Hem > Forum > Ångest > Ångest och elände i intervaller

Ångest och elände i intervaller

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Nä usch, denna dagen var inte rolig och det kommer förmodligen inte många av kommande dagar vara heller.

    Försökte utmana mig den här dagen med att vara aktiv och försöka jobba på mina besvär men det ledde bara till att min hjärna började gå på högvarv och älta allt som känns fel och inte mycket blev gjort ändå.

    Tanken var egentligen att kontakta någon jag känner för att umgås med och förhoppningsvis få chansen att utmana min konflikträdsla men problemet är att merparten av dom jag har runt mig just nu är personer som jag börjat känna att jag nog inte uppskattar så mycket egentligen utan är mest en brist på annat umgänge.

    Jag tog dock modet till mig att ringa en polare jag inte hört från på länge som jag brukade umgås mycket med men fick inget svar. Han har förmodligen tröttnat på mig för att jag inte kan med att säga vad som är fel om det riskeras konflikter och att det ironiskt nog har blossat upp som frustration på andra sätt och gjort att jag betett mig illa istället.

    Ja, jag vill ju såklart att mitt liv ska vara bra men jag känner att jag inte vet vad jag ska göra eller kanske vad jag KAN göra. Vad jag BORDE göra är ju såklart att vara mer öppen med hur jag känner med folk, vad jag kan göra vet jag dock inte, iallafall inte om det ska leda till positiv förändring.

    Förövrigt känns det som att det är nästan övermäktigt för mig att göra så allt känns bra.

    Jag känner igen mig.jag orkar inte prata med någon just nu …. när jag mår lite bättre psykiskt orkar jag med att träffa vänner men sen händer det något och då faller jag tillbaka ..nu tänker jag bara på mig själv vill bli frisk från min depression . pandemin har gjort det värre …. blir det så att jag glider isär från någon av mina polare så får det bli så .  Då vet jag vilka som verkligen är mina riktiga vänner.

    Trådstartaren

    Jo, exakt så är det för mig med. Nu känns det dock som att det värsta av ångesten fått blossa ut och lägga sig lite så tack och lov verkar det hjälpa att skriva här iallafall. Men ja, frustrerande, under längre tid än jag kan minnas har ja bara velat att allt ska vara bra men så har det konstanst varit den här enorma tyngden på mig. Just nu känns det som att jag skulle kunna sova en vecka i streck pågrund av utmattning men jag hoppas innerligt på att också det blir bättre.

    Trådstartaren

    Nä, nu känns det så här igen. Jag får en ångest över att säga vad jag tycker och tänker när jag känner att jag når något kritiskt med vänner och familj som gör att jag måste prata om något jobbigt med dom. Jag tror dock nu att jag är otroligt rädd för att ta konsekvenserna och göra åtgärder när jag inser ett problem för att jag lätt trillar tillbaka igen och då blir det ännu jobbigare nästa gång att prata om det för att det man inte orkar med att göra personer upprörda. Och anledningen till varför jag trillar tillbaka är oftast rotad i samma anledning som gjort att det var problem från början, att jag känner mig överväldigad när något är fel och speciellt om jag känner att det börjar gå bra men att man gör något man sen skäms över så blir det skitjobbigt att behöva säga för att man blir rädd för hur människor ska reagera.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.