Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 27 totalt)
0
  • Hej igen!

    Jag kan gärna svara på frågor, felet är att vi är förmodligen inte riktigt i samma situation, när min farfar gick bort så var jag redan ganska tom inombords. För mig sitter problemen från tidig tonårsålder, för att kunna överleva så stängde jag ut negativa känslor, men för att göra det var jag även tvungen att stänga ut kärlek och starka positiva känslor mot människor. Så när min farfar dog kände jag tyvärr inte allt för mycket då jag inte tillåter mig själv att känna.

    Så för mig låter det som att för din del var det mer att du hade väldigt stor kärlek för din mormor, som du skrev att hon var som en andra mamma för dig, så tyvärr kan jag inte ge dig ett exakt råd till hur du ska gå till väga för att gå vidare. Jag har själv en stor saknad på grund av saker som har hänt tidigare i livet, men jag har inte riktigt kommit över det heller då jag inte låter mig själv känna känslorna, så jag gör som du skrev att du också gör, låtsas att må bra. Felet är att det aldrig kommer att fungera, bara för att man gömmer sina känslor betyder det inte att de är borta, de syns bara inte på ytan men vi själva kommer känna av dem mer och mer tills att det blir för mycket.

    Så istället för att berätta för dig exakt hur du ska göra vilket jag tyvärr inte kan även då jag vill, så kan jag berätta att för min del bör jag våga känna negativa känslor igen för att kunna känna positiva känslor, hur ont de än gör behöver jag försöka förstå vad exakt det är som gör så ont, även om det är själviska känslor så som att man känner sig övergiven.
    Skulle jag kunna finna svaret på mina negativa känslor så skulle det vara en bra början till att kunna hitta rätt väg för att må bra igen.
    Så jag tror att du kanske behöver göra detsamma, du är inte fånig för att du mår dåligt, du är en människa precis som alla andra, du mår dåligt för att du kände kärlek till någon och har förlorat dem. Det är beviset på att du är en omtänksam och kärleksfull människa.

    Problemet sitter ju i att när vi inbillar oss att vi mår bra så mår vi uppenbarligen inte bra, det rätta att göra är nog istället för att inbilla sig om att vi mår bra så bör vi försöka övertyga oss själva att vår omgivning är bra och det kan då få oss att må bättre, men vi bör fortfarande också få vara ärliga mot oss själva åt båda hållen, det finns mycket negativt och det får göra ont. Men vi får inte glömma att det också finns mycket positivt runt oss som vi kan ta in för att ge oss glädje.

    Förlåt att det är så mycket text, jag är väldigt dålig på att lyckas förmedla det jag vill med få ord.
    Tack även för dina fina ord! <3

    Jag beklagar sorgen!
    Det låter som att du har det mycket jobbigt just nu, speciellt med tanke på självmordstankarna.
    Jag är ledsen att du ska behöva känna dig så, jag vet själv hur det är och jag önskar det inte för någon annan, att försöka vara glad för det som livet ger oss är viktigt annars hamnar vi i oönskade tankar så som självmord.
    Jag hade själv en farfar som gick bort för ett antal år sedan i Als & Cancer, så sista halvåret för honom var väldigt jobbigt då han inte ens kunde gå eller prata längre trots att han var fullt frisk i tankarna.

    När det gäller synen på livet så känner jag igen mig i det du skriver om att inte vilja finnas, men samtidigt vill man inte andra illa så självmord är ju inget som man strävar efter då det skulle skada dem man tycker om för mycket.
    I vart fall så tror jag att även det negativa i livet så som när vi mår dåligt psykiskt, fysiskt och även döden är delvis positiva saker, om vi inte kunde dö eller lida så skulle vi heller aldrig uppskatta det positiva med livet. Tack vare att livet inte är permanent så kan vi uppskatta det till att börja med, lika så tack vare att vi kan känna smärta så kan förstå hur underbart det är att känna glädje, lycka & kärlek.

    Så jag tror att det är bra om vi fokuserar på det positiva stunderna vi fick / får med dem vi tycker om, istället för att hata livets process för det negativa som händer, det är lättare sagt än gjort men jag tror även att din mormor skulle vilja att du minns henne för det positiva hon gav dig och inte de negativa känslorna som uppstod vid slutet.

    Jag hoppas att du finner mer glädje framöver och inte sitter fast för mycket i det negativa som har hänt i ditt liv. Försök att lära dig av det och uppskatta det positiva du har här och nu istället så mycket som möjligt! Men jag förstår att det är svårt, jag är väl själv lite fast i de negativa tankegångarna så det är lättare sagt än gjort, men svaret är oftast simpelt, däremot inte alltid lätt att utföra.
    All kärlek till dig och stora kramar! <3

    som svar på: Hej

    Jodå, det går i vågor för min del, just nu ska jag väl inte klaga, så jag sitter mer och läser andras inlägg.

    Men det låter som att du har något på hjärtat, om det är något som du vill ta upp så skriv gärna om det, det kan vara skönt att dela med sig, så finns det alltid någon som känner igen sig och kan förstå dig.

    som svar på: Hej

    Hejsan, hur är läget?

    som svar på: Kommer de förlåta mig?

    Hej Blue Temiqy,

    Jag förstår dig när du pratar om att vården inte tar en på allvar gällande självmordstankar, att det känns som att de bara har tid för en när det redan har gått för långt.
    Försök bara att komma ihåg att det inte finns någon kvinna i den här världen som kommer kunna ge det du kan ge ditt barn, genom att bara finnas där för henne.
    Det låter däremot som att du har det, ursäkta mitt ordval, jävligt jobbigt just nu.

    Trådstartaren

    Jo det är verkligen märkligt, det låter lite som att vi har ungefär samma känslor men att det sker under olika tillfällen. För jag gör också som du nämner överanalyserar det som jag har gjort, fast istället för att göra det på plats så är det snarare efter dagen när jag har kommit hem, då kan jag bryta ihop bara för lite små saker som hände under dagen och tänka på alla de sakerna samtidigt.
    Jag kan nog däremot inte riktigt säga att det har hänt något stort på en arbetsplats som jag har råkat ut för, att jag har gjort något fel och få mycket skäll över det.
    Istället är det mer som sagt små saker, det kan vara något litet som att jag säger något som inte är helt korrekt, eller att jag gör något som låter lite tillfälligt illa vilket kan störa en kollega.

    Jag mår bara väldigt illa av att störa andra människor, det gäller inte bara arbeten utan även om jag spenderar tid med vänner och har det trevligt så blir det så att när jag kommit hem och är ensam igen så kommer alla känslor på samma gång, jag kan tycka att jag kanske var lite dryg vid något tillfälle och må dåligt över det, trots att ingen nämnde något när vi umgicks.
    Så jag vet inte om sympatisk är ordet, kanske.
    Jag vet bara att jag avskyr att vara orsaken till att någon annan inte känner sig bekväm eller glad över situationen, om jag är någon form av börda för någon annan så ser jag hellre att jag inte är där alls.

    Det låter ju faktiskt som att du har en förståelse över vilka problem du har i alla fall 🙂
    Men samtidigt låter det är ju inte lätt att förväntas att göra saker så som att arbeta full tid om man ena dagen är på topp nivå sen nästa dag har man nästan ingen energi alls.
    Det låter jobbigt för dig <3

    Trådstartaren

    Ja det är nog viktigt att säga som det är, har man några problem som kan påverka arbetet så är det nog bra att arbetsgivaren och kollegorna känner till det, så jag tror att det skulle vara bra både för dig och de andra på ditt arbete om du berättar för dem hur det ligger till för dig!

    För mig så tror jag inte att det går riktigt från dag till dag, om jag ska jobba som exempel bara ett par dagar och sen inget mer så brukar det inte vara några problem, det uppstår mer om det sker under en längre period, då mår jag bara sämre och sämre.
    Så jag tänkte själv lite på frågan som jag ställde till dig också och jag tror att för min del är det så att jag känner en stor ångest inför det som man förväntas att göra men även efter. Om vi tar jobb som exempel så när jag väl gör arbetet så brukar jag vara ganska blank, som att jag har tagit på mig en mask och därmed känner jag inget under arbetsdagen, så länge jag inte gör något fel som stör mina arbetskamrater på något vis för då mår jag dåligt även på platsen, jag har en stark rädsla av att göra fel om mina fel påverka andra personer, när det bara gäller mig så har jag inga problem med det.
    Men sen så strömmar alla känslor upp efter arbetet och även mer ångest inför nästa arbetsdag.
    Sen efter det har pågått en lite längre tid så tappar jag helt enkelt energin helt, och därmed försvinner även livslusten och viljan till att göra något alls, det enda som får mig ur de känslorna då, av vad jag har hittat är att inte göra något alls i någon vecka, tills att jag blir uttråkad och vill gå ut eller hitta på någon aktivitet igen.
    Känner du något liknande att det kan uppstå en ångest känsla eller en oro före och/eller efter det som du förväntas att göra? eller är det mer så att just när det sker så får du en orolig känsla att du presterar dåligt? <3

    Trådstartaren

    Tack för dina fina ord! <3
    Jag känner detsamma för dig, även så känner jag mig glad och intresserad när jag läser det du skriver, jag känner helt enkelt att jag vågar lita på dig, vilket känns väldigt rogivande men samtidigt sorgligt då jag saknar någon att lita på runt om mig. Så att en person som jag inte känner är den enda personen som jag känner mig trygg med känns lite sorgligt, men jag måste tacka för att du finns då du ger mig glädje och en viss trygghet! <3

    Ja jag har kanske lite höga förväntningar av mig själv, att när jag arbetar så tycker jag att jag borde klara av vanliga arbetsuppgifter då jag är fysiskt kapabel till det och även smart nog att klara det, men mentalt så mår jag dåligt hur bra jag än gör ifrån mig. Så jag har väl lite svårt att försöka anpassa mig efter mina besvär när jag vet att jag borde vara kapabel till att klara arbetet.
    ”Ritualer” var ett fint ordval 🙂 gav mig ett litet leende, men du har helt rätt och jag håller med om att göra några vardagssysslor är viktigt för alla, man måste helt enkelt göra något.
    Vi ser ju ut att vara ungefär lika i det att vi har problem när något förväntas av oss, i alla fall under en längre tid, så jag kan ju försöka göra som du säger, att försöka ha mål att göra inom en tidsram istället för att sätta krav på exakt när något ska göras.
    Så svar på din fråga gällande förväntan och att vilja ha fritt ansvar är absolut, jag känner exakt lika. Jag tror att om jag hade ett arbete där jag själv fick bestämma exakt när jag arbetar och hur länge, om jag fick komma och gå som jag själv ville, och sen få betalt efter hur länge jag har valt att arbeta så skulle jag nästan utan tvekan kunna arbeta helt utan problem så mycket som behövs för att jag ska kunna få livet att gå runt, då alla känslor av förväntan och krav skulle försvinna.
    Varför tror du att det är så? vi har väl förmodligen inte samma bakgrund, men varför är det så jobbigt när det förväntas av oss att behöva göra något?

    Trådstartaren

    Nu har det gått ett par dagar sen jag var med om detta, och jag har grubblat på det.
    Jag inser att jag har byggt en vägg för att skydda mig från negativa känslor, men då har även positiva känslor blivit utelämnade.
    Det är därför jag aldrig vågar ta steget för att komma någon nära, jag är rädd för att göra saker som sätter krav på mig själv då det innebär att jag kan få fram negativa känslor om jag gör fel.
    Helt enkelt allt som får mig att känna någon form av stark känsla undviker jag så mycket jag kan då det kan öppna upp min skyddsvägg.

    Så jag inser vad jag måste göra, jag måste våga känna, men de känslor som jag fick var så starka, så otroligt vidriga att jag är livrädd att försöka känna igen, de positiva känslorna kändes overkliga, jag tror inte att det är möjligt att återfå så pass bra känslor, men de negativa bara strömmade på, de tog över allt och jag lyckades komma ur dessa genom att ”väcka” mig själv och lugna ned mig.
    Så jag vet inte hur jag ska gå till väga, om jag känner känslor igen så är risken för stor att jag återfår de negativa känslorna, jag är rakt av vettskrämd av dem.
    Men om jag inte öppnar upp så kommer jag evigt sitta fast i min tomhet och det kommer garanterat leda till att mina självmordstankar blir verklighet.
    Jag vet bara inte vad jag ska göra.

    Trådstartaren

    Först vill jag säga att jag har väldigt stor respekt för dig!
    ADHD, GAD & PTSD var ju inte en snäll kombination, och trots det är du stark nog att försöka hjälpa andra här på forumet och inte helt gräva ned dig i dina egna bekymmer, så jag har verkligen respekt för det <3

    Jo det känns tungt att ha familjer och/eller vänner runt sig som förväntar sig av en att som du säger kunna ”genomföra livspusslet”, det kan leda till, som för mig känslor att man är värdelös, och det kan också leda till att man känner sig som en börda för andra, så där går ju självförtroendet åt skogen.

    När det gäller att acceptera problemen med ADD så har jag nog alltid kunnat acceptera att det är mycket av vad som orsakar mina bekymmer, men samtidigt så har jag aldrig använt det som ett skydd.
    I skolan som exempel kunde man få hjälp med studierna eller lite längre tid på sig att göra prov med mera, men jag tog aldrig någons hjälp angående det och jag körde på som att allt var normalt.
    Men nu när jag har blivit lite äldre så har jag börjat inse några av mina svagheter så jag har försökt att undvika att hamna i situationer där jag vet att problemen kommer uppstå.
    Däremot så har jag inte riktigt gjort som du föreslår att anpassa hela min närvaro efter hur jag mår, det är nog tyvärr lite svårt för mig också.
    En av mina svagheter är att jag inte riktigt är kapabel till att följa rutiner, jag måste mer ta det som det kommer. Så fort något förväntas av mig så mår jag väldigt dåligt, så att sätta t ex scheman på när jag ska göra saker så blir det tyvärr stora bekymmer.

    Jag hade idag däremot en tillfällig inblick i mina känslor hur jag verkligen känner det djupt inom mig, men jag kommer inte gå in i detalj på det då jag skapade en annan tråd för det i ”Kan du också känna dig tom?”
    Jag har fått en viss förståelse av det däremot, att jag är livrädd för mina känslor, och att jag inte vågar känna närhet med någon för att då måste jag ta tag i alla de negativa känslorna som finns, så jag har byggt min egen lilla barriär där jag känner mig trygg, tyvärr också helt tom, och det leder till att ingenting fungerar i slutändan.
    Så jag måste ta tag i de problemen och våga känna, men så pass rädd jag blev och så vidriga känslor jag fick i det tillfället som jag inte ens kan beskriva gör mig så rädd att ens våga ta det steget.

    som svar på: 10 år i pojkrummet

    Ojdu, jag känner igen mig väldigt mycket med det du skriver Teal Jelepa.
    Tappade kontakten med vänner & släkt runt samma tid där vid början av gymnasiet, skolkade, hamnade i en depression, fick självmordstankar, höll mig hemma så mycket jag kunde och gömde mig bakom en dator för att slippa tänka på alla problem ute i världen då jag inte hade någon energi åt att tänka på det.

    Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga mannen, det var ca 10-15 år sen för mig också och det har inte blivit bra. Jag har däremot lyckats med att gå klart studier via distans då det fungerade för mig, men det blev svårare när det kom till arbete, då fungerade det inte alls längre och exakt samma känslor jag hade när jag var tonåren kom tillbaka vilket förstörde allt.
    Det är skönt att vara ensam eftersom då kan man inte bli skadad, men det leder till att vi kan känna oss ensamma vilket skadar oss själva.
    Jag hoppas att du hittar en lösning på dina problem! <3

    Jag kan bara säga att du inte är ensam i världen! Det finns flera personer som vi som inte riktigt passar in i dagens samhälle och vi vet inte vart vi ska ta vägen.

    Samma gäller även dig Olive Pekuco, du är inte ensam, det finns alltid någon som vill lyssna och prata. <3

    Tillägg från trådstartaren: Finns det någon som vet något sätt att sluta tycka och känna att yttre framgång i livet är viktigt? Jag vill inte jämföra mig med andra men jag gör ändå det! Vill känna mig lyckad som jag är, och vara nöjd & glad med allt jag har och kan; jag är så less på att må dåligt över att jag inte lyckats ute i världen! Jag har nog alltid drömt om att bli väldigt framgångsrik.. Men det har ju inte blivit så, och jag måste acceptera det, lära mig tycka om mig själv ändå, känna att jag är lika värdefull oavsett! Hur kommer man dit?

    Hejsan Purple Qequmi!

    Jag vill först säga att jag inte riktigt har ett svar på din fråga, även om jag vill det, då jag ställer den här frågan till mig själv ganska ofta, så om någon annan har ett exakt svar på frågan vore det givetvis väldigt bra för oss båda, men jag tror att svaret är lite svårt att ge ut i ord.
    Men du är givetvis värdefull och du förtjänar att vara lycklig precis som alla andra människor, du är inget undantag!
    Många drömmer också om att bli framgångsrik, jag skulle tro att nästan alla har i alla fall tänkt tanken på hur det vore om de var kända eller väldigt rika, och det är inget fel med att ha mål för det kan ge en ett driv till att vilja utvecklas och fortsätta förbättra sin närvaro, felet är ju då att du får inte glömma att tycka om den du är just här och nu också.

    En teknik som jag har hört är att du kan bara sitta med dig själv med en spegel framför dig, och bara titta på dig. Försök att se personen framför dig som när du tittar på alla andra människor, försöka se vem det är som du tittar på. Du kan lägga märkte till små detaljer, du kommer förmodligen att hitta saker som du inte gillar, men om du låter det bara vara och sitt med dig en stund, och gör det lite varje dag så kan du snart se att personen framför dig kanske inte är så farlig, du kanske hittar lite små saker här och där som inte är till perfektion men betyder det att personen framför dig inte förtjänar att bli älskad och omtyckt?
    Det är en människa precis som alla andra, en person som har svagheter och styrkor exakt som alla andra människor har.
    Om du är villig att hjälpa dina medmänniskor i gott och ont, varför förtjänar då inte den människan du ser i spegeln din hjälp & kärlek? varför måste den personen vara ett undantag?

    Som sagt så var det här bara en teknik som jag hörde av en annan person, jag är själv ingen expert på ämnet med tanke på att jag lider av depression, har ADD, koncentrationssvårigheter etc. etc.. men det kanske är något du kan prova på i vart fall, du förtjänar både andras kärlek men också framför allt din egen! <3

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 27 totalt)
0