[Blue Vajeno]

Red Simyna skrev:

Hej! Tack för att jag fick läsa din text <3 Mycket igenkänning. Just att tassa runt på tå hemma gör jag också. Alltid gjort. Har även dåligt självförtroende så vill gärna skapa distans i relationer när det känns lite för sårbart och skört – börjar betyda något. Jobb dränerar mig också och kan känna igen mig i att sakna en mening med livet. Jag har ingen bra lösning på det här utan kan bara konstatera att det var fascinerande att läsa din text eftersom jag kände igen mig i så mycket. Kände gemenskap också att det finns fler som har liknande. Har du prövat att ifrågasätta tankarna? T ex varför du skulle vara jobbig i kontakt med andra och ifall det verkligen är rättvist emot dig själv att försumma dina känslor och behov? Du är också viktig och värdefull och får finnas! <3

Hejsan!

Tack för att du tog dig tid till att läsa & svara <3 och jag är ledsen att du känner igen dig, jag håller med om att det kan kännas lättande att vi kan hitta andra personer med liknande problem men jag vill ju givetvis inte att någon ska behöva vara i en liknande situation, så jag hoppas att du har hittat eller kommer att hitta en väg som känns bra för dig att följa framöver.
Sen är det väl så att majoriteten av personerna som skriver på det här forumet är i en väldigt jobbig situation så vi kan väl tyvärr inte förvänta oss att alla här mår bra.
Jag önskar att jag kunde vara till hjälp för dig! men eftersom att jag inte ens vet hur jag ska hjälpa mig själv så vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa någon annan, vad jag kan säga är att jag bryr mig, verkligen!

Tack också för dina fina ord!
När det gäller att ifrågasätta mina tankar så har jag verkligen prövat men det är väldigt svårt då jag har stora koncentrationssvårigheter, kan vara på grund av min ADD. Så det är tyvärr lättare sagt än gjort, men i praktiken så är det väl väldigt simpelt, men inte lätt.
Får mig att tänka lite på min far, som en man så förväntas det kanske av en att kunna rycka på axlarna och ta tag i sina problem och bara lösa dem, så han kan vara lite väl mycket på mig och nästa ge mig skuldkänslor eftersom båda mina bröder har nu en fru och barn och allt fungerar för dem så varför klarar inte jag av det?
Det är väl bara att ta tag i det enligt honom, har man ett problem så löser man det. Det är ju sant faktiskt och jag önskar att jag kunde vara lite mer som honom för då kanske jag inte skulle må så dåligt och göra allt så komplicerat. Så att vara simpel kanske är lösningen till att må bra, men istället så kanske man missar att se problemen hos andra och på så vis kan göra situationen värre för dem.
Jag kom lite ur banan här, ursäkta för det. Igen så hoppas jag att du är medveten om att jag och många andra här bryr oss, om du har något som du vill prata om så är jag också villig att lyssna! <3

[Blue Vajeno]

Jag uppskattar att ni tog er tid till att svara på min text!

Pink Licoja!
Så jag har ett par saker jag vill få ut när jag läser din text angående om dina känslor gällande ämnet om relationer. Först så känner jag igen mig i det du skriver trots att jag aldrig har varit i samma situation, förutom det att du har mått dåligt över längtan att få vara i en relation. Men trots att jag aldrig har haft en partner kan se mig själv som att jag förmodligen också skulle få liknande känslor för personen jag var ihop med som du hade till din partner, det jag tänker på då är att man som du beskrev det ”höjde upp honom till skyarna”. Jag känner på mig att jag skulle ge en större del av mig till personen som jag var ihop med, vilket också skulle få mig som du skrev att glömma mig själv, även om jag är medveten om detta.

Sedan så kunde jag inte hjälpa att läsa lite av de tidigare konversationerna som bland annat du & Purple hade, samtidigt som texten du svarade till mig med. Det får mig att bli lite orolig, både för min del och eventuellt för din del beroende på hur din situation ser ut nu.
Du nämnde att du är glad över att du gav dig tid till att finna en partner & få en relation, det varade i tre år men i ditt tidigare meddelande till Purple skrev du att du ”är färdig med kärleken”.
Så det jag får ut av det är att om jag sätter mig in i en scenario där jag skulle lyckas hitta kärleken, då är risken väldigt stor att jag skulle göra som du sa, glömma mig själv, och på så vis ge en för stor del av mig till henne, vilket skulle kunna leda till att när / om relationen tar slut så är jag i en värre situation är vad jag är nu.

Slutsatsen jag drar då är att det är väldigt stor risk att jag antingen skulle begå självmord, eller försöka glömma kärleken, vilket gör mig eventuellt lite orolig för din del. För det jag ser med den lösningen att vara färdig med kärleken är att antingen så är det perfektion, om man verkligen mår bra och är lycklig med att leva ensam så är det nog det bästa alternativet jag kan tänka mig då det innebär att man inte längre riskerar att bli skadad eller att skada någon annan, och då kan man verkligen lägga ned sin tid åt att hjälpa andra för att du kommer må bra med din situation, i alla fall vad gäller relationer.
Det andra alternativet är att man ljuger för sig själv och på så vis gömmer sig från att älska för att man inte längre vill känna smärta, vilket skulle leda till att man mår bara sämre och sämre med tiden, tills att allt brister.
Så, om jag skulle hamna i en relation så innebär det att det är en stor risk att jag skulle hamna i en situation där jag antingen vill begå självmord, eller bara glömma allt. är det inte då bättre att slippa eländet och bara ge upp?
Men med tanke på min personlighet så är det kanske inte så stor risk att jag hamnar i en relation i vart fall, men då är jag istället i en värld av tomhet som istället inte känns värd att leva i.
Blev väldigt mycket mer text än vad jag hade tänkt, ursäkta för det.

Purple Piruja!
Det låter som att den iden skulle kunna hjälpa att få mig att slappna av som du säger, problemet där är då det att jag är mest ute efter en relation, inte ett ligg. Men även om det vore så att jag ville ragga upp någon med avsikt till att bara ha en kul kväll så är jag tyvärr en person som inte klarar av det.
Det är nog inte för att jag är rädd att få ett nej, det är nog mer för att jag känner att det kommer alltid finnas någon bättre än mig för personen där ute, och så länge det är sant, så är jag bara självisk om jag försöker hamna i en relation med den personen, så om jag verkligen bryr mig om henne, då är det ju bättre om hon hittar någon som skulle kunna göra henne lyckligare. Jag är helt enkelt min egen värsta fiende, samtidigt som jag är medveten om det så vill jag vara en person som tänker mer på andras välmående, tyvärr så är jag nog inte den personen jag vill vara då jag mår så dåligt över det.

[Blue Vajeno]

Anonym skrev:

Jag är helt ensam i världen. Bor i en svensk småstad som är rätt död. Särskilt nu under pandemin händer inget alls. Jag känner ingen här och ingen känner mig. Har inget umgänge. Inget jobb heller. Jag har ingen diagnos och under uppväxten var det ingen som misstänkte sjukdom, men jag har svårt för det sociala och är benägen till ensamhet. Jag lider av ensamheten och saknar varaktig kontakt med någon som jag känner och som känner mig. En meningsfull gemenskap. En ändlös konversation som tröstar och värmer i själen. Jag är intellektuellt och konstnärligt på topp men socialt svag. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag är annorlunda, har alltid känt mig så ända sedan jag var barn. När ett sällskap samtalar skämtsamt om inget speciellt faller jag lätt av. De har något gemensamt som jag är främmande för. Jag kan också skämta men min humor är annorlunda. De andra uppskattar min humor men det är ändå så att jag inte passar in. Jag är inte en av dem och kommer aldrig in på insidan, liksom. Jag blir stående utanför som en lustig kuriositet och det blir inget mer. Jag kommer ingen vart. Förblir ensam. Så har det varit i många år. Jag har nästan resignerat och försonat mig med detta som mitt öde. När jag tänker tillbaka och läser mina dagböcker förvånas jag av hur omsvärmad jag var av flickorna. Men jag kunde inte hantera dem och det blev ingen varaktig kärlek eller vänskap. Hade jag bara varit mer kompetent socialt och hanterat det sexuella spelet bättre kunde jag haft massor av flickvänner och kärleksäventyr, men så blev det inte. Jag blev ensam fast jag inte ville. Jag ser på min far och bror och förstår att det är något ärftligt. Men om en vetenskapsman talade om för mig att jag har mutationer i generna g1,…,gn som gör mig defekt och dysfunktionell på vissa områden, vad hjälpte det mig? Vad hjälpte det om en psykiater stämplade mig som ASD eller Aspberger? Jag är inte känslokall, tvärt om. Minst av allt är jag sinnessvag. Jag är bara annorlunda och passar inte in. Inte i skolan, inte i jobbet, inte i gänget, ingenstans. Jag tror jag är nervsjuk, för nervös och överkänslig har jag alltid varit, både för ljud och ljus och allt som väcker känslor. Folk missförstår mig och jag missförstår dem, det är väldigt vanligt. Då blir det obehagligt och jag möter ovilja i samhället. Back to square one! Jag skriver här i hopp om att någon har visdom som kan hjälpa. Eller bäst av allt, någon som känner igen sig i min berättelse. Vad tycker ni jag ska göra? Glömma mig själv och arbeta? Söka råd hos någon? Träna socialt?

Jag känner delvis igen mig, i ditt fall skriver du att du varken har en relation eller vänner, så din situation är snäppet över min egen då jag har har vänner runt om mig, så jag kan nog inte ens föreställa mig hur ensamt det måste vara för din del.
Jag kan relatera till relationer däremot, jag har aldrig haft en relation överhuvudtaget så även om jag har vänner runt om kring mig som gör mig sällskap så känner jag mig fortfarande ensam.
När man närmar sig 30 år och har gått hela livet utan fysisk kontakt så blir man givetvis deprimerad. för min del är det heller inte så att jag inte är intresserad av kvinnor eller relationer, det är nog mer att jag känner mig obekväm i att sätta mig i en situation där man ska flörta med en annan människa, sedan som man så är det nästan förväntat av en att ta initiativ, vilket då gör det nästan omöjligt att få en relation med någon om jag inte klarar av att visa mina känslor för dem.

Så att vara oskuld, och aldrig haft en relation när man närmar sig 30 är ingen höjdare.
Jag har sett många som skriver att man ska inte bekymra sig över att vara oskuld, att det kommer när det kommer. Men jag håller inte riktigt med då det kan också representera persons ensamhet, om man är oskuld så är man ensam, om man är ensam så kan man känna sig ensam, känner man sig ensam kan det leda till depression, vilket i slutet kan leda till självmord. Så jag skulle vilja påstå att det är något att bekymra sig över.
Ursäkta att jag rabblar på lite mycket, ville väl bara kasta ut mig lite, så även om man har vänner kring sig, så kan man behöva en fysisk närhet för att inte känna sig ensam.