[Purple Hyjupi]

Egentligen tror jag att jag trivdes bättre innerst inne med han som var mer empatisk av sig men eftersom jag ständigt oroar mig för vad folk tycker och tänker så blev det svårt för mig att göra tuffa beslut som gynnat mig i längden och som hade stärkt våran vänskap medan douchebagkillen var helt enkelt lättare för att det kändes mer kravlöst.

[Purple Hyjupi]

Ja, hehe, en bättre version av mig själv är ju vad jag såklart siktar efter att bli. Men ja, det var svåra beslut jag tog angående om det kändes värt med dom eller inte. Sen så kan det ju kännas som att man kanske inte sagt allt man velat ha sagt heller ibland. Men det du säger att vi drog åt olika håll känns ju ungefär som vad jag kunde uppleva ibland, ironiskt nog så kunde jag känna att jag drogs mer åt douchebag snubbens håll många gånger för att han på något sätt hjälpte mig med min självkänsla och självförtroende även om jag tyckte att hans beteende kunde bli väl jobbigt. Men då fick man också känna hur skönt det kunde vara att skita i vad folk tycker oavsett vad man gör och lever rövare. Man kunde bete sig lite ohämmat liksom. Men å andra sidan så kändes han andra mer förstående och empatisk även om han ville vara cool fast då kunde han kännas mjäkig för en om man umgåtts mycket med douchebag snubben. Och nånstans där har jag snurrat lite med att vilja vara självsäker men empatisk och vilka människor man egentligen behöver i sitt liv.

[Purple Hyjupi]

Ingen fara men uppskattar att du hajar till på det. 🙂 Ja, det är verkligen helt åt helvete frustrerande. Vet att två djupare vänskaper jag haft verkligen har varit så att det kan börja bra men att det blir verkligen svårare att komma överens ju mer man umgås och ser sidor man inte gillar och speciellt om man känner att den andre är bättre på det och kanske gör det mer ohämmat vad man upplever iallafall. Den ena störde jag mig mycket på för att han hade en tendens att bete sig som en raging douchebag och den andra kunde jag störa mig på för att jag kände att han skulle hålla på att vara cool och så. Den förstnämnda blev det till slut så att jag tappade lusten fullständigt att umgås med pågrund av nämnda beteende och att jag inte orkade ta upp det till slut. Den andra var mer en snäll person som mig och jag upplevde det som att vi hade lätt att ta ut varandra så att säga så att man inte kom någon vart. Men jag vet att jag iallafall ursprungligen hade skitsvårt för att berätta om det kändes jobbigt med dom båda och speciellt den förstnämnda. Ibland undrar jag om det var rätt att dom på något sätt blivit bortvalda men det fanns en tanke att jag inte fördjupat mig så mycket med andra människor och att jag kanske passade bättre i en annan grupp eller sammanhang då.

[Purple Hyjupi]

Tack så mycket, uppskattar alltid att få höra goda ord från folk. Jo, jag är som sagt livrädd för “normalt folk” därför att jag lätt känner mig väldigt underlägsen om något är eller känns fel. Men jag har ju också försökt utmana mig själv och att gå in positiv från början och se hur det går och försöka leta mig till självsäkra personer och ibland går det rätt bra åtminstone till en början. Det som oftast fått mig att falla tillbaka är när jag känner att jag kommit någon vart men att jag kanske måste göra någon förändring för att det ska hålla i sig. Typ att man måste säga ifrån mot någon kanske eller känner att det man har med en viss person inte längre funkar och antingen måste förändras eller i värsta fall väljas bort. Vet till exempel hur jobbigt det kan kännas om man hittat in i en sån trygghet på en jobbplats men kanske umgås med folk på helgerna som man kanske optimalt sett inte velat vara med egentligen.

[Purple Hyjupi]

Ja, asså det känns som att det går som en stöt genom kroppen på mig om jag säger något den andra inte gillar och blir upprörd och så blir det som att jag viker mig oavsett om jag tycker det jag säger stämmer för mig eller inte. Som att jag skäms och känner mig liten även om jag efteråt upptäcker att jag tyckte att det jag sa var rätt. Nuförtiden umgås jag mestadels med rätt så nördiga personer för att det inte känns lika jobbigt med dom alla gånger men att jag kanske hade trivts lite bättre med såkallat “normalt” folk egentligen bara att det sätter sån hård press på mig.

[Purple Hyjupi]

Asså jag gillar ju egentligen att dela med mig av vad jag känner och så innerst inne men när risken finns att få skäll eller så blir det väldigt svårt för mig. Jag har ju testat innan att trappa upp gradvis på det sätt du beskriver och det kan ju funka ganska bra en stund och få mig att känna mig tryggare men om någon blir ordentligt upprörd eller om jag känner att jag har något som väger extra tungt så backar jag oftast. Sen den biten som är svårast och påverkar mig mest tror jag är när det gäller vänner och folk runtomkring när något är jobbigt och kanske till och med känns som att det är allvarligt. Att behöva ta en diskussion som eventuellt kan äventyra vänskapen men som egentligen är nödvändig är nog det svåraste jag vet. Då känns det verkligen som att det sliter i mig och jag inte vet vad jag ska ta mig till.

[Purple Hyjupi]

Nä, nu känns det så här igen. Jag får en ångest över att säga vad jag tycker och tänker när jag känner att jag når något kritiskt med vänner och familj som gör att jag måste prata om något jobbigt med dom. Jag tror dock nu att jag är otroligt rädd för att ta konsekvenserna och göra åtgärder när jag inser ett problem för att jag lätt trillar tillbaka igen och då blir det ännu jobbigare nästa gång att prata om det för att det man inte orkar med att göra personer upprörda. Och anledningen till varför jag trillar tillbaka är oftast rotad i samma anledning som gjort att det var problem från början, att jag känner mig överväldigad när något är fel och speciellt om jag känner att det börjar gå bra men att man gör något man sen skäms över så blir det skitjobbigt att behöva säga för att man blir rädd för hur människor ska reagera.

[Purple Hyjupi]

Sen så tror jag väl att jag oftast är den som drar mig när jag känner att jag når något kritiskt. Som att det är en rädsla för att när man når något kritiskt med vänner eller familj och pratar om det så måste man börja göra positiva förändringar i sitt liv och då kan jag känna att det är svårt att upprätthålla och blir lätt att man trillar tillbaka igen och då blir det ännu svårare att prata om det nästa gång för att man inte vill göra människor irriterade eller upprörda för att man upprepar det dåliga. Men det är ju med folk som man känner sig nära som det är svårast, som till exempel mina föräldrar är det skitjobbigt ibland att säga något till om man kommer till en sån punkt för att man är rädd för att göra om misstaget och behöva prata om det igen.

[Purple Hyjupi]

Usch, ja, asså hon säger att hon vill att jag ska vara öppen och ärlig men jag känner att hon blir lätt väldigt upprörd och jag har svårt med sånt redan som det är. Sen så tror jag tyvärr att nackdelarna, eller snarare det som stör mig, är främst delar av hennes personlighet som egentligen varken går eller bör ändras på och jag borde hitta annat folk att umgås med istället. Men folk som är betydligt lugnare till exempel och som man kan ta konflikter med borde väl åtminstone kännas lugnare för mig med.

[Purple Hyjupi]

Ja, dels är ju hon ju väldigt känslig av sig och blir lätt upprörd, SPECIELLT när det gäller relationer och om någon uttrycker missnöje med henne. Typ att hon lätt får panik om någon inte vill vara med henne till exempel. Sen stämmer det rätt bra det du säger också om att man skapar en närmare kontakt när man pratar så att det känns lugnare och man släpper ner guarden bara för att sen bli skitjobbigt när tankarna på vad man inte trivs med vaknar till liv. Vet inte vare sig det har med morsan att göra men jag kan se att det finns ett mönster där som jag ofta hamnar. Känns bra först med människor men så blir det obehagligt på grund av dikten och datten.

[Purple Hyjupi]

Jag tror att den största rädslan är att jag ska såra och att hon ska bli upprörd. Jag försökte prata lite om det med henne vilket kändes lite bättre då hon var ganska lugn men hon tänker att jag kanske är osäker med henne vilket visserligen är sant till viss del iallafall. Har försökt påpeka grejer som känns ditten och datten och det brukar kännas lugnt en stund iallafall men sen händer något som gör att osäkerheten kommer tillbaka, typ att jag tänker på något jag inte gillar med henne i fråga och som kanske bara hör till hennes personlighet. Men jag tycker generellt att det är skitjobbigt att vara öppen med andra känslor än glädje med folk och har svårt ibland att uttrycka mig genuint i rädsla för vad det ska leda till.

[Purple Hyjupi]

Jo, problemet är bara att det är personlighetsdrag hos henne som jag tycker är jobbiga så det går inte att göra så mycket där. Men ja, som du säger så känns det som att en del av det är värdefullt men känns väldigt jobbigt i längden. Bristande alternativ på annat umgänge är också en faktor i det hela. Jag borde kanske säga något till henne men det är delvis en rädsla för att inte ha andra att umgås med som spelar in.