Hopplöshet, depression, velighet och stress

[Purple Hyjupi]

Japp, då var man där igen, eller snarare, här har jag befunnit mig länge. Den totala oförmågan att ta några beslut alls, att behöva välja och prioritera mellan sina intressen istället för att kunna kombinera, oförmågan att hålla sig till sitt val om man plockar bort något, rädslan för att välja livsväg, rädslan över att eventuellt behöva välja och välja bort bland dom människor/vänner man har runt sig. Men så är det nog att vad som är värst av allt är rädslan för lidandet, lidandet som oundvikligen uppstår hur man än gör, vilken väg man än väljer och hur man än väljer sina vänner. Dom senaste åren så har jag fått sjunka så lågt att ingenting har fått spela någon roll därför att det varit enda sättet som jag kunnat överhuvudtaget överleva, men ja, den bedrövliga rädslan som jag känner för allt och framförallt inför att misslyckas är verkligen bedrövlig. Vill inte dö, kan inte leva, måste försöka, vet inte hur. Vill ha någon att skylla på eller skrika på.

[Pink Huhoho]

Vad har hänt? Det är svårt att säga något konstruktivt när det är så vagt. Givetvis vill jag inte att du ska må dåligt.

[Purple Hyjupi]

Förutom kraftiga svallar av identitetskris som just nu är något rätt så dagligt för mig så skulle man bäst beskriva mig som rädd just nu, eller livrädd rättare sagt. Jag har sedan länge, flera år tillbaka velat mellan att kolla på anime och att vilja bryta dom vanorna för att bli mer ”mainstream” så att säga och speciellt nu på det senaste har det här skapat en enorm stress inom mig då jag velat och ångrat mig nästan dagligen, vilket har fått mig att känna massiv jävla stress och lös/skiftande känsla av identitet. Det hjälper inte heller att jag är rädd för att göra val om saker överhuvudtaget just nu och att jag haft en lång historia av att rätta mig efter andra och sticka huvudet i sanden när problem uppstår. Så nu har jag den överväldigande känslan av att hur jag än gör så kommer något bli fel eller gå åt helvete, inte minst att dom ”vänskaper” jag har kommer gå åt helvete så fort som jag bestämmer mig ordentligt för hur jag vill göra med saker, bildar egna starka åsikter och värderingar och försöker stå upp för mig själv. Men utöver ångesten över att behöva göra bestämda val så är den största ångesten jag har att behöva hamna i konflikt eller säga upp vänskapen med människor som jag haft runt mig väldigt länge och blivit en trygghet, även om tryggheten ibland känts falsk.