Hem > Forum > Ensamhet > Så jävla ensam

Så jävla ensam

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag känner mig så jävla ensam. Någon annan?

    Här är en till. Ensam både fysiskt och själsligen. Främst det senare.

    Kan absolut relatera. Men efter lång tid av total ensamhet börjar man vänja sig. Även om det ibland blir lite väl ensamt

    Känner mig ensam i det svåra, även fast det finns människor runtomkring som vill väl. Men ingen annan kan bära det tunga, det känns ensamt på vägen

    Avatar

    Samma här , har tre vuxna barn som inte har bott hemma dom sista 5 åren och känner mig så ensam

    Har ni några idéer om hur ni kan ändra på er situation?

    Trådstartaren

    Har ni några idéer om hur ni kan ändra på er situation?

    Det känns ganska svårt. Grejen för mig är att jag har människor omkring som vill väl, men jag känner mig ändå ensam. Ingen kan liksom hjälpa att bära det som är tungt och svårt, det känns inte som att de kan förstå även om de försöker.

    Hej kära vänner

    Detta är vad jag vet mitt första inlägg och det kunde inte varit en bättre tråd än denna. Jag känner igen mig i mer eller mindre alllt som skrivits här.

    Det är en konstig känsla,jag känner mig tacksam för att det finns fler som jag neb santidigt sorgsen av precis samma anledning..

     

    Håll ut och stå ut,kärleken övervinner allt såvida du vet hur du skall använda den. 🙂

     

    Jag är glad att jag hittade hit!

     

    Ha en fortsatt superdag!

     

    Mvh!

    Jag känner att jag inte ens orkar känna känslan ensamhet längre. Förr brukade jag uppmärksamma min enorma och bottenlösa ensamhet men nuförtiden försöker jag ställa mig över den. T ex går jag in i böckernas värld. Där är man aldrig ensam. Jag tänker också att jag tillhör folket på gatan, tillsammans lever vi i den här verkligheten. När jag går förbi en musikant på gatan låtsas jag att jag är i Frankrike och lever ett mysigt litet bohemiskt adventskalender-liv. Jag drömmer mig bort. När jag umgås med mina syskonbarn så får jag känna gemenskap, det är faktiskt det enda stället där jag känner mig villkorslöst älskad och inkluderad. Det är en fantastisk känsla. Sedan ger jag mig ut i tillvaron igen och försöker tvinga mig själv att känna samhörighet med omvärlden. Funderar faktiskt på att skaffa en hund. Men det verkar komplicerat.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.