Vad du än väljer så ta inte livet av dig, det förstör livet för dina anhöriga. Min pappa sköt sig i huvudet. Jag kommer aldrig bli av med den synen och mitt liv är förstört för alltid. Jag har alltid levt med känslan att om jag bara gör si eller så blir jag lycklig. Men min pappa sa nått klokt ”det är inte det som är problemet, det är inom dig” typ. Man måste finna en inre frid. Personligen kommer jag aldrig finna någon sådan det vet jag.
Jag kommer nog inte överväga att ta livet av mig oavsett vad, men visst fan kan jag känna en stor hopplöshet och att jag ibland önskar att jag bara somnade in. Nu har det ju blivit som att hur jag än gör eller väljer att gå tillväga så känns det bara fel, känns bara ogenuint, klarar inte av att ta konsekvenserna, eller helt enkelt bara ger upp och ramlar tillbaka. Det känns som en jävla mardröm ibland som man blir fullständigt mörkrädd av, och då räknar jag inte ens med den ambivalens och regelbundna identitetskris jag upplever. Enda sättet för mig att inte gå under fullständigt är att göra mitt bästa för att distrahera mig på något sätt och att försöka att inte tänka på det. Men det är svårt och förjävligt rent ut sagt. Självmord är det som sagt ingen direkt risk att jag tar, jag är på tok för rädd för hur det skulle vara för att ens våga mig på.
