Hem > Forum > Arbete & Skola > GAD och utmattning med ständig ångest. Nån mer?

GAD och utmattning med ständig ångest. Nån mer?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15
  • Jag har nog alltid varit en person med låg självkänsla. Måste vara duktig, prestera och har svårt att säga nej.

    Det hela började gå åt skogen när jag gick en utbildning samtidigt som jag var hemma med en ettåring och en treåring.

    Jag skämdes så för att jag mådde så dåligt så att jag inte kunde med att ta steget att ringa vårdcentralen. Först när jag fick synbortfall pga migrän med aura ringde jag och medgav samtidigt att jag varit väldigt uppe i varv sista tiden. Jag fick medicin mot migränen men inget mer. vid ytterligare kontakt med VC grät jag av skam men sa att jag behövde hjälp. En sjuksköterska frågade då med spydig ton ”vad har du tänkt att en doktor ska kunna göra åt det?” Jag fick ingen läkartid.

    utterligare några månader gick och jag kom in på ssk-programmet. Efter bara några veckor kraschade min kropp totalt. Vilopulsen var så hög så att jag under en kort period åt betablockerare. En period med lugnande kombinerat med ssri och sjukskrivning följde. Jag blev remitterad till psykiatrisk öppenmottagning. Blev tilldelas en kontakt som tycker att jag ska bita ihop och ta mig i kragen trots att jag inte orkar ta mig it sängen förrän lunch många dagar.  Överläkaren sjukskrev mig ytterligare en period men blev nekad av försäkringskassan. Det överklagades och nekades igen. Full panik då jag gått utan inkomst i nästan tre månader.

    Jag fick kasta mig in i arbetslivet som undersköterska och ta kvällar, nätter och helger för att kunna betala räkningarna som samlats på hög.

    Jag har testat sertralin, venlafaxin och mirtazapin utan effekt på ångesten. Nu får jag inga mer oxascand utskrivna. Trots att jag skött det med perfektion. Det är ju beroendeframkallande. Men utan är jah helt oförmögen att leva ett normalt liv.  Theralen/alimemazin blir jag som en zombie av i 15 timmar. Propavan ger ingen effekt. Känner mig som det hopplösa fallet. Just nu står jag utan behandling. Terapi har jag ännu efter ett halvår inom psykiatrin inte blivit erbjuden och eftersom att ingen av ovanstående behandlingar har hjälpt så trappades den sista, mirtazapin ut för ett par månader sedan.

    Under en period gick jag promenader regelbundet men det var ingen större förbättring.

    Nu orkar jag inte ens det. Mitt största barn, idag 8 år gammal får sedan låg ålder häftiga utbrott, slåss och slår sönder saker. Jag orkar inte bemöta henne längre. Vi går hos psykolog med henne och får tips. Men när ena föräldern är totalt slut, hur ska det gå då?

    Jag umgås knappt med barnen längre. Jag ligger i sovrummet med neddragna persienner så fort sambon är hemma och livet bara flyger förbi. Jag orkar inte med varken ljud eller ljus och går undan så fort jag kan. Det gör så ont och jag undrar hur länge till jag kommer orka. Duschar gör jag bara när det är ett absolut måste. Hemmet förfaller.

    Länge länge drog jag hela lasset själv men nu när det inte går mer så får han ha mer ansvar. Jag tänker ibland att en separation kanske skulle gynna alla.

    För tio år sedan tog min syster sitt liv och jag börjar förstå hur hon mådde vid den tidpunkten. Hon hade dock inga barn. Jag vill leva! Men jag har ingen livskvalité för fem öre längre.

    På torsdag har jag en läkartid. En läkare under praktik tydligen. Min förhoppning är att få testa tredjehandsalternativet vid gad, lyrica. Men mina förhoppningar är låga.

    Finns det någon mer som känner denna förbannade hopplösheten och som har ångest som river och sliter varenda minut? Hur ska man orka och kan det nånsin vända?

    Jag återkommer senare med ett utförligare svar, men du är inte ensam och det finns hopp. Just hopplöshet och den kroniska ångesten kan leda till depression och ytterligare utmattning. Jag hade kronisk ångest, depression, insomnia 24/7 I drygt fem år, innan dess sjutton år med expanderande panikångest, jag har provat det mesta inom naturläkemedel och olika varianter av antidepressiva, och ingenting fungerade mot ångesten. Min fru låg i många år som du oförmögen att fungera, utbränd behandlades hon med elchocker pga felaktig diagnos inom vården, hennes framfall med livmodern hängande utanför, behandlades med Alvedon pga läkaren läste hennes diagnos, och misstrodde hennes symtom, vården har gjort så många fel, att jag inte kan räkna upp dem alla här nu, min fru är idag återställd och arbetar heltid, det finns hopp. Det går inte att äta sig frisk, däremot fann jag stor hjälp i meditation, motion och terapi,och fick uppleva en längre period i stillhet och helt ångestfri, pga omständigheter är jag nu åter i ångest 24/7,men det skrämmer mig inte, och har givit mig ytterligare insikter i varför jag hamnar här, jag är prestationsinriktad och lider troligtvis av utmattningssyndrom, något alla mina psykologer och terapeuter missar, då jag är högpresterande och inte haft en sjukdag pga mitt mående, det är dags att börja prioritera mina egna behov, se mitt eget värde och landa, jag tror vi delar en problematik, återkommer… Måste jobba

    Avatar

    Jag har ångest väldigt ofta och haft det hela mitt liv. Jag vet inte hur det är att leva utan så detta är mitt ”normaltillstånd”.Har oxå blivit nekad sjukskrivning många ggr.Det är helt vansinnigt att man inte kan klara sig. Fler borde protestera mer!Liksom dig är jag tvungen att jobba trots mina besvär. Det funkar inte alls så nu är jag tvungen att sluta.Går ju inte vara kvar om man inte klarar jobbet! Jag försöker hitta en ny läkare. Jag tar lugnande vid behov, i mitt fall är det xanor. Får inte heller medicinen längre för den läkare som trodde på mig har pensioneras. De andra läkarna säger att jag kan bli beroende men jag har inte ökat dosen på 10 år…Är restriktiv och allt, men får den ändå inte. Vart tvungen att skaffa den på ”annat håll” det är inte alls bra egentligen men vad ska man göra?När jag är som sämst hjälper bara den och jag slipper åka in akut. Hur kommer det sig att ditt hem förfaller? Vill din partner inte hjälpa dig? Måste vara jobbigt med barnen oxå!

    Jag har nog alltid varit en person med låg självkänsla. Måste vara duktig, prestera och har svårt att säga nej. […] Finns det någon mer som känner denna förbannade hopplösheten och som har ångest som river och sliter varenda minut? Hur ska man orka och kan det nånsin vända?

    Det jag citerade beskriver mig väldigt bra. Jag har inget självförtroende alls och känner mig tvungen att vara duktig hela tiden. Har också väldigt mycket ångest, och den får mig att falla isär inombords.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag relaterar till den där jävla hopplösheten. Att känna sig som ett hopplöst fall, och att inte vara förmögen att ens kunna göra ”det vardagliga”.

    Jag har en kompis som brukar säga att ”det krävs att vara frisk för att ha energi nog att orka vara sjuk” och det är väldigt sant. För det krävs väldigt mycket energi för att orka försöka söka hjälp och få hjälp av psykiatrin.

    Att du skriver att du inte orkar med varken ljud eller ljus kan jag också relatera till, framför allt ljud. Jag blir jättetrött jättefort om det är mycket intryck, saker och ljud omkring mig. Det är jättejobbigt och jag har nog egentligen inte några tips på hur man kan få det bättre…

    Trådstartaren

    Jag återkommer senare med ett utförligare svar, men du är inte ensam och det finns hopp. Just hopplöshet och den kroniska ångesten kan leda till depression och ytterligare utmattning. Jag hade kronisk ångest, depression, insomnia 24/7 I drygt fem år, innan dess sjutton år med expanderande panikångest, jag har provat det mesta inom naturläkemedel och olika varianter av antidepressiva, och ingenting fungerade mot ångesten. Min fru låg i många år som du oförmögen att fungera, utbränd behandlades hon med elchocker pga felaktig diagnos inom vården, hennes framfall med livmodern hängande utanför, behandlades med Alvedon pga läkaren läste hennes diagnos, och misstrodde hennes symtom, vården har gjort så många fel, att jag inte kan räkna upp dem alla här nu, min fru är idag återställd och arbetar heltid, det finns hopp. Det går inte att äta sig frisk, däremot fann jag stor hjälp i meditation, motion och terapi,och fick uppleva en längre period i stillhet och helt ångestfri, pga omständigheter är jag nu åter i ångest 24/7,men det skrämmer mig inte, och har givit mig ytterligare insikter i varför jag hamnar här, jag är prestationsinriktad och lider troligtvis av utmattningssyndrom, något alla mina psykologer och terapeuter missar, då jag är högpresterande och inte haft en sjukdag pga mitt mående, det är dags att börja prioritera mina egna behov, se mitt eget värde och landa, jag tror vi delar en problematik, återkommer… Måste jobba

    Tack för ditt svar. Det låter som en tuff situation men vad härligt att din fru mår bra/bättre igen. Just att känna sig mistrodd av läkaren gör nästan lika ont som ångesten. När man försökt och försökt i flera år men inte mår ett dugg bättre så känns det hopplöst. Jag har som du lagt tusentals kronor på hälsokost som hjälpt andra, men inte mig. Jag önskar att jag kommer till samma punkt som du. Att inte få panik och vilja bli av med ångesten snabbast möjligt, utan stanna kvar i den och göra sig av med den. Ja att jobba med självkänslan, se sitt värde och strunta i vad andra tycker är kanske vägen ut. Men det känns så svårt att ta sig för något alls just nu. Ta hand om dig!

    Trådstartaren

    Det jag citerade beskriver mig väldigt bra. Jag har inget självförtroende alls och känner mig tvungen att vara duktig hela tiden. Har också väldigt mycket ångest, och den får mig att falla isär inombords. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag relaterar till den där jävla hopplösheten. Att känna sig som ett hopplöst fall, och att inte vara förmögen att ens kunna göra ”det vardagliga”. Jag har en kompis som brukar säga att ”det krävs att vara frisk för att ha energi nog att orka vara sjuk” och det är väldigt sant. För det krävs väldigt mycket energi för att orka försöka söka hjälp och få hjälp av psykiatrin. Att du skriver att du inte orkar med varken ljud eller ljus kan jag också relatera till, framför allt ljud. Jag blir jättetrött jättefort om det är mycket intryck, saker och ljud omkring mig. Det är jättejobbigt och jag har nog egentligen inte några tips på hur man kan få det bättre…

     

    Ja det är vår tids förbannelse. Allt ska gå snabbt, man ska vara duktig på precis allt och fasaden ska hållas uppe hur dåligt man än mår. Det värsta med ångesten är att den gör åtminstone mig totalt handlingsförlamad. Trots att mina två barn ryker ihop gång på gång så orkar jag bara inte packa ihop en väska och hitta på något med dem. Jag fixar mat, sätter igång en film, plockar fram ritgrejer men sen dimper jag bara ner i sängen igen. Det är ju förfärligt. Det värsta är att jag borde egentligen må så bra. Två friska barn, nybyggt hus jag har kommit in på drömutbildningen och alla tentor är klarade inför hösten. Men ändå är allt så väldigt jobbigt och tar emot. Så hemskt att åren med denna ohälsa bara går och ingenting hjälper.

    Orkar du träna? Jag har dessvärre inte kommit så långt men det är väl det enda jag inte testat helhjärtat.

    Hej.

    Jag lever med samma som du.

    Jag tycker det är starkt av dig att ha två barn och iallafall startade med din utbildning.

    Jag blir förbannad när jag hör vad sjuksköterskan sa till dig. Vem säger ens ” vad hade du tänkte att läkaren ska göra” ja, vad fan tror du? Har man ju lust att säga.  En läkare kan ju hjälpa till med sjukskrivning, mediciner och remitera till terapi. Klart du inte Ska nekas terapi så som du mår.

    Och lätt för någon annan att säga att man ska ”Ta sig i kragen”. Ja för att du aldrig har känt som jag och hade det bara varit för mig att ta tag i mig själv så hade jag väl gjort det?. Jag är inte här för att det är kul.

    Sen är det klart att om man orkar lite Så är det alltid bra att träffa människor och kom in i vardagslivet. Men som du mår så är det kanske inte läge just nu. Du behöver vila och just nu inte pressa dig själv till ”måsten”.

    Jag förstår exakt hur du har det. Jag vaknar om nätterna med panik och en puls över 100. Går runt med ständig oro och skakningar i kroppen. Tillsammans med en klump i magen som gör att aptiten inte finns där.

    Folk som mår som oss är långtidssjukskrivna.

    Jag har sjukskriver mig själv från mott jobb några dagar här och där och sedan tvingat mig själv att gå till jobbet. Men när jag varit på väg har jag alltid blivit knäsvag och fått panikångest. Även fast jag trivs på mitt jobb. Vill inget hellre än att kunna gå dit. Folk kan säga att man är hemma bara för att man är lat. Men det är bara skitsnack. Att ligga hemma med panikångest oro och knappt orka ta sig ut ur hemmet är inget man vill självmant. Jag har brutit ihop flera gånger på jobbet och kämpat på i många år.

    Jag har pratat med folk som har känt samma och det alla säger är att det går att ta sig tillbaka.

    Gudarna ska veta att vi inte har det lätt.

    Tillåt dig själv att ta det lite lugnare. Det är lätt för någon annan att säga att man ska ta tag i sig själv. Men man blir ju inte lugnare direkt av att någon säger så.

    Trådstartaren

    Jag har ångest väldigt ofta och haft det hela mitt liv. Jag vet inte hur det är att leva utan så detta är mitt ”normaltillstånd”.Har oxå blivit nekad sjukskrivning många ggr.Det är helt vansinnigt att man inte kan klara sig. Fler borde protestera mer!Liksom dig är jag tvungen att jobba trots mina besvär. Det funkar inte alls så nu är jag tvungen att sluta.Går ju inte vara kvar om man inte klarar jobbet! Jag försöker hitta en ny läkare. Jag tar lugnande vid behov, i mitt fall är det xanor. Får inte heller medicinen längre för den läkare som trodde på mig har pensioneras. De andra läkarna säger att jag kan bli beroende men jag har inte ökat dosen på 10 år…Är restriktiv och allt, men får den ändå inte. Vart tvungen att skaffa den på ”annat håll” det är inte alls bra egentligen men vad ska man göra?När jag är som sämst hjälper bara den och jag slipper åka in akut. Hur kommer det sig att ditt hem förfaller? Vill din partner inte hjälpa dig? Måste vara jobbigt med barnen oxå!

    Ja det är skit när ångest är ens normaltillstånd. Hade jag kunnat hade jag säkert också skaffat på annat håll men har inga sådana kontakter. Drömmen vore ju att bli ångestfri utan en enda tablett såklart. Jag var inte sån här förut. För tre år sedan hade jag inte ångest dagligen men sedan jag blev utmattad har jag inte levt en timme utan ångest.

    Jag kanske överdrev när jag skrev att hemmet förfaller. Men när tvätthögen växer, barnens rum ser ut som slagfält och det inte är dammsugat på en vecka så känns det rätt illa. Min sambo gör nog så gott han kan, jobbar heltid och leker med barnen efter jobbet, men han lider inte av stöket som jag heller.

    Ja det är vår tids förbannelse. Allt ska gå snabbt, man ska vara duktig på precis allt och fasaden ska hållas uppe hur dåligt man än mår. Det värsta med ångesten är att den gör åtminstone mig totalt handlingsförlamad. Trots att mina två barn ryker ihop gång på gång så orkar jag bara inte packa ihop en väska och hitta på något med dem. Jag fixar mat, sätter igång en film, plockar fram ritgrejer men sen dimper jag bara ner i sängen igen. Det är ju förfärligt. Det värsta är att jag borde egentligen må så bra. Två friska barn, nybyggt hus jag har kommit in på drömutbildningen och alla tentor är klarade inför hösten. Men ändå är allt så väldigt jobbigt och tar emot. Så hemskt att åren med denna ohälsa bara går och ingenting hjälper. Orkar du träna? Jag har dessvärre inte kommit så långt men det är väl det enda jag inte testat helhjärtat.

    Ja men verkligen! Fy fan vad trött jag blir på det här alltså, vill bara bli frisk och fri från den här skiten nu. Jag kan också bli totalt handlingsförlamad av ångesten, speciellt när den är så stark att det enda jag gör är att ligga på golvet/i sängen och gråta när hela jag skakar. Det finns inget att göra mer än att vänta tills det går över. Jag får ofta höra att jag är så duktig och bla bla bla, men då får jag ju mer prestationsångest som om inte ångesten är nog. Det är fan inte latmaskar som går in i väggen, det är överambitiösa som gör det – så nej. Du är inte lat!

    Jag gick ju precis ut 9an, och har ALLTID fått höra att jag ”är så duktig” och ”kan så mycket”, det är de värsta orden som finns för det ger ju bara mig mer ångest över att jag måste prestera mer då och liksom fortsätta vara duktig och då. Och då blir det mer ångest och sen är man fast i det.

    Jag har en bror, som är 4 år yngre än mig. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men fram tills att jag var ca 10 och min bror 6 år så bråkade vi något kopiöst, vi skrek på varandra och vi kunde ibland till och med slåss. Mina föräldrar kände likadant ibland – de ORKADE INTE ta tag i det. De orkade inte göra saker med oss hela tiden och det var så, varken jag eller min bror förstog att mamma och pappa mådde dåligt och var trötta. Men vi, som barn, mådde aldrig dåligt av att mamma och pappa inte var iväg med oss och gjorde massa saker hela tiden.

    Det har sett ut som hej-kom-och-hjälp-mig hemma hos oss, men vi har inte farit illa av det. Stökigt? Okej, vill jag rita? Knuffar undan något på bordet och ritar. Helt ärligt – jag tror oftast att det är föräldrarna som mår sämre än barnen av stök. Så jag skulle faktiskt säga till dig att, försök att inte tänka på att du ska hålla det städat för barnens skull! Visst, det är trevligare om det är städat och ordning osv, men jag kan aldrig minnas att jag mått dåligt/inte velat komma hem för att det har varit för stökigt, ALDRIG! Och det har verkligen sett hemskt ut hemma hos oss emellanåt… jag menar verkligen HEMSKT!

    Försök släppa tanken på att du borde må si och du borde må så. Jag har två föräldrar som älskar mig, en släkt som älskar mig, en bror, ett bra hem osv men jag mår ändå dåligt. Försök att släppa tanken på att du borde, för nu mår du dåligt och så är det liksom. Det är inte ditt fel och det är inte någon annans fel. Det är liksom ”så det är” och du borde inte må bra för att du har vissa saker. Materiella ting gör en inte glad – behöver inte göra en glad i alla fall.

    Oh nej, det krävs mycket för att bara få ut mig på en promenad. Jag är nog så otränad som man bara kan vara. För att jag orkar inte – jag är inte lat, men jag har en inre kamp som många aldrig är i närheten av. Min energi går åt till den kampen – det finns inget över för träning. Och jag vet att vi är flera som har det så, och det är inget fel på oss för det! Men nej, jag tränar inte. Jag har släppt det där med träning – jag klarar inte av mer press och stress och träningen skulle bara bli ytterligare en ha-dåligt-samvete-över-grej för mig. Tränar jag så är det ett plus, tränar jag inte – nehe, då blir det la en annan dag då. Jag försöker tänka att det inte är hela världen, hellre en mindre sak att ha ångest och press över än en till sak att ha ångest och stress över – typ.

    Det kanske låter som att jag har kommit jättelångt mentalt nu med hur jag tänker kring saker osv, men nej. Verkligen inte. Det kanske låter så, men mentalt är jag sååååå långt ifrån att vara där som jag skriver om det. Jag skriver om det så för att det är så jag vill se på det och det är så jag strävar efter att se på det. Men jag gör det inte helt än, jag försöker och ibland lyckas jag. Men det är sjukt ofta jag inte lyckas med. Hur jag ser mig själv svänger värre än en berg och dahlbana, så detta är verkligen inte hur jag ser på mig själv/mitt mående/andra hela tiden, det är typ 10% av tiden. Resten av tiden tycker jag att jag är dålig, borde kunna mer, ska ”rycka upp mig” osv. Trots att jag innerst inne VET att det inte är så enkelt…

     

    Edit: förlåt för väldigt mycket för lång text… om någon orkat läsa hit – guldmedalj!

    ❤️

    Ja men verkligen! Fy fan vad trött jag blir på det här alltså, vill bara bli frisk och fri från den här skiten nu. Jag kan också bli totalt handlingsförlamad av ångesten, speciellt när den är så stark att det enda jag gör är att ligga på golvet/i sängen och gråta när hela jag skakar. Det finns inget att göra mer än att vänta tills det går över. Jag får ofta höra att jag är så duktig och bla bla bla, men då får jag ju mer prestationsångest som om inte ångesten är nog. Det är fan inte latmaskar som går in i väggen, det är överambitiösa som gör det – så nej. Du är inte lat! Jag gick ju precis ut 9an, och har ALLTID fått höra att jag ”är så duktig” och ”kan så mycket”, det är de värsta orden som finns för det ger ju bara mig mer ångest över att jag måste prestera mer då och liksom fortsätta vara duktig och då. Och då blir det mer ångest och sen är man fast i det. Jag har en bror, som är 4 år yngre än mig. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men fram tills att jag var ca 10 och min bror 6 år så bråkade vi något kopiöst, vi skrek på varandra och vi kunde ibland till och med slåss. Mina föräldrar kände likadant ibland – de ORKADE INTE ta tag i det. De orkade inte göra saker med oss hela tiden och det var så, varken jag eller min bror förstog att mamma och pappa mådde dåligt och var trötta. Men vi, som barn, mådde aldrig dåligt av att mamma och pappa inte var iväg med oss och gjorde massa saker hela tiden. Det har sett ut som hej-kom-och-hjälp-mig hemma hos oss, men vi har inte farit illa av det. Stökigt? Okej, vill jag rita? Knuffar undan något på bordet och ritar. Helt ärligt – jag tror oftast att det är föräldrarna som mår sämre än barnen av stök. Så jag skulle faktiskt säga till dig att, försök att inte tänka på att du ska hålla det städat för barnens skull! Visst, det är trevligare om det är städat och ordning osv, men jag kan aldrig minnas att jag mått dåligt/inte velat komma hem för att det har varit för stökigt, ALDRIG! Och det har verkligen sett hemskt ut hemma hos oss emellanåt… jag menar verkligen HEMSKT! Försök släppa tanken på att du borde må si och du borde må så. Jag har två föräldrar som älskar mig, en släkt som älskar mig, en bror, ett bra hem osv men jag mår ändå dåligt. Försök att släppa tanken på att du borde, för nu mår du dåligt och så är det liksom. Det är inte ditt fel och det är inte någon annans fel. Det är liksom ”så det är” och du borde inte må bra för att du har vissa saker. Materiella ting gör en inte glad – behöver inte göra en glad i alla fall. Oh nej, det krävs mycket för att bara få ut mig på en promenad. Jag är nog så otränad som man bara kan vara. För att jag orkar inte – jag är inte lat, men jag har en inre kamp som många aldrig är i närheten av. Min energi går åt till den kampen – det finns inget över för träning. Och jag vet att vi är flera som har det så, och det är inget fel på oss för det! Men nej, jag tränar inte. Jag har släppt det där med träning – jag klarar inte av mer press och stress och träningen skulle bara bli ytterligare en ha-dåligt-samvete-över-grej för mig. Tränar jag så är det ett plus, tränar jag inte – nehe, då blir det la en annan dag då. Jag försöker tänka att det inte är hela världen, hellre en mindre sak att ha ångest och press över än en till sak att ha ångest och stress över – typ. Det kanske låter som att jag har kommit jättelångt mentalt nu med hur jag tänker kring saker osv, men nej. Verkligen inte. Det kanske låter så, men mentalt är jag sååååå långt ifrån att vara där som jag skriver om det. Jag skriver om det så för att det är så jag vill se på det och det är så jag strävar efter att se på det. Men jag gör det inte helt än, jag försöker och ibland lyckas jag. Men det är sjukt ofta jag inte lyckas med. Hur jag ser mig själv svänger värre än en berg och dahlbana, så detta är verkligen inte hur jag ser på mig själv/mitt mående/andra hela tiden, det är typ 10% av tiden. Resten av tiden tycker jag att jag är dålig, borde kunna mer, ska ”rycka upp mig” osv. Trots att jag innerst inne VET att det inte är så enkelt… Edit: förlåt för väldigt mycket för lång text… om någon orkat läsa hit – guldmedalj!

     

    Jag har läst det du skriver och jag känner igen mig lite av det du skriver att du har ett bra liv men ändå mår man inte bra och det är samma här.

    Det är starkt av dig att skriva hur du känner och det är ett steg för dig att må bättre, kändes det bättre när du skrev? Jag har skrivit om dödlig svartsjuka som du kan gå in och läsa.

    Styrka till dig, mig och alla andra som mår dåligt<3

    Jag har läst det du skriver och jag känner igen mig lite av det du skriver att du har ett bra liv men ändå mår man inte bra och det är samma här. Det är starkt av dig att skriva hur du känner och det är ett steg för dig att må bättre, kändes det bättre när du skrev? Jag har skrivit om dödlig svartsjuka som du kan gå in och läsa. Styrka till dig, mig och alla andra som mår dåligt<3

    Oj, vad glad jag blev av att läsa detta! Det kändes som att jag inte är helt ensam, eller att jag inte är helt korkad. Tack! Men samtidigt så tråkigt att du också mår dåligt 🙁

    För mig känns det mycket bättre när jag skriver. Att skriva är lika med frihet för mig och jag uttrycker mig så mycket bättre i skrift än tal. För att jag kan tänka längre innan jag behöver posta. Och att skriva blir ett sätt att processa saker för mig, och för att sätta ord på tankar och känslor. Känns det bättre för dig när du skriver?

    Jag ska absolut gå in och läsa, tack för upplysningen! Och ja, verkligen styrka åt oss <3

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.