Allt är hopplöst, jag ger upp!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag ringde inte facket, jag har inte vågat. Min närmsta chef har varit sjuk senaste veckan och jag ska inte jobba mer den här veckan. Att jag tror att mina ”vittnen’ inte kommer att ta mitt parti är inte för att de är fega så mycket som att de inte tycker att beteendet och jargongen är ett problem. Den allmänna inställningen verkar vara att det är så här det alltid har varit och att det därför får fortsätta att vara så. Det är också det bemötande jag är rädd att få från chefen. Jag har min föreställning i helgen så även om jag nu inte ska jobba mer den här veckan så är de närmaste dagarna långa och intensiva för att vi repeterar, fixar , transporterar rekvisita osv. Tid för återhämtning är inte möjligt och även om tiden skulle finnas, så finns ingen plats där jag kan dra mig undan. Det är svårt. Och stressande. Psykologen ringde mig igår och frågsfe hur det kommer sig att vi inte har någon tid bokad den här veckan (för att jag är på teatern mer än hemma) och avslutade med att säga att jag ska ringa om det krisar. Jag vet inte varför men jag tycker alltid det är svårt. Som om jag inte har rätt att ta av hennes tid, eller inte mår tillräckligt dåligt för att hon ska tycka att det var rätt beslut. Jag vet inte, jag brukar bara aldrig lyckas lyfta på luren när det väl gäller. Tack för ditt tips! Genom åren har jag blivit tipsad om många olika distraktionstekniker, knep och knåp för att inte självskada men jag upplever inte att det funkar. Jag distraherar mig med tv varje dag, för att komma undan grundångesten, eller i alla fall dämpa den lite. När ångesten blir stark är det inte en möjlig väg att gå, inte heller varmt/kallt bad, promenader eller liknande. Listan ”att stå ut när det är svårt” har jag fått 5-6 kopior av. Jag är säker på att de knepen funkar för många, men för mig är den listan förnedrande, för inget fungerar. Och det är inte för att jag inte försökt ”på riktigt”. Men jag ska kolla upp din app, kanske har den knep som funkar bättre! Hittills har bara smärta fungerat, i form av gummiband runt handleden (som man ”snäpper” mot handleden för att det ska göra ont) eller genom att trycka in naglarna i armen. Problemet är att förr eller senare så räcker det inte och då tar jag till något vassare och sen sitter jag där… Stressen över helgen oroar mig för jag vet att jag kommer att få svårare med impulserna ju tröttare jag är. Samtidigt kommer det bli svårt att vara ensam och jag skulle aldrig någonsin självskada inför någon annan. Plus att jag inte vill att någon ska se efteråt och jag kommer ju behöva byta om inför andra, det är oundvikligt. Men jag är rädd, jag är trött och jag har sjukt mycket ångest

Åh, vad synd att du inte har vågat ringa facket. Jag hoppas att du kan samla mod till att göra det, för jag tror att det skulle vara bra.

Usch, att någonting är okej bara för att det alltid har varit så är ett sådant tröttsamt resonemang. Tyvärr verkar det vara väldigt vanligt förekommande och inte bara när det gäller oacceptabelt beteende, utan även när det gäller hur man t.ex. jobbar inom psykiatrin.

Jag tycker också att det är skillnad på jargong och trakasserier. Det är helt okej att ha en rå jargong på en arbetsplats om alla är med på det, men det är fan inte okej att trakassera en kollega. Jag hoppas att din chef förstår det, och att hen kan se skillnaden mellan jargong och trakasserier.

Vad jobbigt att du inte får tid för återhämtning den här veckan. Jag förstår att det är svårt. Jag vet själv hur ruttet man kan må när man inte hinner återhämta sig. Har du möjlighet att planera in extra tid för återhämtning under nästa vecka, så att du i alla fall får återhämta dig tillräckligt efteråt?

Vad fint att psykologen ringde och sa att du fick ringa om det krisar. Skönt att hon verkar bry sig så mycket! Jag tror absolut inte att det finns någon risk att hon kommer att tycka att du inte mår tillräckligt dåligt, eller att du tar upp hennes tid, om du ringer. Men som jag skrivit tidigare så är det så oerhört lätt att säga en sådan sak till någon annan. Hade det handlat om MIG och MIN samtalskontakt så hade jag antagligen tänkt precis som du.

Jag vet inte på vilket sätt appen är tänkt att stötta den som har ett självskadebeteende, så jag vet inte vad den innehåller. Men jag hoppas att den innehåller något som du inte redan provat!

Hur känns det inför föreställningen nu, förutom att det känns jobbigt och ångestfyllt att inte få någon egentid?

 

 

 

Det ska bli skönt att få föreställningen överstökad och jag längtar till söndag då jag får sova! De flesta ska ut och käka efter föreställningen men jag har sagt nej, för jag vet att jag kommer att vara så slut att jag inte pallar. Förra gången sa jag ja och fick backa ur i sista sekund och det känns jobbigare än att säga nej från början. Jag vet att jag blir den tråkiga i skaran, men det skulle jag vara om jag hängde med också, för jag hade dragit ner stämningen.

Nästa vecka är också ganska intensiv, det är dels månadsskifte vilket ökar trycket på jobbet och dels så har jag tvingats byta arbetsdagar (vilket jag normalt aldrig gör för att jag vet att min lediga dag mitt i veckan är livsnödvändig) för att jag ska hjälpa till på ett musikcafe på fredagen så då behöver jag vara ledig.

Efter det har jag inga fler åtaganden på hela våren. Både skönt och läskigt.

Jag laddade ner appen och vid första genomgången verkar den dessvärre bestå huvudsakligen av det som används inom dbt-terapi i form av färdighetsträning, distraktion osv. Jag säger inte att det är dåligt, men tyvärr så fungerar det inte för mig. Jag är dock tacksam för din omtanke! Du skrev att du letat efter bra appar för ångest, hittade du någon som du tycker är bra och på vilket sätt tycker du att det fungerar?

Trakasserier är värre än jargong, men jag håller inte med dig om att jargong är ok. För det säger något om ens grundsyn och ens åsikter. Och en plats som tillåter jargong blir aldrig inkluderande. Se min arbetsplats till exempel. Gubbarna på produktionssidan har den här jargongen och de är alla med på det. Så dyker jag upp, som inte tycker att det är ok. Då är det mig det är “fel” på eftersom jag vill få fram en förändring på något som de tycker att jag borde kunna acceptera eftersom det “bara är på skoj”.

På samma sätt tycker jag inte att argumenten att de inte förstår bättre och aldrig går att ändra på håller. Alla kan förändras och ibland är det jobbigt, men inte omöjligt. Jag kan inte ändra hur de tänker, men de kan lära sig att hålla käften och att inte agera på sina impulser. Kan jag stå emot mina självskadeimpulser mitt i en panikattack kan de lära sig att stå emot impulsen att stirra på min häck. Så känner och tänker jag i alla fall.

De lär upp nyanställda som ska in i produktionslinjen och om vi accepterar det här beteendet så kommer de lära de unga att det är ok. Det köper inte jag.

Men det är lätt att sitta här och skriva märker jag, att stå upp för vad jag behöver och har rätt till är sjukt mycket svårare. Jag är inte ute efter att bråka, eller ställa till det för någon. Det jag vill är att få fram en ändrad kultur.

Anonym skrev:

Jag ringde inte facket, jag har inte vågat. Min närmsta chef har varit sjuk senaste veckan och jag ska inte jobba mer den här veckan. Att jag tror att mina ”vittnen’ inte kommer att ta mitt parti är inte för att de är fega så mycket som att de inte tycker att beteendet och jargongen är ett problem. Den allmänna inställningen verkar vara att det är så här det alltid har varit och att det därför får fortsätta att vara så. Det är också det bemötande jag är rädd att få från chefen. Jag har min föreställning i helgen så även om jag nu inte ska jobba mer den här veckan så är de närmaste dagarna långa och intensiva för att vi repeterar, fixar , transporterar rekvisita osv. Tid för återhämtning är inte möjligt och även om tiden skulle finnas, så finns ingen plats där jag kan dra mig undan. Det är svårt. Och stressande. Psykologen ringde mig igår och frågsfe hur det kommer sig att vi inte har någon tid bokad den här veckan (för att jag är på teatern mer än hemma) och avslutade med att säga att jag ska ringa om det krisar. Jag vet inte varför men jag tycker alltid det är svårt. Som om jag inte har rätt att ta av hennes tid, eller inte mår tillräckligt dåligt för att hon ska tycka att det var rätt beslut. Jag vet inte, jag brukar bara aldrig lyckas lyfta på luren när det väl gäller. Tack för ditt tips! Genom åren har jag blivit tipsad om många olika distraktionstekniker, knep och knåp för att inte självskada men jag upplever inte att det funkar. Jag distraherar mig med tv varje dag, för att komma undan grundångesten, eller i alla fall dämpa den lite. När ångesten blir stark är det inte en möjlig väg att gå, inte heller varmt/kallt bad, promenader eller liknande. Listan ”att stå ut när det är svårt” har jag fått 5-6 kopior av. Jag är säker på att de knepen funkar för många, men för mig är den listan förnedrande, för inget fungerar. Och det är inte för att jag inte försökt ”på riktigt”. Men jag ska kolla upp din app, kanske har den knep som funkar bättre! Hittills har bara smärta fungerat, i form av gummiband runt handleden (som man ”snäpper” mot handleden för att det ska göra ont) eller genom att trycka in naglarna i armen. Problemet är att förr eller senare så räcker det inte och då tar jag till något vassare och sen sitter jag där… Stressen över helgen oroar mig för jag vet att jag kommer att få svårare med impulserna ju tröttare jag är. Samtidigt kommer det bli svårt att vara ensam och jag skulle aldrig någonsin självskada inför någon annan. Plus att jag inte vill att någon ska se efteråt och jag kommer ju behöva byta om inför andra, det är oundvikligt. Men jag är rädd, jag är trött och jag har sjukt mycket ångest

vad är det värsta som kan hända om du ringer? Om du gör allt som du hindrar dig själv att göra – vad kommer att hända tror du?

Anonym skrev:

vad är det värsta som kan hända om du ringer? Om du gör allt som du hindrar dig själv att göra – vad kommer att hända tror du?

Jag vet inte vad jag är rädd för, telefonsamtal tycker jag är smått obehagliga så jag har en tendens att skjuta på dem. Jag är väl orolig för att få höra att jag inte har tillräckligt “på fötterna” för att kunna agera. Eller… Jag vet inte. Jag skulle ju bara ringa för att då råd egentligen, så oron är väl obefogad på sätt och vis. Men med allt som pågår i övrigt i mitt liv blir även samtalet en stor sak fastän det kanske egentligen inte behöver vara det. Ångestspöken…

Och ju längre jag skjuter på det desto svårare blir det.

Många av de saker jag hindrar mig från att göra (inte just det här samtalet) grundas i en rädsla för att bli avvisad, oönskad, förnedrad, bortvald, ansedd som jobbig, obekväm och gnällig osv. Om jag är jag fullt ut är det ingen som vill vara med mig, och det förstår jag, för det vill inte jag heller.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det ska bli skönt att få föreställningen överstökad och jag längtar till söndag då jag får sova! De flesta ska ut och käka efter föreställningen men jag har sagt nej, för jag vet att jag kommer att vara så slut att jag inte pallar. Förra gången sa jag ja och fick backa ur i sista sekund och det känns jobbigare än att säga nej från början. Jag vet att jag blir den tråkiga i skaran, men det skulle jag vara om jag hängde med också, för jag hade dragit ner stämningen. Nästa vecka är också ganska intensiv, det är dels månadsskifte vilket ökar trycket på jobbet och dels så har jag tvingats byta arbetsdagar (vilket jag normalt aldrig gör för att jag vet att min lediga dag mitt i veckan är livsnödvändig) för att jag ska hjälpa till på ett musikcafe på fredagen så då behöver jag vara ledig. Efter det har jag inga fler åtaganden på hela våren. Både skönt och läskigt. Jag laddade ner appen och vid första genomgången verkar den dessvärre bestå huvudsakligen av det som används inom dbt-terapi i form av färdighetsträning, distraktion osv. Jag säger inte att det är dåligt, men tyvärr så fungerar det inte för mig. Jag är dock tacksam för din omtanke! Du skrev att du letat efter bra appar för ångest, hittade du någon som du tycker är bra och på vilket sätt tycker du att det fungerar? Trakasserier är värre än jargong, men jag håller inte med dig om att jargong är ok. För det säger något om ens grundsyn och ens åsikter. Och en plats som tillåter jargong blir aldrig inkluderande. Se min arbetsplats till exempel. Gubbarna på produktionssidan har den här jargongen och de är alla med på det. Så dyker jag upp, som inte tycker att det är ok. Då är det mig det är ”fel” på eftersom jag vill få fram en förändring på något som de tycker att jag borde kunna acceptera eftersom det ”bara är på skoj”. På samma sätt tycker jag inte att argumenten att de inte förstår bättre och aldrig går att ändra på håller. Alla kan förändras och ibland är det jobbigt, men inte omöjligt. Jag kan inte ändra hur de tänker, men de kan lära sig att hålla käften och att inte agera på sina impulser. Kan jag stå emot mina självskadeimpulser mitt i en panikattack kan de lära sig att stå emot impulsen att stirra på min häck. Så känner och tänker jag i alla fall. De lär upp nyanställda som ska in i produktionslinjen och om vi accepterar det här beteendet så kommer de lära de unga att det är ok. Det köper inte jag. Men det är lätt att sitta här och skriva märker jag, att stå upp för vad jag behöver och har rätt till är sjukt mycket svårare. Jag är inte ute efter att bråka, eller ställa till det för någon. Det jag vill är att få fram en ändrad kultur.

Vad skönt att du får sova ut på söndag! Och vad bra att du har tackat nej till att följa med ut och äta, om det är vad som krävs för att ta hand om dig själv. 🙂 Men på vilket vis tror du att du skulle dra ner stämningen om du följde med?

Vad synd att appen inte verkar vara någonting för dig, men bra att du vet vad som INTE är hjälpsamt för dig. Om man vet vad som INTE hjälper är det lättare att hitta det som faktiskt hjälper, eftersom man då kan sålla.

Jag hittade en ångestapp som var gjord av samma utvecklare som gjort självskadeappen. Jag laddade ner den och visserligen innehöll den gulliga figurer (som jag älskar) men den byggde på KBT, vilket inte fungerar för mig. Jag laddade därför ner självskadeappen istället, då du skrev att den byggde på DBT och jag aldrig har provat det, men jag kände inte att den innehöll något nytt.

Jag hittade en uppsjö appar som syftar till att hjälpa till att hantera ångest, men alla bygger på KBT eller mindfulness. Inget ont om dessa metoder som sådana, men de är väl beprövade av mig och de hjälper mig inte. Det jag behöver hitta, och som jag tänkte att en app kanske skulle kunna hjälpa mig med, är ett sätt att hantera min hälsoångest när den blir extrem. Så länge den är mild till måttlig kan jag använda mig av strategier som att distrahera mig (jag har en lista med ångestdämpande aktiviteter i mobilen) eller skriva av mig på något forum eller i min dagbok, men när hälsoångesten är som värst så fungerar inte det. Då KAN jag inte distrahera mig och jag KAN inte låta bli att googla på mina symtom.

Jag skulle också behöva hitta en strategi för att kunna njuta av livet de perioder jag faktiskt mår ganska bra, istället för att gå omkring och oroa mig för allt jag kan förlora. Även där tänkte jag att en app kanske skulle kunna hjälpa mig (vet dock inte hur) men jag har som sagt inte hittat någon som inte bygger på KBT eller mindfulness.

Med jargong tänker jag mig (väldigt) mycket ironi och sarkasm, men det kanske inte är sådan jargong du syftar på…? När det gäller den typen av jargong så tycker jag att den är okej om alla är med på det. Men det jag menade är att det ska vara bokstavligt talat alla. Om en person inte mår bra av den jargong som råder, så hör det till vanligt hyfs att inte prata så med den personen. Man kan inte prata likadant med alla människor man träffar, och man kan inte heller begära att det ska vara möjligt. Varför är det så viktigt för dina arbetskamrater att kunna använda sin jargong även när de pratar med dig, som t.ex. i samarbeten där du ingår? Räcker det inte att de använder jargongen när de enbart pratar med varandra, d.v.s. när de INTE är i ett samarbete med dig eller sitter och fikar med dig?

Kanske är det så att dina arbetskamrater inte förstår fullt ut, men eftersom de är vuxna människor så gissar jag att det inte handlar om att de inte KAN förstå, utan om att de inte VILL förstå. Och dessvärre tar det nog längre tid att få en person som inte VILL förstå att förstå, än vad det tar att få förståelse från en person som inte har förstått p.g.a. att hen helt enkelt tänkt annorlunda. Om det dessutom handlar om människor som jobbat på samma arbetsplats i 20 år eller mer, så är det kanske ännu svårare att få dem att förstå. “Det är svårt att lära gamla hundar sitta”, brukar det ju heta. Därmed inte sagt att det inte går.

Om dina arbetskamrater stirrar på din rumpa så kan de inte skylla det på att de har en viss jargong, för det där är inte jargong utan kränkningar. Visst kan man tycka att någon har en väldigt snygg kropp, men man kan nöja sig med att konstatera det för sig själv. Det är jävligt oförskämt (och obehagligt för den som blir utsatt) att gå och stirra.

 

 

Ironi och sarkasm har jag inga problem med, där kan jag bidra själv också. Här är det mer sexistiska kommentarer, uttalanden om att man gärna skulle vilja vara en “fluga på väggen” i omklädningsrum osv. Och jag vet att just den man som smygkikade på mig också kan fälla rätt så rasistiska kommentarer, så länge våra kollegor med utländsk härkomst är utom hörhåll. Jag tycker det är precis lika fel som sexistisk jargong men finner det samtidigt lite intressant att han har insikt nog att hålla käften när de är i närheten, men inte när jag sitter bredvid.

Det låter som om du och jag fungerar ganska lika. KBT och DBT är fantastiskt för många, men det funkar inte för mig. Mindfulness ger mig ångest. Det har många svårt att acceptera, men jag har provat så många olika varianter, med olika “ledare”, ensam och i grupp, helt själv osv. Det funkar inte, jag får panik.

Distraktionstekniker fungerar så länge ångesten är på en rimlig nivå, men när den når högre höjder är det kört. Ingen distraktion funkar då, utom smärta – därav självskadandet. Det hjälper förstås bara i några sekunder och sen blir ångesten värre, men där och då känns det som en utväg.

Jag väljer att inte gå ut med ensemblen för att jag är för trött huvudsakligen. Om jag skulle “gå emot” det och hänga med ut så skulle jag vara jättetrött, ha ont och ha mycket ångest. Då är jag inte något bra sällskap. Jag blir tyst och dämpad och allmänt tråkig. De har roligare utan mig

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ironi och sarkasm har jag inga problem med, där kan jag bidra själv också. Här är det mer sexistiska kommentarer, uttalanden om att man gärna skulle vilja vara en ”fluga på väggen” i omklädningsrum osv. Och jag vet att just den man som smygkikade på mig också kan fälla rätt så rasistiska kommentarer, så länge våra kollegor med utländsk härkomst är utom hörhåll. Jag tycker det är precis lika fel som sexistisk jargong men finner det samtidigt lite intressant att han har insikt nog att hålla käften när de är i närheten, men inte när jag sitter bredvid. Det låter som om du och jag fungerar ganska lika. KBT och DBT är fantastiskt för många, men det funkar inte för mig. Mindfulness ger mig ångest. Det har många svårt att acceptera, men jag har provat så många olika varianter, med olika ”ledare”, ensam och i grupp, helt själv osv. Det funkar inte, jag får panik. Distraktionstekniker fungerar så länge ångesten är på en rimlig nivå, men när den når högre höjder är det kört. Ingen distraktion funkar då, utom smärta – därav självskadandet. Det hjälper förstås bara i några sekunder och sen blir ångesten värre, men där och då känns det som en utväg. Jag väljer att inte gå ut med ensemblen för att jag är för trött huvudsakligen. Om jag skulle ”gå emot” det och hänga med ut så skulle jag vara jättetrött, ha ont och ha mycket ångest. Då är jag inte något bra sällskap. Jag blir tyst och dämpad och allmänt tråkig. De har roligare utan mig

Då låter det inte som jargong, utan som just sexism. Sådant ska man definitivt inte behöva utstå på sin arbetsplats. Har inte er arbetsplats en värdegrund som ska följas? Jag har fått intrycket av att det finns på de flesta arbetsplatser nuförtiden. Om det finns en värdegrund, men som inte alla anstränger sig för att upprätthålla, är det också någonting som du kan hänvisa till när du pratar med chefen.

Ja, det är onekligen intressant att din kollega inte fäller rasistiska kommentarer när kollegorna med utländsk härkomst är i närheten, samtidigt som han öppet kommer med sexistiska kommentarer när du är i närheten. Förmodligen vill han, av någon anledning, att du ska höra. Kanske tror han t.o.m. att du, om han bara håller på tillräckligt länge, så småningom kommer att bli intresserad. En del människor (i synnerhet vissa män) verkar tro att ett bra sätt att visa intresse för någon är att vara tillräckligt påträngande. Jag hade en gång en granne (eller ja, han bodde två portar bort) som blev intresserad av mig. Jag förklarade vänligt men bestämt att jag var homosexuell och inte intresserad, men istället för att sluta visa intresse så började han berätta om olika fantasier han haft om mig och att han sett mig genom fönstret. Jag fick MYCKET tydligt förklara för honom att detta inte gjorde mig ett dugg mer intresserad, utan att jag tyckte att hans beteende var oerhört obehagligt. Först då slutade han.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag mår inte heller bra av mindfulness, utan för mig är det framför allt stressen som ökar. När jag är stressad mår jag nämligen bättre av att sysselsätta mig, gärna med något som kan liknas vid verklighetsflykt (typ kolla på Harry Potter eller någon annan film/serie som inte utspelar sig i verkligheten) än av att vara i nuet. Min hälsoångest blir värre av mindfulness eftersom tekniken gör mig mer medveten om hur min kropp känns, varpå jag blir mer medveten om mina symtom och dessutom hittar nya. Dessutom tar det extremt mycket energi att hela tiden tänka på andningen (det är verkligen inte avslappnande alls eftersom det känns så fruktansvärt onaturligt) och när jag väl börjat göra det så kan jag ha svårt att börja andas automatiskt igen.

Det du skriver om ditt självskadebeteende låter precis som mitt googlande på sjukdomar. Jag googlar inte så länge ångesten är på en rimlig nivå, för då fungerar det med distraktion, men så fort ångesten blir tillräckligt hög så måste jag googla. Ångesten blir värre så fort jag börjat läsa om symtomen, men jag kan ändå inte låta bli. Jag önskar att jag hittade ett annat sätt.

Jag förstår att du inte hänger med ut och äter om du är för trött. Då blir det ju inte roligt för dig. Men något som jag själv funderat en hel del över är varför man är så rädd för att uppfattas som tråkig bara för att man är tyst och dämpad. Är det för att man själv TROR att man är tråkig då? Eller är det för att andra faktiskt TYCKER att man är tråkig?

 

Anonym skrev:

Jag vet inte vad jag är rädd för, telefonsamtal tycker jag är smått obehagliga så jag har en tendens att skjuta på dem. Jag är väl orolig för att få höra att jag inte har tillräckligt ”på fötterna” för att kunna agera. Eller… Jag vet inte. Jag skulle ju bara ringa för att då råd egentligen, så oron är väl obefogad på sätt och vis. Men med allt som pågår i övrigt i mitt liv blir även samtalet en stor sak fastän det kanske egentligen inte behöver vara det. Ångestspöken… Och ju längre jag skjuter på det desto svårare blir det. Många av de saker jag hindrar mig från att göra (inte just det här samtalet) grundas i en rädsla för att bli avvisad, oönskad, förnedrad, bortvald, ansedd som jobbig, obekväm och gnällig osv. Om jag är jag fullt ut är det ingen som vill vara med mig, och det förstår jag, för det vill inte jag heller.

Hmm det där med telefonnoja kan jag känna igen – jag svarade inte i telefon förrän samtalet gått igenom en telefonsvarare där jag kunde höra vem det var som ringde under många år.

Men vad händer om du bara gör det? Ringer alltså och struntar i din ångest?

Red Dykepi skrev:

Då låter det inte som jargong, utan som just sexism. Sådant ska man definitivt inte behöva utstå på sin arbetsplats. Har inte er arbetsplats en värdegrund som ska följas? Jag har fått intrycket av att det finns på de flesta arbetsplatser nuförtiden. Om det finns en värdegrund, men som inte alla anstränger sig för att upprätthålla, är det också någonting som du kan hänvisa till när du pratar med chefen. Ja, det är onekligen intressant att din kollega inte fäller rasistiska kommentarer när kollegorna med utländsk härkomst är i närheten, samtidigt som han öppet kommer med sexistiska kommentarer när du är i närheten. Förmodligen vill han, av någon anledning, att du ska höra. Kanske tror han t.o.m. att du, om han bara håller på tillräckligt länge, så småningom kommer att bli intresserad. En del människor (i synnerhet vissa män) verkar tro att ett bra sätt att visa intresse för någon är att vara tillräckligt påträngande. Jag hade en gång en granne (eller ja, han bodde två portar bort) som blev intresserad av mig. Jag förklarade vänligt men bestämt att jag var homosexuell och inte intresserad, men istället för att sluta visa intresse så började han berätta om olika fantasier han haft om mig och att han sett mig genom fönstret. Jag fick MYCKET tydligt förklara för honom att detta inte gjorde mig ett dugg mer intresserad, utan att jag tyckte att hans beteende var oerhört obehagligt. Först då slutade han. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag mår inte heller bra av mindfulness, utan för mig är det framför allt stressen som ökar. När jag är stressad mår jag nämligen bättre av att sysselsätta mig, gärna med något som kan liknas vid verklighetsflykt (typ kolla på Harry Potter eller någon annan film/serie som inte utspelar sig i verkligheten) än av att vara i nuet. Min hälsoångest blir värre av mindfulness eftersom tekniken gör mig mer medveten om hur min kropp känns, varpå jag blir mer medveten om mina symtom och dessutom hittar nya. Dessutom tar det extremt mycket energi att hela tiden tänka på andningen (det är verkligen inte avslappnande alls eftersom det känns så fruktansvärt onaturligt) och när jag väl börjat göra det så kan jag ha svårt att börja andas automatiskt igen. Det du skriver om ditt självskadebeteende låter precis som mitt googlande på sjukdomar. Jag googlar inte så länge ångesten är på en rimlig nivå, för då fungerar det med distraktion, men så fort ångesten blir tillräckligt hög så måste jag googla. Ångesten blir värre så fort jag börjat läsa om symtomen, men jag kan ändå inte låta bli. Jag önskar att jag hittade ett annat sätt. Jag förstår att du inte hänger med ut och äter om du är för trött. Då blir det ju inte roligt för dig. Men något som jag själv funderat en hel del över är varför man är så rädd för att uppfattas som tråkig bara för att man är tyst och dämpad. Är det för att man själv TROR att man är tråkig då? Eller är det för att andra faktiskt TYCKER att man är tråkig?

För min del beror det på att jag fått höra det från andra. “Du är deprimerande att ha med”, “måste du vara så tråkig”, “ryck upp dig nu, vi andra har ju trevligt!”

Jag orkar inte höra det och vill inte ligga andra till last så jag skiter i att åka med.

Jag behöver hitta en lösning som gör att jag kan hantera ångesten när den blir som värst. Självklart är det bäst om jag kan bryta processen innan jag når dit men det går inte alltid. Så jag behöver ha en utväg. De säger att jag ska ringa akuttteamet, men de stänger 22 och det är ungefär då jag brukar gå genom isen. Länsakuten är inte intresserade av att prata och hjälpa på så sätt (de har inte tid, det är inte deras jobb) utan kokar bara av om man behöver läggas in. Dessutom har jag av akutteamet en gång fått höra att min ångest var för hög och att jag skulle ringa tillbaka när jag lugnat ner mig…. Tack! Precis vad jag behövde höra. Jag vet bara en vettig människa där (har hört talas om en till men aldrig pratat med henne) men han svarar ju nästan aldrig. Jag lägger på om de andra svarar. Jag klarar inte att ta risken att möta ett pucko till, som tycker att jag ringer i onödan eller att jag är för svår att hantera. Det gör att samtalen till akutteamet också är ångestskapande…

Nu har jag ju inte träffat psykologen sedan jag berättade om självskadandet men hon sa att vi nog måste prata om att hitta alternativ. Jag hoppas hon kan tillföra något nytt i den vägen, eftersom hon ser det här ur det psykodynamiska perspektivet och inte KBT.

Karln med de sexistiska och rasistiska kommentarerna är gift/sambo och har en vuxen som. Han borde inte titta på andra tjejer, och defintivt inte på de som är 25-30 är yngre (dvs jag). Han borde inte sägs det han säger heller för det är nedvärderande mot kvinnor i allmänhet också, sitter vi i fikarummet är det ju inte riktat mot mig utan till alla, och gäller “alla kvinnor”. Mycket snack om vad som är kvinnosysslor och inte osv. Och man låter dem hållas (jag med, det gör mig jättearg och jag hoppas jag vågar skrika ifrån nästa gång).

Det finns fina värdegrundsord uppsatta på väggen men det är nog många år sedan man jobbade aktivt med dem. Jag har jobbat där i 8-9 månader nu och vi har haft 2 stormöten under den tiden, med allt och alla. Då har man bara pratat om ekonomi. Vi har inte heller fått återkoppling på den medarbetarenkät som gjordes i höstas. Då hade jag inte hunnit få upp ögonen för det här problemet så jag det kom inte med, men jag undrar hur de andra svarat.

 

Anonym skrev:

Hmm det där med telefonnoja kan jag känna igen – jag svarade inte i telefon förrän samtalet gått igenom en telefonsvarare där jag kunde höra vem det var som ringde under många år. Men vad händer om du bara gör det? Ringer alltså och struntar i din ångest?

Jag tenderar att lägga på så snart någon svarar. När det gäller facket är det väl så att jag är rädd för att de ska säga att det inte är så illa, att jag överreagerar eller något sånt. Jag tycker inte om att prata i telefon med andra än mina föräldrar eller min bror. Med alla andra känns det krystat, jag vet inte vad jag ska säga och blir jättestressad. Men i det här fallet är min största rädsla att bli misstrodd och “förminskad”. Och den besvikelsen, och smärtan och därpå följande ångesten kan jag inte hantera nu.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

För min del beror det på att jag fått höra det från andra. ”Du är deprimerande att ha med”, ”måste du vara så tråkig”, ”ryck upp dig nu, vi andra har ju trevligt!” Jag orkar inte höra det och vill inte ligga andra till last så jag skiter i att åka med. Jag behöver hitta en lösning som gör att jag kan hantera ångesten när den blir som värst. Självklart är det bäst om jag kan bryta processen innan jag når dit men det går inte alltid. Så jag behöver ha en utväg. De säger att jag ska ringa akuttteamet, men de stänger 22 och det är ungefär då jag brukar gå genom isen. Länsakuten är inte intresserade av att prata och hjälpa på så sätt (de har inte tid, det är inte deras jobb) utan kokar bara av om man behöver läggas in. Dessutom har jag av akutteamet en gång fått höra att min ångest var för hög och att jag skulle ringa tillbaka när jag lugnat ner mig…. Tack! Precis vad jag behövde höra. Jag vet bara en vettig människa där (har hört talas om en till men aldrig pratat med henne) men han svarar ju nästan aldrig. Jag lägger på om de andra svarar. Jag klarar inte att ta risken att möta ett pucko till, som tycker att jag ringer i onödan eller att jag är för svår att hantera. Det gör att samtalen till akutteamet också är ångestskapande… Nu har jag ju inte träffat psykologen sedan jag berättade om självskadandet men hon sa att vi nog måste prata om att hitta alternativ. Jag hoppas hon kan tillföra något nytt i den vägen, eftersom hon ser det här ur det psykodynamiska perspektivet och inte KBT. Karln med de sexistiska och rasistiska kommentarerna är gift/sambo och har en vuxen som. Han borde inte titta på andra tjejer, och defintivt inte på de som är 25-30 är yngre (dvs jag). Han borde inte sägs det han säger heller för det är nedvärderande mot kvinnor i allmänhet också, sitter vi i fikarummet är det ju inte riktat mot mig utan till alla, och gäller ”alla kvinnor”. Mycket snack om vad som är kvinnosysslor och inte osv. Och man låter dem hållas (jag med, det gör mig jättearg och jag hoppas jag vågar skrika ifrån nästa gång). Det finns fina värdegrundsord uppsatta på väggen men det är nog många år sedan man jobbade aktivt med dem. Jag har jobbat där i 8-9 månader nu och vi har haft 2 stormöten under den tiden, med allt och alla. Då har man bara pratat om ekonomi. Vi har inte heller fått återkoppling på den medarbetarenkät som gjordes i höstas. Då hade jag inte hunnit få upp ögonen för det här problemet så jag det kom inte med, men jag undrar hur de andra svarat.

Vad taskigt att folk säger sådär till dig. Visst får man tycka att folk är tråkiga (jag tycker ofta det) men man behöver ju inte säga det rakt ut till den det gäller. Och jag hatar den där frasen “ryck upp dig”. Den är så lätt att uttala, men den har ofta så lite verklighetsförankring. Jag tycker att man bör vara försiktig med att använda den om man inte är säker på att någons sinnesstämning och/eller beteende beror på att hen “bara” är lite nere. Dock är jag väl medveten om att alla inte tänker så.

Jag förstår att du behöver hitta ett sätt att hantera ångesten när den är som värst. Det är ju då man lätt “trillar dit”. Jag kan hålla mig ifrån att googla när hälsoångesten är lätt till måttlig, men när den är som värst så trillar jag alltid dit. Jag behöver också hitta ett sätt att bryta min ångest när den är som värst.

Vad synd att den hjälpsamma personen på akutteamet nästan aldrig svarar. Hen kanske inte jobbar heltid där. Eller så är de många som jobbar samtidigt, och då minskar ju tyvärr chansen att få prata med en specifik person. Jag har dålig kunskap om akutteam, men finns det någon möjlighet att, när du ringer, fråga om denna person jobbar och be att få prata med vederbörande? Eller är det inte möjligt att göra så?

Vad bra att psykologen förstår att du behöver hjälp att hitta ett alternativ till att självskada, och att hon inte jobbar med KBT eftersom den metoden inte fungerar för dig. Jag hoppas att ni tillsammans kan komma fram till en strategi!

Nej, om din kollega redan har en partner så borde han definitivt inte titta på andra kvinnor. Och framför allt borde han inte uttrycka sig nedvärderande om kvinnor överlag. Eftersom det finns en värdegrund så är det kanske dags att jobba med den tillsammans med alla medarbetare. Om du pratar med chefen så kanske hen kan ordna en temadag eller liknande då ni alla jobbar med arbetsplatsens värdegrund. Kanske kunde man också ta dit någon föreläsare som pratar om t.ex. normer och jämställdhet. Det låter ju sannerligen som om det finns en hel del att jobba med. Chefen borde ju också inse att om många på arbetsplatsen har samma nedvärderande attityd som ovan nämnda kollega, så riskerar man också att skrämma bort nyanställda, och då framför allt kvinnor. Det borde ligga i chefens intresse också, att alla ska känna sig välkomna.

 

 

 

Red Dykepi skrev:

Vad taskigt att folk säger sådär till dig. Visst får man tycka att folk är tråkiga (jag tycker ofta det) men man behöver ju inte säga det rakt ut till den det gäller. Och jag hatar den där frasen ”ryck upp dig”. Den är så lätt att uttala, men den har ofta så lite verklighetsförankring. Jag tycker att man bör vara försiktig med att använda den om man inte är säker på att någons sinnesstämning och/eller beteende beror på att hen ”bara” är lite nere. Dock är jag väl medveten om att alla inte tänker så. Jag förstår att du behöver hitta ett sätt att hantera ångesten när den är som värst. Det är ju då man lätt ”trillar dit”. Jag kan hålla mig ifrån att googla när hälsoångesten är lätt till måttlig, men när den är som värst så trillar jag alltid dit. Jag behöver också hitta ett sätt att bryta min ångest när den är som värst. Vad synd att den hjälpsamma personen på akutteamet nästan aldrig svarar. Hen kanske inte jobbar heltid där. Eller så är de många som jobbar samtidigt, och då minskar ju tyvärr chansen att få prata med en specifik person. Jag har dålig kunskap om akutteam, men finns det någon möjlighet att, när du ringer, fråga om denna person jobbar och be att få prata med vederbörande? Eller är det inte möjligt att göra så? Vad bra att psykologen förstår att du behöver hjälp att hitta ett alternativ till att självskada, och att hon inte jobbar med KBT eftersom den metoden inte fungerar för dig. Jag hoppas att ni tillsammans kan komma fram till en strategi! Nej, om din kollega redan har en partner så borde han definitivt inte titta på andra kvinnor. Och framför allt borde han inte uttrycka sig nedvärderande om kvinnor överlag. Eftersom det finns en värdegrund så är det kanske dags att jobba med den tillsammans med alla medarbetare. Om du pratar med chefen så kanske hen kan ordna en temadag eller liknande då ni alla jobbar med arbetsplatsens värdegrund. Kanske kunde man också ta dit någon föreläsare som pratar om t.ex. normer och jämställdhet. Det låter ju sannerligen som om det finns en hel del att jobba med. Chefen borde ju också inse att om många på arbetsplatsen har samma nedvärderande attityd som ovan nämnda kollega, så riskerar man också att skrämma bort nyanställda, och då framför allt kvinnor. Det borde ligga i chefens intresse också, att alla ska känna sig välkomna.

Det är klart att jag begränsar mina möjligheter med tanke på att jag inte vågar ge någon annan chansen att hjälpa mig på akutteamet, men den person jag tycker om att prata med är duktig på att “prata ner” mig när ångesten är för hög, han är lugn och sansad och blir inte stressad när jag inte klarar av att följa hans instruktioner. Det står i min krisplan hur de behöver agera, vad det är jag behöver, men sedan man gjorde någon form av uppdatering av journalsystemet dyker inte krisplanen upp när man öppnar journalen utan de måste aktivt sitta och leta efter den, bland alla andra journalanteckningar. Och eftersom jag har så många och täta kontakter har nu min krisplan, som skrevs i januari, drunknat i de övriga anteckningarna. Alltså ligger ansvaret på mig att komma på att jag ska instruera dem om att den existerar – och det klarar inte jag när ångesten regerar. Den skötare som jag vill prata med jobbar nog heltid, men de jobbar i skift så det gäller ju att jag lyckas pricka in dels en dag då han jobbar, dels rätt tidpunkt och dessutom bli kopplad till rätt person (och att han inte är upptagen med någon annan). Någon gång har jag frågat efter honom men killen som svarade då lät skitsur när jag sa att jag inte ville prata med någon annan. Och det blev jobbigt, så jag har inte försökt igen.

Jag var så slut efter föreställningen så det var helt rätt att inte gå med ut och käka, det var svårt nog att ta sig hem ändå. Hela kroppen är slut, både fysiskt och mentalt, men nu har jag en intensiv jobbvecka framför mig. Och idag insåg jag att det bara är ett par veckor kvar tills min psykolog lämnar mottagningen. Jag har lite grann förträngt den processen tror jag, i och med att föreställningen kom i vägen, strulet på jobbet uppstod osv. Jobbsituationen har jag fortfarande inte gjort något åt, men kanske jag lyckas ringa facket imorgon på väg hem från jobbet. Den som lever får se