Under min tid hos a-laget gick det inte att undgå att träffa dom riktigt kriminella typerna. Dom sa att dom skulle använda mig som hora om Jag någonsin åkte in på kåken. Det slutade med att Jag fick skyddad identitet. Innerst inne ville Jag inte missbruka. Ville bara ha ett eget hem. Jag drömde om att skaffa mig en Sinclair dator. En sådan eller en Vic 20, som var så modernt då. Alldeles innan Jag fyllde 21 fick Jag ett Jobb. Jag nyktrade till. Var rädd. Hade hallucinationer, hörde röster, såg folk som inte fanns. Fy vad sjuk Jag var.
Jag använde lönen till körskolan. Tog körkortet och skaffade mig en bil. Jag hade fått lägenhet. Man var tvungen att ha ett jobb för att få hyra lägenhet då. Sen kunde Jag hålla mig undan. Höll mig långt borta från dom kriminella. Så Jobbade Jag i tre år där. Sedan började Jag på komvux. Jag läste in dom betygen Jag hade missat i skolan. Det tog fyra år. Flyttade bort från stan efter det. Det var lite svårt att få Jobb med skyddad identitet.
Jag gick en verkstadskurs och blev anställd av ett vaktbolag, som i sin tur hyrde ut mig till ett företag, där Jag fick svarva, fräsa, slipa och sådant. Tillverka saker i metall alltså. Så hade Jag några Jobb emellanåt i några år tills kroppen sa ifrån. Jag orkade inte längre.
Polisen tog mig när Jag hade ätit 50 zopiclon. Och dom skickade mig till psyket. Och efter många om och men, fick Jag förtidspension. Nu har Jag inte druckit något, sen Jag tog en corona extra för över ett år sedan. Och nu har Jag min dator. Inte en Sinclair, för dom finns ju inte längre.
Jag hade skyddad identitet i ca 25 år. Sedan hörde Jag en röst från min döda syster, som sa att Jag skulle byta namn, så blir allting enklare. Och nu är det ingen som hittar mig. Dom är nog döda, dom flesta.
