Hur länge orkar man?

Varning för groteskt långt inlägg om hela mitt banala liv.

Mitt liv känns som en enda stor berg-och-dalbana med djupare dalar är toppar.
Redan som 8 åring så ifrågasatte jag min existens, ingen direkt orsak alltså inget större traumatiskt än mina föräldrars skilsmässa vid 1års ålder. Visst det gav större men än vad jag trott men inte så stort att man har existenskris som 8åring.
Minns att jag stod i köket och tog kökskniven, peta den mot magen sen halsen (ska jag?) for igenom huvudet. Självklart så var det väl inte en genomtänkt tanke och inte heller så fullständigt seriöst men från den stunden har det i princip fortsatt i samma mönster.
Har alltid mått dåligt, alltid varit ett melankoliskt barn, alltid haft “ett djupare tankesätt” om man vill frasera det fint.

Skitsamma, inget speciellt i barndomen förutom svårt med vänner osv. Och jag vet inte om det var därför vården inte tagit mig på allvar i alla dessa år. Jag menar hur kan en 12 åring må så dåligt utan en traumatisk händelse?
Så jag blev fortsatt ifrågasatt under tonåren.
Det är bara lite hjärtekross.
Du är bara stressad
Det är normalt att känna sig lite vilsen.
Ja jo tack, men om man som 11åring tror man ska dö oskuld och lika gärna kan fylla badkaret med sitt blod så kanske det inte är så normalt.

Jaja, man ska inte fastna i det förflutna.
Men jag har liksom aldrig varit… Lycklig?
Fick min drömresa, gjorde ditten och datten som var mina drömmar at the time och det var liksom kul? Men eufori lycklig vet jag inte ens hur det känns. Aldrig, inte ens 1 gång.
Idag är jag 26år, förlovad med hund och katt.
Fortfarande främmande för känslan.
Älskar min sambo, misstro mig inte.

Fick hoppa av sista året av gymnasiet för mitt mående klarade knappt av vardagen.
Började jobba strax efter studenten men efter 2 år började jag känna av den där hårda väggen och 1 år senare smällde det rejält.
Det känns som spiken i kistan, har aldrig riktigt kommit tillbaka därifrån. Det är snart 5 år sedan.

Och nu sitter jag här igen efter jag kämpat som ett jävla djur för att komma tillbaka.
Fått adhd diagnos och dystimi.

Har blivit bättre för att bara bli dålig igen och så är det.
Det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, hur fina mina medmänniskor är, hur bra jag än trivs på mitt jobb så..hamnar..jag..alltid..här.. Rakt ner i skiten igen och undrar om jag inte bara ska säga tack och hej. En tanke jag delat 1000gånger förr.

Kan inte prata med min sambo eller min familj. Vill verkligen inte oroa dom igen när “jag kommit så långt”..

Vad fan gör man?
Vården har jag försökt prata med mer än vad jag kan räkna så känns inte ens lönt att vända sig dit igen.

Är för feg för självmord men tanken på att mitt liv föralltid är dömt till detta.. Jag vet inte, hopplöst bara.

[Azure Cepevi]

Förstår din känsla av att det känns hopplöst, att det känns som att man är dömd till att må dåligt och att aldrig få vara lycklig.
Även jag har mått dåligt stora delar av mitt liv, och precis som du säger så känns det som en berg-och dalbana. Fick en depressionsdiagnos för ett tag sedan och efter det ännu en diagnos.
Har aldrig heller fått så värst mycket stöd av vården, det känns som att de skiter i en för att man inte har upplevt något traumatiskt.

Din sambo och din familj oroar sig för att de bryr sig om dig, även om det kan kännas som en tyngd för dig så tycker jag att du borde vara ärlig och säga som det är. Ett steg i taget, du behöver inte radda upp alla dina ”problem” och tankar och känslor på en gång. Börja med en sak, och känns det bra berätta något annat. Något som jag upptäckte efter väldigt många år av ljugande om mitt mående så var det att allt blir enklare om man kan vara ärlig och ta lite hjälp på vägen.

Eftersom du berättar att du känner dig för feg för självmord, så kan jag försäkra dig om att det inte är värt det i slutändan. I somras försökte jag ta mitt liv och konsekvenserna är inte värt det. Jag är glad att jag överlevde. Det gäller att jobba dag för dag. Rent ut sagt överleva dag för dag. Ta emot all hjälp som du får och försök be om den också. Det kommer att ordna sig, även om det inte alltid känns så.