[Purple Hyjupi]

Jo, det stämmer rätt så bra det du säger, oftast blir jag dock så trött av all den här skiten så att jag inte ens kan tänka normalt. Jo, jag känner igen det du säger om verklighets förankring också, har märkt att när jag varit mycket själv ett tag så är det som att upplevelser får mindre djup så att säga.

Försökte för övrigt prata lite med en av mina vänner om hur det känns mellan oss idag men det var riktigt svårt och jobbigt. Problemet är att jag tycker att hon kan vara rätt så skön att prata djupt med för det känns som att vi förstår varandra där och har liknande problem men det som gör riktigt ont i mig är att jag känner att mycket annat med henne är sjukt jobbigt. Typ att jag stör mig på mycket grejer hos henne och inte har den uppskattning hon förtjänar. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med det där för av någon anledning så är det som att jag alltid dras tillbaka till det jag upplever som positivt hos henne. Känns som att bli sliten itu.

[Purple Hyjupi]

Jo, exakt så är det för mig med. Nu känns det dock som att det värsta av ångesten fått blossa ut och lägga sig lite så tack och lov verkar det hjälpa att skriva här iallafall. Men ja, frustrerande, under längre tid än jag kan minnas har ja bara velat att allt ska vara bra men så har det konstanst varit den här enorma tyngden på mig. Just nu känns det som att jag skulle kunna sova en vecka i streck pågrund av utmattning men jag hoppas innerligt på att också det blir bättre.

[Purple Hyjupi]

Nä precis, har ju testat att försöka vara mer öppen med dessa personerna etc men det känns som ett dubbeleggat svärd när jag känner i mig att det inte känns rätt med just dom. Vet inte riktigt vart jag ska hitta nya bekantskaper, jag är egentligen en rätt så social människa men jag är ju fruktansvärt rädd och orolig av mig. Jag är fortfarande inte helt hundra på vilka sorts personer som är mer kompatibla för mig även om jag har ett visst humm, just att det innebär en viss chansning också för att känna om man trivs ihop ger ju också viss stress, bland annat för att jag är rädd för att det ska kännas bra först och sen upptäcka att det inte funkar och måste hitta något sätt att lösa det på.

Ja, det var mycket för att jag började i en ny skola och hamnade utanför på grund av min blyghet. Det värsta av allt var att få höra från alla oempatiska puckon hela tiden att man får skylla sig själv om man inte kan stå på sig, på något sätt var det mitt fel för att jag var som jag var. Men ja, mitt utanförskap gjorde mig till måltavla på sätt och vis och den här skiten har följt med mig genom alla resterande skolåren.

Sen utan att säga något ont om min mamma så hade hon ett väldigt starkt temperament och kunde bli väldigt arg många gånger vilket också skrämde skiten ur mig. Så jag hade med rädslan/ogillandet för konflikter till viss del redan innan men min skolupplevelse gjorde det bara så mycket värre.

[Purple Hyjupi]

Hej! Ja, asså jag vet inte hur det hela började så att säga, bara att jag varit rädd för konflikter och folks tyckanden sen barnsben. Jag har alltid varit en känslig människa och speciellt konflikter väcker ett starkt obehag i mig som jag inte vet vad jag ska göra med, sen så hade jag sen iallafall mellanstadiet dåliga erfarenheter med att inte få den respekt jag förtjänar, inte få gehör för vad jag tycker och även att om jag skulle bli arg så råkade jag på ganska hårt motstånd, ibland i form utav slagsmål till och med och jag var en väldigt smal kille som avskydde att slåss redan som det var. Jag har försökt att öva mig i små doser med att yttra mina åsikter med dom människor jag känner mig lugn med, jag är nu bara rädd att dom jag umgås med stjälper mig mer än att dom hjälper mig pågrund utav att det känns som brist på genuin uppskattning för dom från mitt håll.

[Purple Hyjupi]

Jag har för övrigt hamnat i en situation nu där det känns som att majoriteten av människor jag umgås med är personer som jag egentligen saknar uppskattning för men som jag umgås med i brist på annat. Jag antar att det på ett sätt känns lättare att ha personer man inte riktigt bryr sig så mycket om omkring en därför att det blir lättare att säga vad man tycker etc men samtidigt känns det väldigt innehållslöst och som att jag känner mig skyldig mot människorna.

Å andra sidan har jag alltid känt att det jobbigaste som finns är när man har personer man genuint bryr sig om men konflikter eller draman uppstår. Speciellt att uttrycka att något känns fel i det hela är det svåraste och jobbigaste jag vet och får mig gärna att vilja fly.

Bara tanken ibland på vad som skulle krävas för att få mig att känna mig hel känns ibland så övermäktig så jag inte vet vad jag ska ta mig till. Som att det mesta just nu är fel och att det kommer krävas en hel del innan det blir rätt.