Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Idag har jag varit trött, ledsen, ångestfylld och bara gått och väntat på att den eländes dagen ska ta slut. På sätt och vis känns det jobbigt att det är storhelg för det händer just inget på sjukhuset under helgerna och nu blir det extra många dagar utan innehåll. På tisdag är det läkarsamtal igen och jag ska även ha telefonkontakt med min terapeut. Jag vet inte hur jag ska hitta min livsglädje igen. Jag har förlorat nästan allt jag äger och har och skamkänslan är stor och jag känner mig misslyckad. Både personal och kunder har varit ledsna, arga, eller till och med kommit med hot. Så jag mår inte alls bra.

Jag ska träffa läkaren i eftermiddag, jag hade ett riktigt högst ångestpåslag för någon timme sedan så personalen satt och pratade med mig en liten stund och så fick jag en lugnade tablett (gillar inte att ta dem för de brukar inte ge så mycket effekt). Men sedan gick de på lunch och då gick jag in på rummet och skadade mig själv lite grann. Jag står inte ut med ångesten och när jag redan sagt till att jag har självskadetankar och de ändå lämnar mig ensam så klarar jag inte att låta bli. Det är mycket tjat om att jag ska lära om mitt beteende men det är inte så lätt. De frågar också hur de ska kunna hjälpa mig till att må bättre men jag har inget svar på det. Det känns inte som någon kan hjälpa mig. Nu har ju mitt företag gått i konkurs, två i personalen har vänt mig ryggen och jag har fullt med arga kunder som kräver pengar tillbaka och kommer med hot. Så jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag mår så dåligt som jag gör.
Jag får en hel massa sömntabletter men jag vaknar ändå flera gånger per natt. Jag äter alla mål som serveras fast jag får tvinga i mig maten. Jag tar alla mediciner jag är insatt på. Men ändå mår jag så fruktansvärt dåligt och jag vet inte hur jag ska kunna komma ur det. Nu har jag varit på sjukhuset i 2,5 veckor (minus en permission och en utskrivning där jag var tillbaka samma dag igen). Jag orkar inte med livet som det är nu. Jag tror säkert att jag får stanna på avdelningen men frågan är vad de kan hjälpa mig med här. Jag har inga svar på det, jag vet inte det själv.

Vad kämpigt du har det. All värme jag kan uppbåda till dig! Har du någon på avdelningen du känner förtroende för och som du kan vända dig till?

Igår var det kaos då jag hade så fruktansvärt hög ångest då det hände flera allvarliga saker som utlöste min ångest. Så när jag gråtit i timmar och inga mediciner de gett mig haft något resultat för att de vägrade ge mig den enda medicinen som jag vet kan dämpa ner ångesten. Så blev jag så desperat att jag inte kunde hantera det och jag hade sagt till både personalen och läkaren att jag inte orkade leva längre och att jag hade mer ångest än jag kunde hantera. Men en sjuksköterska sade bara att det inte fanns mer de kunde göra för mig. Så jag försökte på nytt att ta mitt liv men en personal kom på mig efter bara ett par minuter och han och jag hade en brottningsmatch och han ropade på de andra i personalen så de kom ett par till så det stoppade mig från att ta mitt liv. Idag har det varit lugnare men ångesten har varit jobbig ändå. Två av mina medpatienter har jag kunnat prata med och haft ganska trevligt med men en blev utskriven igår och den andra idag. Så nu ligger jag ensam på en sal med fyra bäddar. Jag vet inte hur jag ska kunna må bra igen, det känns bara som en oändligt lång plåga. Jag får både hot och trakasserier på mejl och sociala media och idag upptäcktes det att någon gått och skurit sönder alla däcken på två av företagsbilarna som är stripade med företagets logga. Jag vet inte ens om jag kommer klara av att bo kvar, då det känns allt för jobbigt att möta arga, ledsna och besvikna kunder.

Det har varit några extra jobbiga dagar med mycket ångest och mörka tankar. Idag kom sjuksköterskan och sade att jag skulle få prata med läkaren och att de planerade utskrivning idag. Hon undrade om de var på samma bana som mig. men jag svarade bara nej. Hon sade då att jag skulle fundera ut vilka argument jag skulle säga till läkaren för att få stanna. Men jag ville inte diskutera detta med henne på mitt rum som jag delar med två andra patienter som låg där och lyssnade på allt hon sade. Men jag sade till sjuksköterskan att jag inte ville bli utskriven förrän jag hade en tid med öppenvården och en planering tillsammans med dem. Så jag ringde min terapeut som lyckligtvis svarade och jag talade om för henne att de tänkte skriva ut mig idag och att det inte skulle gå bra alls för jag klarar inte av att komma hem och sitta ensam just nu. Så sedan fick jag meddelande av sjuksköterskan här på avdelningen att hon och min terapeut haft telefonkontakt och att det inte var lämpligt att skicka hem mig nu utan att jag skulle få stanna kvar över helgen. Jag är bara så ledsen och har så mycket ångest och stressar upp mig för att jag har en sådan kort tid på mig att skaffa mig en hel massa pengar. Så jag vet inte hur jag ska lösa allt. Jag förlorar allt jag äger och har och vet inte vart jag ska ta vägen, livet känns allt för tungt.

Jag hade läkarsamtal idag men de hade redan bestämt att jag skulle skrivas ut. Så de försökte övertala mig om att jag hade det bättre hemma än på avdelningen och att det var bättre att öppenvården ansvarade för min behandling och att det inte var mer de kunde gör för mig.

Jag blev ledsen så jag argumenterade lite försiktigt med dem och sedan lämnade jag bara rummet så fick överläkaren och de två ST-läkarna sitta där själva. Ingen gick efter mig heller. Det sista jag sade var att ni bryr er ju varken om jag lever eller dör.

De frågade aldrig hur jag mådde. De sade bara att jag inte kunde gömma mig här på avdelningen bara för att jag hade en tuff livssituation. Jag fick en enkät och där gav jag dem mycket dåligt omdöme. Jag skrev i kommentarerna att ett liv alltid ska värderas högre än en tom sängplats.

Jag är bara ledsen och förtvivlad. Jag orkar inte med mig alls och vet inte vart jag ska ta vägen. Nu väntar jag bara på att en specialistläkare ska titta på mig för mina somatiska besvär för att se att det inte finns några somatiska hinder för utskrivning. Men det kan dröja många timmar och det är inte säkert de har tid med det idag. Så nu väntar jag bara och vet inte vad som kommer att hända.

Hej, var några dagar sen du skrev så tänkte bara kolla om du fortfarande lever?

Jag fick stanna över helgen, tack vare personalen som lät mig stanna i fredags tills överläkaren gått hem och sedan ringde bakjouren och berättade att jag inte klarade av att gå hem så jag fick vara inlagd över helgen. Men idag måndag blev jag utskriven. Så nu kom jag hem ikväll och jag har gråtit i omgångar och sitter ensam i en tom lägenhet. Mobila akutteamet har ett uppdrag att besöka mig en gång varje kväll i 14 dagar så de kom hit en liten stund precis när jag kommit hem.

Det var en tuff kväll igår när jag kom hem. Jag har vaknat några gånger i natt men kunnat somna om. Livet känns riktigt tungt och jag vet inte hur jag ska kunna lösa allt. Jag har suttit hela morgonen och ringt en massa samtal. Nu ska jag till öppenvården och träffa min terapeut, jag har inte varit där på tre veckor så det känns bra att få komma dit igen.

Jag ringt en massa samtal för att försöka få avbetalningsplaner istället och bli av med inkassokrav. En del är löst men jag har mycket kvar att som inte är löst. De anställda har vänt sig emot mig, alla utom en. De passade även på att länsa kontoret när varken jag eller konkursförvaltaren var där men de har nu fått återlämna datorer med mera som de snott.
Jag är bara ledsen och mår inte bra alls. Jag fick prata en timme med min terapeut och ikväll kommer mobila akutteamet hit igen. Jag har så mycket att göra men ingen ork alls. Det är bara kaos i huvudet av alla tankar. Jag behöver ordna med arbetsgivarintyg så snart som möjligt. Jag behöver ordna något att äta också men jag har ingen som helst aptit och jag har inte så mycket mat hemma och kontot är så gott som tomt. Jag lever bara en kort stund i taget, jag orkar inte ens tänka på en morgondag.