Hem > Forum > Hopplöshet > Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 96 totalt)
95
  • Trådstartaren

    Jag skrev ett inlägg men ångrade mig genast då rädslan tog över. Även fast jag skriver anonymt vågade jag inte, så jag gick snabbt in för att redigera. Det är så tufft att vara ensam när ångesten är så hög och de destruktiva tankarna så starka. Utåt visar jag inte hur jag mår så det är ingen som riktigt förstår hur illa det är. Det är så svårt för mig att våga berätta, inte ens för min terapeut vågar jag visa hur jag mår, men jag tog modet till mig att släppa ut mina tårar och visa min ångest sist jag träffade henne och då satt jag där två timmar och bara grät. Min depression är så svår att jag knappt tar mig ur sängen för att ta mig till jobbet och jag får tvinga mig själv för att klara av de enklaste saker som att duscha och att få i mig lite mat. Mitt liv har varit så plågsamt och även fast jag inte vill dö så orkar jag inte leva.

    Avatar

    Det låter tufft vännen. Du har haft otur i livet. Vi är många här med liknande erfarenheter. Hoppas du får må bättre snart :). Kram!

    Trådstartaren

    Det låter tufft vännen. Du har haft otur i livet. Vi är många här med liknande erfarenheter. Hoppas du får må bättre snart :). Kram!

    Tack för dina ord! Jag gick in och tog bort inlägget efter att du svarat och skrev ett helt nytt. Jag blev så osäker och vågade inte riktigt utelämna mig fast jag är anonym och bara skrev en liten del av hur mitt liv nu ser ut. För mig har det alltid varit svårt att visa eller tala om hur jag mår och det bottnar sig i mycket som hänt under min uppväxt. Då var det en överlevnadsstrategi att aldrig visa svaghet. Men nu i vuxen ålder är det något som gör mitt liv extra svårt, att inte klara av att visa eller tala om hur jag mår.

    Avatar

    Det är svårt att skriva av sig även när man är anonym på det här sättet. Hoppas du får må bättre snart :).

    Du är aldrig ensam, vi kämpar tillsammans. Du är modig och stark. Kram!

    Trådstartaren

    Det har varit tufft. Jag har större problem än jag har resurser till att lösa just nu, både privat och på jobbet. Idag har jag känt mig väldigt ledsen och tänkt mycket på min pappa och min terapeut att de kommer bli väldig ledsna om jag dör. Men jag har inte så många i mitt liv som skulle sakna mig om jag dog, tyvärr. Det är många bekanta som det skulle ta veckor eller månader eller kanske ett helt år innan de skulle förstå att jag var ”borta”. Jag vill inte göra någon ledsen och att de ska få uppleva sorg om jag dör så det ger mig ett dåligt samvete. Jag vill inte såra någon, jag vill inte göra någon illa. Jag klarar inte leva för min egen skull, jag lever bara för att ingen ska bli ledsen. Men jag lider både fysiskt och psykiskt och lidandet är allt för stort just nu.

    Vad bra att du uttrycker dina känslor och tankar. Det är ofta så det känns när man mår dåligt. Men du ska veta att du inte är ensam. Det du känner nu kommer att förändras. Det finns hjälp att få och du kommer att kunna börja må bättre.

    Trådstartaren

    Igår kväll mådde jag bara sämre och sämre så jag åkte in till psykakuten och fick träffa en AT-läkare som ställde raka frågor och inte var rädd att prata om döden. Så även om det var jobbigt att försöka tala om hur jag mådde så kunde jag ändå prata lite mer med AT-läkaren än jag annars brukar prata med en ”ny” läkare. Det är alltid läskigt att prata med läkare för de har ju makt att låsa in mig och kasta bort nyckeln. Men jag gick med på en natts inläggning och att försöka ”stabilisera” mig. Men när jag kom upp på avdelningen var klockan för mycket enligt deras regler för att jag skulle få en insomningstablett och mina kvällsmediciner kunde jag absolut inte få för det hade regler om vilka tider man fick medicin. Jag fick två mackor och så ett glas vatten, något varmt att dricka fick jag inte och jag bad först om choklad och frågade sedan om jag bara kunde få varmt vatten, men jag fick kallt. Det var också deras regler, inga varma drycker nattetid. Så när sjuksköterskan ringde till bakjouren första gången för att fråga om jag kunde få mina kvälls och nattmediciner fick hon ett nej, utan jag fick bara gå och lägga mig ändå. Men jag äter mediciner både för mina fysiska hälsoproblem och mina psykiska hälsoproblem, så jag mår inte bra att bara hoppa över medicinerna. Jag bad henne ringa till läkaren igen och då fick jag tillåtelse till en Imovane, men för mig dög det inte. Så jag sade att om jag inte kunde få mina mediciner så fick hon ringa till läkaren igen och meddela att jag tackade nej till vård. Så då ringde hon till läkaren en tredje gång, och då fick jag besked att jag kunde få en Imovane och sedan Stesolid mot ångest eftersom de ju skrivit in mig för att jag hade ångest, men att min inläggning var frivillig så ville jag gå så fick jag göra det. Så då sade jag att jag skulle gå hem. Så totalt 30 min inläggning blev det. Men jag glömde min telefon som var på laddning uppe på avdelningen så när jag kom hem hade jag tänkt skada mig och sedan ev ringa ambulans. Men istället tog jag med mig mina ”redskap” och så åkte jag tillbaka till avdelningen, hämtade min telefon och sedan satte jag mig i bilen och skadade mig och tog sedan en promenad in till akutmottagningen. Så jag har legat inne på akuten i 4h på observation och övervakning och jag tackade sedan nej till ytterligare kontakt med psykakuten och avdelningen. De på akuten tyckte jag kunde söka igen när det ju blivit skiftbyte och tänkte att jag kanske skulle få ett annat bemötande. Men jag sade att jag skulle träffa min psykiater på öppenvården och en vecka och att jag skulle träffa min terapeut idag vid lunchtid. Så då fick jag åka hem. Livet är så fyllt av lidande och jag lever under en enorm press just nu. Så jag vet inte hur jag ska fixa det och jag vet inte vad de på en slutenvårdsavdelning ska kunna erbjuda mig för hjälp heller, jag mår ju ofta sämre när jag är där.

    Trådstartaren

    Livet är så tungt nu, huvudet är fullt med mörka tankar och ångesten är hög. Så jag är åter på psykakuten. Jag har tappat hoppet om att få hjälp. Framtiden känns mörk och jag vet inte hur det ska kunna vända för att jag ska kunna må bra igen.

    Trådstartaren

    Läkaren på akuten satt och pratade med mig en hel timme och hon erbjöd mig inläggning men jag visste att det var samma sjuksköterska som jobbade även denna natten så jag kände inte att jag klarade av det och valde istället att åka hem, jag skulle dessutom jobba på lördagen och det var inte mer än 3 timmar kvar innan mitt arbetspass började och jag ville inte missa jobbet, plus att jag inte hade hundvakt. Jag känner mig så kluven mellan att kunna ta hand om mig, ta ansvar över jobbet, ta ansvar över mina hundar.

    Jag skulle vilja skriva av mig mina problem så nu förstår vilken eländig rävsax jag fastnat i och hur mycket jag lidit i mitt liv och varför jag tappat hoppet. Men jag vågar inte öppna mig så mycket.

    På onsdag har jag en bokad till med psykiatern på öppenvården, så min plan är att i alla fall leva så länge att jag kan träffa honom och jag har bett min terapeut att följa med. Jag vet inte hur jag ska fixa att fortsätta leva, jag tar en liten stund i taget och kämpar på. Men det kommer att bli tuffare och tuffare ju längre tiden går då jag lever under en enormt stor press och ekonomisk stress. Så nästa veckan kommer att vara sjukt jobbig att försöka härda mig igenom. Jag vet inte hur jag ska fixa detta. Jag har en strategi att tillåta mig själv att skada mig, men jag måste vänta lite till och lite till. Så skjuter jag bara fram det, men jag vet inte hur länge jag klarar av att skjuta fram det.

    Trådstartaren

    Det blir mest en monolog i den här tråden. Mitt mående har försämrats ytterligare och det är mycket som pressar mig nu. Så jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Det känns mer och mer hopplöst och mer och mer tid läggs på självmordstankar och självmordsplaner. Många säger att det finns hjälp att få, men det finns bara förvaring på en psykvårdsavdelning och mediciner, men inget av det kan få mig att må bättre. Jag har lovat min terapeut att komma dit på tisdag så det kommer jag att göra. Men sedan vet jag inte hur länge till jag kommer orka hålla mig vid liv.

    Hej, jag läser. Här på forumet för första gången, jag kom hit för att skriva av mig själv. Men fastnade och läste ditt inlägg och känner bara inom mig att det skriker NEEEEEJ! Jag vet hur det känns. Eller snarare jag vet hur jag brukar/kan/känner just nu. jag har ingen aning om din bakgrund, om du har en diagnos av något slag förutom depression men det jag brukar tänka när det är som värst är på dom gångerna jag varit ”uppe och andats”. Då jag känt mig OK, ibland till och med lycklig och då har jag tänkt: saker och ting är ALDRIG så svåra att de inte går att lösa. Inklusive känslor. Inte bara situationer. Det klamra rjag fast vid när jag känner att jag bara ha rlust att lägga mig ner och sova. Jag har aldrig velat ta livet av mig…men sova. Tills allt är OK igen.

    Mina ord kanske inte hjälper över huvudtaget men jag ser dig, jag hör dig. Ta en dag i taget, det kommer att bli och kännas bättre.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 96 totalt)
95

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.