Hem > Forum > Ensamhet > Ingen förstår

Ingen förstår

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Det känns inte som att någon förstår mig. Hur mycket man än försöker förklara så går det inte in hos andra. Jag känner mig bara dum desto mer jag försöker förklara medan de inte förstår. Därför orkar jag inte ens försöka längre, det gör att jag känner mig ensam i min situation. Ingen kan liksom hjälpa mig, speciellt inte nu när jag inte ens orkar berätta längre. Det känns hopplöst.

    Vet inte om jag kommer kunna förstå men jag skulle vilja veta vad du menar.

    Det jag kan förstå är känslan av att inte bli förstådd. Oavsätt hur man försöker att förklara. Det gör mig ensam o ledsen. Rentav utfryst faktiskt.

    Trådstartaren

    Vet inte om jag kommer kunna förstå men jag skulle vilja veta vad du menar. Det jag kan förstå är känslan av att inte bli förstådd. Oavsätt hur man försöker att förklara. Det gör mig ensam o ledsen. Rentav utfryst faktiskt.

    Det jag menar är typ som du beskriver, att känna sig ensam och nästan utfryst bara för att ingen kan förstå, hur hårt man än försöker att förklara. Det jag också menar är typ att det inte känns som att det är lönt att fortsätta berätta och vara ärlig om hur jag mår eftersom det inte hjälper på något sätt. Det ger en känsla av hopplöshet.

    Jag har varit någon som inte brytt sig över huvud taget, något som jag nu mår dåligt över.

    För nu när jag ser, känner o förstår så ser jag hur dum i huvudet o empatilös jag har varit.

    Jag har försökt att visa min familj att jag mår dåligt o att jag vill att alla ska förstå (sig själv, mig o andra). Har försökt att prata med dem så att dem förstår att jag inte brydde mig tidigare men att jag nu gör det o att jag är ledsen för att jag inte brydde mig men att jag nu finns här för dem på ett sätt som andra inte finns. Att jag faktiskt bryr mig om hur dem mår. (Så som jag var är hur dem är, dvs precis som alla andra människor.)

    Sen säger jag saker som normen inte tillåter en att göra, att vara ärlig helt enkelt. Att jag säger att jag tycker att någon är elak om jag anser att den behandlar någon (från mitt synsätt) illa.

    Det som nu har hänt är att min familj inte längre pratar med mig. Min så kallade mor har tillomed skickad ett sms där hon sa att hon inte orkar med mig. Min ”bror” vill inte prata med mig när jag mår dåligt. Han har tillomed blivit arg på mig för att jag sa att jag känner att ingen bryr sig…

    Jag bryr mig o detta är vad jag fick tillbaka.

    Det finns mycket mer som jag skulle kunna säga.

    Anledningen till att jag ”vaknade” så jag kunde bry mig är något som jag än inte är redo att prata öppet om. Men jag kan säga att jag har varit en elak egoist.

    Jag är ledsen o ”virrig” i tankarna. För jag vet inte hur jag ska lösa livet.

    Känns inte som att vanliga människor ens vill förstå. Att dem bara är elaka om man mår dåligt eller om man är snäll.

    Jag är inte den smartaste eller den mest förstående, men jag vill förstå, jag vill känna, jag vill veta. Jag vill det på min nivå av intelligens. Jag tycker om när någon får mig att förstå mer, samtidigt som det kan göra mig ledsen eftersom att jag inte förstog det själv.

    Nu är det så att jag har endast en enda person i mitt liv. Tur för mig att den är den mest intelligenta som jag mött. Jobbigt för den att jag inte är de samma.

     

    Om du skulle orka skriva om dig o vad du inte blir förstådd med så kommer jag göra allt för att förstå. Kan inte lova att jag kommer förstå (kommer aldrig mer ljuga medvetet!)

    Trådstartaren

    Jag har varit någon som inte brytt sig över huvud taget, något som jag nu mår dåligt över. För nu när jag ser, känner o förstår så ser jag hur dum i huvudet o empatilös jag har varit. Jag har försökt att visa min familj att jag mår dåligt o att jag vill att alla ska förstå (sig själv, mig o andra). Har försökt att prata med dem så att dem förstår att jag inte brydde mig tidigare men att jag nu gör det o att jag är ledsen för att jag inte brydde mig men att jag nu finns här för dem på ett sätt som andra inte finns. Att jag faktiskt bryr mig om hur dem mår. (Så som jag var är hur dem är, dvs precis som alla andra människor.) Sen säger jag saker som normen inte tillåter en att göra, att vara ärlig helt enkelt. Att jag säger att jag tycker att någon är elak om jag anser att den behandlar någon (från mitt synsätt) illa. Det som nu har hänt är att min familj inte längre pratar med mig. Min så kallade mor har tillomed skickad ett sms där hon sa att hon inte orkar med mig. Min ”bror” vill inte prata med mig när jag mår dåligt. Han har tillomed blivit arg på mig för att jag sa att jag känner att ingen bryr sig… Jag bryr mig o detta är vad jag fick tillbaka. Det finns mycket mer som jag skulle kunna säga. Anledningen till att jag ”vaknade” så jag kunde bry mig är något som jag än inte är redo att prata öppet om. Men jag kan säga att jag har varit en elak egoist. Jag är ledsen o ”virrig” i tankarna. För jag vet inte hur jag ska lösa livet. Känns inte som att vanliga människor ens vill förstå. Att dem bara är elaka om man mår dåligt eller om man är snäll. Jag är inte den smartaste eller den mest förstående, men jag vill förstå, jag vill känna, jag vill veta. Jag vill det på min nivå av intelligens. Jag tycker om när någon får mig att förstå mer, samtidigt som det kan göra mig ledsen eftersom att jag inte förstog det själv. Nu är det så att jag har endast en enda person i mitt liv. Tur för mig att den är den mest intelligenta som jag mött. Jobbigt för den att jag inte är de samma. Om du skulle orka skriva om dig o vad du inte blir förstådd med så kommer jag göra allt för att förstå. Kan inte lova att jag kommer förstå (kommer aldrig mer ljuga medvetet!)

    Vill börja med att säga att jag blir ledsen av att höra att din familj inte verkar ge dig den respekt som du förtjänar. Eller hjälp för den delen heller. Uppenbarligen så är detta ett problem som ligger hos dom och inte hos dig! Folk förändras och om de inte är villiga att acceptera det så är de inte värda din tid och omtanke. Och att vara ärlig är inte fel, det är det som funkar i längden. Alla är olika och det innebär ju att alla inte tycker samma. Så om du är ärlig kommer du vinna på det i längden, även om det kanske sårar någon i stunden. Den erfarenhet som jag har av att ljuga är att det inte funkar, kanske i stunden men absolut inte i längden. Våga lita på den personen som du har i ditt liv, den personen finns där av en anledning!

    Jag har typ alltid ljugit om mitt mående för min familj och mina vänner för att jag är rädd för vad de ska tycka och tänka om mig. Också för att jag är rädd att de inte ska förstå mig. Nu i somras gjorde jag ett självmordsförsök och till och med då, när jag egentligen låg på sjukhuset, skrev jag till mina föräldrar att jag var hos en kompis.

    självklart höll det inte tillslut och mina föräldrar fick reda på allt. Det jobbiga var att det inte förstod mig. Jag fick utstå utskällning efter utskällning och fick hela tiden höra vad jag ”gjorde fel”. Jag har bara tagit emot all skit hela tiden och inte vågat säga ifrån men tillslut kunde jag inte ta mer.

    då försökte jag förklara varför jag inte varit ärlig, att jag skäms och tycker att det är jobbigt att prata om. Att jag måste få bearbeta detta och att det inte hjälper när de står och skriker på mig. Det får mig att må sämre, men de verkar inte fatta detta. Det gör att jag känner mig ensam.

    Först vill jag säga att det är tråkigt o ledsamt att du mår så dåligt att du har gjort ett självmordsförsök.

    Vet inte varför människor tror att det bästa dem kan göra är att skrika o hata. Det ända man igentligen vill höra är, hur är det, hur mår du, varför, finns det något jag kan göra?

    Så jag vill fråga dig.

    Hur är det?

    Hur mår du?

    Varför försökte du att ta ditt liv?

    Finns det något jag kan göra?

    Jag frågar inte bara för att fråga. Jag frågar för att jag menar det.

    Av det du skriver så verkar det som att du visste hur dem skulle reagera.

     

    Jag litar fullt ut på den jag lever med. Hen har visat mig att det går att lita fullt ut o på allt hen säger o gör. Tyvärr så behövde jag tid för att förstå att hen inte på riktigt kunde ljuga.

    Jag har inte varit ärlig i mitt liv. Har saker jag skäms över så jag har ljugit om det o annat.

    Jag har lärt mig den hårda o långa vägen att det finns inga bra lögner. En lögn är en lögn! Alla lögner skadar. Människor förstår inte sånt. Människor tror att det kan vara bra att ljuga.

    Men som i ditt fall, jag förstår dig att du ljugit, men om man tänker på det så är det inte bra att ljuga för det blir bara värre med tiden. Dessutom så om dem blir tvära o börjar skrika så är det inte ditt fel, du söker hjälp o då ska man inte bli bemött illa.

    Jag kommer inte tro något om dig eller tänka något om dig. Undrar jag något så frågar jag. Jag är inte längre en människa, som ljuger o tror massa.

    Vill inte att du ska må dåligt o ännu mindre ta ditt liv. Hoppas att jag kan hjälpa på något sätt.

    Hej! Vad är det som ingen förstår när du förklarar? Hur förklarar du ditt budskap? Är du allvarlig och berättar detta?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.