås. Och nu är det också så att jag inte orkar med fler besvikelser, fler svek och misslyckade relationer. Jag hatar ensamheten men jag har inte förmåga att bryta den, det står klart för mig.

Vad synd att det inte finns några amatörteatergrupper med jämnåriga i din närhet. Vilken otur att de som finns riktar sig till antingen pensionärer eller ungdomar under 20. Jag förstår att det känns tråkigt.

Är du säker på att det är din ålder som får folk att backa? Jag tänker att i teaterns värld så behövs det människor i alla åldrar. Det finns ju skådespelare som är fem år och skådespelare som är 80 år. Och jag tänker att det även måste behövas skådespelare som är 36 år. Tänk bara på hur många professionella skådespelare som är runt den åldern.

De gånger du har upplevt att folk har backat när du har berättat om din ålder, har det varit i teaterprojekt där de flesta andra har varit mycket yngre och kanske trott att du har varit i deras ålder (eftersom du berättar att du ser yngre ut än du är)? Kan det ha handlat om förvåning snarare än negativitet? Jag är själv 31, men ser mycket yngre ut. Det är inte ovanligt att folk tror att jag är i gymnasieåldern, och det förekommer att folk blir så förvånade att de hoppar till när de får höra hur gammal jag är. I ett sammanhang där jag rör mig har det ganska nyligen kommit en ny person. För ett tag sedan, när jag dök upp på platsen i fråga en måndag förmiddag, frågade denna person om jag var ledig från skolan. När jag skrattade och sa min ålder, tvärstannade personen och bara stirrade på mig. Det var inget illa menat, hon blev bara så jätteförvånad.

Det låter klokt att du tänker att även ditt eget beteende kan ha betydelse när det gäller dina svårigheter att skapa relationer med andra. Dock måste det vara svårt och betungande att gå omkring och undra vad man gör för fel. På samma sätt tror jag att det kan vara svårt för människor i din omgivning att tala om för dig om, och i så fall vad, de tycker att du gör för fel. Förmodligen vill de inte såra dig och tänker därför att det är bäst att inte säga något. Jag har själv varit i situationer där någon velat umgås med mig, men där personens beteende gjort att jag dragit mig undan. Ofta har jag fått intrycket av att det har handlat om personer som liksom jag själv har varit ganska sköra, och då har jag inte velat säga sanningen av rädsla för att det skulle såra dem ännu mer än om jag bara dragit mig undan. Om det varit rätt eller fel agerat är ju omöjligt att svara på. Det kan bara de personerna veta. Men oftast har det handlat om att jag upplevt personerna som påstridiga, kompromisslösa eller att de snabbt betett sig som om vi varit nära vänner trots att vi bara träffats under en kort period.

Skulle du föredra att dina bekanta, på ett vänligt och respektfullt sätt, berättade vad de tyckte och tänkte? Hur upplever du själv att du är när du umgås med andra?

 

 

Man skulle kunna tänka sig att det behövs skådespelare i alla åldrar, men gör man en uppsättning där alla är i ungefär samma ålder och en sticker ut blir det konstigt. Äldre ensembler tenderar att välja teaterpjäser som bara har äldre roller (tex många folklustspel) och i yngre ensembler är man oftast mer benägen att låta yngre spela äldre roller (det är lättare att lägga till år än dra bort). Det finns säkerligen undantag men jag märker att det blir allt svårare.

Och det är inte den initiala reaktionen jag tänker på, utan fortsättningen, resterande rep-/spelperiod. Jag hör inte hemma. Någonstans.

Och det gäller förstås i alla vänskapsrelationer. Så många gånger har jag genom åren fått höra (i efterhand) att jag inte hör hemma, att man tillåtit/tolererat att jag varit med bara för att vara snäll, för att man tyckte synd om mig eller för att någon annan bönat dem att låta mig vara med, men att man egentligen inte vill ha mig där. Att jag är jobbig, deprimerande, tråkig, tragisk, patetisk… You name it. Och jag förstår dem, jag håller ju med.

Så visst har det satt spår, jag vet att jag snabbt läser in precis just det, att de måhända säger att jag får vara med i stunden men att man snabbt ångrar sig, eller att man helt enkelt inte vågade säga nej från början.

Jag har testat att vara ärlig med hur jag mår, jag har testat att hålla tyst. Båda blir problem.

Jag har testat att fråga, att förklara vad jag är rädd för och be om hjälp att upptäcka vad jag gör, att de ska säga till om jag backar eller blir för krävande, eller vad det nu måhända kan vara. Det gick inte alls. Gosse, det om något får folk att vända på klacken och springa åt andra hållet.

Det känns som om jag har testat allt. Och den enda gemensamma nämnaren i alla sammanhang är jag.

Så med risk för att låta melodramatisk så tar jag mig ur ekvationen nu, jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att umgås med mig. Det blir verkligen lättast för alla, allra mest för mig.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Man skulle kunna tänka sig att det behövs skådespelare i alla åldrar, men gör man en uppsättning där alla är i ungefär samma ålder och en sticker ut blir det konstigt. Äldre ensembler tenderar att välja teaterpjäser som bara har äldre roller (tex många folklustspel) och i yngre ensembler är man oftast mer benägen att låta yngre spela äldre roller (det är lättare att lägga till år än dra bort). Det finns säkerligen undantag men jag märker att det blir allt svårare. Och det är inte den initiala reaktionen jag tänker på, utan fortsättningen, resterande rep-/spelperiod. Jag hör inte hemma. Någonstans. Och det gäller förstås i alla vänskapsrelationer. Så många gånger har jag genom åren fått höra (i efterhand) att jag inte hör hemma, att man tillåtit/tolererat att jag varit med bara för att vara snäll, för att man tyckte synd om mig eller för att någon annan bönat dem att låta mig vara med, men att man egentligen inte vill ha mig där. Att jag är jobbig, deprimerande, tråkig, tragisk, patetisk… You name it. Och jag förstår dem, jag håller ju med. Så visst har det satt spår, jag vet att jag snabbt läser in precis just det, att de måhända säger att jag får vara med i stunden men att man snabbt ångrar sig, eller att man helt enkelt inte vågade säga nej från början. Jag har testat att vara ärlig med hur jag mår, jag har testat att hålla tyst. Båda blir problem. Jag har testat att fråga, att förklara vad jag är rädd för och be om hjälp att upptäcka vad jag gör, att de ska säga till om jag backar eller blir för krävande, eller vad det nu måhända kan vara. Det gick inte alls. Gosse, det om något får folk att vända på klacken och springa åt andra hållet. Det känns som om jag har testat allt. Och den enda gemensamma nämnaren i alla sammanhang är jag. Så med risk för att låta melodramatisk så tar jag mig ur ekvationen nu, jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att umgås med mig. Det blir verkligen lättast för alla, allra mest för mig.

Ah, det tänkte jag faktiskt inte på. I min teatergrupp var karaktärerna i blandade åldrar, men det kan nog i och för sig ha berott på att åldrarna var blandade i gruppen. De yngsta var runt 25 och de äldsta ca 50.

Det låter någonstans som om du ändå brinner för teater. Skulle du kunna tänka dig att själv ta initiativ till att starta en teatergrupp? Då skulle du kunna efterlysa medlemmar inom ett visst åldersspann, genom att annonsera på olika ställen. Kanske finns det något kulturhus eller bibliotek i närheten där du skulle kunna sätta upp en lapp? Sådana ställen brukar ha anslagstavlor.

Jag kan känna igen mig i det här med att inte höra hemma någonstans, även om det kanske inte är på samma sätt som för dig. Jag har ofta upplevt att andra tyckt att jag hört hemma i olika sammanhang, att jag ska vara där tillsammans med dem, medan jag själv har haft en stark känsla av att det är någonting som skaver. Jag känner mig ofta som den udda fågeln och har svårt att känna gemenskap med andra. Även om jag tyckte att det var roligt att vara med i teatergruppen,  så kände jag mig inte hemma där. Och även om jag har haft roligt i andra sammanhang, så har jag aldrig känt mig hemma någonstans. Ibland kan jag sakna det, att ha ett sammanhang där jag känner mig riktigt hemma.

Så oerhört ledsamt att du har fått höra så mycket negativt från andra. Det är klart att sådant påverkar och bryter ner. Har du någon gång fått höra VARFÖR de tycker att du är t.ex. jobbig eller tråkig? Vad är det som gör att de känner så?

Du har verkligen försökt få hjälp att förstå varför det blir som det blir, och det tycker jag är starkt och modigt av dig! Det är nog inte alla som skulle våga be andra människor att säga till ifall de tycker att man gör något fel. Att du klarar av att göra det är en styrka! Det tyder på att du är ödmjuk, och det är en väldigt fin egenskap. Att andra inte har klarat av att tala om vad de anser att du gör för fel, tyder på att de inte är lika modiga som du.

Har du provat att försöka hitta vänner utanför sammanhang, t.ex. på internet? Vad händer om du träffar en människa på tu man hand, någon som du inte har en relation till sedan tidigare? Upplever du att folk drar sig undan även då?

Det gör ont att höra att du tänker sluta försöka hitta vänner. Du är värd så mycket mer än att leva resten av ditt liv i ofrivillig ensamhet, och jag tror verkligen att du skulle kunna hitta människor som uppskattar dig för den du är. <3

Att möta människor på internet är något av det mest obehagliga som finns, när det väl kommer till att träffas på riktigt. Där kliver min ptsd in och ställer till det. Jag behöver mer trygghet än så.

Det har också hindrar mig från online dating (jag har testat, gör det aldrig igen..)

Jag har aldrig varit en ledargestalt och har inte de egenskaperna. De är inte något jag saknar i stort, jag håller mig gärna lite mer i bakgrunden. Att starta en teatergrupp med de förutsättningarna är dock ganska lönlöst, utöver att jag skulle bli så stressad av ansvaret och kravet att alltid vara där osv. Det är en svårighet för mig eftersom de flesta fasta grupper kräver att man kommer typ en gång i veckan (minus lite semester och sjukdom). Jag kan hålla ihop och klara det under en kortare period, såsom ett projekt tex, men inte på längre sikt. Därav blev jag också tvungen att hoppa av kören, för jag orkade inte med pressen kring närvaro. Och “alla-kan-sjunga-körer” håller för låg nivå på musiken för att jag ska bli inspirerad och utmanad.

Tack för all din uppmuntran och alla tips och idéer. Jag har kämpat kring det här länge så det mesta har jag prövat, eller i alla fall tänkt över noga innan jag avfärdat, genom åren.

Men du missförstod vad jag menade med att jag drar mig ur ekvationen. Jag har väntat på att ett par födelsedagar ska bli överstökade (vill inte att deras dagar ska bli förknippade med mig), sista av dem är idag. Så till helgen eller i början av nästa vecka får det vara nog, då åker jag till bron igen. Jag insåg idag att jag behöver skriva ett brev till så det ska jag dock göra först.

 

Moderator skrev:

Hej! Jag läser det du skriver och blir arg. Jag förstår din frustration helt och hållet. Du har verkligen inte blivit behandlad väl! Jag läser att du verkligen har gjort allt du kan göra för att få vård. Det är inte konstigt att du känner hopplöshet. Det låter även som om du har konkreta självmordsplaner just nu eftersom du skriver brev. Jag vill be dig vänta. Jag vet att du har väntat, men kan vi vrida väntan till något annat? Du blir nekad vård just nu, vad finns det kring dig som skulle kunna göra den här väntan uthärdlig? Vem finns runt dig? När du fick vård antar jag att du träffade din psykolog någon gång i veckan. Vad var det som gjorde att du stod ut med väntan mellan gångerna? Även om svaret är att du visste att du hade ett nytt möte inbokat så behövde du ju orka dig igenom dagarna. Hur gjorde du då? Det du skriver om att du inte vill göra någon annan illa är väldigt konkret. Att förlora någon i självmord är det värsta en kan vara med om. Jag vill inte ge dig skuld, utan fakta. Det är en katastrof för dina anhöriga om du dör. Jag förstår också att det självklart är ditt lidande som är i fokus för den här diskussionen, just därför önskar jag du får hjälp med att hitta en annan väg just nu. En som varken handlar om vård (eftersom du just nu inte får den) eller självmord, utan en annan. Har du pratat med någon om dina självmordsplaner det sista dygnet? Kan du inte göra det? Vad har du att förlora? Ring gärna Självmordslinjen på 90101. Efter 24 kan du nå jourhavande präst, de har öppet dygnet runt, och en är välkommen att ringa även om en inte är troende. Att prata med någon kan hjälpa dig att ta ner din ångest så att den här natten passerar. Det vi vet, och som jag antar att du också vet, är att det inte kommer att vara så här tungt jämt. Du beskriver recidiverande depression. Det råder inga tvivel om att du har allvarliga symptom när den återkommer, men jag skulle vilja be dig försöka minnas när det är ljusare. Smärtan du känner nu kommer att avta, precis som den gjort tidigare. Det är många här inne som ser dig och är beredda att stå bredvid dig i detta. Denna tråd är en av dem som har flest svar.. Du berör. Och vi är många som känner igen oss. Just därför vill jag be dig finnas lite till och låta oss stå för hopp, nu när du har tappat ditt. Kan du vila i det en stund? Även om alla är anonyma? Det är viktigt att du fortsätter leva.

Tack för ditt svar och för att du inte bara klistrade in ert förberedda svar till människor som verkar bara suicidal, det uppskattar jag verkligen! Det ger en varm känsla av att du faktiskt bryr dig och inte bara följer handboken om du förstår vad jag menar. Jag menar inte att de andra inte bryr sig, men när man läser samma svar på 10-15 trådar tappar det i betydelse, i alla fall för mig. Så tack för ditt engagemang.

Jag fick diagnosen recidiverande depressioner för ganska många år sedan och den läkaren lade till i intyget att mellan de djupaste depressionerna kommer jag aldrig upp till “normalnivån”, eller som han formulerade det “däremellan dystymi”. Den formuleringen har fallit bort från intygen genom åren, men det stämmer fortfarande. Och ångesten är konstant, med toppar och panikattacker oftare än jag vill erkänna. Jag tror personligen att jag har GAD, men ingen har varit intresserad av att utreda det med kommentaren att det ändå inte kommer hjälpa mig. Så nu står det panikångestsyndrom istället, tillsammans med ptsd och fibromyalgi (fast det sistnämnda vägrar psykiatrin skriva med, för det är inte deras område). Ingen av de här diagnoserna kommer jag någonsin bli av med, det accepterade jag för flera år sedan. Men jag accepterar inte att jag ska behöva må så här dåligt och leva mitt liv så som det ser ut idag. Men jag ser ingen utväg.

Jag har levt “på andras hopp” i många år nu och det funkar inte längre, om det någonsin gjort det. Hopplösheten klev in för kanske 5 år sedan och bosatte sig i mig och nu har den trängt in mig i ett litet hörn där jag bara kan sitta stilla, det finns inte utrymme för mer.

Jag vill stänga av nu, jag orkar inte vara vid liv längre.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Att möta människor på internet är något av det mest obehagliga som finns, när det väl kommer till att träffas på riktigt. Där kliver min ptsd in och ställer till det. Jag behöver mer trygghet än så. Det har också hindrar mig från online dating (jag har testat, gör det aldrig igen..) Jag har aldrig varit en ledargestalt och har inte de egenskaperna. De är inte något jag saknar i stort, jag håller mig gärna lite mer i bakgrunden. Att starta en teatergrupp med de förutsättningarna är dock ganska lönlöst, utöver att jag skulle bli så stressad av ansvaret och kravet att alltid vara där osv. Det är en svårighet för mig eftersom de flesta fasta grupper kräver att man kommer typ en gång i veckan (minus lite semester och sjukdom). Jag kan hålla ihop och klara det under en kortare period, såsom ett projekt tex, men inte på längre sikt. Därav blev jag också tvungen att hoppa av kören, för jag orkade inte med pressen kring närvaro. Och ”alla-kan-sjunga-körer” håller för låg nivå på musiken för att jag ska bli inspirerad och utmanad. Tack för all din uppmuntran och alla tips och idéer. Jag har kämpat kring det här länge så det mesta har jag prövat, eller i alla fall tänkt över noga innan jag avfärdat, genom åren. Men du missförstod vad jag menade med att jag drar mig ur ekvationen. Jag har väntat på att ett par födelsedagar ska bli överstökade (vill inte att deras dagar ska bli förknippade med mig), sista av dem är idag. Så till helgen eller i början av nästa vecka får det vara nog, då åker jag till bron igen. Jag insåg idag att jag behöver skriva ett brev till så det ska jag dock göra först.

Vad synd att det här med att träffa vänner på internet inte är någonting för dig. Men jag förstår att man kan tycka att det är jobbigt. Vad skulle du tycka vore det jobbigaste med att träffa någon från internet IRL?

Om du känner att du inte skulle trivas med att leda en teatergrupp så ska du såklart inte göra det. Men det är verkligen synd att du inte kan hålla på med teater mer, eftersom du tycker att det är roligt.

Vad tråkigt att du inte orkade med närvarokravet i kören och att alla-kan-sjunga-körer håller för låg nivå. Jag kan relatera till dilemmat, för jag funderade på att sluta frilansa och börja plugga, men jag upptäckte snart att hela studiesystemet (alltifrån programupplägg till reglerna för studiemedel) är anpassade efter att man studerar heltid. Det är otroligt stelbent. Det finns vissa utbildningar som är möjliga att läsa på halvtid, men inte de som intresserar mig. Det känns som om det till stor del är så samhället är uppbyggt, d.v.s. antingen ska man göra någonting fullt ut eller så ska man inte göra det alls.

Vet du, det känns faktiskt lite skönt för mig när du skriver att du redan har provat, eller åtminstone tänkt över, de flesta av mina förslag. Jag tycker nämligen sällan att människor kommer med nya idéer, utan det mesta har jag redan tänkt på själv. T.ex. så har jag haft svårt att hitta rätt samtalskontakter, eftersom de flesta bara har sagt sådant som för mig har varit helt självklart och som jag redan har provat/förstått för längesedan. Därför känns det lite skönt att hitta någon som också tänker så mycket och i så många banor att vederbörande redan har provat, eller tänkt över, alla förslag hen får. 😉

Åh, jag är ledsen att jag missförstod. Den här uppmaningen kanske inte kommer att hjälpa, men snälla, åk inte till bron! Om du bara väljer att fortsätta leva så kommer du att hitta någonting som får ditt liv att kännas meningsfullt, men liksom jag så verkar du vara en person som under ditt liv har kommit på väldigt många olika idéer, och då kan idéerna sina till slut. Då behöver man hitta något/någon som hjälper till att fylla på idéförrådet, t.ex. någon som tänker ett steg längre än man själv gör. Vi är många som har skrivit här i din tråd. Tänk på att det säkert är ännu fler som läser den, varje dag. Rätt som det är kanske du får ett svar från någon som har en idé som du inte redan har tänkt på, någon som får dig att tänka i nya banor.

Ge inte upp!! Jag vet att du har fått höra att du är tråkig, och jag är en person som brukar tycka att de flesta människor är ganska tråkiga. Det är ytterst få människor som ger mig stimulans, och därför drar jag mig gärna undan i alltifrån vänskapsrelationer till diskussioner på internet. Men vet du, jag tycker inte alls att du verkar tråkig. Jag tycker att det är stimulerande att “prata” med dig, och det tror jag att det finns andra människor som också skulle tycka.

Min fråga är att du som gillar teater – brukar du delta som statist – där blir man bekant med massor av människor. En del återkommer ju i olika inspelningar…

Kan det vara något för dig – inte blir det sämre av att man faktiskt tjänar en liten slant på varje uppdrag…