Får verkligen ingenting gjort just nu i tillvaron. Ligger mest och lyssnar på ljuden från min granne och tänker på att jag avskyr denna människa med hela mitt hjärta. Mötte hennes fåniga förälder också häromdagen när jag var på vinden. Jag orkar inte ta upp det här fler gånger med den där högfärdiga familjen så jag sa inget om varför jag flyttar. Det är väl uppenbart, hoppas jag. Fick mest frågor om vart jag ska och så.
Längtar så mycket bort från detta. Räknar ner nu. Dagarna går så enormt sakta. Den 1 juni får jag nyckeln iaf till min nya lägenhet. Jag har ju inte sett hur den ser ut så vet inte direkt vad jag tackat ja till. Försöker sänka förhoppningarna. Det får inte vara samma typ av ljud alltså för då vet jag inte vad jag gör. Är lite orolig för det. Men har medvetet valt en nyproducerad lägenhet så det verkar otroligt att det skulle kunna bli ett problem. Har ju aldrig varit med om något liknande tidigare och jag har bott i hur mycket lägenheter som helst.
Jag ligger efter på jobbet också men kan inte förmå mig själv att jobba ikapp. Känns som om jag mest ligger i sängen och stirrar i taket, tar en promenad ibland fast det tar emot, äter och sedan stirrar. Märkligt.
Lyssnade igår på en pod som i det avsnittet handlade om gaslighting. Jag tror faktiskt min granne gaslightar mig genom att svara/vara så oförstående kring vad jag “reagerar på”. Det gör mig helt vansinnig. Jag blir så triggad. Det är så min mamma alltid gjort, spelat medvetet korkad. “Kom inte här och berätta för mig hur jag ska vara”. Så tror jag de där två tänker: Mamma och grannen.
Även pappa är en gaslightare av rang. När jag tänker efter och hade lyssnat på avsnittet insåg jag att huvudsyftet generellt från mina föräldrar har varit att få mig att tvivla på min verklighet. Att de ska rubba mig i grunden, liksom. Undrar om det inte var det som skedde tillvissdel på min fd. arbetsplats också, att de ville få det till att jag inbillade mig att det var en totalt uppenbar kafkaliknande stämning. Hmm. Jag förstår då också nu mitt behov av att hålla mig fast vid nuet, att jag är skräckslagen för att bli påverkad där. Jag förstår varför jag alltid velat dela med mig till andra om mina upplevelser, det har nog varit ett försvar för att inte dras in “i dimman”, eller dimridån, eller vad man nu ska kalla mardrömmen för.
Målet är att inte be grannen dra åt helvete nu sista dagarna. Jag måste hålla ut. Trots 1,5 år av tortyr.
