Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

[Pink Nynari]

Nu har det snart gått 4 månade sedan mitt företag gick i konkurs. I morgon är det två veckor sedan jag kom hem ifrån den psykiatriska slutenvårdsavdelningen. Tiden hemma har mående gått upp och ner hela tiden. Vissa dagar aktiverar jag mig och städar hemma eller pysslar med något. Medans jag andra dagar knappt kommer ur sängen. Det svåra är bara att komma igång om dagarna och faktiskt göra något. Jag har hur mycket som helst att göra men orken och lusten för att göra det finns bara inte där. Än har jag inte fått rutin på sömn/mat/matlagning och hushållssysslorna. Det blir lätt att jag bara skjuter på saker och det tar sådan tid för mig bara att komma igång. Startsträckan blir så lång att det ofta blir kväll innan jag kommer igång och gör något. Jag vet inte hur jag ska komma ur den här eländes depressionen och jag har helt tappat lusten till engagera mig i saker. Jag har hållit mig skadefri i 6 veckor nu och jag kämpar varje dag emot självskadeimpulserna. Stundvis har jag hopp om livet, men annars känns livet bara tungt och kämpigt. Stundvis är mina tankar riktigt mörka. Jag har har rasat i vikt och tappat 15 kg på bara 4-5 månader, fast jag inte haft en enda tanke på att försöka gå ner i vikt, det är bara mitt dåliga mående som påverkat det. Men jag har gott om hull att ta på så det går ingen nöd på mig, men jag oroar mig lite för att få näringsbrist.
Helgerna är de som för mig känns jobbigast, på vardagar så har jag lite tider inbokade men helgerna är helt blanka och jag känner mig då mer ensam och mår inte alls bra.

Hej, läste igenom hela tråden. Hade jag fört dagbok efter jag gick in i väggen så hade det låtit väldigt likt. Sorgligt nog. Det är tufft, men det blir verkligen bättre.

Jag blev på något sätt bättre än vad jag var innan det. Lyckligare också, för mig var det positivt att faktiskt få tänka och prioritera om vad som var viktigt. Så jag reviderade hela min karriär, tog bort halva lönen och tog ett jobb jag visste skulle vara stressfritt men utmanande.(mycket för sysselsättningen, tror de tog mig kanske 3-6 månader att ha energi till att jobba dock, nu har jag samma energi som innan, men är mer noga med vart jag lägger den)

Hej!

Jag befinner mig i ungefär samma skit. Skulle vilja få kontakt med dig. Tänk om vi kan hjälpa varandra att vara.

Min son gick bort i en oavsiktlig överdos av Metadon den 16e Mars …han skulle nog testa, som han förut testat andra saker. Tyvärr hade han inte tur denna gång. Han var bara 18 och hade mycket planer. Otroligt snäll pojke med stort hjärta och filosofisk läggning. Tonårskaos i själen som var större än hos andra kanske, men lika stor som jag hade i hans ålder. Jag kunde inte rädda honom, varna honom många ggr nog, insåg inte faran. Han hade fin flickvän, vänner…tyvärr blev det många av fel sort. Han hade nyligen tagit körkort och hade fått min gamla, fina SAAB 900 cab. Även snöskoterkort tog han 2 v innan han gick bort, vi bestämde att han skulle få egen skoter som han ville så vi kunde köra ihop. Han skulle flytta till Mexico, utbilda sig till dykinstruktör och hänga på Yucatan vid den Karibiska kusten och jobba hos våra vänner. Han var nycertad grottdykare och älskade dykning och grottdykning speciellt…Inget av planerna hann bli verklighet även om han hann resa med oss en hel del och se fina saker, dyka på fina ställen och uppleva vår och sin flickväns kärlek. En stunds dåliga val…impuls och allt förändrades för evigt.

Mitt liv håller jag knappt ihop längre. Hans mor går vidare mycket lättare, trots att det var hos henne han bodde och vi hade “bara” våra resor och kul saker ihop. Min tid har stannat, liksom hans farfars och farmors…vi går inte vidare.

Jag är vid hans grav nästan dagligen. Det är hans farmor också. Även mormor är där ofta. Inte hans mamma. Hon går vidare. Jag avundas henne. Jag går inte vidare, mitt liv står still och hur jag än försöker kommer jag ingenstans. Jag jobbar, har psykolog, psykiater, mediciner…en flickvän som är en mycket fin människa…arbete som ställer upp 100%…Ändå ser jag alltmer bara en utväg och det är att avsluta detta.

Jag vet därför hur det känns när man inte ser någon utväg och bara lidande finns. Den enda tröst jag har är när jag tar mina imovane och lägger mig och det blir svart omkring mig och INGA känslor finns. Det är som att man bara upphör att existera…och sedan besvikelsen över att vakna och ha ännu en dag att genomlida.

Jag kan mycket väl förstå känslan av hopplöshet och meningslöshet. För min del är det bara en tidsfråga. Det är ok. Jag har det mesta planerat och kommer inte att lämna något kaos efter mig.

 

 

 

 

Anonym skrev:

Hans mor går vidare mycket lättare, trots att det var hos henne han bodde och vi hade ”bara” våra resor och kul saker ihop.

Utgå aldrig från att din sorg är större än någon annans, ack så fel du har, alla sörjer på sina sätt. Kan du inte gå i andras skor, prova inte ens. Sorg är individuellt och du kan aldrig veta hur någon annan sorg. Det är hemskt att tro att man lider mer än någon annan, bara för att du inte kan se den andras sorg.

Alla har sina sätt att hantera sorg, så är det. Folk har beskyllt mig att sörja snabbt, jag sörjer för evigt. Andra går vidare.

Men jag beklagar så mycket, det låter verkligen jätte hemskt 🙁

[Pink Nynari]

Jag är tacksam över alla som läser och svara i tråden. Livet är många gånger tungt. Jag har varit på väg att skriva här flera gånger men raderat det innan jag postat. Det är inte så mycket “vanligt folk” som vet hur det är att vara deprimerad, hur svårt det känns att ens försöka utföra de enklaste sakerna. Att man ibland kan reagera kraftigt på något litet och vara superkänslig, eller vara helt apatisk och knappt ens visa en reaktion fast något stort händer. För 1,5 veckor sedan gick min bil sönder när jag körde i 70km/h på en hårt trafikerad väg mitt i rusningstrafiken och bilen bara tvärdog, så jag höll på att bli påkörd bakifrån av en stor tung lastbil som tvingas väja för mig och byta körfält då han inte klarade bromsa in. Jag fick på varningsblinkers och kunde rulla av på närmsta avfart men där tog det stopp. Sedan skulle jag sätta ut varningstriangeln och blir nästan påkörd av in bilist som kör av på avfarten men har blicken på något helt annat än vart han kör men han såg i mig i sista stund när jag vinkar med varningstriangeln (jag hade den hela tiden triangeln uppfälld och framför min mage, i ögonhöjd för bilisterna). Han väjer ut och jag har då tagit ett skutt åt sidan. Så han missade mig precis. Men det var riktigt nära där också. Men jag kände mig likgiltig inför mitt eget liv. När jag däremot fick veta att hela motorn behövde bytas på bilen så bröt jag ihop totalt.

[Purple Qelure]

Hej! Läste hela din tråd just och det låter jobbigt det du går/gått igenom. Jag själv mår lite dåligt i perioder. Hoppas allt blir bättre snart och sänder mängder av styrkekramar!

[Pink Nynari]

Jag är inlagd på nytt och har varit på sjukhuset i en vecka. Livet är så tungt nu att jag inte orkar med det alls. Jag fick inte den hjälp jag behövde av psykiatrin sent i fredags förra veckan så jag skadade mig svårt under natten och ringde ambulans själv. Jag var på sjukhuset över helgen men jag ville inte bli inlagd på psyk så jag fick åka hem i måndags men jag hade en överenskommelse med psykiatrikern jag fick träffa att jag skulle söka på psykakuten om jag inte klarade av att vara hemma. Jag hann bara komma hem med taxin så fick jag ett så högt ångestpåslag och jag kunde inte hantera det. Min dörr hade polisen brutit upp när de behövde hämta mig så det satt bara en stor skiva fastskruvad där hantaget tidigare satt så jag kom inte in i lägenheten.  Jag ringde min terapeut men jag fick inte tag på henne. Så jag gick till psykiatriska öppenvårdsmottagningen och sade i luckan att jag inte bokat någon tid men att jag ville fråga om jag kunde få prata med min terapeut. Så sekereteraren gick för att kolla det och sedan kom terapeut och hämtade mig. Sedan körde hon in mig till psykakuten och jag är inlagd. Jag är inte på den avdelning jag är helst, men det är en bra och förstående överläkare här och ingen som röker i rökrummet på denna avdelning just nu. Jag har gråtit flera dagar i rad och haft svår ångest. Ju starkare jag blir fysiskt desto jobbigare blir ångesten. Innan var jag så utmattad och hade så ont att ångesten inte kom upp på samma häga nivå. På måndag har jag bett om en permission med anhörig för att åka hem och hämta lite kläder/saker och att göra lite ärenden. Jag vet än inte om jag få det beviljat utan de tar upp frågan på morgonmötet på måndag. Jag vet inte hur jag ska få rätsida på livet igen.

Hej,

Hittade den här tråden igår kväll. Sträckläste innan jag somnade. Tack för att du berättar.

Jag lider med dig och känner igen mig. Kämpa på, det kommer sakta men säkert bli bättre även om det inte känns så nu. Styrkekramar!

Pink Nynari skrev:

Jag är inlagd på nytt och har varit på sjukhuset i en vecka. Livet är så tungt nu att jag inte orkar med det alls. Jag fick inte den hjälp jag behövde av psykiatrin sent i fredags förra veckan så jag skadade mig svårt under natten och ringde ambulans själv. Jag var på sjukhuset över helgen men jag ville inte bli inlagd på psyk så jag fick åka hem i måndags men jag hade en överenskommelse med psykiatrikern jag fick träffa att jag skulle söka på psykakuten om jag inte klarade av att vara hemma. Jag hann bara komma hem med taxin så fick jag ett så högt ångestpåslag och jag kunde inte hantera det. Min dörr hade polisen brutit upp när de behövde hämta mig så det satt bara en stor skiva fastskruvad där hantaget tidigare satt så jag kom inte in i lägenheten. Jag ringde min terapeut men jag fick inte tag på henne. Så jag gick till psykiatriska öppenvårdsmottagningen och sade i luckan att jag inte bokat någon tid men att jag ville fråga om jag kunde få prata med min terapeut. Så sekereteraren gick för att kolla det och sedan kom terapeut och hämtade mig. Sedan körde hon in mig till psykakuten och jag är inlagd. Jag är inte på den avdelning jag är helst, men det är en bra och förstående överläkare här och ingen som röker i rökrummet på denna avdelning just nu. Jag har gråtit flera dagar i rad och haft svår ångest. Ju starkare jag blir fysiskt desto jobbigare blir ångesten. Innan var jag så utmattad och hade så ont att ångesten inte kom upp på samma häga nivå. På måndag har jag bett om en permission med anhörig för att åka hem och hämta lite kläder/saker och att göra lite ärenden. Jag vet än inte om jag få det beviljat utan de tar upp frågan på morgonmötet på måndag. Jag vet inte hur jag ska få rätsida på livet igen.

Tänker på dig.

[Pink Nynari]

Det har ordnat upp sig lite och i morgon blir jag utskriven. Min pappa kommer att sova över hos mig första veckan och mobila teamet kommer att ringa till mig varje kväll i två veckor. Jag ska få än mer stöttning och jag hoppas jag orkar vara hemma. Jag mår inte speciellt bra fysiskt och mina skador har inte läkt än och psykiskt är jag väldigt skör. Men jag får komma hem och jag tror att det är det jag behöver just nu, men jag klarar inte vara ensam. Det kommer att ta tid för mig att komma ur den här depressionen och jag får räkna med fler bakslag. Jag har varit på helspänn i 1,5 veckor men idag blev jag så lättad när det var en riktigt jobbig sak som löste sig, så nu gick luften helt ur mig när jag äntligen kunde börja slappna av. Det är med blandade känslor som jag åker hem i morgon, men det är övervägande positivt. Men jag oroar mig för fler ångestpåslag och att jag ska ha svårt att hantera det. Men jag får ta en stund i taget. På eftermiddagen i morgon har jag bokat in en tid med min terapeut så då kan vi planera hur jag ska lägga upp mina dagar för att lättare klara av dem.

Jag blir glad över att läsa att det känns lite ljusare på vissa områden. Önskar dig mer av det ljuset! Förstår att det är blandade känslor att komma hem och hoppas att du i din egen takt får återhämta dig.