Azure Cepevi
Skapade svar
-
Hej! Just nu har jag ingen kontakt med vården alls. Vet att det är något som jag borde försöka ta tag i för att må bättre, annars kommer jag nog ingen vart. Men jag upplever det som svårt. Tidigare i livet så har jag inte blivit tagen på allvar eller bara blivit behandlad som att mina problem inte är allvarliga eller ens värda att prata om. Så därför vågar jag nog inte ta hjälp, för jag är rädd att bli sårad igen. För det sårar mer än vad man kanske kan tro. Det gör att jag känner mig ensam oxå, så jag har bara försökt kämpa på ensam väääldigt länge nu, och som du förstår så går det inte så bra.
För att svara på ditt tips/din fråga om hur jag skulle vilja ha mitt liv, så brukar jag fundera på det ganska ofta. Jag har framtidsdrömmar även om det kanske inte är så vanligt när man är i en sån sits som jag är i. Med tanke på hur dåligt jag mår. Men det som blir problemet är att jag intalar mig själv att mina drömmar aldrig kommer bli sanna och att jag inte förtjänar en framtid. Jag kommer inte kunna ta mig så långt som jag vill eller göra de saker jag vill. Jag kan drömma och önska, men det kommer aldrig bli som jag vill. Jag är väldigt självkritisk och har negativa tankar om mig själv, så det är ett problem. Det har blivit en sanning för mig att jag aldrig kommer klara mig efter studenten och jag kommer aldrig kunna uppfylla mina drömmar.
Jag orkar inte tänka och känner mera negativt. Men det är det ända som finns inom mig. Även om andra försöker påpeka positiva saker. Jag ser inget annan väg ut just nu än att bara låta mig själv försvinna och få typ frid efter studenten. Att slippa tänka och känna. Det känns som att min kropp håller på att gå sönder, fysiskt och psykiskt. Jag orkar inte försöka mer, om du förstår. Det känns som att den enkla utvägen lockar mer och mer, att bara skita i allt. Allt är bara åt helvete rent ut sagt. Det känns inte som att jag får känna som jag gör och det gör att jag isolerar mig och bygger upp en fasad så att ingen ska märka. Vilket egentligen bara gör mig mer deprimerad och ensam. Ändå så gör jag det? Förstår inte hur jag funkar ibland. Det är väldigt frustrerande.
Tack för dina svar!
Jag förstår verkligen att allt känns skit just nu, och det är okej om det gör det! Det verkar inte riktigt som att du har någon att prata med i din närhet, och jag förstår hur tufft det måste vara!❤️Du är tillräckligt bra! Förstår att du börjar tänka tvärtom när andra säger att du inte duger eller att du inte är tillräcklig, men det är inte sant. Hur svårt det än är för dig att tro på det, du är tillräcklig.
Det här med att du inte duschat på flera dagar, din lägenhet är stökig, du har ont i magen, jag tror att det kanske blir för mycket för dig på samma gång. Mycket som oroar och stressar dig samtidigt, och det är inte konstigt att det blir så. Men du kanske skulle kunna ta en sak i taget i den takt att du känner att du orkar? T.ex. om du skulle börja med att röja lite i din lägenhet, då behöver du inte städa hela lägenheten samtidigt! Det kanske bara räcker med att du tar bort lite saker från typ ditt köksbord. Så tar du något annat en annan dag. Du måste inte sätta så mycket press på dig själv, även om det känns som att du måste. Du tar saker i din takt utifrån din ork! Ett framsteg, hur litet det än må vara, är ett framsteg!
Förstår att du kanske känner att tiden börjar rinna ut, men man kan vara 30 och fortfarande inte ha en aning om vad man ska göra med sitt liv och det får kännas åt helvete. Det är okej!
Jag hoppas verkligen att du kan få kontakt eller har en ny tid med din psykolog eftersom du tycker att hen är så bra! Tror att det skulle vara superbra för dig. Och då kan du berätta allt, vara helt ärlig och säga det som du skriver här!kram
Låter som att du har det tufft och jag förstår dig. Känner precis som du, att ibland känns det som att livet någon gång kommer vända men ibland, vissa stunder, vill man bara ge upp. Själv har jag en depressionsdiagnos sen några månader tillbaka och även social ångest. I somras försökte jag att ta mitt liv genom en överdos, jag överlevde och istället hamnade jag på sjukhus. Om det nu hjälper dig så kan jag tala om att konsekvenserna efter det inte är värt det. Även om livet kan kännas så jävla piss ibland, eller typ dagligen, så är det mer värt att fortsätta kämpa på. Till och med när man bara vill ge upp.
Jag förstår att det känns ensamt och svårt, att behöva kämpa sig igenom vardagen på det sättet som du gör! Och när man blivit ljugen för, som du har, och nästan ”bortglömd” vissa stunder så är det svårt att öppna upp sig för folk och be om hjälp. Såklart att man inte vill bli sårad igen. Men något som jag upptäckt är att man ibland bara måste våga. De flesta kommer att vilja dig väl. Det kanske inte känns så just nu men det finns miljontals människor där ute som skulle vilja ställa upp och hjälpa dig, tro mig. Ibland är det bara svårt att hitta dem.
Det är bra att du har en psykolog att prata med! Det bästa du kan göra är att vara helt ärlig mot hen och berätta hur du mår. Hon bör hjälpa dig!Jag tror på dig. Ge inte upp!
Känner precis som du! Känns som att ångesten har tagit över mig typ, att det har blivit jag. Det är en del av min personlighet nu, så känns det iaf. Och det spelar ingen roll hur många gånger man hör ”du är inte din ångest”. Det känns som att det sitter så djupt nu.
Ja, det finns hopp! Vill bara säga att vad du än gör så ska du inte sluta försöka. Även om det ibland känns som att man inte orkar mer så kommer du att göra det!
Får du hjälp av någon i dagsläget eller har du någon vän eller familjemedlem som vet om din situation?Kram
Jag känner precis som du, är så jäkla rädd att folk ska lämna mig. Det har redan hänt mig några gånger så rädslan att det ska hända igen finns ju alltid där. Det är som att man lär sig att det är så det kommer vara om man öppnar upp sig eller släpper in någon annan. Sjukt jobbigt och svårt att hantera
Hej! Egentligen kanske jag inte är till så stor hjälp när det kommer till din egentliga fråga om vart man kan hitta bra terapeuter men jag ville skriva till dig ändå.
Jag känner igen mig i det du skriver om din dotter väldigt mycket! Jag själv är 18 och har mått dåligt väldigt länge, blev för några månader sedan diagnostiserad med en depression. Har även sedan två år tillbaka haft ett självskadebeteende. Något som hjälpte mig var att försöka byta fokus när jag fick impulser att skada mig själv. Och det är såklart supersvårt till en början och det tar tid att lära sig. T.ex. att suga på en isbit eller ta en kall dusch istället, det är inte så skönt så det kan skapa någon slags känsla av att man ”skadar” eller straffar sig själv. Men det är inte farligt egentligen.
Har under hela min uppväxt alltid haft en bra relation med mina föräldrar men när jag blev sjuk så förändrades den. Eftersom jag skäms väldigt mycket över mitt mående och min diagnos så vill jag oftast inte prata om det, sin dotter kanske känner likadant? Försök påminna henne om att det är okej att känna som hon gör och att du accepterar henne precis som hon är, och att du alltid kommer finnas där!
Mina föräldrar tycker att jag stänger dem ute, att jag aldrig släpper in dem och att de inte når mig, precis som du känner att du inte når din dotter. Ofta tycker jag att mina föräldrar är för på mig, att de ställer för mycket frågor hela tiden, att de bara vill prata om mina ”problem”, vilket gör att jag nästan tappar suget att ens försöka förklara för dem. Även om du älskar din dotter och bara vill henne väl, så tror jag att det ibland är bra att ge henne lite andrum, försök ha lite tålamod. Visa att du finns där och att du gärna lyssnar, men samtidigt så behöver du inte kolla till henne var tionde minut om du förstår vad jag menar. Det är en väldigt svår balansgång, jag vet! Men den är väldigt väldigt viktig.
Det gäller att hitta strategier tillsammans! För ni kommer behöva prata med varandra om ni ska lösa det här. Jag har en strategi tillsammans med mina föräldrar, och det är att jag skriver ner det som jag tycker är jobbigt eller som jag mår dåligt över och skickar det till mina föräldrar. Jag upplever att det är en helt annan sak att skriva och skicka iväg det, än att sitta och prata ”face to face”. Har de några frågor så skickar de ett meddelande till mig med deras frågor, och jag svarar. Vissa saker kanske man måste prata om utan att skicka sms till varandra, men detta kan underlätta en hel del. Ni kanske kan testa!?
Jag tror även att det är bra om du är påläst och förstår din dotters diagnoser. Det kommer vara skönt för henne om hon inte behöver förklara precis allting för dig hela tiden! Du behöver inte kunna precis allt, men det kan vara bra om du har lite förkunskaper.
Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och din dotter, kram
Har tänkt som du gör nu flera gånger tidigare, så om det är till någon tröst så förstår jag dig! Det känns enklast om någon annan skulle göra något illa mot en, så att det blir som en olycka eller någon annans fel, det är typ så det känns va? Det är enklare att skylla ifrån sig problemen då.
Men jag lovar dig, det kommer inte bli bättre på så sätt. Även om det kanske känns ”rätt” just nu.Förstår att det måste vara en slags press om du känner att alla tror att du börjar må bra igen medans du känner tvärtemot. Tror du att det finns någon som du ändå kan prata med? Som skulle kunna hjälpa dig?
Jag känner precis som du, att ingenting man gör kommer hjälpa i längden. Därför kan det kännas hopplöst och meningslöst. Brukar ofta känna mig ledsen nu för tiden så jag förstår dig. Ett tips är att ta kontakt med någon annan, typ en vän eller en familjemedlem. Det kan räcka med att den här personen bara finns i din närvaro. Ni behöver inte prata om det som känns jobbigt men bara du inte är ensam. Det kan hjälpa för stunden och det är egentligen så man får tänka när man mår som sämst. Att man ska lösa problemen på kort sikt först.
Tror du att det finns någon som du kan prata med om detta? Så att ni kan hjälpas åt att ta hjälp. För även om det inte känns som att något har hjälpt hittills, och det känns som att man provat ALLT, så tror jag att det finns något som man inte testat eller någon som man inte träffat än som skulle kunna hjälpa. Av egna erfarenheter vet jag att det t.ex. helt beror på vem det är man pratar med som en behandling kan hjälpa eller inte. Hade en idiot till psykolog som ansåg att lösningen på mina problem var att jag skulle stretcha ofta. Sjukaste jag varit med om. Men jag fortsatte att leta och leta efter en person som jag skulle klicka bra med, för förtroende betyder allt! Tillslut efter måååånga byten så träffade jag en psykolog som jag kände förtroende för, så ge inte upp! Tillslut kommer du träffa din person.
Men annars så tänker jag att du kanske skulle kunna söka vård privat? För om jag ska vara ärlig så är ju inte vården man söker genom kommunen eller landstinget så jäkla bra.
Ja, alla gånger har det handlat om gånger då jag mått psykiskt dåligt.
Jag har oxå blivit sårad av mina föräldrar, flera gånger. När jag behövt de som mest så har de inte funnits där för mig. De har inte lyssnat och inte brytt sig. Det har hänt flera gånger och jag har helt tappat min tillit till dem och jag är fruktansvärt besviken.
Idag har de bett om förlåtelse och insett att det som de gjorde har varit fel. Men jag är ändå väldigt sårad och besviken så har inte på något sätt kunna förlåta dem. För precis som du beskriver, så känns det som att de förstört mig. Personer som förstör och sårar så djupt är jag inte benägen att förlåta så enkelt.
Hej jag är 16 år och mitt mående har blivit så mycket sämre på den senaste tiden. I somras var jag inlagd på bup akuten några nätter och har även behövt åka in o sy efter att ha skärt mig för djupt, senast igår kväll. Den här senaste veckan har varit den jobbigaste på länge, skär mig varje dag och tänker på hur jag ska ta mitt liv. Jag tänkte i förrgår att jag vill ha hjälp o må bra igen för ibland blir jag väldigt impulsiv och kan inte kontrollera mig själv så skulle kunna få för mig o göra lite vad som helst och jag vill leva för mina syskons skull men om jag ska klara av det behöver jag hjälp så jag berättade allt för en psykolog på bup. Svarade även på frågor att jag skulle kunna ta mitt liv när som helst så fort jag får chansen men psykologen gjorde ingenting, berättade inte ens för mina föräldrar. Nu tror mina föräldrar att jag skar mig såpass djupt igår o att jag mått så mycket sämre denna senaste veckan på grund av bup o dom har avbokat mina tider där så jag ska sluta gå dit. Vet inte vad jag ska göra, behöver verkligen hjälp för att jag inte ska göra något dumt men vet inte hur. Har ni några tips på hur man kan ta hjälp eller hur man slutar skära sig eller nåt? Kan inte berätta för psykolog eftersom jag inte har kvar mina tider på bup.
Tror du att ett alternativ är att du kanske skulle kunna ta hjälp av en lärare på skolan? Eller en kompis?
När jag verkligen mådde dåligt så fanns inte mina föräldrar där för mig heller. De ville inte förstå och därför valde jag att inte berätta för dom hur jag mådde. Istället tog jag hjälp genom skolan och min lärare. Tycker att du ska prova det om du känner att du kan.
Tycker oxå att det är väldigt dåligt gjort av de på BUP att inte hjälpa dig vidare eftersom det märks att du har det jobbigt!
Om du känner att du får impulser av att skada dig själv så kan du testa att fokusera på något annat, vilket är lättare sagt än gjort, men t.ex att suga på en isbit, eller att hålla den i handen. Rabbla alfabetet baklänges, duscha kallt eller ta kallt vatten i ansiktet. Detta är några tips!Stor Kram