trött på att vara ensam; saknar umgänge, vänskap, kärlek

Pink Licoja,

jag skriver gärna med dig. Min mejladress är [email protected]

Kram!

[Yellow Horaka]

Bra ni har varandra att skriva med, här. Vet inte om jag orkar det, var här ett tag, sedan försvann jag för orkade inte, bara deppar ihop, vet inte om livet är med mig nästa dag, eller inte. Vore så skönt kunna distrahera, lyckas ett tag, sen tillbaka med funderingar på mörka tankar osv. Skulle få skriva med någon, men också träffa någon, som vill träffas igen. Men det är väl så, kanske man bara lyckas en gång, om man har tur, kanske andra aldrig lyckas ens en gång. Förlåt mina negativa tankar, bara skriver som det känns. Ta hand om er!

Förtvivla inte, Yellow Horaka, nu är vi flera och inte så ensamma mer. Vi hörs!

Wow, här i tråden går det vidare till nya höjder! Så kul. Här på Mind’s forum finns det så många olika människor som haft, har eller har någon i sin omgivning som lider av psykisk ohälsa. Det är ett väldigt brett begrepp, och som drabbar alla oss människor i olika grad och under olika förhållanden. För mig ett outsinligt och viktigt ämne, just för att handlar om oss alla och envar, att vara människa. På gott och ont. Fast det är ju genom att tänka, reflektera och begrunda som kan leda oss fram till ytterligare kunskap, och hur vi eventuellt kan lära oss förstå både andra och oss själva bättre. Dom flesta av oss vill väl uppleva ”den stora kärleken”, eller iallafall träffa någon som man är kompatibel med och där man tillsammans kan skapa en djupare förbindelse. Det ingår i våra grundläggande behov, att älska och bli älskad av andra. Men det är också otroligt viktigt att hitta dom där personerna som man känner att man har en gemenskap med på ett eller annat vis. Precis som ”Pink Licoja” skriver; kärlekens vägar äro outgrundliga, och genom att vara öppen och mottaglig att vilja träffa någon ger ju det goda förutsättningar att man till slut gör det iallafall. En viktig del är också att man stöttar och peppar varandra, oavsett relation. Har ni lyckats riktigt bra med i den här tråden. Kärlek till er. 💕

Jag måste tyvärr förtydliga något. Jag menar att alla får skriva till mig, men menar väl på denna sidan. På detta forumet. Jag pratar gärna med alla här som behöver råd eller sällskap för tillfället.
Jag är dock inte ute efter att fördjupa en relation med någon som kan utvecklas till kärlek. Jag är färdig med kärleken. Jag vill vara singel, men jag har som sagt inget emot lite vänner här på denna sidan. Men vill nog inte ge min mail till någon. Är inte redo för det tyvärr.

[Blue Vajeno]

Anonym skrev:

Jag är helt ensam i världen. Bor i en svensk småstad som är rätt död. Särskilt nu under pandemin händer inget alls. Jag känner ingen här och ingen känner mig. Har inget umgänge. Inget jobb heller. Jag har ingen diagnos och under uppväxten var det ingen som misstänkte sjukdom, men jag har svårt för det sociala och är benägen till ensamhet. Jag lider av ensamheten och saknar varaktig kontakt med någon som jag känner och som känner mig. En meningsfull gemenskap. En ändlös konversation som tröstar och värmer i själen. Jag är intellektuellt och konstnärligt på topp men socialt svag. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag är annorlunda, har alltid känt mig så ända sedan jag var barn. När ett sällskap samtalar skämtsamt om inget speciellt faller jag lätt av. De har något gemensamt som jag är främmande för. Jag kan också skämta men min humor är annorlunda. De andra uppskattar min humor men det är ändå så att jag inte passar in. Jag är inte en av dem och kommer aldrig in på insidan, liksom. Jag blir stående utanför som en lustig kuriositet och det blir inget mer. Jag kommer ingen vart. Förblir ensam. Så har det varit i många år. Jag har nästan resignerat och försonat mig med detta som mitt öde. När jag tänker tillbaka och läser mina dagböcker förvånas jag av hur omsvärmad jag var av flickorna. Men jag kunde inte hantera dem och det blev ingen varaktig kärlek eller vänskap. Hade jag bara varit mer kompetent socialt och hanterat det sexuella spelet bättre kunde jag haft massor av flickvänner och kärleksäventyr, men så blev det inte. Jag blev ensam fast jag inte ville. Jag ser på min far och bror och förstår att det är något ärftligt. Men om en vetenskapsman talade om för mig att jag har mutationer i generna g1,…,gn som gör mig defekt och dysfunktionell på vissa områden, vad hjälpte det mig? Vad hjälpte det om en psykiater stämplade mig som ASD eller Aspberger? Jag är inte känslokall, tvärt om. Minst av allt är jag sinnessvag. Jag är bara annorlunda och passar inte in. Inte i skolan, inte i jobbet, inte i gänget, ingenstans. Jag tror jag är nervsjuk, för nervös och överkänslig har jag alltid varit, både för ljud och ljus och allt som väcker känslor. Folk missförstår mig och jag missförstår dem, det är väldigt vanligt. Då blir det obehagligt och jag möter ovilja i samhället. Back to square one! Jag skriver här i hopp om att någon har visdom som kan hjälpa. Eller bäst av allt, någon som känner igen sig i min berättelse. Vad tycker ni jag ska göra? Glömma mig själv och arbeta? Söka råd hos någon? Träna socialt?

Jag känner delvis igen mig, i ditt fall skriver du att du varken har en relation eller vänner, så din situation är snäppet över min egen då jag har har vänner runt om mig, så jag kan nog inte ens föreställa mig hur ensamt det måste vara för din del.
Jag kan relatera till relationer däremot, jag har aldrig haft en relation överhuvudtaget så även om jag har vänner runt om kring mig som gör mig sällskap så känner jag mig fortfarande ensam.
När man närmar sig 30 år och har gått hela livet utan fysisk kontakt så blir man givetvis deprimerad. för min del är det heller inte så att jag inte är intresserad av kvinnor eller relationer, det är nog mer att jag känner mig obekväm i att sätta mig i en situation där man ska flörta med en annan människa, sedan som man så är det nästan förväntat av en att ta initiativ, vilket då gör det nästan omöjligt att få en relation med någon om jag inte klarar av att visa mina känslor för dem.

Så att vara oskuld, och aldrig haft en relation när man närmar sig 30 är ingen höjdare.
Jag har sett många som skriver att man ska inte bekymra sig över att vara oskuld, att det kommer när det kommer. Men jag håller inte riktigt med då det kan också representera persons ensamhet, om man är oskuld så är man ensam, om man är ensam så kan man känna sig ensam, känner man sig ensam kan det leda till depression, vilket i slutet kan leda till självmord. Så jag skulle vilja påstå att det är något att bekymra sig över.
Ursäkta att jag rabblar på lite mycket, ville väl bara kasta ut mig lite, så även om man har vänner kring sig, så kan man behöva en fysisk närhet för att inte känna sig ensam.

Blue! Det är helt sant de du säger, ensamhet är inte bra när det inte är självvalt och i större doser leder de självklart till depression och det är allvarligt och inget man ska sopa under mattan. Jag kan verkligen relatera till alla som längtar och längtar efter en relation men som ännu inte hittat den. Jag har varit där, och jag va så olycklig att jag övervägde många gånger att avsluta mitt liv. Men jag drogs tillbaka av nyfikenheten av hur de skulle kännas att få den där närheten, att iaf få uppleva den. Jag fick uppleva den, och under tre år fick jag ha det. Nu går jag inte in på varför de inte höll hela vägen, men jag vill understryka att när jag väl fick uppleva detta så tänkte jag tillbaka på hur nära jag varit att ge upp, och jag tackade mig själv för att jag inte gav upp.
Men vill också ge lite tips som jag lärde mig påvägen. Att jag hittade någon som tyckte om mig kändes så overkligt, speciellt eftersom jag såg ner så på mig själv. Så jag höjde upp honom till skyarna och såg till att vara värdig honom. Detta är lite farligt, det finns stor risk att man glömmer sig själv. Man måste komma ihåg att man själv är lika viktig.

Blue Vajeno,

jag känner med dig. Jag var oskuld till jag var 18, vilket också var sent. Då var jag tämligen desperat. En lösning för dig kan vara att prova ett erotiskt äventyr med en mogen kvinna. Det finns många kåta ensamstående kvinnor, om hon är 40 eller 50 kvittar bara du tycker hon är sexig. Betro dig till henne och fråga om inte hon kan inviga dig i kvinnans värld. Det ska handla om den erotiska leken, om lust och njutning för er båda två. Denna sinnlighet kan hjälpa dig att bryta ut ur ditt fängelse och ge dig mer självförtroende i möte med kvinnan. Du kringgår problemet att bilda relation och utveckla romantiska känslor. Men känslorna brukar komma utan att du ber om det när du har ett sinnligt förhållande till en kvinna.

[Blue Vajeno]

Jag uppskattar att ni tog er tid till att svara på min text!

Pink Licoja!
Så jag har ett par saker jag vill få ut när jag läser din text angående om dina känslor gällande ämnet om relationer. Först så känner jag igen mig i det du skriver trots att jag aldrig har varit i samma situation, förutom det att du har mått dåligt över längtan att få vara i en relation. Men trots att jag aldrig har haft en partner kan se mig själv som att jag förmodligen också skulle få liknande känslor för personen jag var ihop med som du hade till din partner, det jag tänker på då är att man som du beskrev det ”höjde upp honom till skyarna”. Jag känner på mig att jag skulle ge en större del av mig till personen som jag var ihop med, vilket också skulle få mig som du skrev att glömma mig själv, även om jag är medveten om detta.

Sedan så kunde jag inte hjälpa att läsa lite av de tidigare konversationerna som bland annat du & Purple hade, samtidigt som texten du svarade till mig med. Det får mig att bli lite orolig, både för min del och eventuellt för din del beroende på hur din situation ser ut nu.
Du nämnde att du är glad över att du gav dig tid till att finna en partner & få en relation, det varade i tre år men i ditt tidigare meddelande till Purple skrev du att du ”är färdig med kärleken”.
Så det jag får ut av det är att om jag sätter mig in i en scenario där jag skulle lyckas hitta kärleken, då är risken väldigt stor att jag skulle göra som du sa, glömma mig själv, och på så vis ge en för stor del av mig till henne, vilket skulle kunna leda till att när / om relationen tar slut så är jag i en värre situation är vad jag är nu.

Slutsatsen jag drar då är att det är väldigt stor risk att jag antingen skulle begå självmord, eller försöka glömma kärleken, vilket gör mig eventuellt lite orolig för din del. För det jag ser med den lösningen att vara färdig med kärleken är att antingen så är det perfektion, om man verkligen mår bra och är lycklig med att leva ensam så är det nog det bästa alternativet jag kan tänka mig då det innebär att man inte längre riskerar att bli skadad eller att skada någon annan, och då kan man verkligen lägga ned sin tid åt att hjälpa andra för att du kommer må bra med din situation, i alla fall vad gäller relationer.
Det andra alternativet är att man ljuger för sig själv och på så vis gömmer sig från att älska för att man inte längre vill känna smärta, vilket skulle leda till att man mår bara sämre och sämre med tiden, tills att allt brister.
Så, om jag skulle hamna i en relation så innebär det att det är en stor risk att jag skulle hamna i en situation där jag antingen vill begå självmord, eller bara glömma allt. är det inte då bättre att slippa eländet och bara ge upp?
Men med tanke på min personlighet så är det kanske inte så stor risk att jag hamnar i en relation i vart fall, men då är jag istället i en värld av tomhet som istället inte känns värd att leva i.
Blev väldigt mycket mer text än vad jag hade tänkt, ursäkta för det.

Purple Piruja!
Det låter som att den iden skulle kunna hjälpa att få mig att slappna av som du säger, problemet där är då det att jag är mest ute efter en relation, inte ett ligg. Men även om det vore så att jag ville ragga upp någon med avsikt till att bara ha en kul kväll så är jag tyvärr en person som inte klarar av det.
Det är nog inte för att jag är rädd att få ett nej, det är nog mer för att jag känner att det kommer alltid finnas någon bättre än mig för personen där ute, och så länge det är sant, så är jag bara självisk om jag försöker hamna i en relation med den personen, så om jag verkligen bryr mig om henne, då är det ju bättre om hon hittar någon som skulle kunna göra henne lyckligare. Jag är helt enkelt min egen värsta fiende, samtidigt som jag är medveten om det så vill jag vara en person som tänker mer på andras välmående, tyvärr så är jag nog inte den personen jag vill vara då jag mår så dåligt över det.