Skapade svar

Visar 9 inlägg - 13 till 21 (av 21 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Ja det är nog viktigt att säga som det är, har man några problem som kan påverka arbetet så är det nog bra att arbetsgivaren och kollegorna känner till det, så jag tror att det skulle vara bra både för dig och de andra på ditt arbete om du berättar för dem hur det ligger till för dig!

    För mig så tror jag inte att det går riktigt från dag till dag, om jag ska jobba som exempel bara ett par dagar och sen inget mer så brukar det inte vara några problem, det uppstår mer om det sker under en längre period, då mår jag bara sämre och sämre.
    Så jag tänkte själv lite på frågan som jag ställde till dig också och jag tror att för min del är det så att jag känner en stor ångest inför det som man förväntas att göra men även efter. Om vi tar jobb som exempel så när jag väl gör arbetet så brukar jag vara ganska blank, som att jag har tagit på mig en mask och därmed känner jag inget under arbetsdagen, så länge jag inte gör något fel som stör mina arbetskamrater på något vis för då mår jag dåligt även på platsen, jag har en stark rädsla av att göra fel om mina fel påverka andra personer, när det bara gäller mig så har jag inga problem med det.
    Men sen så strömmar alla känslor upp efter arbetet och även mer ångest inför nästa arbetsdag.
    Sen efter det har pågått en lite längre tid så tappar jag helt enkelt energin helt, och därmed försvinner även livslusten och viljan till att göra något alls, det enda som får mig ur de känslorna då, av vad jag har hittat är att inte göra något alls i någon vecka, tills att jag blir uttråkad och vill gå ut eller hitta på någon aktivitet igen.
    Känner du något liknande att det kan uppstå en ångest känsla eller en oro före och/eller efter det som du förväntas att göra? eller är det mer så att just när det sker så får du en orolig känsla att du presterar dåligt? <3

    Trådstartaren

    Tack för dina fina ord! <3
    Jag känner detsamma för dig, även så känner jag mig glad och intresserad när jag läser det du skriver, jag känner helt enkelt att jag vågar lita på dig, vilket känns väldigt rogivande men samtidigt sorgligt då jag saknar någon att lita på runt om mig. Så att en person som jag inte känner är den enda personen som jag känner mig trygg med känns lite sorgligt, men jag måste tacka för att du finns då du ger mig glädje och en viss trygghet! <3

    Ja jag har kanske lite höga förväntningar av mig själv, att när jag arbetar så tycker jag att jag borde klara av vanliga arbetsuppgifter då jag är fysiskt kapabel till det och även smart nog att klara det, men mentalt så mår jag dåligt hur bra jag än gör ifrån mig. Så jag har väl lite svårt att försöka anpassa mig efter mina besvär när jag vet att jag borde vara kapabel till att klara arbetet.
    ”Ritualer” var ett fint ordval 🙂 gav mig ett litet leende, men du har helt rätt och jag håller med om att göra några vardagssysslor är viktigt för alla, man måste helt enkelt göra något.
    Vi ser ju ut att vara ungefär lika i det att vi har problem när något förväntas av oss, i alla fall under en längre tid, så jag kan ju försöka göra som du säger, att försöka ha mål att göra inom en tidsram istället för att sätta krav på exakt när något ska göras.
    Så svar på din fråga gällande förväntan och att vilja ha fritt ansvar är absolut, jag känner exakt lika. Jag tror att om jag hade ett arbete där jag själv fick bestämma exakt när jag arbetar och hur länge, om jag fick komma och gå som jag själv ville, och sen få betalt efter hur länge jag har valt att arbeta så skulle jag nästan utan tvekan kunna arbeta helt utan problem så mycket som behövs för att jag ska kunna få livet att gå runt, då alla känslor av förväntan och krav skulle försvinna.
    Varför tror du att det är så? vi har väl förmodligen inte samma bakgrund, men varför är det så jobbigt när det förväntas av oss att behöva göra något?

    Trådstartaren

    Nu har det gått ett par dagar sen jag var med om detta, och jag har grubblat på det.
    Jag inser att jag har byggt en vägg för att skydda mig från negativa känslor, men då har även positiva känslor blivit utelämnade.
    Det är därför jag aldrig vågar ta steget för att komma någon nära, jag är rädd för att göra saker som sätter krav på mig själv då det innebär att jag kan få fram negativa känslor om jag gör fel.
    Helt enkelt allt som får mig att känna någon form av stark känsla undviker jag så mycket jag kan då det kan öppna upp min skyddsvägg.

    Så jag inser vad jag måste göra, jag måste våga känna, men de känslor som jag fick var så starka, så otroligt vidriga att jag är livrädd att försöka känna igen, de positiva känslorna kändes overkliga, jag tror inte att det är möjligt att återfå så pass bra känslor, men de negativa bara strömmade på, de tog över allt och jag lyckades komma ur dessa genom att ”väcka” mig själv och lugna ned mig.
    Så jag vet inte hur jag ska gå till väga, om jag känner känslor igen så är risken för stor att jag återfår de negativa känslorna, jag är rakt av vettskrämd av dem.
    Men om jag inte öppnar upp så kommer jag evigt sitta fast i min tomhet och det kommer garanterat leda till att mina självmordstankar blir verklighet.
    Jag vet bara inte vad jag ska göra.

    Trådstartaren

    Först vill jag säga att jag har väldigt stor respekt för dig!
    ADHD, GAD & PTSD var ju inte en snäll kombination, och trots det är du stark nog att försöka hjälpa andra här på forumet och inte helt gräva ned dig i dina egna bekymmer, så jag har verkligen respekt för det <3

    Jo det känns tungt att ha familjer och/eller vänner runt sig som förväntar sig av en att som du säger kunna ”genomföra livspusslet”, det kan leda till, som för mig känslor att man är värdelös, och det kan också leda till att man känner sig som en börda för andra, så där går ju självförtroendet åt skogen.

    När det gäller att acceptera problemen med ADD så har jag nog alltid kunnat acceptera att det är mycket av vad som orsakar mina bekymmer, men samtidigt så har jag aldrig använt det som ett skydd.
    I skolan som exempel kunde man få hjälp med studierna eller lite längre tid på sig att göra prov med mera, men jag tog aldrig någons hjälp angående det och jag körde på som att allt var normalt.
    Men nu när jag har blivit lite äldre så har jag börjat inse några av mina svagheter så jag har försökt att undvika att hamna i situationer där jag vet att problemen kommer uppstå.
    Däremot så har jag inte riktigt gjort som du föreslår att anpassa hela min närvaro efter hur jag mår, det är nog tyvärr lite svårt för mig också.
    En av mina svagheter är att jag inte riktigt är kapabel till att följa rutiner, jag måste mer ta det som det kommer. Så fort något förväntas av mig så mår jag väldigt dåligt, så att sätta t ex scheman på när jag ska göra saker så blir det tyvärr stora bekymmer.

    Jag hade idag däremot en tillfällig inblick i mina känslor hur jag verkligen känner det djupt inom mig, men jag kommer inte gå in i detalj på det då jag skapade en annan tråd för det i ”Kan du också känna dig tom?”
    Jag har fått en viss förståelse av det däremot, att jag är livrädd för mina känslor, och att jag inte vågar känna närhet med någon för att då måste jag ta tag i alla de negativa känslorna som finns, så jag har byggt min egen lilla barriär där jag känner mig trygg, tyvärr också helt tom, och det leder till att ingenting fungerar i slutändan.
    Så jag måste ta tag i de problemen och våga känna, men så pass rädd jag blev och så vidriga känslor jag fick i det tillfället som jag inte ens kan beskriva gör mig så rädd att ens våga ta det steget.

    som svar på: 10 år i pojkrummet

    Ojdu, jag känner igen mig väldigt mycket med det du skriver Teal Jelepa.
    Tappade kontakten med vänner & släkt runt samma tid där vid början av gymnasiet, skolkade, hamnade i en depression, fick självmordstankar, höll mig hemma så mycket jag kunde och gömde mig bakom en dator för att slippa tänka på alla problem ute i världen då jag inte hade någon energi åt att tänka på det.

    Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga mannen, det var ca 10-15 år sen för mig också och det har inte blivit bra. Jag har däremot lyckats med att gå klart studier via distans då det fungerade för mig, men det blev svårare när det kom till arbete, då fungerade det inte alls längre och exakt samma känslor jag hade när jag var tonåren kom tillbaka vilket förstörde allt.
    Det är skönt att vara ensam eftersom då kan man inte bli skadad, men det leder till att vi kan känna oss ensamma vilket skadar oss själva.
    Jag hoppas att du hittar en lösning på dina problem! <3

    Jag kan bara säga att du inte är ensam i världen! Det finns flera personer som vi som inte riktigt passar in i dagens samhälle och vi vet inte vart vi ska ta vägen.

    Samma gäller även dig Olive Pekuco, du är inte ensam, det finns alltid någon som vill lyssna och prata. <3

    Tillägg från trådstartaren: Finns det någon som vet något sätt att sluta tycka och känna att yttre framgång i livet är viktigt? Jag vill inte jämföra mig med andra men jag gör ändå det! Vill känna mig lyckad som jag är, och vara nöjd & glad med allt jag har och kan; jag är så less på att må dåligt över att jag inte lyckats ute i världen! Jag har nog alltid drömt om att bli väldigt framgångsrik.. Men det har ju inte blivit så, och jag måste acceptera det, lära mig tycka om mig själv ändå, känna att jag är lika värdefull oavsett! Hur kommer man dit?

    Hejsan Purple Qequmi!

    Jag vill först säga att jag inte riktigt har ett svar på din fråga, även om jag vill det, då jag ställer den här frågan till mig själv ganska ofta, så om någon annan har ett exakt svar på frågan vore det givetvis väldigt bra för oss båda, men jag tror att svaret är lite svårt att ge ut i ord.
    Men du är givetvis värdefull och du förtjänar att vara lycklig precis som alla andra människor, du är inget undantag!
    Många drömmer också om att bli framgångsrik, jag skulle tro att nästan alla har i alla fall tänkt tanken på hur det vore om de var kända eller väldigt rika, och det är inget fel med att ha mål för det kan ge en ett driv till att vilja utvecklas och fortsätta förbättra sin närvaro, felet är ju då att du får inte glömma att tycka om den du är just här och nu också.

    En teknik som jag har hört är att du kan bara sitta med dig själv med en spegel framför dig, och bara titta på dig. Försök att se personen framför dig som när du tittar på alla andra människor, försöka se vem det är som du tittar på. Du kan lägga märkte till små detaljer, du kommer förmodligen att hitta saker som du inte gillar, men om du låter det bara vara och sitt med dig en stund, och gör det lite varje dag så kan du snart se att personen framför dig kanske inte är så farlig, du kanske hittar lite små saker här och där som inte är till perfektion men betyder det att personen framför dig inte förtjänar att bli älskad och omtyckt?
    Det är en människa precis som alla andra, en person som har svagheter och styrkor exakt som alla andra människor har.
    Om du är villig att hjälpa dina medmänniskor i gott och ont, varför förtjänar då inte den människan du ser i spegeln din hjälp & kärlek? varför måste den personen vara ett undantag?

    Som sagt så var det här bara en teknik som jag hörde av en annan person, jag är själv ingen expert på ämnet med tanke på att jag lider av depression, har ADD, koncentrationssvårigheter etc. etc.. men det kanske är något du kan prova på i vart fall, du förtjänar både andras kärlek men också framför allt din egen! <3

    Trådstartaren

    Hej! Tack för att jag fick läsa din text <3 Mycket igenkänning. Just att tassa runt på tå hemma gör jag också. Alltid gjort. Har även dåligt självförtroende så vill gärna skapa distans i relationer när det känns lite för sårbart och skört – börjar betyda något. Jobb dränerar mig också och kan känna igen mig i att sakna en mening med livet. Jag har ingen bra lösning på det här utan kan bara konstatera att det var fascinerande att läsa din text eftersom jag kände igen mig i så mycket. Kände gemenskap också att det finns fler som har liknande. Har du prövat att ifrågasätta tankarna? T ex varför du skulle vara jobbig i kontakt med andra och ifall det verkligen är rättvist emot dig själv att försumma dina känslor och behov? Du är också viktig och värdefull och får finnas! <3

    Hejsan!

    Tack för att du tog dig tid till att läsa & svara <3 och jag är ledsen att du känner igen dig, jag håller med om att det kan kännas lättande att vi kan hitta andra personer med liknande problem men jag vill ju givetvis inte att någon ska behöva vara i en liknande situation, så jag hoppas att du har hittat eller kommer att hitta en väg som känns bra för dig att följa framöver.
    Sen är det väl så att majoriteten av personerna som skriver på det här forumet är i en väldigt jobbig situation så vi kan väl tyvärr inte förvänta oss att alla här mår bra.
    Jag önskar att jag kunde vara till hjälp för dig! men eftersom att jag inte ens vet hur jag ska hjälpa mig själv så vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa någon annan, vad jag kan säga är att jag bryr mig, verkligen!

    Tack också för dina fina ord!
    När det gäller att ifrågasätta mina tankar så har jag verkligen prövat men det är väldigt svårt då jag har stora koncentrationssvårigheter, kan vara på grund av min ADD. Så det är tyvärr lättare sagt än gjort, men i praktiken så är det väl väldigt simpelt, men inte lätt.
    Får mig att tänka lite på min far, som en man så förväntas det kanske av en att kunna rycka på axlarna och ta tag i sina problem och bara lösa dem, så han kan vara lite väl mycket på mig och nästa ge mig skuldkänslor eftersom båda mina bröder har nu en fru och barn och allt fungerar för dem så varför klarar inte jag av det?
    Det är väl bara att ta tag i det enligt honom, har man ett problem så löser man det. Det är ju sant faktiskt och jag önskar att jag kunde vara lite mer som honom för då kanske jag inte skulle må så dåligt och göra allt så komplicerat. Så att vara simpel kanske är lösningen till att må bra, men istället så kanske man missar att se problemen hos andra och på så vis kan göra situationen värre för dem.
    Jag kom lite ur banan här, ursäkta för det. Igen så hoppas jag att du är medveten om att jag och många andra här bryr oss, om du har något som du vill prata om så är jag också villig att lyssna! <3

    Jag uppskattar att ni tog er tid till att svara på min text!

    Pink Licoja!
    Så jag har ett par saker jag vill få ut när jag läser din text angående om dina känslor gällande ämnet om relationer. Först så känner jag igen mig i det du skriver trots att jag aldrig har varit i samma situation, förutom det att du har mått dåligt över längtan att få vara i en relation. Men trots att jag aldrig har haft en partner kan se mig själv som att jag förmodligen också skulle få liknande känslor för personen jag var ihop med som du hade till din partner, det jag tänker på då är att man som du beskrev det ”höjde upp honom till skyarna”. Jag känner på mig att jag skulle ge en större del av mig till personen som jag var ihop med, vilket också skulle få mig som du skrev att glömma mig själv, även om jag är medveten om detta.

    Sedan så kunde jag inte hjälpa att läsa lite av de tidigare konversationerna som bland annat du & Purple hade, samtidigt som texten du svarade till mig med. Det får mig att bli lite orolig, både för min del och eventuellt för din del beroende på hur din situation ser ut nu.
    Du nämnde att du är glad över att du gav dig tid till att finna en partner & få en relation, det varade i tre år men i ditt tidigare meddelande till Purple skrev du att du ”är färdig med kärleken”.
    Så det jag får ut av det är att om jag sätter mig in i en scenario där jag skulle lyckas hitta kärleken, då är risken väldigt stor att jag skulle göra som du sa, glömma mig själv, och på så vis ge en för stor del av mig till henne, vilket skulle kunna leda till att när / om relationen tar slut så är jag i en värre situation är vad jag är nu.

    Slutsatsen jag drar då är att det är väldigt stor risk att jag antingen skulle begå självmord, eller försöka glömma kärleken, vilket gör mig eventuellt lite orolig för din del. För det jag ser med den lösningen att vara färdig med kärleken är att antingen så är det perfektion, om man verkligen mår bra och är lycklig med att leva ensam så är det nog det bästa alternativet jag kan tänka mig då det innebär att man inte längre riskerar att bli skadad eller att skada någon annan, och då kan man verkligen lägga ned sin tid åt att hjälpa andra för att du kommer må bra med din situation, i alla fall vad gäller relationer.
    Det andra alternativet är att man ljuger för sig själv och på så vis gömmer sig från att älska för att man inte längre vill känna smärta, vilket skulle leda till att man mår bara sämre och sämre med tiden, tills att allt brister.
    Så, om jag skulle hamna i en relation så innebär det att det är en stor risk att jag skulle hamna i en situation där jag antingen vill begå självmord, eller bara glömma allt. är det inte då bättre att slippa eländet och bara ge upp?
    Men med tanke på min personlighet så är det kanske inte så stor risk att jag hamnar i en relation i vart fall, men då är jag istället i en värld av tomhet som istället inte känns värd att leva i.
    Blev väldigt mycket mer text än vad jag hade tänkt, ursäkta för det.

    Purple Piruja!
    Det låter som att den iden skulle kunna hjälpa att få mig att slappna av som du säger, problemet där är då det att jag är mest ute efter en relation, inte ett ligg. Men även om det vore så att jag ville ragga upp någon med avsikt till att bara ha en kul kväll så är jag tyvärr en person som inte klarar av det.
    Det är nog inte för att jag är rädd att få ett nej, det är nog mer för att jag känner att det kommer alltid finnas någon bättre än mig för personen där ute, och så länge det är sant, så är jag bara självisk om jag försöker hamna i en relation med den personen, så om jag verkligen bryr mig om henne, då är det ju bättre om hon hittar någon som skulle kunna göra henne lyckligare. Jag är helt enkelt min egen värsta fiende, samtidigt som jag är medveten om det så vill jag vara en person som tänker mer på andras välmående, tyvärr så är jag nog inte den personen jag vill vara då jag mår så dåligt över det.

    Jag är helt ensam i världen. Bor i en svensk småstad som är rätt död. Särskilt nu under pandemin händer inget alls. Jag känner ingen här och ingen känner mig. Har inget umgänge. Inget jobb heller. Jag har ingen diagnos och under uppväxten var det ingen som misstänkte sjukdom, men jag har svårt för det sociala och är benägen till ensamhet. Jag lider av ensamheten och saknar varaktig kontakt med någon som jag känner och som känner mig. En meningsfull gemenskap. En ändlös konversation som tröstar och värmer i själen. Jag är intellektuellt och konstnärligt på topp men socialt svag. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag är annorlunda, har alltid känt mig så ända sedan jag var barn. När ett sällskap samtalar skämtsamt om inget speciellt faller jag lätt av. De har något gemensamt som jag är främmande för. Jag kan också skämta men min humor är annorlunda. De andra uppskattar min humor men det är ändå så att jag inte passar in. Jag är inte en av dem och kommer aldrig in på insidan, liksom. Jag blir stående utanför som en lustig kuriositet och det blir inget mer. Jag kommer ingen vart. Förblir ensam. Så har det varit i många år. Jag har nästan resignerat och försonat mig med detta som mitt öde. När jag tänker tillbaka och läser mina dagböcker förvånas jag av hur omsvärmad jag var av flickorna. Men jag kunde inte hantera dem och det blev ingen varaktig kärlek eller vänskap. Hade jag bara varit mer kompetent socialt och hanterat det sexuella spelet bättre kunde jag haft massor av flickvänner och kärleksäventyr, men så blev det inte. Jag blev ensam fast jag inte ville. Jag ser på min far och bror och förstår att det är något ärftligt. Men om en vetenskapsman talade om för mig att jag har mutationer i generna g1,…,gn som gör mig defekt och dysfunktionell på vissa områden, vad hjälpte det mig? Vad hjälpte det om en psykiater stämplade mig som ASD eller Aspberger? Jag är inte känslokall, tvärt om. Minst av allt är jag sinnessvag. Jag är bara annorlunda och passar inte in. Inte i skolan, inte i jobbet, inte i gänget, ingenstans. Jag tror jag är nervsjuk, för nervös och överkänslig har jag alltid varit, både för ljud och ljus och allt som väcker känslor. Folk missförstår mig och jag missförstår dem, det är väldigt vanligt. Då blir det obehagligt och jag möter ovilja i samhället. Back to square one! Jag skriver här i hopp om att någon har visdom som kan hjälpa. Eller bäst av allt, någon som känner igen sig i min berättelse. Vad tycker ni jag ska göra? Glömma mig själv och arbeta? Söka råd hos någon? Träna socialt?

    Jag känner delvis igen mig, i ditt fall skriver du att du varken har en relation eller vänner, så din situation är snäppet över min egen då jag har har vänner runt om mig, så jag kan nog inte ens föreställa mig hur ensamt det måste vara för din del.
    Jag kan relatera till relationer däremot, jag har aldrig haft en relation överhuvudtaget så även om jag har vänner runt om kring mig som gör mig sällskap så känner jag mig fortfarande ensam.
    När man närmar sig 30 år och har gått hela livet utan fysisk kontakt så blir man givetvis deprimerad. för min del är det heller inte så att jag inte är intresserad av kvinnor eller relationer, det är nog mer att jag känner mig obekväm i att sätta mig i en situation där man ska flörta med en annan människa, sedan som man så är det nästan förväntat av en att ta initiativ, vilket då gör det nästan omöjligt att få en relation med någon om jag inte klarar av att visa mina känslor för dem.

    Så att vara oskuld, och aldrig haft en relation när man närmar sig 30 är ingen höjdare.
    Jag har sett många som skriver att man ska inte bekymra sig över att vara oskuld, att det kommer när det kommer. Men jag håller inte riktigt med då det kan också representera persons ensamhet, om man är oskuld så är man ensam, om man är ensam så kan man känna sig ensam, känner man sig ensam kan det leda till depression, vilket i slutet kan leda till självmord. Så jag skulle vilja påstå att det är något att bekymra sig över.
    Ursäkta att jag rabblar på lite mycket, ville väl bara kasta ut mig lite, så även om man har vänner kring sig, så kan man behöva en fysisk närhet för att inte känna sig ensam.

Visar 9 inlägg - 13 till 21 (av 21 totalt)
0