Hem > Forum > Hopplöshet > Ångest, stress och depression

Ångest, stress och depression

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
27
  • Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

    Jag har lidit av stress, ångest och depression så länge jag kan minnas. Det är inte så att jag alltid känner dom känslorna men när jag gör det känns det hemskt och helt åt helvete.

    Det känns som att det alltid är samma sak: Jag försöker vända mitt liv till det bättre, jag stöter på något hinder som jag inte vet hur jag ska hantera och det slutar med att all stress, ångest och depression bryter ner mig till gränsen att jag stänger av fullständigt för att skydda mig själv.

    Jag är knappt ens säker på vad kärnan till problemet är mer än att jag har svårt för att lösa mina problem. Jag misstänker att jag har någon blandning av social fobi och konflikträdsla som gör att jag undviker problem som är relaterade till att jag behöver prata med människor.

    Jag vill gärna dela med mig av vad jag tycker och tänker mer men jag är så otroligt skraj för att låta människor veta dom här grejerna, speciellt om det riskerar att påverka min relation med människan ifråga. Att visa mina genuina känslor är det svåraste av allt. En del av mig vill kunna känna mig trygg med att uttrycka mig fritt oavsett respons men eftersom jag är så fruktansvärt rädd för folks tyckanden så har jag en tendens att försöka gömma mina känslor för folk vilket är väldigt uttröttande och jobbigt.

    Så ja, jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen men jag hoppas att den här sidan kan bli ett steg i rätt riktning för mig.

    Trådstartaren

    Jag har för övrigt hamnat i en situation nu där det känns som att majoriteten av människor jag umgås med är personer som jag egentligen saknar uppskattning för men som jag umgås med i brist på annat. Jag antar att det på ett sätt känns lättare att ha personer man inte riktigt bryr sig så mycket om omkring en därför att det blir lättare att säga vad man tycker etc men samtidigt känns det väldigt innehållslöst och som att jag känner mig skyldig mot människorna.

    Å andra sidan har jag alltid känt att det jobbigaste som finns är när man har personer man genuint bryr sig om men konflikter eller draman uppstår. Speciellt att uttrycka att något känns fel i det hela är det svåraste och jobbigaste jag vet och får mig gärna att vilja fly.

    Bara tanken ibland på vad som skulle krävas för att få mig att känna mig hel känns ibland så övermäktig så jag inte vet vad jag ska ta mig till. Som att det mesta just nu är fel och att det kommer krävas en hel del innan det blir rätt.

    Hej Purple Hyjupi!

    Det låter som att något negativt kan ha hänt dig när du framfört dina genuina känslor och att du pga. dåliga erfarenheter nu drar dig för att det ska ske igen och upprepas? Lite som bränt barn skyr elden typ? Förstår även vad du menar med att vilja fly eller när en reaktion kommer ifrån en ändå och kanske även i skarpare styrka än planerat. Jag har lite liknande dilemma som du och kan se att det har med min uppväxt att göra. Vet inte om det är likadant för dig? Hur som helst är en tanke att kanske testa i små doser på en person som du i förväg tror kan hantera det och som då gör att du börjar få positiva erfarenheter också? Kan det vara ett alternativ?

    Trådstartaren

    Hej! Ja, asså jag vet inte hur det hela började så att säga, bara att jag varit rädd för konflikter och folks tyckanden sen barnsben. Jag har alltid varit en känslig människa och speciellt konflikter väcker ett starkt obehag i mig som jag inte vet vad jag ska göra med, sen så hade jag sen iallafall mellanstadiet dåliga erfarenheter med att inte få den respekt jag förtjänar, inte få gehör för vad jag tycker och även att om jag skulle bli arg så råkade jag på ganska hårt motstånd, ibland i form utav slagsmål till och med och jag var en väldigt smal kille som avskydde att slåss redan som det var. Jag har försökt att öva mig i små doser med att yttra mina åsikter med dom människor jag känner mig lugn med, jag är nu bara rädd att dom jag umgås med stjälper mig mer än att dom hjälper mig pågrund utav att det känns som brist på genuin uppskattning för dom från mitt håll.

    Ah, förstår. Blir förstås kontraproduktivt att öva på att vara mer genuin i sina känslor mot andra, och samtidigt inte hysa så varma känslor för personerna i fråga. Går det att skapa nya bekantskaper eller är det för svårt pga. sociala fobin? Har du lärt dig något av de du umgås med nu och kan hitta andra personer lättare som har personligheter och är mer kompatibla eller positiva, för just dig?

    Vad hemskt att du blev illa behandlad som barn! Huu. Låter fruktansvärt att bli indragen i slagsmål också. Även extra jobbigt förstås om man är en känslig person kan jag tänka mig. Inte konstigt heller att du reagerar starkt på konflikter.

    Trådstartaren

    Nä precis, har ju testat att försöka vara mer öppen med dessa personerna etc men det känns som ett dubbeleggat svärd när jag känner i mig att det inte känns rätt med just dom. Vet inte riktigt vart jag ska hitta nya bekantskaper, jag är egentligen en rätt så social människa men jag är ju fruktansvärt rädd och orolig av mig. Jag är fortfarande inte helt hundra på vilka sorts personer som är mer kompatibla för mig även om jag har ett visst humm, just att det innebär en viss chansning också för att känna om man trivs ihop ger ju också viss stress, bland annat för att jag är rädd för att det ska kännas bra först och sen upptäcka att det inte funkar och måste hitta något sätt att lösa det på.

    Ja, det var mycket för att jag började i en ny skola och hamnade utanför på grund av min blyghet. Det värsta av allt var att få höra från alla oempatiska puckon hela tiden att man får skylla sig själv om man inte kan stå på sig, på något sätt var det mitt fel för att jag var som jag var. Men ja, mitt utanförskap gjorde mig till måltavla på sätt och vis och den här skiten har följt med mig genom alla resterande skolåren.

    Sen utan att säga något ont om min mamma så hade hon ett väldigt starkt temperament och kunde bli väldigt arg många gånger vilket också skrämde skiten ur mig. Så jag hade med rädslan/ogillandet för konflikter till viss del redan innan men min skolupplevelse gjorde det bara så mycket värre.

    Det låter i mina öron som att det kan vara väldigt logiskt att du känner som du känner. Och att du har svårt för att uttrycka genuin respons till personer som spelar roll med den bakgrunden som du beskriver. Utsattheten i skolgången, vara livrädd då och då för vad det låter som en nyckfull förälder, inte hittat rätt personer att umgås med i vuxen ålder mm. Förstår verkligen att du inte vill vara i fler konflikter efter detta!

    Tänker att när man inte hittat rätt umgänge så går man ju inte bara miste om att kunna förändra lite mönster man har med sig, utan det innehåller ju även sådant som utebliven hjälp, stöttning, spegla sig i någon och där se likheter mellan varandra. Att det är en förankring till verkligheten också på något sätt? Eller hur känner du där?

    Blev glad av att läsa att du är en rätt så social person egentligen.

    Trådstartaren

    Jo, det stämmer rätt så bra det du säger, oftast blir jag dock så trött av all den här skiten så att jag inte ens kan tänka normalt. Jo, jag känner igen det du säger om verklighets förankring också, har märkt att när jag varit mycket själv ett tag så är det som att upplevelser får mindre djup så att säga.

    Försökte för övrigt prata lite med en av mina vänner om hur det känns mellan oss idag men det var riktigt svårt och jobbigt. Problemet är att jag tycker att hon kan vara rätt så skön att prata djupt med för det känns som att vi förstår varandra där och har liknande problem men det som gör riktigt ont i mig är att jag känner att mycket annat med henne är sjukt jobbigt. Typ att jag stör mig på mycket grejer hos henne och inte har den uppskattning hon förtjänar. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med det där för av någon anledning så är det som att jag alltid dras tillbaka till det jag upplever som positivt hos henne. Känns som att bli sliten itu.

    Beror säkert på brist på alternativ att du hör av dig till henne igen? Att det är värdefullt det lilla du får men att det inte är hållbart i längden. Kan förstå att du får dåligt samvete av det och att det känns fel. Det tyder ju på att du ändå värnar om henne och önskar det vore annorlunda. Kanske är hon heller inte så lyhörd på det som du stör dig på och vill förändra sig där? Hitta en kompromiss så du slipper bli irriterad? Är det småsaker du stör dig på hos henne och andra eller är det mer större grejer/karaktärsdrag?

     

    Trådstartaren

    Jo, problemet är bara att det är personlighetsdrag hos henne som jag tycker är jobbiga så det går inte att göra så mycket där. Men ja, som du säger så känns det som att en del av det är värdefullt men känns väldigt jobbigt i längden. Bristande alternativ på annat umgänge är också en faktor i det hela. Jag borde kanske säga något till henne men det är delvis en rädsla för att inte ha andra att umgås med som spelar in.

    Förstår att det inte är lätt och att det kanske finns en rädsla att det blir någon form av personangrepp ifall du tar upp det med henne? Jag har precis likadant dilemma själv att jag inte klarar av att ta upp sådant som skaver i relation till andra. Det jag försöker öva på är att peka på beteenden. T ex framföra: När du gör sådär (exempelvis skrattar vid fel tillfällen) så landar det såhär hos mig.

    Men jag är helt med dig på att detta är allt annat än enkelt! Jag har inte gjort mycket framsteg på det här området kan jag säga. All heder till dig som försöker få bukt på detta.

    Trådstartaren

    Jag tror att den största rädslan är att jag ska såra och att hon ska bli upprörd. Jag försökte prata lite om det med henne vilket kändes lite bättre då hon var ganska lugn men hon tänker att jag kanske är osäker med henne vilket visserligen är sant till viss del iallafall. Har försökt påpeka grejer som känns ditten och datten och det brukar kännas lugnt en stund iallafall men sen händer något som gör att osäkerheten kommer tillbaka, typ att jag tänker på något jag inte gillar med henne i fråga och som kanske bara hör till hennes personlighet. Men jag tycker generellt att det är skitjobbigt att vara öppen med andra känslor än glädje med folk och har svårt ibland att uttrycka mig genuint i rädsla för vad det ska leda till.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
27

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.