Teal Tipova
Skapade svar
-
Tack för att ni valt att dela med er. Det får en att känna att man inte är ensam.
Tack för era svar. Känns skönt att man inte är ensam i det hela.
Som någon nämnde ovan så är detta stressiga och “ständiga strävan efter något bättre”-samhället inte för alla.
Just nu drömmer jag om att bara få åka ut till mitt skärgårdshus, bada bastu (som inte är klar) och bara vila till en bra bok i en vecka.
Jag är trött på att jag hela tiden måste prestera. På jobbet och i livet i övrigt. En kan ju säga att man inte behöver det men anstränger jag mig inte så vill ingen vara med mig. Utom min familj och någon få riktig vän.
Jag behöver mer även om jag är helt slut och bara vill ligga i sängen.
Jag vet att min chef skulle “stötta” mig med några snälla ord. Men i övrigt vet jag av erfarenhet att mina arbetsplatser är hårdare än så. Ingen är oersättlig så det är bara ut med mig och in med nästa.
Strävan efter vinst och dra ner på kostnaderna är i detta pumpade samhälle allt som spelar roll.Just nu kan jag bli stressad över minsta lilla. Kan liksom till och med bli stressad över att inte tycka att jag har kläder i garderoben att ha på mig.
Är helt lost i livet. Ingen som helst ork med nått. Träningen går dåligt, jobbet tär på mig, singellivet tär på mig, min GAD gör mig inte mer lugn. Tur att jag inte haft panikångest på länge. Måste vara medicinerna min läkare pumpar ut.
Samtidigt vet jag att det bara är jag som kan göra förändring. Och det är många som tidigare har sagt “ryck upp dig” eller “det är väl bara att ta tag i saker”. Riktigt så enkelt är det inte. Mår jag bra och livet är på topp med livsglädjen så är det lätt att säga så. Och jag vet att jag inte mår bra och bara kan rycka upp mig. Jag har också mått helt okej och varit livsglad. Då är det en annan sak. Visst är man “trött” på sitt jobb ibland och trött varje morgon. Men det här är INTE samma sak.
Någon som aldrig varit i vår sits kommer nog aldrig förstå fullt ut. Många tror ju att “man inte kan gå in i väggen”, tills man hamnar där själv..
Det känns hopplöst men det finns väl hopp antar jag. Just nu är jag bara så lost. Vet inte vart jag vill bo, vad jag vill jobba med, osv. och vet inte hur jag ska kunna hitta det heller. Att bara säga upp mig känns lite väl riskabelt.
Nog med mitt babblande. Kanske någon förstår vart jag vill komma med hela.
Styrkekramar till er. Och en tillönskan om att det kan bli bättre för oss.
Jag känner igen mig i det du berättar. Har levt länge med det och även hopplöshet. Nu på sistone har det blivit värre.
Jag har ett utvecklande jobb som jag egentligen trivs med men på sistone har jag verkligen inte haft någon ork alls för det. Jag går till jobbet även om det känns som att jag blivit överkörd av en buss när jag vaknar. På jobbet känner jag mig ofta dålig med den orken jag har. Borde kunna prestera mycket mer.Jag har många vänner men med min ork och sociala fobi så undrar jag hur länge folk orkar stå ut. Jag är rätt dålig socialt även om jag vet att många gillar mig. Jag kämpar och försöker vara positiv men det är inte lätt. Fått höra att jag behöver rycka upp mig. Hade jag kunnat rycka upp mig så hade jag absolut gjort det…
Har länge kämpat med Panikångest och GADD. Vintermörkret, viruset och att jag saknar partner (35år) gör inte saken bättre. Känns som att ingen skulle kunna bli kär i mig (även om jag vet att det inte stämmer). Vännerna har börjat få barn på löpande band.
Jag försöker att inte tycka synd om mig själv. Men man kommer till en gräns till slut.
Och att jag inte kämpar är skitsnack. Jag har ett jobb som jag går till även om jag mår som jag mår (är nästan säker på att många hade skitit i det om de hade mått såhär), att säga att alla tycker det är jobbigt att gå till jobbet stämmer inte. Jag vet hur jag har mått när jag varit “ok” och det är en helt annan känsla än den jag har nu, jag har vänner som jag träffar ofta även fast jag inte orkar. Jag har en hobby i badminton som jag spelar flera gånger i veckan (även fast jag inte tycker det är speciellt kul längre). Den hobbyn kommer jag nog sluta med men tror det är viktigt för mig att hålla igång. Jag har blivit lite sämre än mina vänner och det märks att de inte tycker det är lika kul att spela med mig.Det finns mycket positivt med mig också. Folk gillar mig, kollegor gillar mig. Jag försöker att vara glad utåt men inombords mår jag inte på topp precis.
Ibland drömmer jag om att åka ut i skärgården, jobba med något på distans, läsa bok och bada bastu. Skita i allt.
Jag tror det är viktigt för oss att göra mindfulnessövningar, försöka proppa oss själva med positiva affirmationer, varje gång det kommer en negativ tanke så som att jag inte duger på jobb försöker jag byta ut den mot en tanke om att jag gör ett bra jobb.
Jag tror det är viktigt att hitta sammanhang. Även om inget känns kul just nu och man bara vill ligga i sängen (längtar hela tiden tills jag ska få komma till min säng), så tror jag det är viktigt att träffa kollegor och vänner, även träna för mig (även fast jag tycker det är tråkigt).Folk säger att vi bara tycker synd om oss själva och att alla har lite ork och inte tycker saker som jobb är kul. MEN det stämmer inte. De förstår bara inte hur vi mår. Det är lite som folk som inte tror att de kan gå in i väggen och föraktar folk som gör det. en vacker dag har jag sett flera stycken gå in i väggen och som då tänker “Är det såhär det känns.. förstod nog aldrig hur illa det kan vara innan jag själv hamnade där”
Så folk som aldrig har varit där själva kan säga att man inte kämpar eller försöker “rycka upp sig”. Men de har liksom ingen aning om hur det egentligen är.
Nu ska jag inte babbla på mer, men behövde skriva av mig. Jag är en helt vanlig person som mår kasst även om andra inte förstår hur det ligger till egentligen.
jag håller med dig. jag är själv i samma sits. den som säger att vi inte kämpat kan dra åt helvete. de skulle bara veta vilken skit man gått igenom.
Så fin att hon verkligen ger dig den bekräftelsen 😊 Att hon vill finnas där för dig! Förstår hur det känns att inte ha orken. Jag tänker att du får försöka vara snäll mot dig själv. Behöver din kropp och ditt mentala vila just nu, så gör det 🙏🏻 Det tar på krafterna att ha mycket oro och ångest tankar. Promenad och tittat på fotboll 👍 Såg du något fint på promenaden? Jag tog mig ut på en promenad nu ikväll, gick längst ån och försökte vara närvarande i nuet. Kände dofter, såg det vackra vattnet i ån och sen gick jag upp på ett berg och såg när solen var påväg ner. Stora fluffiga moln och rosa/gult ljus. När tankar/oro dök upp så lät jag dem komma (blir värre om man stretar emot) och sen försökte jag återgå till nuet och hur det kändes att promenera. Försök att inte jämföra dig med andra 😊 Alla har tuffa dagar och du är inte ensam om att känna dig såhär matt och orkeslös. Jag har börjat försöka skriva ner vilka automatiska repetitiva orostankar som kommer upp. Blir lättare att ”slå hål” på dem eller göra något konkret för att förändra. Finns det något specifik orostanke som du kommer på just nu? Kram till dig
du verkar bo vid ett fint område. Du skriver fint.
Ja man känner sig så ensam i allt. Även om det inte är mer synd om mig än någon annan.
Så fin att hon verkligen ger dig den bekräftelsen 😊 Att hon vill finnas där för dig! Förstår hur det känns att inte ha orken. Jag tänker att du får försöka vara snäll mot dig själv. Behöver din kropp och ditt mentala vila just nu, så gör det 🙏🏻 Det tar på krafterna att ha mycket oro och ångest tankar. Promenad och tittat på fotboll 👍 Såg du något fint på promenaden? Jag tog mig ut på en promenad nu ikväll, gick längst ån och försökte vara närvarande i nuet. Kände dofter, såg det vackra vattnet i ån och sen gick jag upp på ett berg och såg när solen var påväg ner. Stora fluffiga moln och rosa/gult ljus. När tankar/oro dök upp så lät jag dem komma (blir värre om man stretar emot) och sen försökte jag återgå till nuet och hur det kändes att promenera. Försök att inte jämföra dig med andra 😊 Alla har tuffa dagar och du är inte ensam om att känna dig såhär matt och orkeslös. Jag har börjat försöka skriva ner vilka automatiska repetitiva orostankar som kommer upp. Blir lättare att ”slå hål” på dem eller göra något konkret för att förändra. Finns det något specifik orostanke som du kommer på just nu? Kram till dig
Du skriver bra. Är du psykolog? Jag är sämre på att svara.
Jag följde med föräldrarna på en liten roadtrip i Sverige några dagar för att tänka på något annat. Vännerna bara skrattar åt det. Vilket är förståeligt. De ska åka till båstad och festa.
Synd att jag inte orkar. Men jag får göra det bästa av situationen.
Nu är jag i Jönköping vid Vättern. Väldigt fint.
Jag får specifika tankar och har börjat skriva ner dem också. Känns lite bättre då. Det är som att mitt sinne letar efter saker att få ångest över. Oro och Panik.
Tråkigt att bara spy galla över allt och vara pessimistisk. Men just nu är jag så även om jag försöker mitt bästa.
Gör det 😊 Brukar lägga mig i sängen och kolla på henne på Youtube. Skönt att hamna i sin egna värld en stund och få wake up calls 🙏🏻 Absolut! Kallduschar är nice 😊 blir som en omstart av hela systemet. Tycker att du är modig som öppnar upp dig till din vän och din familj. Jag går också igenom en tuff tid, mamma finns här vid min sida och jag känner igen mig i att ibland tänka att man belastar. Jag tror att ens familj är tacksamma för att vi delar med oss. Och i en familj så finns man här för varandra! 😊 Du är en kämpe! Att du tagit dig hit du är idag, fast du har ångest är stort! Människor som själva inte vet hur det känns kan ibland säga lite såna saker som din pappa säger. Han vill att du ska må bra men vet nog inte hur han ska formulera sig. 😊 Min mamma har inte heller känt såsom jag känner (jag är en känslomänniska) så hon kan också råka säga saker som tyder på att hon inte förstår. Men vetu vad? 😇 Vi känslomänniskor kan uppleva såna vackra intensiva känslor som inte andra kan. Så i de stunder vi mår bra och känner harmoni så är vi mer närvarande och känner en sån glädje som inte går att beskriva. Har du gjort något trevligt/ mysigt idag? Kram till dig
Tack. Ja, mamma säger alltid att hon är tacksam när jag delar med mig. Som du säger, när man väl mår bättre så tar man verkligen inte stunderna förgivet.
Jag är inne i en period som jag nästan bara orkar ligga i sängen. Men det har blivit en promenad och lite fotboll på tv.
Man känner sig så dålig när man inte orkar göra något. Och ångesten bara hänger över en. När man ser sina kompisar som gör roliga saker.
Har du gjort något kul?
Gör det 😊 Brukar lägga mig i sängen och kolla på henne på Youtube. Skönt att hamna i sin egna värld en stund och få wake up calls 🙏🏻 Absolut! Kallduschar är nice 😊 blir som en omstart av hela systemet. Tycker att du är modig som öppnar upp dig till din vän och din familj. Jag går också igenom en tuff tid, mamma finns här vid min sida och jag känner igen mig i att ibland tänka att man belastar. Jag tror att ens familj är tacksamma för att vi delar med oss. Och i en familj så finns man här för varandra! 😊 Du är en kämpe! Att du tagit dig hit du är idag, fast du har ångest är stort! Människor som själva inte vet hur det känns kan ibland säga lite såna saker som din pappa säger. Han vill att du ska må bra men vet nog inte hur han ska formulera sig. 😊 Min mamma har inte heller känt såsom jag känner (jag är en känslomänniska) så hon kan också råka säga saker som tyder på att hon inte förstår. Men vetu vad? 😇 Vi känslomänniskor kan uppleva såna vackra intensiva känslor som inte andra kan. Så i de stunder vi mår bra och känner harmoni så är vi mer närvarande och känner en sån glädje som inte går att beskriva. Har du gjort något trevligt/ mysigt idag? Kram till dig
Tack. Ja, mamma säger alltid att hon är tacksam när jag delar med mig. Som du säger, när man väl mår bättre så tar man verkligen inte stunderna förgivet.
Jag är inne i en period som jag nästan bara orkar ligga i sängen. Men det har blivit en promenad och lite fotboll på tv.
Man känner sig så dålig när man inte orkar göra något. Och ångesten bara hänger över en. När man ser sina kompisar som gör roliga saker.
Har du gjort något kul?
Kram till dig! Modigt av dig att börja dela med dig. Jag vet hur det kan kännas när tankarna flyger runt okontrollerat. Jag tror verkligen som den ovan skriver att det är bra att du regelbundet kan få prata med en psykolog för att kunna sätta ord på tankarna och känslorna och hantera dem. Jag har börjat titta mycket på Byron Katie och The Work på Youtube. Gå in och kika 👏 Hon hjälper människor som har det tufft och pratar mycket om att vi ska acceptera att tankarna kommer men testa att ifrågasätta dem ibland. Och att försöka hitta något som gör att tankarna går lite långsammare (bra musik, lugna promenader, mediation, fokus på andetagen). Jag finns här och du är inte ensam. Skriv gärna mer till mig. Jag tror att du skulle försöka vara mer här och nu. Jag hör att du har en rädsla att behöva vara på psykiatrin igen. Varken du eller jag vet ifall det kommer att behövas, men jag är säker på att OM det skulle behövas så skulle du klara av det. Jag tror på dig! 😇🙏🏻
Tack. Henne har jag inte hört talas om tidigare. Ska ge det en chans!
Tack. jag skriver gärna mer. Känner mig ofta väldigt ensam i allt detta.
Känns så sjukt jobbigt att må såhär nu när jag går på semester också. Man vill bara ligga i sängen men samtidigt vet man att det inte hjälper i längden. Orken inte finns till något. Men jag tvingar mig ändå till olika övningar. Duscha kallt är bra, lyssna på musik och promenader som du skrev är också bra.
Min pappa säger att jag inte bara kan gå runt och tycka synd om mig själv hela livet. Men det gör jag inte. Om han bara visste hur mycket jag kämpar för att allt…
Vill bara säga att jag känner med dig. Du är så ung och det känns så orättvist att du ska behöva ha det så svårt. Går du bara på behandling med läkemedel? Låter som du behöver samtal också typ kbtbehandling. Vet inte hur lätt det är att få men tycker verkligen du ska fråga om det på din vårdcentral. Har du familj och vänner som kan stötta dig. Det är svårt att be om hjälp men det låter som du bör göra det. Ring självmordslinjen när det känns för tungt. Snälla du, var rädd om dig och ta all hjälp du kan få.
Jag har mina föräldrar jag kan vända mig till. Och en nära vän. Vågar inte vända mig till mina andra vänner. Det jobbiga är att jag börjar känna mig som en börda för mina föräldrar. Även om de såklart säger att jag inte är det.
Egentligen har jag allt i livet. Ingenting att ha ångest över. men ändå så går jag runt med denna ständiga känsla. Idag har jag nästan bara kunnat ligga i sängen.
Jag blir bara runtkastad i vården så nu har jag bestämt att gå KBT privat istället. Kostar en del men är det något jag ska unna mig så är det att investera i mig själv.
Känns som att jag inte klarar detta själv. Men samtidigt vet jag inte vad någon skulle kunna göra för att få upp mig på banan. När jag ofta inte själv vet varför jag får hög oro och panik. Jag har haft detta från och till i över 10 år nu och det har bara eskalerat det senaste året. Min psykolog tycker det är galet bra att jag fortfarande kan jobba.
Jag vet inte riktigt vad som triggar igång min ångest. Vilket också är jobbigt.
Ibland vet jag och då är det oftast tankar om saker och ting som jag går runt och ältar. Som en radio hela tiden.Jobbigast blir panikångesten som jag nu vaknar med varje morgon. Jag var inlagd i januari i år och är livrädd för att bli inlagd igen. Det skulle jag inte orka med.
Det är tufft tyvärr. Jag har ingen jag kan öppna upp mig för förutom mamma och psykologen. Mycket vänner men ingen jag kan prata ångest med.
Inte kul med depression. Har haft det från och till också. Problemet med mig är att jag gråter varje dag nu och hittar knappt någon glädje. När mer än 50% förra året bestod av ångest och konstant oro så känner man inte mycket hopp. detta år har säkert varit 80%. Jag önskar jag kunde styra över det och när jag inte har ångest så förstår jag inte hur jag kan må så dåligt. Jag tror många inte förstår och tror att man kan väl bara rycka upp sig eller det går väl 2 dagar så är det över. Tyvärr fungerar min ångest inte så. Men jag kämpar för att nå dit.
Det är skönt att en gång i veckan få prata av sig med en psykolog. Ett bollplank. Det är även han jag fått mesta av mina övningar ifrån.
Jag tror det kan vara bra att gå i terapi även om det bara är att prata av sig. Är skönt att få lätta sitt hjärta. Men i längden tror jag för egen del att det bara är mediciner som kan hjälpa lite. Hjälper dina mediciner?