Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 62 totalt)
0
  • som svar på: Att dejta

    Det låter lite som att det inte finns så mycket värde i att uppleva en massa saker om vi inte har någon att dela det med. Vad är poängen med att vara framgångsrik om vi är ensam.

    Jag får bara en känsla av att de kan gå lite hand i hand.
    Om du ser två människor framför dig. Båda har ungefär samma utseende, ålder, ambitioner och båda är singel.

    Nbr1 har en stuga på landet, ligger i en hängmatta och läser en bok, tar hand om sin gård osv. Dennes dröm är att få dela det här livet med någon.

    Nbr2 har samma ambitioner och drömmar, den vill också äga en stuga ute på landet, ha en hängmatta och ta hand om gården. Men istället för att se personen leva det livet så står den personen och tänker för sig själv “Det där livet vill jag leva tillsammans med någon” sedan går de tillbaka till sitt, inväntar möjligheten att kunna förverkliga sin dröm.

    Båda vill samma sak, båda känner lika starkt att de vill uppnå det här livet tillsammans med en annan.

    Men du som ser båda dessa personer kommer nästan alltid att dras mer till person nbr1. För en person som visar sina ambitioner utåt syns mer. De som har drömmar men inte visar sina drömmar för världen syns inte lika väl i andra människors ögon. Nbr2 kan bli missuppfattad eftersom de helt enkelt inte kan se nbr2 som nbr2 ser på sig själv.

    Jag tänker att om du inte visar världen dina ambitioner och vad du vill, så är det möjligt att din drömpartner går rakt förbi dig utan att kunna se dig för den du verkligen är.

    som svar på: Att dejta

    Haha, ja det låter som att du är en drömmare! Redo för att finna människan som kan ta dig med storm.

    Jag vill bara fråga, om du är redo för äventyr. Är det möjligt för dig att dra ut dig själv på äventyr?

    som svar på: Att dejta

    Hehe, jag håller helt med dig igen! <3

    Jag tycker inte heller att någon ska låta deras brister stoppa dem från att försöka finna kärleken. Om någon mår dåligt över att de är singel så är det en bra ide att försöka hitta en partner, även om de har psykiska besvär.
    Samtidigt tycker jag inte att sökandet efter en partner ska förhindra dem att även försöka må bra med sig själv så gott de kan. Det är inte alltid lätt men det skadar inte att försöka uppskatta sig själv medans man söker efter kärleken.
    Det är bara lätt hänt att vi trycker ned oss själva om vi inte har en partner.

    Det där med samhällskritik och självkritik är jag inte allt för insatt i, men jag tänker att båda är väl bra med måtta? Vi behöver kanske inte pumpa på gymmet för att se bra ut, men det kan vara bra att i alla fall vara lite fysiskt aktiv för att må bättre och orka med vardagen mer. Samtidigt är det bra att kunna vara kritisk mot samhället och inte bara följa led.

    Jag tycker också att du har all rätt i världen att vara som du beskrev det ” en kärlekskrank desperat idiot i sitt dejtande ” om du vill vara det! Det är absolut inget fel med det, jag tycker bara att det är synd om det även får dig att må dåligt.

    Håller även lite med dig när det gäller att man inte kan må bra utan denne i livet. För min del uppstår nog den känslan när jag känner väldigt starkt för en person. Sen när jag är singel så har jag inget behov av att vara med någon utan då är det mer en vilja. Men när jag är kär i någon då får jag en känsla av att jag behöver denne för att må bra.

    som svar på: Att dejta

    Allt du skriver håller jag helt med om. Sen tror jag inte heller att alla helt förlitar sig på personen, det skiljer nog mycket från person till person hur mycket man vill & vågar ge.

    Det jag ville mest säga var att det är en stor skillnad på “Jag behöver dig för att kunna må bra” och “Jag vill ha dig för du får mig att må bättre”.
    Om du behöver personen för att överhuvudtaget må bra så lägger du väldigt mycket vikt på personen. Det gör att om det uppstår problem mellan er så hamnar du i en mycket svårare situation än om du inte behöver personen för att må bra.

    Så när det gäller svackorna som du nämner, skulle de försvinna tror du om du kommer in i ett bra förhållande? Och sen är frågan om de skulle komma tillbaka om ni gjorde slut?
    Om de kommer tillbaka för att ni separerar så är det lite poängen att då kan det bli mycket svårare både i och efter relationen, för det kan göra så att du inte vill lämna personen över rädslan att behöva må dåligt igen.
    Jag säger inte att det skulle hända dig, jag tänker mest att det är en sak att fundera över. Det är en trygghet att kunna må bra med sig själv, även om vi mår bättre tillsammans med någon.

    som svar på: Att dejta

    Jag tror jag förstår, det är ju väldigt skönt att få en bekräftelse av någon annan att vi är värdefull. Någon som uppvaktar och bryr sig om oss. Det kan ju däremot bli negativt om du hittar en partner som du då helt förlitar dig på, om det blir så att det inte längre fungerar mellan er. Det är viktigt då att ha något som du kan stödja dig mot, att kunna vara bekväm i din egen tillvaro.
    Jag tror nog att det annars kan leda till destruktiva förhållanden när en person inte längre trivs i förhållandet, men samtidigt är den rädd för att behöva vara ensam.

    Så du får en uppfattning att andra inte ser dig som du ser dig själv? Har du någon förståelse till varför de kan se dig på det viset?

    Det du beskriver låter underbart! Ett lugnt liv, utan fördomar och krav med en känsla av frihet och kärlek.

    som svar på: Att dejta

    Jag fick nog inte känslan av att du har det enkelt när det kommer till relationer, däremot är det positivt att du har någon form av uppfattning över vilka typer av människor som du uppskattar att umgås med.

    Det är en väldigt bra fråga hur vi kan bära oss åt att inte se sina egna brister i andra människor. Det är väl väldigt svårt att lägga märke till brister hos personer som vi själva inte har någon erfarenhet av, i alla fall under första mötet.
    Kan det vara en fråga hur vi ser på bristen och hur vi hanterar den? Om vi har en brist som vi är medvetna om så vill jag också tro att vi har en förmåga att kunna omvandla bristen till något positivt, eller att helt bli av med den. Eller acceptera att bristen finns där och försöka att inse att vi inte är mindre värd för det.
    Jag tror att om andras tillkortakommanden reflekteras mot oss själva så är det främst i vårt inre vi måste vända oss för att lösa problemen.

    Det låter som att du har det väldigt tufft just nu när det kommer till din självbild. <3
    När var det sist du ställde dig frågan vem du är? har du koll på vem du är?
    Vem du ser i spegeln, vad du står för och vad du vill med ditt liv?

    som svar på: Att dejta

    Självklart, det känns givet för mig att se till att min dejt eller vän för den delen kommer hem säkert.
    Har vid flera tillfällen gjort det, även till killkompisar. Jag håller helt med dig att det känns nästan som en självklarhet att mannen bör se till att kvinnan kommer hem säkert. Kvinnor är mycket mer utsatta när de är ute ensam, speciellt på natten.

    Jag tycker att det låter som kloka grundlagar, jag antar att du inte känner något behov av att ha kontakter som inte känns väldigt givande. Håller även med att det är ju ett givande och tagande, om en person bara tar från andra och inte ger något tillbaka så känns det inte som en nyttig person att ha i sin omkrets. Sen är det också en fråga om deras situation, är det en vän som är arbetslös har jag ingen förväntan att de ska bidra med pengar.

    Det låter som att du har bra koll på vilka människor du vill umgås med, det är ju en väldigt bra grund att ha för att du inte ska slösa tid på människor som du inte kommer klicka med!

    som svar på: Att dejta

    Hejsan Indigo!

    Det låter riktigt bra att du vet vad du vill. Synd att det inte blev som förväntat med dejten, men det är ju bra att du fick en förståelse över varför du känner som du gör!

    Jag ville bara ge min erfarenhet om ämnet varför många män kanske inte är så omtänksamma.
    Det finns män som är som du beskriver, din kusin låter som ett bra exempel. Däremot tror jag att de är ganska ovanliga.
    Jag är personligen en feminin man, har alltid brytt mig mycket om vad personer känner. Märker ofta om någon mår dåligt eller vill något och försöker hjälpa till om jag har möjlighet till att göra det.
    Jag har även några vänner som är väldigt lik mig, samt några vänner som är raka motsatsen. Både jag själv samt i stort sätt alla mina killkompisar som är feminina har varit singel hela livet. Medans de som är mer maskulina och tar mindre hänsyn till hur andra personer mår har haft det väldigt lätt när det gäller förhållanden.
    Jag tror att det har att göra med att det är två olika typer av attraktion. Män som är feminina och inte är så framåtgående kan vara väldigt emotionellt attraktiva, vilket gör dem till en bra vän men inte en så intressant pojkvän för dem flesta. Maskulina män är mer sexuellt attraktiva, så därför har de lättare att få en flickvän.

    Män uppmuntras i samhället att vara maskulina för att det är så vi är lärd att få en partner.
    Nästan alla män jag känner som har feminina drag är oftast osäkra. De har kanske haft en jobbig uppväxt och därför har de mycket svårare att vara framåtgående, vilket mannen oftast förväntas vara. En maskulin person är oftast mer självsäker och därför klarar de av att vara mer framåtgående, vilket gör dem mer attraktiv då de utstrålar en viss trygghet.

    Det är förmodligen lättare för dig att finna en mer omtänksam & empatisk person om du är villig att ta på dig rollen att vara den som är mer framåtgående, eftersom de ofta är mycket mer blyga och osäkra.
    Men det finns säkert många maskulina män som i alla fall har vett att vara gentleman!
    Med tiden kommer rätt man att dyka upp för dig!

    som svar på: Relationer

    Jag kan ta ett exempel när en vän till mig började studera så var det en person i klassen som han inte hade bra kontakt med. Han fick en känsla av att den personen helt enkelt inte gillade honom så han valde att hålla sig undan. Men efter några månader så fick de göra ett projektarbete ihop och då visade det sig att den andre personen kände exakt likadant, efter det blev de bra vänner. Så att kommunicera och bara ställa en fråga kan ibland lösa många problem.
    Så jag försöker att höra efter vad personen känner, annars kan jag inte veta med säkerhet.

    Jo det finns några människor som jag har brutit kontakten med, just dömande människor har jag ganska svårt för. Men vi lever ju i ett sånt samhälle där vi dömer andra beroende på massa ytliga saker. Men det är väl ett sätt att fokusera på sig själv också. Om vi tar oss tid att se snygga ut eller tjäna mycket pengar som exempel, då känns det kanske bra för vissa att kunna se ned på andra människor för att tycka bättre om sig själv.

    Ja, det är svårt som du säger att veta hur mycket ohälsa vi får visa upp. Jag har själv varit självmordsbenägen för många år sen, vilket jag nämnde till en kollega på ett jobb jag hade förut. Hon valde att gå till chefen och berätta det trots att jag nämnde att jag inte var självmordsbenägen nu utan det var i tonåren. Sen blev det ganska mycket ståhej kring det. Så det är svårt när man har lätt att vara öppen om sina känslor då många är obekväma att prata om sånt.

    Precis, det du nämnde där ”bränt barn skyr elden”. Självklart kan det göra ont att bli avvisad, men det låter nästan lite som trauma? När ett barn blir biten av en hund så blir de traumatiserade, om de sen ser en hund ute på gatan så blir dem rädda och håller sig undan. Om en vuxen person blir biten av en hund så kan vi tänka på händelsen och inse att alla hundar kommer inte bitas. Så det känns lite som att du undviker alla hundar för att inte bli biten igen. (Hundar i det här fallet är avvisande ofc).

    Jag kan rekommendera: https://www.youtube.com/watch?v=i5BE-AK4FKM&t=15s
    Det är en psykiatriker som pratar om flera olika ämnen, han har även konversationer som kan vara mellan 1-3 timmar långa med alla möjliga sorters människor om deras problem. Så det kan vara väldigt lärorikt och intressant att höra om andra människors erfarenheter.

    som svar på: Relationer

    Jag tror att jag förstår precis vad du menar då jag är lika pga. min uppväxt. Något jag lärde mig var att inte störa andra personer, det gjorde att jag har väldigt lätt för att känna av situationer och även att läsa människor om de vill något eller om de känner någon negativ känsla. Även som du skrev att du inte vill utsätta någon ”för dig”. Jag smyger när jag är ensam bara för att inte störa någon som inte finns.

    När du pratar med någon och känner att det blir obekvämt så behöver anledningen inte vara på grund av dig. Det skulle ju kunna vara att de har mycket i tankarna som gör dem orolig av något skäl. Så en tanke jag får är istället för att hålla dig undan, om du någon gång har stannat upp och frågat vad det är som bekymrar dem?
    För det du nämner är ju en styrka och en börda. Eftersom du är så duktig på att märka av när andra mår dåligt så ger det dig också en position där du kan lyssna och ge stöd till de som mår dåligt. Samtidigt behöver du tänka på dig själv för det kan vara väldigt krävande att ta in så mycket negativitet utan att få göra dig av med känslorna. Om något kanske det hade varit givande för dig att umgås med en person som inte är dömande.

    En till fråga, har du även lätt för att lägga märkte till när någon mår bra? Eller är det bara negativa känslor som du känner av?

    Sen när det kommer till just avvisanden så kanske det har att göra med att du inte vill vara en börda? Det låter som att du har en uppfattning om vart problemet kommer ifrån, du nämnde din uppväxt. Så det är väl kanske där du behöver ställa frågorna till dig själv, varför är just avvisanden så jobbigt för dig. Varför du känner ett behov av att hålla dig undan så fort du känner någon form av avvisande.
    Kanske att nästa gång du utsätts för den situationen försöka stanna upp och verkligen ta reda på vad det är du känner och varför du känner som du gör. Istället för att direkt dra dig undan.
    Du vet att negativa känslor uppstår, frågan är mer vart ligget roten till känslorna och varför uppstår de i dessa situationer.

    som svar på: Relationer

    Jag tror att vi ofta sätter en förväntan på oss själva hur vi bör vara. Vi jämför oss med den ideala människan som vi skapar i våra tankar, sen förväntar vi oss att kunna bli den personen och då kan vi känna skam när vi misslyckas med att vara den. Även när vi lyckas göra något bra så känner vi inte nödvändigtvis en positiv känsla, utan istället kan vi få en känsla att vi fortfarande inte har uppnått vårt mål. Så det bästa hade väl varit att lyckas bli av med den orimliga förväntan vi har på oss själva så att vi kan uppskatta alla små steg vi tar, då kan vi känna mindre skam och bli mer självsäker. Det är väl lättare sagt än gjort, men vi behöver nog lära oss att inte döma oss själva innan vi kan sluta bli påverkad över att bli bedömd av andra.
    Hur känner du? Har du en möjligtvis orimlig bild över hur du bör vara?

    Jag är nog faktiskt inte så rädd för att bli bedömd. Jag har stort självförtroende, men min självkänsla är väldigt låg. Så istället för att ha problem med hur andra ser mig som person har jag problem med att jag inte vill vara en börda. Jag håller mig undan för att jag känner mig mindre värd istället för vad andra tycker om mig.

    som svar på: Relationer

    Hej Indigo Fijylo!

    Jag får en känsla av att det är som du skrev, en rädsla. Trots att du förmodligen inte behöver känna den rädslan.
    Tänker som ett exempel på min första kärlek, jag var kär i en tjej men jag vågade aldrig berätta det. Jag gick till och med runt i ett par år med en känsla att jag inte borde berätta det för henne då jag var rädd för att bli avvisad.
    Så istället för att släppa taget om henne levde jag med att säga till mig själv att hon inte känner likadant, men samtidigt hade jag en känsla som sa “det kanske finns en liten chans att hon känner lika”. Tack vare det led jag mina känslor för henne då jag helt enkelt inte kunde släppa taget och det fanns det där lilla hoppet.
    När ett par år gått så drog jag lite av ett desperat drag att jag berättade för henne hur jag kände och hon förstod men hon var inte intresserad. Efter det tog det bara ett par veckor så hade nästan alla negativa känslor gått över då jag inte längre kände en osäkerhet och jag behövde inte längre leva med att hoppas över något.

    Jag tror att det som känns jobbigt är inte att bli avvisad, det är att leva i ovisshet. Med ett hopp som säger “det kanske finns en chans” vilket gör att vi inte kan släppa taget.
    Så jag tror att det bästa är om du har en eller flera vänner som du inte vågar kontakta, eller om det är någon du har starkare känslor för så kommer du förmodligen må bättre av att bara ta kontakt och se vart det leder. Om de inte är intresserade av att umgås så kan du gå vidare. Istället för att fortsätta leva som om de redan har avvisat dig, men med ett hopp/önskan att de vill umgås.

    Vad tror du om det? Är det så farligt att bli avvisad, eller är det bara en rädsla som vi av någon anledning gör starkare än den behöver vara?

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 62 totalt)
0