Rädd för livet

[Purple Hyjupi]

Jag har väl alltid varit ganska rädd för livet, men nu mer än någonsin känns det som. Jag har varit arbetslös rätt länge nu, plus att jag ältar över allra minsta beslut. Jag kommer liksom ingenstans och allting känns bara antingen fel eller att jag direkt blir alldeles för konsekvensrädd för att fortsätta framåt. Rädslan över att göra sig av/behöva göra sig av med vissa polare är väl kanske den rädsla som ligger starkast i bakhuvudet just nu och något som jag vet vart relevant förr men som jag skjutit mycket på. Det känns som att jag sitter fast i en princip omöjlig sits just nu och vet inte hur jag ska ta mig framåt. Pågrund utav en liggande diagnosutredning så har jag inte heller kunnat få prata ordentligt med någon psykolog och bredden av mitt velande har konstant blivit underskattat.

[Purple Hyjupi]

Har förövrigt ingen grund att stå på. Varenda grund jag haft i mitt liv har jag på något sätt raserat, byggt om eller på annat vis ändrat på. Att inte ha ett ordentligt fotfäste för sin identitet är nog det mest stressande som finns. Men såsom jag har velat med saker så har det blivit så.

[Purple Hyjupi]

Jag kan ”tyvärr” känna att en stor del av grunden till varför det blivit som det blivit är lättja och feghet. Att inte ta några egna beslut, inte stå sina kast, inte hantera konsekvenser, inte röra sig framåt, bara rätta sig efter andra, bara ta enkla utvägar, som sagt ändra grunden man står på. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig ur det här i nuläget men det lättar iallafall lite att skriva om det. Haft till exempel intresse för tv-spel sedan barndomen och anime sedan ca 10 år tillbaka. Två intressen som jag försökt vrida och vända på för att försöka skapa något bra men har aldrig riktigt kunnat med konsekvenserna av något. Mitt liv i ett nötskal genom åren sedan ung ålder, konstant undvikande och velande. Om jag haft en stark varaktig identitet någon längre period i mitt liv så är det nog mer än jag kan minnas.

[Purple Hyjupi]

Måste få ordning på mitt liv, jag kan inte fortsätta på det här sättet. Att hela mitt liv har kulminerat till en enda stor identitetskris för att jag velat så mycket som jag gjort varken är eller känns ok. Jag har iallafall till slut fått en tid bokad för samtal hos vården där dom ska försöka hjälpa mig, eller ta reda på om dom kan hjälpa mig säger dom. Jag har nästan börjat hata människor nu iallafall, eftersom ingen hör eller förstår vad jag säger, eftersom det är svårt för mig att förklara ordentligt också. Men det jag vet är att mitt ego är ett enda stort splitter och jag vet inte vad jag ska göra, jag måste prata med någon som kan förstå mig och hjälpa mig på vägen för det här går inte.

[Indigo Fijylo]

<3 Man hör att du kämpat länge och är så less på allt.

Just att vända sig till någon som står ”objektiv” och kan se en med ”klara nyfikna ögon” tror jag är så himlans värdefullt och kan berika en djupt.

Vänner och andra kan lätt vara så färgade av sina egna liv och livsåskådningar – om inte annat? Objektiviteten ska man inte underskatta, tror jag.
Känner igen att man tillslut bara blir förbannad.

Just lite djupare vägledning som är skräddarsydd för just dig framöver låter det som att du vill ha hjälp med? Och slippa velandet och styras av rädslor och osäkerhet framöver?

Starkt att du kontaktat vården!

Stor kram