Hem > Forum > Hopplöshet > Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.
Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.
-
Pink Nynari Trådstartaren
I morse skrevs jag ut ifrån psyk. Min pappa kom och hämtade mig och han har lovat att bo hos mig en vecka nu så jag slipper vara ensam. Hundpensionatet som tog hand om mina hundar medan jag var inlagd, körde hem dem till mig och nu har jag gosat en hel del med dem och det var så gott att äntligen få träffa dem igen och få ha dem hemma. Hantverkarna var också här idag och bytte min ytterdörr. Så det är mycket som ordnat sig. Jag hade samtal med min terapeut i eftermiddags och det var jobbigt. Hon var djupt oroad och ville att jag slutade upp med mitt farliga beteende och sade att det var många som tyckte om mig. Men hon nämnde aldrig döden eller självmordsförsök. Jag fick så ledsna medlidande blickar ifrån den andra personalen på öppenvården/dagsjukvården som jag träffade på i korridoren och de undrade hur de var för de hade hört att jag varit på sjukhus. Det är fortfarande tabu att prata om döden/självmord/självmordsförsök även för en del personer som jobbar inom vården/psykiatrin. Man vågar inte fråga för man vågar inte höra svaret. Det var lite jobbigt att komma hem för grannarna märkte ju av allt oväsen när polis och ambulans var här och de bröt upp min dörr och de har också sett att min dörr var trasig och skivan som skruvats fast över hålet efter låset/handtaget som de brutit loss. Min pappa gick ut till bilen för att hämta sina saker och då träffade han på grannen som bor ovanför och hon frågade efter mig och vad som hänt så då hade han sagt sanningen och hon hade börjat gråta. Jag vill inte såra någon, jag har fått allt från ledsna blickar till rena utskällningar om hur självisk jag var och hur jag sårat all mina nära och kära. Men det är mycket rädsla som ger sig uttryck så. Men en del har helt undvikit ämnet fast de vet vad som hänt. Det är så många i vården nu som haft tillgång till min journal så jag har tappat räkning på hur många personer det är som vet om händelsen, och för mig inkräktar det starkt på min integritet. Hade jag kunnat smyga med det hade jag gjort det. Men det har inte gått att stoppa “ryktesspridningen” och nu vill jag knappt gå ut alls för jag orkar inte träffa på några grannar. Det är en nyinflyttad granne mitt över som jag inte träffat än men ikväll mötte jag honom i trapphuset och han vände bara ner blicken i golvet när jag sade hej, men han sade hej tillbaka i alla fall men det märktes på hela hans kroppsspråk att han inte vågade titta på mig. Jag vet inte hur jag ska hantera alla jobbiga känslor som dykt upp sedan jag kom hem och all den skuld och skam jag bär på. Det är kämpigt och jag mår väldigt dåligt fortfarande men det är något stabilare nu än det var innan den här händelsen. Jag hade inte klarat av att vara ensam hemma så det är bra att jag har min pappa boende här i en veckas tid nu.
Pink Nynari TrådstartarenNu har jag varit hemma i ett dygn och orken är nere i botten. Men jag har lagat en mycket enkel måltid och ätit. Jag har försökt vara ute lite men jag orkar knappt så jag har mest legat och vilat. Jag känner mig totalt utmattad, trött, ledsen och djupt deprimerad. Jag skulle vilja sysselsätta mig mer men jag är totalt orkeslös. Lite gott var det ändå att få sova i min egen säng och jag kan koppla av lite mer än jag kunde på sjukhuset. Jag mår allt för dåligt för att klara av att vara hemma ensam, men jag vill inte tillbaka till sjukhuset om jag inte måste. Min pappa stannar hos mig några dagar till så det är bra. Jag vill inte belasta honom men det är gott att ha honom nära. Men jag har så små marginaler nu när jag mår som jag gör så stundvis känner jag en irritation över att ha pappa här, men annars känns det bra. Det är i alla fall ett bättre alternativ än en sängplats på en överbelagd psykvårdsavdelning med personalbrist.
Pink Nynari TrådstartarenJag mådde så fruktansvärt dåligt igår och hade huvudet fullt med självmordstankar och självskadetankar. Min pappa vågade inte gå och lägga sig först för han var rädd för att jag skulle smyga upp och göra något dumt medan han låg och sov. Han frågade om han skulle köra in mig till psykakuten men jag ville inte. Så vi låg i min säng tittade på film tills jag blev trött och kunde sova och då gick pappa till vardagsrummet och lade sig i bäddsoffan. Idag är det lite bättre men de mörka tankarna stör mig och jag har ingen energi alls till att orka göra något. Jag har chattat med volontärerna här på Mind både igår och idag så det har hjälpt en del. Jag bara önskar att jag kunde komma ur den här eländes djupa depressionen. Dagens energi gick åt till att ta en dusch för jag har inte duschat på 5 dagar så det behövdes verkligen. Vanligtvis brukar jag duscha varannan dag så jag fattar inte hur jag stått ut med att vänta 5 dagar. Men energin har varit så låg att jag bara legat och inte orkat göra något alls så det har varit en allt för stor ansträngning att en dusch, men nu var det i alla fall gjort. Pappa stannar hos mig en vecka till och det är bra för jag klarar inte av att vara ensam när jag mår så som jag gör nu.
Avregistrerad användareHar läst allt du skrivit. Vet hur det är. Har själv en djup depp å ångest. Fy vad det är jobbigt. Kämpar varje dag jag också med självskador å självmordstankar/planer. Tar på krafterna. De säger att man aldrig är ensam men nog fan känns det som det. Tack för att du delar med dig.
Pink Nynari TrådstartarenIdag träffade jag min terapeut och pratade med henne. Det var jobbigt men nödvändigt och det tog mycket energi. Sedan åkte jag till frisören och klippte mig då jag inte varit hos frisören på över ett år så håret gick ner till rumpan och var riktigt slitet och hade tunnat ur mycket då jag tappat så mycket hår när jag mått dåligt. Nu är håret i axellängd i en lång page och det blir lättare att sköta. Jag har svårt att orka ta mig till duschen så det kommer underlätta nu med kortare hår. Det kändes bra nu efteråt att klippa mig men energin tog slut så väl hemma har jag bara legat och vilat, tittat lite på datorn och försökt hålla mig vaken så jag ska sova bättre i natt. Orkeslösheten plågar mig och får mig att känna mig mer deprimerad. Jag fick recept på fler järntabletter då mitt blodvärde inte gått upp speciellt mycket, så det är en bidragande orsak till min orkeslöshet. Jag vill bara må bra, men jag vet inte hur jag ska lyckas med det. Varje dag nu är en kamp för att bara stå ut.
Pink Nynari TrådstartarenIgår kom biståndshandläggare ifrån kommunen och min terapeut på hembesök hos mig. Det var jobbigt att de dels fick se röran jag hade hemma men att också diskutera allt jag behöver ha hjälp med. Jag har haft boendestöd två gånger i veckan under juli/augusti bortsett från de veckor jag legat inlagd. Men nu ska jag få dagligt stöd ifrån boendestödet. Mer hjälp med att röja hemma, få hjälp med stöttning kring matsituationen då jag nästan inte äter alls då jag är ensam och så hembesök på kvällen då jag mår som sämst då. Jag bad om utökad hjälp redan när jag blev inlagd på sjukhuset för jag ville att det skulle kunna starta igång så fort jag blev utskriven. Men nu är det över en vecka sedan jag skrevs ut och mötet var först igår. Nu tar det upp till 14 dagars handläggningstid innan jag kan få den utökade hjälpen. Min pappa åker hem nu i helgen så det känns extra jobbigt att bli ensam för jag klarar inte av det. Självmordstankarna och självskadetankarna plågare mig och är jag ensam har jag svårare att stå emot impulsen att skada mig. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag bad min terapeut att ringa upp mig så hon skrev ett sms till mig att hon kommer att ringa om en stund.
Jag håller också på och skriver en komplettering på min anmälan till patientnämnden för den bristande vård och den kränkande behandling jag blivit utsatt för under mina inläggningar. Jag måste lämna in det senast nästa vecka annars avskrivs ärendet och jag har inte möjlighet att ta upp det igen. Men det drar upp en hel del ångest att tänka på allt som har hänt så jag har svårt att psykiskt orka med det, men samtidigt vill jag göra det jag kan för att slippa utsättas för samma behandling om jag blir inlagd på nytt.
Jag är nere i en så djup depression nu så jag har svårt att klara av att utföra ens de enklaste saker, men jag biter ihop och försöker i alla fall så i morse tog jag en dusch och bytte kläder. Jag tog också och åkte till bilverkstaden och tog med min pappa och pratade med dem om allt som gått sönder när de lagade min bil och bytte motor på den. När jag hämtade bilen så fick jag en kille att prata med som bara försökte tala om för mig hur ful min bil var för att komma undan. Men nu fick jag prata med en annan kille som var riktigt juste och jag fick en tid för att de skulle kunna kolla på det som gått sönder i och med motorbytet. Jag lossades som jag inte varit där tidigare och sagt något. Så bokade jag in byta av ett hjullager när jag ändå var där så hoppas jag de är lite mer juste mot mig. Jag vill bara må bra, jag orkar inte befinna mig i den här dimman som är så tung och påverkar både min tanke och mina handlingar. Ensamheten skrämmer mig och jag är osäker på hur jag ska fixa det.Avregistrerad användareHej! Jag vill bara säga att jag har läst allt du skrivit och wow vad stark du låter! Det är svårt att få hjälp så jag förstår att du skriker inombords och därför har tankar på att skada dig själv så att de ska se hur dåligt du mår på insidan.
Om du skulle fått välja vad som helst att göra istället för att må dåligt vad skulle det varit?
Alltså om du inte hade haft dessa känslor hela tiden.
Förlåt om jag skriver opassande. Det är svårt att sätta sig in i hur en person mår då man bara är sin egen person.
Du har ett fint huvud och hjärta 🙂
/E
Pink Nynari TrådstartarenMin pappa åkte hem i söndags morse så det känns riktigt tomt och ensamt, speciellt på kvällarna. Jag kämpar på en liten stund i taget. Mitt blodvärde har legat på kritiskt låga nivåer men det har gått upp lite för varje vecka och jag kommer att fortsätta med järntabletterna några veckor till. Ekonomin är riktigt ansträngt och nu fick jag en slutfaktura på vad den kvarvarande skulden är för företagets tre leasingbilar som jag gått i borgen för, så det är en saftig summa som jag måste betala. Jag har bett om en avbetalningsplan fast jag egentligen inte har något betalutrymme. Så jag ska få besked nästa vecka om det går att lösa det så. Den här konkursen har gjort mig ordentligt skuldsatt och det kommer att ta många år att komma på fötter igen. Än så länge har jag lyckats undvika inkassobolagen.
Jag önskar att jag kom ur depressionen. Att ligga i sängen och stirra i väggen hade jag kunnat göra dygnet runt utan problem. Men jag har ordnat med kommunalt boendestöd och från och med måndag utökas stödet så de besöker mig dagligen så jag inte blir låst i ett apatiskt läge. Jag började lite smått i somras med att röja i lägenheten och att sortera ut det jag inte ska spara men boendestödet kom bara för städ en gång i veckan, så det hände inte så mycket. Men nu så har jag haft en kompis här i fyra dagar så vi har sorterat desto mer och ett lass körde jag till tippen igår. Det som är helt och fungerar kommer jag istället att lämna in på sekund hand, men jag har inte orkat ta mig dit än.
Det svåra för mig är att få i mig mat, även om jag lagat mat och gjort i ordning färdiga tallrikar jag bara kan sätta direkt i micron och värma så har jag oftast inte kommit längre än att jag öppnat kylskåpsdörren och tittat på det. Sedan har jag bara stängt kylskåpet och gått därifrån. Boendestödjaren ska komma hit varje dag vid lunchtid, se till att jag äter och hålla mig sällskap under tiden. Sedan ska de komma en kortare stund varje kväll för att kolla hur jag mår. Jag kommer att få städ två gånger i veckan istället för en, för att röja lite snabbare så jag kan få en lägenhet där jag trivs.
Avregistrerad användareTack för att ni alla delar med er av era djupaste sår <3 Lika mycket som det smärtar mig att läsa och känna igen mig i era livshistorier och sorger så känner jag mig mindre ensam att veta att andra går igenom liknande.
För det är just så jag känner. Ensamhet. Jag är så ensam i min stora sorg och i mitt djupaste sår.
Vet ni någon som tagit sig igenom all denna smärta? Hur lyckas man vilja leva istället för att bara överleva?
Jag har i flera är nu bara funnits men inte levt. För mig kvittar det om jag dör imorgon men jag har en mamma som jag aldrig skulle kunna sårs på så sätt. Men hur ska vi göra då för att må bra? Jag måste få veta.
Kram till er alla, jag önskar att jag hade riktiga vänner att prata med som jag kan prata med er här anonymt.
Avregistrerad användareTack för att ni alla delar med er av era djupaste sår <3 Lika mycket som det smärtar mig att läsa och känna igen mig i era livshistorier och sorger så känner jag mig mindre ensam att veta att andra går igenom liknande. För det är just så jag känner. Ensamhet. Jag är så ensam i min stora sorg och i mitt djupaste sår. Vet ni någon som tagit sig igenom all denna smärta? Hur lyckas man vilja leva istället för att bara överleva? Jag har i flera är nu bara funnits men inte levt. För mig kvittar det om jag dör imorgon men jag har en mamma som jag aldrig skulle kunna sårs på så sätt. Men hur ska vi göra då för att må bra? Jag måste få veta. Kram till er alla, jag önskar att jag hade riktiga vänner att prata med som jag kan prata med er här anonymt.
Jag har mått skitt väldigt länge. Kanske hela mitt liv. Inte alltid som nu, när jag förlorat min pojke som bara blev 18, men egentligen så har jag alltid varit ledsen och nedstämd. Kan det vara sk “dystymi” ? Jag har alltid känt mig annorlunda och precis som min pojke haft problem med för mycket tankar i mitt huvud. Jag hade alltid kaos i själven. Alltid något som saknades…alltid ett hål som skulle fyllas. Jag lyckades dock med att få helt ok fungerande arbetsliv och har haft bra, intressanta och hyggligt välbetalda jobb. Tur jag hade talang och stort intresse i IT frågor…just när hela IT boomen kom. Jag klarade av att förbli gift i 18 år även om de sista 3 åren eller så var kaotiska och jag mådde väldigt dåligt och var väldigt rastlös. Jobbet var alltid en fast punkt i tillvaron, även om själva passionen för det försvann för länge sedan är jag skicklig på det jag gör. I 8 år levde jag med en alltför ung tjej som hade ADHD och förmodligen spår av borderline. Själv ska jag nu utredas för ADHD …vilket jag enligt flera psykologer mycket sannolikhet har. Jag har lärt mig att leva med det så gott det gick, men den striden tog mycket hårt på mig. När så min pojke gick bort i Mars i en meningslös olyckhändelse där han experimenterade med piller / droger hade jag inte alls någon kraft eller stabilitet för att hantera det. Jag fick bra hjälp snabbt, tack vare min privata sjukvårdsförsäkring. Terapi, testar olika mediciner…Det visade sig att jag även hade en mycket låg testosteronnivå som med stor sannolikhet gjorde mitt läge ännu sämre. Så nu får jag var 8e vecka Nebido.
Jag går upp på morgonen och får jobbet gjort, även om det sker hemifrån rätt ofta. Min pojke skulle ha åkt med till Mexico den 28 mars med oss och stannat där. Han gick bort den 16e….Vi åkte ändå, jag dök de dyk vi skulle ha dykt i grottorna, jag hängde på stranden med min mor och min sambo där han gillade att slappa…Vi åkte även i sommras i 3 veckor, denna gång med min mamma och min pojkes lillebror. Vi begravde en liten urna med en del av hans aska i ett grottsystem som vår vän och instruktör upptäckt och utforskat och där min son gjrode sitt sista dyk.
Jag åker till Yucatan igen. Jag kör MC då jag innan allt hände beställde en ny och fin sporthoj, jag köpte en snöskoter till då min son tog snöskoterkort strax innan han gick bort…jag gör allt det jag alltid gjort och vissa av dessa saker tror jag min son ville också göra. Tyvärr drogs han till mörka sidor av livet när han var rastlös, ledsen eller understimulerad. Inget är dock längre kul och inget GER mig något. Alla de saker jag försökete fylla livet med gjorde mig inte lycklig, men de gav lite energi och lite ljus och nöje…även om det inte varade länge så hade jag möjlighet att göra saker ofta och livet var inte happy days, men det var drägligt.
För min del är blir det nog att kasta in handduken om några månader. Det är vad jag tror att jag orkar kämpa emot. Jag är enda sonen, så min gamla mor har det svårt med min pojkes död och om jag försvinner skulle det vara ett slag hårt att överleva för henne. För min far med. Dock så vet jag inte hur länge jag klarar av att kämpa, kanske kommer medicinerna köpa mig lite tid. Jag kämpade väl för allas skull. Jag gjorde det bästa och jag gav inte upp som jag så många ggr ville. Jag är 52 så det är inte illa med tanke på att jag aldrig varit lycklig eller ens glad över att jag finns. Jag tror att folk kommer att förstå.
Pink Nynari TrådstartarenFörra veckan skickade jag ett 10 sidor långt svar till patientnämnden för att komplettera min anmälan då sjukhuset förnekar att de haft några som helst problem med rökare/röklukt på sjukhuset. Så jag skrev om alla kränkningar jag varit med om sista två inläggningarna och flera punkter de måste ta till sig, hur jag felaktigt fått LPT och hur illa det är med psykvården. Jag väntar på svar nu men det lär dröja. Jag har inte fått så mycket som en ursäkt ens, men jag ska göra det jag kan för att få lite upprättelse. Viktigaste var i alla fall att jag fått säga mitt. Jag hade kunnat skriva än mer och dra upp all gammal skit som hänt de sista två åren men jag fokuserade på de sista två inläggningarna. Det var otroligt ångestfyllt att skriva det men jag vill inte släppa det. Behöver jag bli inlagd på nytt så vill kunna känna en större trygghet att de förhoppningsvis inte fortsätter att upprepa sina misstag.
Avregistrerad användareFörra veckan skickade jag ett 10 sidor långt svar till patientnämnden för att komplettera min anmälan då sjukhuset förnekar att de haft några som helst problem med rökare/röklukt på sjukhuset. Så jag skrev om alla kränkningar jag varit med om sista två inläggningarna och flera punkter de måste ta till sig, hur jag felaktigt fått LPT och hur illa det är med psykvården. Jag väntar på svar nu men det lär dröja. Jag har inte fått så mycket som en ursäkt ens, men jag ska göra det jag kan för att få lite upprättelse. Viktigaste var i alla fall att jag fått säga mitt. Jag hade kunnat skriva än mer och dra upp all gammal skit som hänt de sista två åren men jag fokuserade på de sista två inläggningarna. Det var otroligt ångestfyllt att skriva det men jag vill inte släppa det. Behöver jag bli inlagd på nytt så vill kunna känna en större trygghet att de förhoppningsvis inte fortsätter att upprepa sina misstag.
Hej hur har det gått för dej? Jag har läst igenom allt du skrivit och som alla andra känner jag igen mig i det. Går själv hos Prima vuxen psyk och har även fått läggas in på Danderyds psyk (låst avdelning). Det var hemskt att va på Danderyd jag mådde mkt sämre. Så jag undrar hur du nu mår???
Det har gått lång tid sen du uppdaterade.
Ensak som kan vara värt att testa är en arbetsterapeut via Prima. Jag går till en just nu och fått en del hjälp med min svåra ångest problematik. Eftersom stress samt pskisk å fysiska besvär påverkar en dagligen så har jag tänkt testa Medicinsk Yoga via Sundbybergskliniken. De är bra och kunniga inom många olika områden, slå upp dem och kolla om nåt passar, högkostandskort gäller.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.