Azure Cepevi
Skapade svar
-
Bra att du får hjälp med både samtal och medicin! Men förstår att det blir jobbigt med jobbsituationen. Jag själv har också haft lite problem med jobbet, då jag inte direkt orkat jobba på grund av mitt mående och mina diagnoser. Det som de har krävt av mig har helt enkelt inte funkat! Det jobbigaste och svåraste som jag gjorde då (vilket visade sig vara det bästa i slutändan) var att prata med chefen. Därefter kunde vi anpassa mina arbetsdagar så att jag iaf kunde jobba någon timme i början och sen öka på. Tror du att du skulle kunna göra något liknande?
Tänker att det ändå är bra att du varit sjukskriven en liten tid, ibland behöver man en paus för att försöka återhämta sig någorlunda. Du är inte misslyckad för det. Jag tänker att det är bra för dig, din självkänsla och ditt självförtroende om du får försöka ta dig an utmaningar och se att du klarar av dom. Det behöver verkligen inte vara något stort i början, det kan vara hur litet som helst egentligen.
Kan du prata med de som jobbar inom öppenpsykiatrin om att det inte känns bra att säga upp sig för att det bara skulle innebära mer stress för dig?
Du verkar ha det tufft och jag förstår att det inte är lätt! Finns det någon som du litar på, som du känner att du kan prata med?
Finns det något som du mår bra av att göra som du kan göra oftare?
Ensamhet är en otroligt jobbig känsla, jag vet. Känner mig också ensam väldigt ofta. Det känns inte som att någon kan förstå, det finns liksom ingen som kan hjälpa till att bära det som känns tungt och jobbigt.
Det gäller att ta en dag i taget, du klarar det här!Förstår din känsla av att det känns hopplöst, att det känns som att man är dömd till att må dåligt och att aldrig få vara lycklig.
Även jag har mått dåligt stora delar av mitt liv, och precis som du säger så känns det som en berg-och dalbana. Fick en depressionsdiagnos för ett tag sedan och efter det ännu en diagnos.
Har aldrig heller fått så värst mycket stöd av vården, det känns som att de skiter i en för att man inte har upplevt något traumatiskt.Din sambo och din familj oroar sig för att de bryr sig om dig, även om det kan kännas som en tyngd för dig så tycker jag att du borde vara ärlig och säga som det är. Ett steg i taget, du behöver inte radda upp alla dina ”problem” och tankar och känslor på en gång. Börja med en sak, och känns det bra berätta något annat. Något som jag upptäckte efter väldigt många år av ljugande om mitt mående så var det att allt blir enklare om man kan vara ärlig och ta lite hjälp på vägen.
Eftersom du berättar att du känner dig för feg för självmord, så kan jag försäkra dig om att det inte är värt det i slutändan. I somras försökte jag ta mitt liv och konsekvenserna är inte värt det. Jag är glad att jag överlevde. Det gäller att jobba dag för dag. Rent ut sagt överleva dag för dag. Ta emot all hjälp som du får och försök be om den också. Det kommer att ordna sig, även om det inte alltid känns så.
Har ni några idéer om hur ni kan ändra på er situation?
Det känns ganska svårt. Grejen för mig är att jag har människor omkring som vill väl, men jag känner mig ändå ensam. Ingen kan liksom hjälpa att bära det som är tungt och svårt, det känns inte som att de kan förstå även om de försöker.
Hej, ledsen att du känner på det här viset!❤️Om det är till någon hjälp för dig att veta så känner jag, och har känt i flera års tid, precis samma sak som du gör. Det kanske får dig att känna dig lite mindre ensam i allt! Jag förstår dig! Vill du berätta lite mer om vad du gått igenom så att jag kan förstå dig ännu bättre än vad jag redan gör?
Du har ingen anledning till att be om ursäkt för dig själv, det är okej att må dåligt. Även om det kanske inte alltid känns så!
Det finns andra vägar att ta, även om det kanske inte känns så. Har du någon som du kan prata med? Att livet känns hopplöst och meningslöst är okej, även om det suger att känna så. Livet kräver mycket som man inte alltid har eller kan ge och det är svårt att leva och ibland suger det. Ingen säger det men så är det! Det tar tid och det gäller att ha tålamod, och jag förstår att efter flera jobbiga år så är detta inget man kanske har kvar. Men försök att t.ex. skriva en lista eller bara kanske tänka i huvudet, små saker som är värda att leva för, något som får dig att le lite grann eller göra dig varm inombords. Försök, även om det är svårt!
Försök orka lite till, snälla. Jobba minut för minut och dag för dag. Jag tror på dig! Kram.
Jag har varit någon som inte brytt sig över huvud taget, något som jag nu mår dåligt över. För nu när jag ser, känner o förstår så ser jag hur dum i huvudet o empatilös jag har varit. Jag har försökt att visa min familj att jag mår dåligt o att jag vill att alla ska förstå (sig själv, mig o andra). Har försökt att prata med dem så att dem förstår att jag inte brydde mig tidigare men att jag nu gör det o att jag är ledsen för att jag inte brydde mig men att jag nu finns här för dem på ett sätt som andra inte finns. Att jag faktiskt bryr mig om hur dem mår. (Så som jag var är hur dem är, dvs precis som alla andra människor.) Sen säger jag saker som normen inte tillåter en att göra, att vara ärlig helt enkelt. Att jag säger att jag tycker att någon är elak om jag anser att den behandlar någon (från mitt synsätt) illa. Det som nu har hänt är att min familj inte längre pratar med mig. Min så kallade mor har tillomed skickad ett sms där hon sa att hon inte orkar med mig. Min ”bror” vill inte prata med mig när jag mår dåligt. Han har tillomed blivit arg på mig för att jag sa att jag känner att ingen bryr sig… Jag bryr mig o detta är vad jag fick tillbaka. Det finns mycket mer som jag skulle kunna säga. Anledningen till att jag ”vaknade” så jag kunde bry mig är något som jag än inte är redo att prata öppet om. Men jag kan säga att jag har varit en elak egoist. Jag är ledsen o ”virrig” i tankarna. För jag vet inte hur jag ska lösa livet. Känns inte som att vanliga människor ens vill förstå. Att dem bara är elaka om man mår dåligt eller om man är snäll. Jag är inte den smartaste eller den mest förstående, men jag vill förstå, jag vill känna, jag vill veta. Jag vill det på min nivå av intelligens. Jag tycker om när någon får mig att förstå mer, samtidigt som det kan göra mig ledsen eftersom att jag inte förstog det själv. Nu är det så att jag har endast en enda person i mitt liv. Tur för mig att den är den mest intelligenta som jag mött. Jobbigt för den att jag inte är de samma. Om du skulle orka skriva om dig o vad du inte blir förstådd med så kommer jag göra allt för att förstå. Kan inte lova att jag kommer förstå (kommer aldrig mer ljuga medvetet!)
Vill börja med att säga att jag blir ledsen av att höra att din familj inte verkar ge dig den respekt som du förtjänar. Eller hjälp för den delen heller. Uppenbarligen så är detta ett problem som ligger hos dom och inte hos dig! Folk förändras och om de inte är villiga att acceptera det så är de inte värda din tid och omtanke. Och att vara ärlig är inte fel, det är det som funkar i längden. Alla är olika och det innebär ju att alla inte tycker samma. Så om du är ärlig kommer du vinna på det i längden, även om det kanske sårar någon i stunden. Den erfarenhet som jag har av att ljuga är att det inte funkar, kanske i stunden men absolut inte i längden. Våga lita på den personen som du har i ditt liv, den personen finns där av en anledning!
Jag har typ alltid ljugit om mitt mående för min familj och mina vänner för att jag är rädd för vad de ska tycka och tänka om mig. Också för att jag är rädd att de inte ska förstå mig. Nu i somras gjorde jag ett självmordsförsök och till och med då, när jag egentligen låg på sjukhuset, skrev jag till mina föräldrar att jag var hos en kompis.
självklart höll det inte tillslut och mina föräldrar fick reda på allt. Det jobbiga var att det inte förstod mig. Jag fick utstå utskällning efter utskällning och fick hela tiden höra vad jag ”gjorde fel”. Jag har bara tagit emot all skit hela tiden och inte vågat säga ifrån men tillslut kunde jag inte ta mer.
då försökte jag förklara varför jag inte varit ärlig, att jag skäms och tycker att det är jobbigt att prata om. Att jag måste få bearbeta detta och att det inte hjälper när de står och skriker på mig. Det får mig att må sämre, men de verkar inte fatta detta. Det gör att jag känner mig ensam.
Vet inte om jag kommer kunna förstå men jag skulle vilja veta vad du menar. Det jag kan förstå är känslan av att inte bli förstådd. Oavsätt hur man försöker att förklara. Det gör mig ensam o ledsen. Rentav utfryst faktiskt.
Det jag menar är typ som du beskriver, att känna sig ensam och nästan utfryst bara för att ingen kan förstå, hur hårt man än försöker att förklara. Det jag också menar är typ att det inte känns som att det är lönt att fortsätta berätta och vara ärlig om hur jag mår eftersom det inte hjälper på något sätt. Det ger en känsla av hopplöshet.