Hem > Forum > Livet > Fylld av obearbetade känslor.

Fylld av obearbetade känslor.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag känner att jag orkar fan inte med snart. Det är som att jag är fylld till spränggränsen av massa jobbiga och tillbakahållna känslor. Jag vet inte ens vad det är jag känner längre eller varför, bara att det är så mycket så att det känns som att jag inte ens kan slappna av utan att riskera ett totalt sammanbrott. Det är extra jobbigt för att det känns som att jag inte kan prata med folk hur jag känner utan att bryta ihop och jag känner mig inte bekväm med att göra det. Så det känns bara som en jobbig cirkel av att känna massa jobbiga känslor men att inte vilja visa hur man känner för folk så därför håller man inne det istället och så blir det bara värre. Värst av allt just nu är väl att känna att man inte ens vet vad känslorna beror på från början eller vad man kan göra åt dom plus att det inte känns som att man kan kan prata om det för att man är rädd för vad man skulle kunna säga och vad folk ska tycka.

    Trådstartaren

    Men jag tänker att en del av varför jag känner som jag gör iallafall beror på att jag har ”vänner” som jag umgås med (mest i brist på annat) som jag inte gillar speciellt mycket egentligen. Problemet är att det känns som att eftersom dom inte är medvetna om hur jag känner och jag inte velat visa det så blir det som att jag måste hålla inne vad jag känner och spänna mig och hålla koll på mig själv så att jag inte råkar säga eller göra något av misstag som får dom att se hur jag egentligen känner. Men det leder också till att känslan av att jag måste spänna mig och inte får visa hur jag tycker, tänker och känner ligger kvar och påverkar väldigt mycket.

    Hej,

    Bra och starkt av dig att du skriver här. Vet inte om det här stämmer på din situation att de här kompisarna kanske inte är av ”rätt virke” liksom att lyssna på det du känner? Ibland kan man ju ha en magkänsla också för att det här kommer inte passa sig liksom och så börjar man göra avkall på sig själv?

    Tror jag känner igen mig just i att känna det som att man sprängs inifrån samtidigt som man inte kan ”pysa ut” det någonstans och det tas emot väl, eller liksom att man är bekväm med det? När jag haft så kan musik ibland hjälpa att bara vara som en spegling av vissa känslor – eller skapa ett andrum. Att man landar i det hela genom att ta in det utifrån. Brukar musik vara hjälpsamt för dig när du mår såhär?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.