När ångesten vinner och man inte orkar mer.

[Teal Tipova]

Hej,

Jag är en kille på 30år som lever med panikångest, tvångstankar(alltså ältande) och GAD.
Jag har haft det ända sedan gymnasietiden till och från. Nu kommer det allt oftare och jag har igen hamnat i en period av svår ångest. Jag har ingen att vända mig till och det känns som att vården har gett mig ryggen. Jag har gått hos diverse psykologer och gett alla en chans men problemet ligger inte hos dem utan såklart hos mig. Jag har ingen att skylla annat än mig själv. Jag vill inte detta såklart och hade jag kunnat göra något för att klara mig ur detta så hade jag gjort allt. Har flera gånger sagt till mig själv Fuck it, nu ska jag ta mig ur detta. Men ångesten kommer tillbaka som ett brev på posten och vinner över mig.

Det som är värst är fysiska symptom, Panikångest och tvångstankar (alltså ältande som inte släpper).

Jag sover om nätterna men vaknar varje halvtimme efter 4 och har panik och myror i benen. Pulsen är hög och jag gråter ofta. På dagarna har jag panikångest och gråter mycket.

Tidigare kunde jag hantera det genom att det bara kom 1 gång per år. Sedan har det bara kommit oftare och nu kommer det varannan månad och håller i sig i två veckor – fyra veckor. Förra året fram tills nu har varit värsta perioden i mitt liv och jag undrar varför jag härdar ut.

Jag har varit inlagd på psyket i två omgångar och känt att det inte varit något för mig. Nästan mått sämre av det. får rädsla i kroppen när jag tänker på det. Så kommer nog aldrig göra om det.

Jag orkar inte att ångesten tar mig gång på gång och jag försöker varje dag jobba och träna men gråten bara kommer. Jag blir som apatisk. Orkar knappt ta mig ur sängen. Men gör det, tränar, jobbar m.m.

Tycker synd om min mamma som jag har blivit en börda för. Men vågar inte ringa henne längre.

Har snart ingen kvar.

Mvh

Hej!

Jag lider också av GAD och panikångest och befinner mig i en mycket liknande situation. Vården ”ger upp” tillslut och det känns som att man lägger krokben för sig själv i många lägen.

Du berättar att det här är den värsta perioden i ditt liv, beror det på ditt mående i sig eller något annat?

Skickar styrkekramar, finns här om du vill prata av dig.

[Teal Tipova]

Anonym skrev:

Hej! Jag lider också av GAD och panikångest och befinner mig i en mycket liknande situation. Vården ”ger upp” tillslut och det känns som att man lägger krokben för sig själv i många lägen. Du berättar att det här är den värsta perioden i ditt liv, beror det på ditt mående i sig eller något annat? Skickar styrkekramar, finns här om du vill prata av dig.

Tack för ditt svar. Det är superjobbigt. Jag har haft det här så länge nu. Både måendet o tankar.

Vaknade med panik idag igen. Kommer kämpa i några dagar till iallafall.

Jag med, tyvärr. Jag önskar att jag kunde ge dig insiktsfulla råd men jag känner att jag är i samma sits.

Kan du kontrollera dina panikattacker?

Jag ser upp till dig som klarar av ett arbete trots din problematik, det är verkligen någonting jag beundrar för det kräver så mycket styrka när varje dag är en kamp.

[Teal Tipova]

Jag har mycket svårt att kontrollera panikattackerna. Mindfulness hjälper lite. Även lite andra övningar. Men när det är som värst hjälper inget. Mest förebyggande.

Jag har tur som kan jobba hemifrån nu. Är inte speciellt produktiv men jag kämpar och får det gjort iallafall. Jag förstår verkligen alla som inte kan pga. sin ångest. När jag är på jobbet gråter jag titt som tätt på toan och sköljer bort med kallt vatten så att ingen ska märka. Vaknade i morse med 8/10 i ångest nivå. Då ligger jag bara i sängen, skakar, gråter och har fullständig panik i kroppen. Vid 9/10 kan jag inte jobba. Allt känns fördjävligt. Jag har testat så många olika psykologer och mediciner men det verkar inte hjälpa. Vissa bättre än andra. Vissa mediciner har gjort att jag klarat mig under perioder. Jag vet att många mediciner hjälper människor tillbaka på banan igen. Och inläggning hjälper för vissa men för mig är det ingen hjälp. Jag får ångestpåslag av det.
När jag var hos min mamma innan viruset kom så föll jag ner i hennes armar och bröt ihop, bara grät o grät o grät. Jag kände hennes armar på ett sätt som jag gjorde när jag var barn. Jag hoppades att allt bara skulle vara en dröm och att jag skulle få vara glad tillsammans med min mamma en sista gång. Min mamma, som alltid funnits där för mig, alltid stöttat mig i vårt som torrt. Pushat mig att inte ge upp hoppet. Vi som alltid varit ett team som klarat av allt. Stackars mamma. Jag gör allt för henne men jag orkar inte längre.

Styrkekramar

Vad skönt att du hittat några övningar som fungerar för dig (ibland iaf)! Är det meditation du menar eller någon annan typ av övning? Den utbildning jag läser just nu har hjälpt mig otroligt mycket för att hitta sätt att kontrollera och möta mina tankar på ett objektivt sätt, och mindfulness har framförallt varit till stor hjälp. Att vara fullt fokuserad och närvarande i det man upplever i nuet är väl typ motsatsen till GAD men kan vara ett effektivt sätt att återta kontrollen över sina tankar.

Hur känner du dig nu? Har ångesten minskat? Lider verkligen med dig.
Tar du någon medicin eller går i någon form av terapi för tillfället?

Fällde ett par tårar när jag läste det du skrev om din mamma, för jag och min mamma har precis samma relation. Har du någon kontakt med din mamma nu? Jag tror att hon har stor förståelse för hur du kämpar och att orken ibland tar slut, man klarar inte allt. Jag hoppas verkligen att ni kommer få skratta tillsammans (snart) igen.

Jag blev hemlös i slutet av februari efter att jag fick gå isär med min sambo på ett ganska traumatiskt sätt, men mamma välkomnade mig med öppna armar. En vecka senare (och endast ett par dagar innan jag fyllde 25) fick vi besked om att hon lider av långt framskriden cancer. Jag känner precis som du; jag gör allt för henne men jag orkar inte längre.

Tack, massor av styrkekramar till dig med.

[Teal Tipova]

Härligt att du hittat en utbildning som du känner hjälper. ja man ska försöka vara i nuet lättare sagt än gjort.
Förutom meditation tycker jag bl.a. att dessa hjälper https://www.hanterakanslor.se/tipp

Jag mår fortfarande piss. Brukar ta veckor för det att gå över. Jag har kontakt med mamma men jag säger inte att jag mår dåligt. Vill inte att hon ska se mig må dåligt.

Tråkigt att höra om din mamma. Jag hoppas verkligen att ni får en fin tid tillsammans och att hon klarar detta. Tråkigt att höra om din separation också. Sånt tar verkligen på en och man kan lätt få panikångest av det. Hoppas verkligen du får känna lite glädje också.

Jag går hos en terapeut privat nu och har äter 4 mediciner dagligen. Medicinerna har räddat livet på mig. Har du någon terapi nu?

Tack! Ska kolla hemsidan!

Skönt att ni har kontakt, men det måste bara tufft att hålla uppe en fasad. Kan du prata med någon annan?

Tack snälla du, det hoppas jag med. Du har helt rätt, mått väldigt dåligt det senaste och panikångesten har ökat ganska mycket i jämförelse med förut och ter sig på ett annat sätt. Har även blivit deprimerad vilket jag känner myckrt rädsla inför då jag tillfrisknande från en drygt 10 år lång depression för ett par år sedan. Men jag försöker ta till vara på de stunder jag kan skratta och känna glädje.

Trivs du med din terapeut och tycker du att terapin fungerar? Vad skönt att du har en bra medicinering, det kan verkligen vara till stor hjälp vissa perioder. Jag går på ganska tung medicinering just nu men går inte i terapi, även om det kanske skulle vara en bra idé haha..

[Teal Tipova]

Det är tufft tyvärr. Jag har ingen jag kan öppna upp mig för förutom mamma och psykologen. Mycket vänner men ingen jag kan prata ångest med.

Inte kul med depression. Har haft det från och till också. Problemet med mig är att jag gråter varje dag nu och hittar knappt någon glädje. När mer än 50% förra året bestod av ångest och konstant oro så känner man inte mycket hopp. detta år har säkert varit 80%. Jag önskar jag kunde styra över det och när jag inte har ångest så förstår jag inte hur jag kan må så dåligt. Jag tror många inte förstår och tror att man kan väl bara rycka upp sig eller det går väl 2 dagar så är det över. Tyvärr fungerar min ångest inte så. Men jag kämpar för att nå dit.

Det är skönt att en gång i veckan få prata av sig med en psykolog. Ett bollplank. Det är även han jag fått mesta av mina övningar ifrån.

Jag tror det kan vara bra att gå i terapi även om det bara är att prata av sig. Är skönt att få lätta sitt hjärta. Men i längden tror jag för egen del att det bara är mediciner som kan hjälpa lite. Hjälper dina mediciner?

Hej!

Ursäkta för att mitt svar dröjt, varit mycket de senaste veckorna. Hur är det med dig?

Jag tror på dig och är glad över att du kämpar på.

Har gått i terapi flera gånger och känner att det hjälpt en del. Pratar faktiskt med en kurator nu vilket känns bra, och håller helt med dig om att de är skönt att ha någon att bolla med, speciellt när man inte känner något emotionellt ansvar för personen. Det sista lät lite känslokallt måste jag erkänna haha, men det är ju faktiskt så.

Angående mina mediciner känner jag mig som FASS vid det här laget och har testat det mesta under åren utan något vidare resultat, men idag är jag relativt nöjd med de mediciner jag äter. Behovsmedicinen är absolut viktigast. Jag håller på att sätta ut Lyica/Pregabalin som jag ätit i drygt 4 år vilket är tufft, men jag tar det i min takt.