Hem > Forum > Ensamhet > trött på att vara ensam; saknar umgänge, vänskap, kärlek

trött på att vara ensam; saknar umgänge, vänskap, kärlek

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 21 totalt)
20
  • Jag är helt ensam i världen. Bor i en svensk småstad som är rätt död. Särskilt nu under pandemin händer inget alls. Jag känner ingen här och ingen känner mig. Har inget umgänge. Inget jobb heller. Jag har ingen diagnos och under uppväxten var det ingen som misstänkte sjukdom, men jag har svårt för det sociala och är benägen till ensamhet. Jag lider av ensamheten och saknar varaktig kontakt med någon som jag känner och som känner mig. En meningsfull gemenskap. En ändlös konversation som tröstar och värmer i själen. Jag är intellektuellt och konstnärligt på topp men socialt svag. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag är annorlunda, har alltid känt mig så ända sedan jag var barn. När ett sällskap samtalar skämtsamt om inget speciellt faller jag lätt av. De har något gemensamt som jag är främmande för. Jag kan också skämta men min humor är annorlunda. De andra uppskattar min humor men det är ändå så att jag inte passar in. Jag är inte en av dem och kommer aldrig in på insidan, liksom. Jag blir stående utanför som en lustig kuriositet och det blir inget mer. Jag kommer ingen vart.  Förblir ensam.

     

    Så har det varit i många år. Jag har nästan resignerat och försonat mig med detta som mitt öde. När jag tänker tillbaka och läser mina dagböcker förvånas jag av hur omsvärmad jag var av flickorna. Men jag kunde inte hantera dem och det blev ingen varaktig kärlek eller vänskap. Hade jag bara varit mer kompetent socialt och hanterat det sexuella spelet bättre kunde jag haft massor av flickvänner och kärleksäventyr, men så blev det inte. Jag blev ensam fast jag inte ville.

     

    Jag ser på min far och bror och förstår att det är något ärftligt. Men om en vetenskapsman talade om för mig att jag har mutationer i generna g1,…,gn som gör mig defekt och dysfunktionell på vissa områden, vad hjälpte det mig? Vad hjälpte det om en psykiater stämplade mig som ASD eller Aspberger? Jag är inte känslokall, tvärt om. Minst av allt är jag sinnessvag. Jag är bara annorlunda och passar inte in. Inte i skolan, inte i jobbet, inte i gänget, ingenstans. Jag tror jag är nervsjuk, för nervös och överkänslig har jag alltid varit, både för ljud och ljus och allt som väcker känslor. Folk missförstår mig och jag missförstår dem, det är väldigt vanligt. Då blir det obehagligt och jag möter ovilja i samhället. Back to square one!

     

    Jag skriver här i hopp om att någon har visdom som kan hjälpa. Eller bäst av allt, någon som känner igen sig i min berättelse. Vad tycker ni jag ska göra? Glömma mig själv och arbeta? Söka råd hos någon? Träna socialt?

    Du ska absolut inte glömma dig själv. Det är viktigt att hitta sitt sammanhang där man passar in, och det är förstås inte så lätt, men inte omöjligt. Mycket beror ju även på vart man bor, vad man har för intressen och så vidare. Men det är nog i den änden man ska börja undersöka vad det finns för möjligheter att hitta personer och den miljön man vill befinna sig i. Inom det kyrkliga vet jag att många hittar glädjen just att bli accepterad för den man är, annars kan man gå med i olika föreningar, organisationer eller gå kurser kopplade till sina intressen för att eventuellt finna likasinnade. Jag tror ingen är dömd till att leva i ensamhet, men att man måste ha styrkan och modet att prova bland annat olika aktiviteter för att kunna hitta dom sammanhangen som passar med ens personlighet. Och när man gör det öppnar det upp till olika slags möjligheter. I dessa tider är det väl just det många väntar på, att den här pandemin ska bedarra så att man kan ta del av dessa möjligheter. Det finns trots allt en vilja hos dig till förändring, så ge inte upp. Planera och försök hitta eventuellt olika föreningar eller aktiviteter som du är nyfiken på, och hugg in på det du kan nu eller när samhället öppnar upp igen. 🦋

    Jag kan relatera en hel del, jag har ofta känslan av att jag inte passar in. Min osäkra sida har en tendens att förstöra en hel del, de senaste har jag märkt att jag har svårt att formulera mig i ord när jag ska prata med någon face to face. Jag får en låsning och minns inte orden jag söker och blir då så stressad och känner mig bara allmänt pinsam. Vill ofta gräva ner mig, men samtidigt vill jag inte att denna ensamheten ska vara min verklighet livet ut. Jag vill nog inte vara ensam trotts att jag kanske saknade att vara singel när jag va tillsammans med mitt ex. Jag har väl inte hittat rätt, om de nu finns någon som är rätt, och som får än att sluta grubbla och som accepterat än som man är. Det är helt klart jätte svårt. Speciellt när de är så lätt att man baserar en eventuell framtid utifrån hur de alltid har varit.

    Trådstartaren

    Tack snälla rara människor, båda två. Jag fruktade att möta en mur av tystnad här. Du har rätt, Teal, att jag borde prova föreningar. Men vet du vad, jag intresserar mig inte för något alls mer! Utom att träffa en kvinna och få ett personligt förhållande. Om jag träffar henne i ett folkdanslag eller i extremsport kvittar totalt, hahaha. Jag bryr mig lika lite om allt. I vad för sorts förening tror du jag har bäst chans att träffa unga kvinnor? Du nämnde kyrkan; tror du inte att den endast hyser gamla kärringar som är trötta på livet och vill rädda sina själar?

    Pink: Låsningen kan bero på dåligt korttidsminne. Jag har också det. I bland handhälsar jag på någon och  vi säger våra namn, men i nästa ögonblick har jag glömt det och kan inte komma på det. Det är jättepinsamt. Vill inte fråga två gånger. Än värre är att jag har svårt för att känna igen folk som jag bara har sett en gång. Går förbi någon som jag tycks känna igen utan att vara säker och inte kan placera. Mycket obehagligt.

    Jag tror alla människor känner att dom inte passar in, om man inte hamnar i rätt sällskap eller sammanhang. Det är många faktorer som ska stämma för att det ska kännas rätt. Om man har svårt för det sociala samspelet är det än viktigare att vara runt personer och i miljöer som kan visa stor hänsyn och acceptans för att vissa människor ska kunna blomma ut. Samtidigt som det är viktigt att jobba med sig själv, tillåta sig själv att ”göra bort sig” i vissa situationer. Oftast uppfattar inte omgivningen att det är det man gör, även om det kanske kan kännas så. Och även om så är fallet så kan man väl bjuda på det, jorden går inte under. Om man kan jobba med sig själv, inte ta sig själv på för stort allvar, och inte tänka för mycket, tror jag man har större möjligheter att känna sig mindre annorlunda och därmed även känna sig välkommen i fler sammanhang. Fick mig att dra på smilbanden ordentligt om kyrkan; ”tror du inte att den endast hyser gamla kärringar som är trötta på livet och vill rädda sina själar?”. 🤣

    Jag tror det kan vara väldigt varierande i vårt avlånga land. Har själv väninnor som är med i olika körer genom kyrkan och det är väldigt varierande åldrar. Något jag gillar och upplever med dessa människor är däremot att dom är mer varma och inte är så dömande som jag kan uppleva att andra personer är i samhället. Men, som sagt, även där måste man nog hamna i rätt sällskap för att känna sig hemma. När det kommer till att involvera sig i en kärleksrelation så är väl en dejtingsajt ett sätt att få kontakt med unga kvinnor? Utan att direkt behöva gå med i någon församling eller förening. Där man själv kan avgöra om och när man vill träffa någon man känner att man ”klickar” med. Har du testat det?

    Trådstartaren

    Tack igen, Teal eller vad du heter i verkligheten, för att du tar dig tid med mig. Du är en barmhärtig samaritan, och så klok. Jag uppskattar verkligen vårt samtal. Hoppas inte du lämnar mig.

    Du ger mig så goda råd. Det där med att göra bort sig och skratta åt det tar jag till mig. Ska försöka det. Har verkligen gjort bort mig så det räcker i livet och vet att jag kommer att göra det igen. Jag ska be om ursäkt och skratta åt min dumhet, så kanske de inte tycker illa om mig. Låta dem förstå att jag har mina svaga sidor men inget ont menar. Ska jobba med mig själv som du säger och se till att jag beter mig så bra som är mig möjligt.

    Hade jag kunnat sjunga hade jag gått med i kör direkt. Det är verkligen ett supert sätt att komma samman med folk. Musicera tillsammans. Jag spelade piano i barndomen och tonåren och älskar klassisk musik. Jag har tillbragt en stor del av mitt liv med att spela piano, lyssna på musik, och läsa romaner! Tyvärr har jag aldrig tränat min röst och den låter inte bra. Annars hade jag gärna blivit Opera-sångare 🙂

    Hur kyrkofolket är har jag inte mycket erfarenhet av då jag sällan går i kyrkan. Dessutom blir det inget socialt av att gå i en gudstjänst. Folk kommer, sjunger och går hem. Finito. Är du själv med i kyrkan på något vis? Du sjunger inte själv i kör? Du dömer inte mig och verkar varmhjärtad så du hör kanske till den sortens människor?

    Jag har varit på dejtingsajter, men det tycks inte du ha varit, för eljest visste du hur hopplöst det är att träffa någon där.  Faktiskt träffade jag tre kvinnor i verkliga livet från en sådan sajt. Först åkte jag till Gotland, sedan Österlän och till slut Stockholm. I två av fallen var det trevligt men det blev bara den ena gången. Vi messade länge före och efter men så ebbade det ut. Synd men så gick det. Många sådana sajter är bedrägliga och rymmer massor av falska profiler, personer som inte existerar. Det gäller särskilt kvinnorna. Man kan skriva till hundra kvinnor där och få svar av en! När man så skriver till henne en gång till svarar hon inte mer. En robot eller anställd har svarat en gång bara för att hålla hoppet uppe så man inte överger forumet.  Du vet, de tjänar massor av pengar på reklam.

     

    Nej, inte aktiv inom det kyrkliga. Är inte ens medlem sen många år tillbaks. Att jag fick kontakt med dessa andra medlemmar i kyrkan var på grund av en bekant, och tro det eller ej, under festliga förhållanden. Och det var starkare drycker än nattvardsvinet som intogs då. Dom flesta församlingar har andra aktiviteter än gudstjänster. Kanske jag hoppar in i en kyrkokör senare i livet, även om jag själv anser att jag också låter värre än en trasig säckpipa när jag tar ton, men för erfarenhetens skull. Aldrig testat en dejtingsajt, och enligt din beskrivning så verkar det inte vara någon höjdare, så den erfarenheten lär jag inte behöva. Inte ens om jag, mot förmodan, skulle bli kärlekskrank i framtiden. Men vad tror du om att hoppa i träningstrikåerna och ta olika klasser genom exempelvis Friskis & Svettis? Där måste det krylla av unga kvinnor….och samtidigt ett sätt att förena nytta med nöje. Träning är ju bra, likaså yoga, meditation eller vad som erbjuds. Man behöver ju inte lyfta skrot bara för att man går till gymmet. 😊

    Trådstartaren

    Mot förmodan skulle bli kärlekskrank? Hmmm. Du är vis och vet att utan kärlek är vi så gott som döda. Så detta måste betyda att du har all kärlek du kan önska dig, och litar på att det fortsätter så resten av livet. Vilken lycka!  I så fall är det en avgrund mellan dig och mig. Kan du någonsin förstå mig och leva dig in i mitt elände?

    Att du aldrig har testat en dejtingsajt tyder också på att du lever i ett stabilt och lyckligt förhållande. Alltså lider du inte själv av psykisk ohälsa. Vad gör du här? Är du psykolog eller socialarbetare? Volontär? Jag märker att ditt språk är vårdat och felfritt, du uttrycker dig originellt och använder ord som få andra. Drar slutsatsen att du är bildad och intelligent, tänker mycket.

    Ja, gymmet :). Been there, done that. Du har rätt, det kryllade av kvinnor, särskilt om man gick på träningsgrupperna, vilket jag naturligtvis gjorde. Självfallet tog jag yoga :-). Det kan ju envar dåre lista ut att det måste vara en kvinnostad. Eldorado. Problemet var bara att singelkvinnorna var tonåringar, medan alla i 30 och 40-årsåldern var tagna. Så är det i denna lilla stad. När tjejerna är färdiga med gymnasiet lämnar de staden för utbildning och jobb. Kommer de tillbaka så är det med en pojkvän eller äkta man. Jag fick dejta en ensamstående mor, men vi var helt olika. Förresten har jag en annan ensamstående mor som närmaste granne. Hon är dock bara 20 år, tror jag. Häromdan råkade jag henne här utanför och pratade med henne. Hon uppfattade vad jag ville, såg på mig och sade att hon inte är så social. Även jag, som är en knäppgök vad gäller kodade meddelanden mellan människor, uppfattade vad hon menade: Ett artigt avslag på ett erbjudande som aldrig yttrades. Saken är den att jag är alltför gammal för henne. Men efter detta har hon varit mycket vänlig mot mig och vinkar glatt när vi ses på avstånd. Det värmer.

    Nu vet du snart allt om mig, men jag vet inte mycket om dig. Har du förresten sett Kvinnostaden av Federico Fellini?

     

    Jag läste precis det du svarade angående att mitt dåliga minne. Oj va de stämde in på mig. Jag blev tårögd. Jag är precis sådär. Jag minns inte heller personens namn när jag precis hälsar på någon. Men där tror jag delvis att de handlar om att jag är upptagen av min egen nervositet. Jag fastnar ofta i tankar med mig själv, oroar mig för att göra bort mig, säga något fel eller göra något fel, och under tiden jag räknar upp alla skräckscenarior som kan hända så säger personen i fråga sitt namn, och då är jag ju upptagen i huvudet som sagt. Vågar inte heller fråga igen, känns jätte fel. Jag har absolut dåligt kortidsminne också, allt som jag inte behöver den närmsta tiden försvinner helt. Jag flyttade nyligen och det tog ett tag innan jag packade upp min dator i min nya lägenhet, och självklart så minns jag inte min egen pinkod för att komma in på min egna dator eftersom jag inte har använt den på ett tag. Den står fortfarande låst och irriterar mig.
    Beklagar att även du har problem med sånt här. Jag tror att vi kanske har lite gemensamt. Men när de kommer till minne är jag nog värre då jag har fått några ect behandlingar.

    Hur mår du nu annars?

    Jag känner med dig med din längtan till kärlek. Den känslan känner jag väl igen. Jag har dejtat väldigt mycket via dejtingsidor. Jag tycker dock inte att de går så bra som tjej heller. Några bra dejter men aldrig att man sågs igen och sen några när han i fråga va helt annorlunda än man trodde. Jag gick igenom många år av längtan och trodde jag skulle förbli singel. Men när jag minst anade de så träffade jag en kille till sist. Via Facebook av alla sidor. Det höll inte hela vägen men tre år va vi ihop. Har många bra minnen i ryggsäcken och lärt sig mer av mig själv helt klart. Jag tror att de handlar om att inte ge upp, men att skiffta fokus. Som sagt så fann jag de när jag slutade leta. Jag lät de komma när det va meningen. Har du någonsin letat efter något hemma och inte minns vart du lagt den, men hittar den av en slump när du kanske letade efter något helt annat. Jag menar inte att man ska vända ryggen. Men mer se de som att de kommer när det är meningen. Fokusera på att älska dig själv. Det var där mitt förhållande brast. Det är svårt att bli älskad och respekterad om man gick omkring med självhat.

    Trådstartaren

    Hej Pink Licoja,

    tack för att du bryr dig. Jag har det precis som du när det gäller det där med att hälsa och komma i håg namn. Jag är också nervös och spänd, orolig för att göra bort mig, så jag koncentrerar mig helt och hållet om vad jag själv säger och gör och glömmer vad hon säger.

    Hur jag mår? Jag tar en dag i sänder. När jag vaknar om morgonen frågar jag mig: Är det värt att leva en dag till? Vad vill jag med dagen i dag? Vad hoppas jag uppnå? Så har jag det. Humöret svänger, jag kan vara munter och deppig samma dag. Svårmodet ligger alltid på lur. Men jag försöker göra något konstruktivt; arbeta, gå ut. Jag skriver mycket, nedtecknar mina tankar och känslor, och det lilla som händer.

    Det gläder mig att höra att du fick ett förhållande som varade i tre år. Det är lång tid. Jag har bara haft en flickvän och det varade i två år. Jag har också låg självaktning och känner mig ovärdig. Därför tror jag att ingen vill ha mig och ger upp för lätt. Jag tror som du att det måste komma naturligt, att man inte ska försöka tvinga det fram. Men när jag inte har några planer känner jag att jag sitter här och ruttnar.

    Låter verkligen som du har de jätte jobbigt, och tyvärr kan jag relatera till de också. Jag är också mycke ensam, men istället för att sitta och deppa så är väl de bästa att distrahera sig med något. Jag tycker om detta forumet, man känner sig mindre ensam. Jag skulle gärna vilja ha kontakter att skriva till när man känner sig ensam. Om du behöver skriva med någon så får du gärna skriva till mig. Kram sålänge

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 21 totalt)
20

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.