Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

[Green Mequbi]

Tack för att du skriver hur du har det och om dina känslor! Och bra kämpat!

Jag hoppas du får en dräglig natt och att det känns bra med den ständiga tillsynen. Den verkar vara bra och nödvändig nu eftersom du är suicidal som du beskriver.

Att du inte får veta något om måndag är förstås oroande. Tråkigt att du inte kunnat få nyheter angående det. Jag hoppas ändå det blir till det bästa för din del och håller alla tummar!

Vi hörs snart. Ser fram emot ditt nästa inlägg! Kram och godnatt

[Pink Nynari]

Jag har fortsatt ständig tillsyn och det har varit trevlig personal under helgen på samtliga arbetslag så de har småpratat mycket med mig så jag har fått distraktion. Jag mår fortfarande inte bra alls och oroar mig inför morgondagen när avdelningen stänger och jag fortfarande inte fått besked om vart jag kan få en vårdplats någonstans. Ska de tvinga mig att följa med till avdelningen de slås ihop med kommer de få släpa mig dit för jag totalvägrar. Det stressar mig en hel del att inte få svar utan att bara få vänta tills i morgon och få se vad som händer när de väl börjar flytta. Så stressnivån är hög.

[Green Mequbi]

Hej hur har det gått för dig? Hur mår du? Hur blev flytten? Hur har du upplevt personalen? Jag hoppas att du har fortsatt ständig tillsyn om du inte mår bra. Jag hoppas att du får trevligt bemötande var du än befinner dig. Och Jag hoppas att din ångest har gått ner. Kram

[Pink Nynari]

Igår var det total katastrof, fick träffa den elakaste läkaren som jobbar på sjukhuset som inte frågar hur man mår, vad man klarar och inte klarar och vad man behöver för att må bra, utan det bestämmer han åt en så han behöver inte fråga för enligt honom själv har han så lång arbetserfarenhet och så stor kunskap om alla diagnoser så han kan göra den bedömningen ändå, det räcker med att veta vilken diagnos patienten har och rör det sig om en djup depression eller en psykos så räcker det för honom att bara titta på patienten. Han ljuger en del och tror att jag ska gå på det fast det ändå kommer fram sedan. Igår skulle han tvinga mig att bli inlagd på den värsta avdelningen som jag anmält. Jag förklarade varför jag inte klarade av det och då var enda alternativet utskrivning och var jag missnöjd hänvisade han mig till att kontakta sjukhusdirektören. Så han skrev ut mig omgående. Personalen gick för att fråga om de skulle avbryta den ständiga tillsynen och då skickade han sedan tre personal till mitt rum för att hjälpa mig att packa för att jag skulle ut ifrån avdelningen fortast möjligast. Men personalen valde att inte göra som läkaren sade och jag försökte nå verksamhetschefen och även mellanchefen utan resultat och då ringde jag växeln och sade att läkaren (överläkare) hänvisat mig till sjukhusdirektören så de kopplade mig dit. Sjukhusdirektören sade att han inte hade något med patienterna att göra alls utan bara verksamheten. Men jag berättade klart och tydligt hur illa läget var och att jag inte fick kontakt alls med någon av verksamhetscheferna och att jag efterfrågat en vårdplats på den andra kliniken som tillhör sjukhuset för att jag inte klarar av att vara på sjukhuset när de stänger den enda avdelningen jag kan vara på. Så sade jag att beslutet att stänga avdelningen ju var ledningen och att jag nu hamnat i kläm och hur katastrofalt det blivit och att de väntat till 2,5h innan stängning. Personalen på avdelningen var tårögda allihop och tyckte det var så jobbigt att jag hamnat i kläm och råkat så illa ut så den här stängningen var riktigt traumatisk för dem och de hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag ringde sedan till avdelningscheferna och pratade med dem och jag fick stanna en halvtimme extra efter stängning medan de höll på att tömma frys/kyl och städa i ordning inför stängningen. Jag gick därifrån och mådde inte alls bra. Jag vågade inte söka hjälp igen för jag var rädd för att samma läkare skulle vara bakjour och för att tvingas bli inlagd på den avdelning jag nekat. Så det tog mig många timmar att våga be om hjälp men då gick det inte längre för jag ville bara ta livet av mig och klarade inte mer och ringde 112 så de hjälpte mig till sjukhuset. Jag hade bara tagit en eländigt lång promenad därifrån och gått rätt ut i skogen och tänkte genomföra det men ändrade mig, bröt ihop totalt och ringde så jag fick hjälp istället. Jag klarade inte gå upp till psykakuten utan att någon pratade med mig så jag lugnade ner mig och följde med mig dit. Jag hade ringt mobila akutteamet två gånger men de ville inte komma till mig och följa mig upp. Jag ringde också psykakuten men fick ingen hjälp där heller och fick veta att de var totalt fullt och bara fanns plats på avdelningen jag nekat. Men läkaren på psykakuten prioriterade mig och ordnade fram en vårdplats på den andra avdelningen (som jag också anmält) men som har en bättre chef som precis gått klart utbildningen till DBT-terapeut och som var den enda som sagt att hon skäms för hur jag blivit behandlad. Så jag är inlagd igen. Men läkaren på den här avdelningen är samma som jag träffade igår så jag hade läkarsamtal med honom idag och det var total katastrof, jag ifrågasatte honom och tillslut visade jag även att jag blev arg. För han sade att det var bättre jag hängde mig hemma än på avdelningen så han slapp ta hand om 20 traumatiserade personal. Han har redan bestämt att jag får endast stanna 3 dagar, sedan kommer jag skickas hem. Han kommer inte diskutera det alls utan vårdtiden slutar om 3 dygn. Efter läkarsamtalet bröt jag ihop totalt, inne hos läkaren ville jag inte visa någon svaghet alls. Men när jag kom in på mitt rum bröt jag ihop totalt. Den skötare som var med mig på läkarsamtalet ville prata med mig men jag klarade inte det och hon är inte rätt person att prata med för hon är expert på att trigga mig så jag valde att inte prata med henne. Hon hämtade sjuksköterskan och han frågade om jag klarade av att prata och jag sade att han kunde komma in. Sedan bad jag om att få prata med chefen och hon kom hit och pratade med mig tills jag lugnat mig och sade att jag var en superhjälte i hennes ögon som klarat av alla de påfrestningarna, krisen och upprepade tillfällena där jag drabbats av sorg så många gånger och så tätt och berömde mig för min styrka att klara av att låta bli att skada mig de 9 månaderna som jag kämpade med mitt livsförsök. Nu förstod hon mycket väl att jag inte klarade mer och gav mig beröm att jag sade till att jag behövde prata med henne. Min terapeut är sjuk men jag hoppas hon är tillbaka i morgon så jag får prata med henne. De läkare jag hade på förra avdelningen som varit på konferens och borta i en vecka kommer tillbaka till jobbet i morgon så jag har sagt till att jag vill prata med henne för jag vill att det är hon som ska bestämma min vårdplanering och hon är också chefsöverläkare så hon kan fatta beslut över huvudet på den elaka läkaren. Jag hoppas i alla fall att hon ska kunna hjälpa mig att få den vård jag behöver även om jag måste vänta lite till på att få en annan vårdplats. Nu blev det superlångt även om jag bara skrev det kortfattat och inte tagit med allt som hänt sista två dagarna. Tack för att ni läser och stöttar mig, det betyder enormt mycket.

[Green Mequbi]

Jag läste och jag lider med dig. Fruktansvärt tråkigt att höra om hur du har haft det. Men så starkt av dig att du kunde be om hjälp!! Fortsätt stå på dig. Det är jobbigt, men det leder till något bra. Jag önskar att du får träffa läkaren du gillar imorgon och att du får prata med din terapeut. Skriv igen om natten är för jobbig. Finns här. Lyssnar. En varm kram till dig

[Pink Nynari]

Psykopaten till överläkare på avdelningen försökte knäcka mig totalt igår genom att kränka mig på alla sätt tänkas kan, både kalla mig för allt möjligt. Sedan säga att jag bara hade en enda diagnos och att den inte var behandlingsbar inom slutenvården och att jag inte skulle vara inlagd alls. Mina andra diagnoser, somatiska som psykiatriska som jag är utredd för av experter sade han att jag inte alls hade och han ljög ytterligare. Han sade att min axel inte alls var skadad, att jag inte hade någon smärta eller något fel alls på min kropp och inte hade några genetiska sjukdomar/funktionsnedsättningar fast jag är utredd på kliniks genetik på Sahlgrenska, även med genetiska DNA-Prov. Men han sade att jag inte hade det alls och inte hade någon smärta, jag hade inte ens Astma för att jag inte fått astmaanfall alls under läkarsamtalet. Han var en total idiot och sade att det var upp till mig om jag ville ta livet av mig eller inte, det lade han sig inte i. Sedan sade han om att jag var vuxen nog att klara av att köpa mjölk, bröd och smör så var jag vuxen nog att klara mig hemma. Jag kunde heller inte ha två psykiatriska diagnoser samtidigt för det var omöjligt att ha två personligheter samtidigt. Jag kom på honom med att ljuga under förra läkarsamtalet men då ändrade han sig och sade att han sagt något annat, men även detta var lögn. Nu menade han också att ortopeden som undersökt min axel sagt att jag inte hade den genetiska sjukdom som gör mig totalt överrörlig, ger mig nervsmärta och har många effekter på kroppen och skrivit det i sitt utlåtande och att det var den främsta ortopeden på sjukhuset. Jag sade att jag i så fall ville se det konsultationssvaret så jag kunde få en kopia på det. Han sade ja till det. Men när jag på eftermiddagen frågade honom om det igen så sade han att jag inte skulle få det förrän vid utskrivningen dagen efter. Jag sade att jag behövde det nu och inte kunde vänta men han blev arg och sur och när han gick in på läkarrummet så var det totalt slutdiskutterat. Så då tog jag och sparkade riktigt hårt i dörren och sedan gick jag. Då öppnade han och undrade vad jag gjorde och en medpatient sade “men sparkar du i dörren” och jag sade “men jag knackade bara” och flinade. Han sade att det gjorde jag visst inte och akta din (sade min diagnos)-fot. Så då har jag (diagos) då sade jag. Nej det har du inte skrek han åt mig. Passar det inte så kan du gå härifrån. Jag svarade att “Ja, då gör jag det då”. Så jag lämnade avdelningen. Sedan tog det mig många timmar innan jag beslutade mig för om jag skulle åka hem, självskada eller ta livet av mig. Me jag fick ringa mobila akutteamet och även en hjälplinje för att få prata av mig innan 6h efter utskrivning valde att åka hem. Så jag har sovit hemma i natt och nu kämpar jag på en minut i taget. I morgon har jag bokat in lite vårdmöten så får jag se vad som sedan händer. Jag mår absolut inte bra.

Min erfarenhet är att det ingen idé att säga emot läkare, de kommer bara bråka då.Väldigt vanligt bland läkare.Tycker det är bra att du är hemma i lugn och ro och försöka ta hand om dig själv.Kan inte vara nyttigt för någon att ligga inne med all stress och olika personal, förflyttningar osv.Själv har jag alltid mått sämre av psykiatrin. Särskilt när jag låg inne. Miljön är kylig och steril, jag mår sämre av den miljön, samt alla sjuka runtomkring och små möjligheter att få frisk luft osv. Har du någon vän/familj som kan ha kontakt med dig regelbundet?

Jag blir så arg på den där läkaren! Han beter sig fruktansvärt oprofessionellt. Hoppas att dina andra vårdmöten som du har imorgon går bra och att du blir lyssnad på och respekterad.

[Green Mequbi]

Du är så stark! Du har kämparglöd och vilja till att få det bra. Jag beundrar dig!

Att läkaren är idiot vet du och det är bra att du skriver av dig vad som hände och hur det påverkar dig.

Bra att du valde att åka hem och inte självskadade eller tog livet av dig. Jag hoppas att hemmavarandet kan ge lite lugn och en paus av psykvården, även om du mår dåligt. Jag hoppas också att du bemöts väl imorgon under dina möten. Kram

[Pink Nynari]

Igår fick jag söka på nytt. Så jag är inlagd igen. Lovade både läkaren och terapeuten att söka “innan det hände något”.

[Pink Nynari]

Det har varit riktigt tufft och jag mår inte bra alls. Idiotläkaren skrev ut mig i onsdag fast jag talade om hur eländigt dåligt jag mådde och att jag inte orkade leva och var djupt deprimerad. Men han skickade hem mig i alla fall och körde med sina vanliga argument.
Jag hade kommit överens med sjukhusets kurator att höra av mig efter läkarsamtalet och berätta om jag blivit utskriven eller inte. Så jag ringde kuratorn och sade att jag blivit utskriven. Sedan frågade hon vad jag höll på med för hon hörde att det prasslade och jag hade precis kommit ut till min bil där hon visste att jag införskaffat det jag behövde för att ta livet av mig med. Men det hade legat där en hel vecka redan och jag valde att söka vård istället för att använda det. Kuratorn visste hur mörka mina tankar var och hur dåligt jag mådde. Så när jag bara vägrade svara och hon inte kunde prata mig tillrätta så lade vi på. Efter en stund så ringde hon tillbaka och sade att hon ringt polisen. Så jag stängde av min telefon och gick ut i skogen bakom sjukhuset. Men efter ett tag kom jag på att min pappa tänkt besöka mig så då satte jag på telefon bara för att skicka svar till honom att jag inte orkade ta emot besök. Strax efter ringde dolt nummer så jag tvekade men så svarade jag och då var det polisen. Först ville jag inte säga vart jag var eller vad som hänt, men tillslut lät jag mig övertalas. Så polisen kom och pratade med mig riktigt länge och så tog de rätt på mina saker jag tänkte använda och till viss del påbörjat använda. Så de ringde en ambulans så jag fick komma till akuten men jag var inte livshotande skadad alls eftersom jag blev avbruten av polisens samtal och då avbröt jag de jag höll på med också. Jag vet inte varför jag ens svarade i telefon, jag visste ju att polisen letade efter mig men att de skulle ha svårt att hitta mig. Men någonstans bak i bakhuvudet kanske jag ändå har en vilja att leva bara det att jag inte orkar med det och att ångesten och hopplösheten tar över. Polisen hade blivit upprörda för det var 2:a gången på kort tid de fått hämta upp mig för att jag mådde så fruktansvärt dåligt och samma läkare bara skrivit ut mig så jag inte får vård. Så de hade åkt till sjukhuset och pratat med kuratorn och även visat henne kassen med grejerna de tagit ifrån mig. Sedan hade de gått in till idiotläkaren och försökt prata allvar med honom om hans beteende och att han inte kan skriva ut mig gång på gång när jag mår så dåligt som jag gör. Läkaren skrev en lång journalanteckning sedan om att han satt i en riktigt rävsax och att det hela var så kränkande mot honom och att jag hade en extremt svår personlighetsstörning och sjukdomsbild men att jag inte var lämplig alls att ha kvar som inneliggande patient m.m. Han riktigt hävde ur sig sina aggressioner i den journalanteckningen över att ha behövt prata med polisen. Så jag träffade honom igår, och han hade 5 AT-läkare med sig varav en av dem var den AT-Läkare jag träffat nere på psykakuten som som hjälpt mig bli inlagd igen. Idiotläkaren var något nedtonad mot annars och inte lika hetsig även om han var bestämd. Nytt samtal på måndag.

Den där läkaren skulle ha stryk, han borde sitta i fängelse, inte för att det gör något i det här landet men det gör mig ont när jag läser att du måste gå igenom det här. Undrar hur många andra patienter få stå ut med det också…

Hur är det förresten? Kanske en ganska dum fråga men är orolig. Ingen ska behöva må som du gör och det är fruktansvärt! Jag vill att du tänker på din pappa nästa gång du får en impuls, och hoppas du förstår att människor bryr sig om dig väldigt mycket och vill ha dig här i livet! Om jag är helt ärlig så hade jag inte klarat mig som du gör i din situation, det visar bara hur jäkla stark du är! Du kommer ta dig igenom all den här skiten jag lovar.