Ond cirkel, finner ingen utväg.

[Blue Vajeno]

Så jag har ända sedan jag var i tidig tonårsålder haft besvär med min psykiska hälsa, just nu närmar jag mig 30, det är framför allt depression, en känsla av hopplöshet och rädsla för att vara till besvär för andra.
Så majoriteten av mitt liv har jag haft inställningen att försöka kämpa vidare och försöka ha positiva tankar så som folk brukar säga att “det kommer bli bättre” att det finns en ljus sida till livet och alla har motgångar i livet men de som kämpar på kommer till slut att finna lycka, även så har jag försökt att ha inställningen att åtminstone så känner jag smärta, det är väl bättre än att inte känna något alls.
Även att döden kommer förr eller senare i vart fall så jag behöver inte oroa mig då livet kommer få sitt slut.
Just nu börjar jag däremot tröttna, jag har upp tills nu på senare dagar kunnat undvika att ta ansvar och gömma mig i min egen lilla värld där jag inte kan komma till skada för andra.
Men nu har jag gått klart högskola och det som återstår är att gå ut i arbetslivet och ta ansvar.

Innan jag gick på högskola så provade jag att arbeta, och även nu efter studierna men det fungerar aldrig.
Jag tappar helt livslusten och allt jag gör på fritiden är att invänta nästa dag så att jag kan gå och jobba igen, jag tappar helt intresse och engagemang till att ta kontakt med vänner & familj när jag jobbar och i slutändan leder det till att jag får panikångest, sömnbrist och självmordstankar vilket gör att jag antingen försöker skada mig så att jag hamnar på sjukhus och på så vis slipper jobba eller ta livet av mig, men än så länge har jag lyckats att säga upp mig från jobbet innan det har gått så långt.

Sen har vi relationer, jag är tack vare min barndom rädd för att orsaka besvär för andra och på så vis håller jag mig även borta från att ha för starka känslor för en person, vare sig det är en släkting, ett syskon, en förälder eller en vän.
Jag är helt enkelt bekväm med att undvika konflikter så pass mycket att jag har blivit rädd för att älska någon, vilket leder till att jag verkligen gillar att vara ensam då det får mig att känna mig trygg, men samtidigt känner jag då mig väldigt ensam vilket är ett helvete i längden, att vara ensam och att känna sig ensam kan tyvärr gå hand i hand.
Jag har vänner som jag umgås med så det är inte så att jag är helt ensam, men jag har aldrig haft en relation så jag har heller aldrig haft en riktig närhet med en annan människa.

Så just nu är situationen så att jag inte är kapabel till att jobba tack vare mina psykiska problem, men samhället förväntar sig av varje människa att man ska kunna arbeta, vilket leder till att jag måste söka jobb som jag vet att efter ett par veckor måste jag hoppa av eftersom jag mår för psykiskt dåligt av att arbeta.
Detta gör att jag heller inte har något att erbjuda i en relation då jag inte har en bra självkänsla eller en stabil ekonomi, för att jag ska kunna jobba behöver jag känna att jag har något att leva för vilket jag för tillfället inte har och på så vis tappar jag helt livslusten när jag jobbar då jag undrar vad det egentligen är jag arbetar för. Även så är jag så pass rädd för att göra en annan person ont eller att vara i vägen och störa dom att jag inte vågar försöka komma nära och älska någon, så pass att jag till och med i stort sätt alltid smyger när jag går för att inte störa personer som inte ens finns då jag bor ensam i min lägenhet, det sker mer på automatik att jag gör allt för att undvika att vara i vägen för andra personer.

Så det blir som en ond cirkel, för att finna mening med livet behöver jag antagligen finna en partner då jag inte finner något intresse längre med mig själv, men för att finna en partner behöver jag bli mer självsäker, våga göra fel, och framför allt kunna jobba. Men för att kunna jobba så behöver jag få en mening med livet för att ens kunna få motivationen och styrkan till att stå ut med att jobba utan att ta livet av mig.
Även så har jag pratat med kuratorer, psykologer och psykiatriker, tagit antidepressiva mediciner och allt möjligt genom åren, jag kan tyvärr inte finna någon utväg och jag börjar tröttna på att försöka övertyga mig själv om att det blir bättre.

Så min fråga är vart bryter man cirkeln? Har någon haft en liknande situation där de lyckas hitta en utväg?
Om någon har en idé som kan öppna upp ögonen för mig så vore det givetvis underbart, men jag förväntar mig inget då jag har tacklats med det här i 15-20 år och det har nog inte gått en dag där jag inte tänkt på det, det är givetvis väldigt mycket information som jag utelämnade här, jag skulle kunna skriva en hel bok om besvären och känslorna i mitt liv men det känns ganska onödigt.

Det blev väldigt mycket mer text än vad jag hade tänkt, ursäkta för det, och tack för att du läste, även om du inte har något svar så uppskattar jag att du tog dig tid till att läsa.

Hej!

Tack för att jag fick läsa din text <3 Mycket igenkänning.

Just att tassa runt på tå hemma gör jag också. Alltid gjort. Har även dåligt självförtroende så vill gärna skapa distans i relationer när det känns lite för sårbart och skört – börjar betyda något. Jobb dränerar mig också och kan känna igen mig i att sakna en mening med livet. Jag har ingen bra lösning på det här utan kan bara konstatera att det var fascinerande att läsa din text eftersom jag kände igen mig i så mycket. Kände gemenskap också att det finns fler som har liknande.

Har du prövat att ifrågasätta tankarna? T ex varför du skulle vara jobbig i kontakt med andra och ifall det verkligen är rättvist emot dig själv att försumma dina känslor och behov? Du är också viktig och värdefull och får finnas! <3

[Blue Vajeno]

Red Simyna skrev:

Hej! Tack för att jag fick läsa din text <3 Mycket igenkänning. Just att tassa runt på tå hemma gör jag också. Alltid gjort. Har även dåligt självförtroende så vill gärna skapa distans i relationer när det känns lite för sårbart och skört – börjar betyda något. Jobb dränerar mig också och kan känna igen mig i att sakna en mening med livet. Jag har ingen bra lösning på det här utan kan bara konstatera att det var fascinerande att läsa din text eftersom jag kände igen mig i så mycket. Kände gemenskap också att det finns fler som har liknande. Har du prövat att ifrågasätta tankarna? T ex varför du skulle vara jobbig i kontakt med andra och ifall det verkligen är rättvist emot dig själv att försumma dina känslor och behov? Du är också viktig och värdefull och får finnas! <3

Hejsan!

Tack för att du tog dig tid till att läsa & svara <3 och jag är ledsen att du känner igen dig, jag håller med om att det kan kännas lättande att vi kan hitta andra personer med liknande problem men jag vill ju givetvis inte att någon ska behöva vara i en liknande situation, så jag hoppas att du har hittat eller kommer att hitta en väg som känns bra för dig att följa framöver.
Sen är det väl så att majoriteten av personerna som skriver på det här forumet är i en väldigt jobbig situation så vi kan väl tyvärr inte förvänta oss att alla här mår bra.
Jag önskar att jag kunde vara till hjälp för dig! men eftersom att jag inte ens vet hur jag ska hjälpa mig själv så vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa någon annan, vad jag kan säga är att jag bryr mig, verkligen!

Tack också för dina fina ord!
När det gäller att ifrågasätta mina tankar så har jag verkligen prövat men det är väldigt svårt då jag har stora koncentrationssvårigheter, kan vara på grund av min ADD. Så det är tyvärr lättare sagt än gjort, men i praktiken så är det väl väldigt simpelt, men inte lätt.
Får mig att tänka lite på min far, som en man så förväntas det kanske av en att kunna rycka på axlarna och ta tag i sina problem och bara lösa dem, så han kan vara lite väl mycket på mig och nästa ge mig skuldkänslor eftersom båda mina bröder har nu en fru och barn och allt fungerar för dem så varför klarar inte jag av det?
Det är väl bara att ta tag i det enligt honom, har man ett problem så löser man det. Det är ju sant faktiskt och jag önskar att jag kunde vara lite mer som honom för då kanske jag inte skulle må så dåligt och göra allt så komplicerat. Så att vara simpel kanske är lösningen till att må bra, men istället så kanske man missar att se problemen hos andra och på så vis kan göra situationen värre för dem.
Jag kom lite ur banan här, ursäkta för det. Igen så hoppas jag att du är medveten om att jag och många andra här bryr oss, om du har något som du vill prata om så är jag också villig att lyssna! <3

Stort tack själv!

Jag förstår  vad du menar med att ha en förälder eller andra i ens omgivning som klarar av att genomföra “livspusslet” med jobb, familj och må bra också. Visst är det en ganska tung känsla när man märkt att man just inte riktigt fixar det? I min ursprungsfamilj har de varit på mig i evigheter om att lösa mina problem, att det är så enkelt tycker de. Känner med dig i det!

Kan du finna en viss acceptans i att ADD ställer till det? Att det liksom inte är så att du borde kunna få skyhöga (vad jag tycker då) krav på dig om att “leverera” ett fungerande liv? När jag förstod att jag förmodligen har ADHD och GAD, PTSD var det som att jag kände: Herregud, inte konstigt att det känns som om jag sätter eld på mig själv i två ändar samtidigt. Sprängs inifrån. Vägen framåt efter det har blivit att försöka skräddarsy livet efter mina behov och förutsättningar. Försöka kartlägga simpla saker som dygnsrytm, matintag, och vilka personlighetstyper och situationer som kan få mig ur gängorna. Har du testat det? Liksom att ta dina behov (känslomässiga och fysiska) mer liksom på allvar? Mer än att ursäkta de och försöka leva som t ex din pappa eller syskonen?

[Blue Vajeno]

Först vill jag säga att jag har väldigt stor respekt för dig!
ADHD, GAD & PTSD var ju inte en snäll kombination, och trots det är du stark nog att försöka hjälpa andra här på forumet och inte helt gräva ned dig i dina egna bekymmer, så jag har verkligen respekt för det <3

Jo det känns tungt att ha familjer och/eller vänner runt sig som förväntar sig av en att som du säger kunna “genomföra livspusslet”, det kan leda till, som för mig känslor att man är värdelös, och det kan också leda till att man känner sig som en börda för andra, så där går ju självförtroendet åt skogen.

När det gäller att acceptera problemen med ADD så har jag nog alltid kunnat acceptera att det är mycket av vad som orsakar mina bekymmer, men samtidigt så har jag aldrig använt det som ett skydd.
I skolan som exempel kunde man få hjälp med studierna eller lite längre tid på sig att göra prov med mera, men jag tog aldrig någons hjälp angående det och jag körde på som att allt var normalt.
Men nu när jag har blivit lite äldre så har jag börjat inse några av mina svagheter så jag har försökt att undvika att hamna i situationer där jag vet att problemen kommer uppstå.
Däremot så har jag inte riktigt gjort som du föreslår att anpassa hela min närvaro efter hur jag mår, det är nog tyvärr lite svårt för mig också.
En av mina svagheter är att jag inte riktigt är kapabel till att följa rutiner, jag måste mer ta det som det kommer. Så fort något förväntas av mig så mår jag väldigt dåligt, så att sätta t ex scheman på när jag ska göra saker så blir det tyvärr stora bekymmer.

Jag hade idag däremot en tillfällig inblick i mina känslor hur jag verkligen känner det djupt inom mig, men jag kommer inte gå in i detalj på det då jag skapade en annan tråd för det i “Kan du också känna dig tom?”
Jag har fått en viss förståelse av det däremot, att jag är livrädd för mina känslor, och att jag inte vågar känna närhet med någon för att då måste jag ta tag i alla de negativa känslorna som finns, så jag har byggt min egen lilla barriär där jag känner mig trygg, tyvärr också helt tom, och det leder till att ingenting fungerar i slutändan.
Så jag måste ta tag i de problemen och våga känna, men så pass rädd jag blev och så vidriga känslor jag fick i det tillfället som jag inte ens kan beskriva gör mig så rädd att ens våga ta det steget.

Tack! Och detsamma! Jag har stor respekt för dig eftersom jag tycker du verkar vara en sån himla empatisk och varm person <3

Jag tror jag förstår vad du menar med att inte klara av rutiner eller ha krav på sig. Kanske det är just en sån grej som kanske arbetsgivare och andra skulle kunna få reda på? Liksom anpassa sig efter? Vissa är ju tvärtom att de fungerar perfekt med rutiner (jag gör inte heller det, däremot mer “ritualer” att jag gärna ska träna varje dag, göra lite vardagssysslor som jag mår bra av). Får snudd på panik när någon presenterar långa “förväntningslistor”. Uppskattar snarare när det är “fritt ansvar” och liknande. Är du också så?

Vad spännande med känslorna! Modigt att våga känna efter och söka på djupet! Jag läste den tråden <3

 

[Blue Vajeno]

Tack för dina fina ord! <3
Jag känner detsamma för dig, även så känner jag mig glad och intresserad när jag läser det du skriver, jag känner helt enkelt att jag vågar lita på dig, vilket känns väldigt rogivande men samtidigt sorgligt då jag saknar någon att lita på runt om mig. Så att en person som jag inte känner är den enda personen som jag känner mig trygg med känns lite sorgligt, men jag måste tacka för att du finns då du ger mig glädje och en viss trygghet! <3

Ja jag har kanske lite höga förväntningar av mig själv, att när jag arbetar så tycker jag att jag borde klara av vanliga arbetsuppgifter då jag är fysiskt kapabel till det och även smart nog att klara det, men mentalt så mår jag dåligt hur bra jag än gör ifrån mig. Så jag har väl lite svårt att försöka anpassa mig efter mina besvär när jag vet att jag borde vara kapabel till att klara arbetet.
“Ritualer” var ett fint ordval 🙂 gav mig ett litet leende, men du har helt rätt och jag håller med om att göra några vardagssysslor är viktigt för alla, man måste helt enkelt göra något.
Vi ser ju ut att vara ungefär lika i det att vi har problem när något förväntas av oss, i alla fall under en längre tid, så jag kan ju försöka göra som du säger, att försöka ha mål att göra inom en tidsram istället för att sätta krav på exakt när något ska göras.
Så svar på din fråga gällande förväntan och att vilja ha fritt ansvar är absolut, jag känner exakt lika. Jag tror att om jag hade ett arbete där jag själv fick bestämma exakt när jag arbetar och hur länge, om jag fick komma och gå som jag själv ville, och sen få betalt efter hur länge jag har valt att arbeta så skulle jag nästan utan tvekan kunna arbeta helt utan problem så mycket som behövs för att jag ska kunna få livet att gå runt, då alla känslor av förväntan och krav skulle försvinna.
Varför tror du att det är så? vi har väl förmodligen inte samma bakgrund, men varför är det så jobbigt när det förväntas av oss att behöva göra något?

Vad fint, blir glad av dina vänliga ord! Wow!

Intressant att du säger att du kan jobba om det är fritt ansvar jämt, så är det för mig med!

Kanske det är att man är lite ojämn i sina leveranser som spökar? Hehe. Alltså att ena stunden eller dagen, kanske till och med perioden, kan man ha en skyhög energi och även kapacitet till att “leverera” men att det kan vända också och bli precis tvärtom? Det är svaret jag kommit fram till själv och att det just kan stressa mig väldigt att arbetsgivare upptäcker det. Jag har en kompis som fungerar precis likadant. Han har gjort så nu att han berättat för sin arbetsgivare att han fungerar på det sättet. Jag funderar på att göra något liknande för jag har förstått att de annars kan tro att man blivit lat och sådär, de får en sån konstig bild av en. Även att det kan finnas en stor oförståelse hos kollegor varför man t ex inte arbetar snudd på något alls vissa dagar. Kan det vara så även för dig också att du har olika förmågor liksom olika dagar? Alltså att vara ojämn? Pressas man då när man faktiskt inte är förmögen så tar det så mycket energi att man heller inte så lätt hittar tillbaka till att höja sin nivå? Man blir blockad? <3

[Blue Vajeno]

Ja det är nog viktigt att säga som det är, har man några problem som kan påverka arbetet så är det nog bra att arbetsgivaren och kollegorna känner till det, så jag tror att det skulle vara bra både för dig och de andra på ditt arbete om du berättar för dem hur det ligger till för dig!

För mig så tror jag inte att det går riktigt från dag till dag, om jag ska jobba som exempel bara ett par dagar och sen inget mer så brukar det inte vara några problem, det uppstår mer om det sker under en längre period, då mår jag bara sämre och sämre.
Så jag tänkte själv lite på frågan som jag ställde till dig också och jag tror att för min del är det så att jag känner en stor ångest inför det som man förväntas att göra men även efter. Om vi tar jobb som exempel så när jag väl gör arbetet så brukar jag vara ganska blank, som att jag har tagit på mig en mask och därmed känner jag inget under arbetsdagen, så länge jag inte gör något fel som stör mina arbetskamrater på något vis för då mår jag dåligt även på platsen, jag har en stark rädsla av att göra fel om mina fel påverka andra personer, när det bara gäller mig så har jag inga problem med det.
Men sen så strömmar alla känslor upp efter arbetet och även mer ångest inför nästa arbetsdag.
Sen efter det har pågått en lite längre tid så tappar jag helt enkelt energin helt, och därmed försvinner även livslusten och viljan till att göra något alls, det enda som får mig ur de känslorna då, av vad jag har hittat är att inte göra något alls i någon vecka, tills att jag blir uttråkad och vill gå ut eller hitta på någon aktivitet igen.
Känner du något liknande att det kan uppstå en ångest känsla eller en oro före och/eller efter det som du förväntas att göra? eller är det mer så att just när det sker så får du en orolig känsla att du presterar dåligt? <3

Tror jag förstår. Det kan vara lite tvärtom för mig kanske hehe. Alltså det där blanka som du beskriver att du känner under arbetspasset kan jag känna efter jobbet. Väl på arbetsplatsen gör jag först något, ibland efter mycket om och men, och så ångrar jag sekunden efter det jag gjorde precis. Det här kan då resultera i att jag blir lite uppjagad över vad jag gjort, överanalyserar det, och kan då få svårt att gå vidare till nästa arbetsuppgift. Det är som att mycket tankeverksamhet går åt att kontrollera och analysera/värdera om jag gjort det bra eller inte, istället för att ha som ett slow att göra – släppa det direkt eller iaf inom rimlig gräns – och så ta nästa uppgift. Har jag sovit dåligt är jag snudd på inte kapabel till att varken prata sammanhängande eller göra mig så förstådd 😉 Märkligt det där..

Har det hänt att du gjort fel på arbetsplatsen och råkat väldigt illa ut av det? Om du vill säga alltså. Tyckte samtidigt det lät så sympatiskt att det kändes okej om du gjorde fel och det var ditt eget fel, men inte om det drabbade någon annan <3

[Blue Vajeno]

Jo det är verkligen märkligt, det låter lite som att vi har ungefär samma känslor men att det sker under olika tillfällen. För jag gör också som du nämner överanalyserar det som jag har gjort, fast istället för att göra det på plats så är det snarare efter dagen när jag har kommit hem, då kan jag bryta ihop bara för lite små saker som hände under dagen och tänka på alla de sakerna samtidigt.
Jag kan nog däremot inte riktigt säga att det har hänt något stort på en arbetsplats som jag har råkat ut för, att jag har gjort något fel och få mycket skäll över det.
Istället är det mer som sagt små saker, det kan vara något litet som att jag säger något som inte är helt korrekt, eller att jag gör något som låter lite tillfälligt illa vilket kan störa en kollega.

Jag mår bara väldigt illa av att störa andra människor, det gäller inte bara arbeten utan även om jag spenderar tid med vänner och har det trevligt så blir det så att när jag kommit hem och är ensam igen så kommer alla känslor på samma gång, jag kan tycka att jag kanske var lite dryg vid något tillfälle och må dåligt över det, trots att ingen nämnde något när vi umgicks.
Så jag vet inte om sympatisk är ordet, kanske.
Jag vet bara att jag avskyr att vara orsaken till att någon annan inte känner sig bekväm eller glad över situationen, om jag är någon form av börda för någon annan så ser jag hellre att jag inte är där alls.

Det låter ju faktiskt som att du har en förståelse över vilka problem du har i alla fall 🙂
Men samtidigt låter det är ju inte lätt att förväntas att göra saker så som att arbeta full tid om man ena dagen är på topp nivå sen nästa dag har man nästan ingen energi alls.
Det låter jobbigt för dig <3