Hej.
Jag lever med samma som du.
Jag tycker det är starkt av dig att ha två barn och iallafall startade med din utbildning.
Jag blir förbannad när jag hör vad sjuksköterskan sa till dig. Vem säger ens ” vad hade du tänkte att läkaren ska göra” ja, vad fan tror du? Har man ju lust att säga. En läkare kan ju hjälpa till med sjukskrivning, mediciner och remitera till terapi. Klart du inte Ska nekas terapi så som du mår.
Och lätt för någon annan att säga att man ska “Ta sig i kragen”. Ja för att du aldrig har känt som jag och hade det bara varit för mig att ta tag i mig själv så hade jag väl gjort det?. Jag är inte här för att det är kul.
Sen är det klart att om man orkar lite Så är det alltid bra att träffa människor och kom in i vardagslivet. Men som du mår så är det kanske inte läge just nu. Du behöver vila och just nu inte pressa dig själv till “måsten”.
Jag förstår exakt hur du har det. Jag vaknar om nätterna med panik och en puls över 100. Går runt med ständig oro och skakningar i kroppen. Tillsammans med en klump i magen som gör att aptiten inte finns där.
Folk som mår som oss är långtidssjukskrivna.
Jag har sjukskriver mig själv från mott jobb några dagar här och där och sedan tvingat mig själv att gå till jobbet. Men när jag varit på väg har jag alltid blivit knäsvag och fått panikångest. Även fast jag trivs på mitt jobb. Vill inget hellre än att kunna gå dit. Folk kan säga att man är hemma bara för att man är lat. Men det är bara skitsnack. Att ligga hemma med panikångest oro och knappt orka ta sig ut ur hemmet är inget man vill självmant. Jag har brutit ihop flera gånger på jobbet och kämpat på i många år.
Jag har pratat med folk som har känt samma och det alla säger är att det går att ta sig tillbaka.
Gudarna ska veta att vi inte har det lätt.
Tillåt dig själv att ta det lite lugnare. Det är lätt för någon annan att säga att man ska ta tag i sig själv. Men man blir ju inte lugnare direkt av att någon säger så.
