Allt är hopplöst, jag ger upp!

Det är bara två veckor kvar och den scenen har stor betydelse för fortsättningen så anpassningar är alldeles för sent. Jag vet att de tänkte att jag har nog med teatererfarenhet för att kunna göra en sådan här roll (den är liten, men svår), i grund och botten, och det är en komplimang det förstår jag, men de hade nog inte förstått hur pass svårt det skulle bli för mig. Och oftast ser inte de ansvariga min reaktion eftersom man fortsätter med nästa scen direkt. Jag, motspelaren och regissören repade själva en kväll och då tragglade vi samma moment tills det kändes ok. Jag hade aldrig kunnat ana att han två dagar senare skulle agera helt annorlunda. Det är skitsvårt. Hade jag vetat det här hade jag aldrig ställt upp.

Jag längtar bara tills det är över nu, jag vill ha det överstökat, helst igår.

Idag fick jag min första panikattack på jobbet. En kollega betedde sig riktigt illa igår, utanför arbetstid, och det var så sjukt jobbigt att behöva möta honom idag. En annan, som jag trodde skulle stå på min sida, försvarade och förminskade hans beteende och det gjorde jätteont. Just det redde ut sig, han hade inte förstått att gårdagen föregåtts av kommentarer och gliringar i ett par veckor, och ur det perspektivet kan jag förstå att han tyckte min ilska var lite överdriven.

Mannen som betedde sig illa har inte sagt eller gjort något fel idag, men jag har mått jättedåligt och varit på helspänn hela dagen, tagit omvägar för att undvika honom osv. Och strax före lunch bara föll jag ihop, grät, skakade, hyperventilerade osv. Det kändes som ett sånt nederlag att “gå sönder” så på jobbet. Tack och lov var det bara en person som såg mig, och det var rätt person så att säga. En person som också kunde hantera läget, som bara meddelade att han fanns där om det fanns något han kunde göra, men som i övrigt inte försökte “lösa” situationen.

Jobbet är min fristad, så att dels känna att jag inte längre är trygg från trakasserier (jag borde ha sagt ifrån tidigare, men jag har “svalt” kommentarerna och tänkt att jag är känslig) och dels nu också ha fått panikattack även där är riktigt tufft.

Gubbsjuka karlar som tror de kan bete sig hur som helst kan dra dit pepparn växer!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det är bara två veckor kvar och den scenen har stor betydelse för fortsättningen så anpassningar är alldeles för sent. Jag vet att de tänkte att jag har nog med teatererfarenhet för att kunna göra en sådan här roll (den är liten, men svår), i grund och botten, och det är en komplimang det förstår jag, men de hade nog inte förstått hur pass svårt det skulle bli för mig. Och oftast ser inte de ansvariga min reaktion eftersom man fortsätter med nästa scen direkt. Jag, motspelaren och regissören repade själva en kväll och då tragglade vi samma moment tills det kändes ok. Jag hade aldrig kunnat ana att han två dagar senare skulle agera helt annorlunda. Det är skitsvårt. Hade jag vetat det här hade jag aldrig ställt upp. Jag längtar bara tills det är över nu, jag vill ha det överstökat, helst igår. Idag fick jag min första panikattack på jobbet. En kollega betedde sig riktigt illa igår, utanför arbetstid, och det var så sjukt jobbigt att behöva möta honom idag. En annan, som jag trodde skulle stå på min sida, försvarade och förminskade hans beteende och det gjorde jätteont. Just det redde ut sig, han hade inte förstått att gårdagen föregåtts av kommentarer och gliringar i ett par veckor, och ur det perspektivet kan jag förstå att han tyckte min ilska var lite överdriven. Mannen som betedde sig illa har inte sagt eller gjort något fel idag, men jag har mått jättedåligt och varit på helspänn hela dagen, tagit omvägar för att undvika honom osv. Och strax före lunch bara föll jag ihop, grät, skakade, hyperventilerade osv. Det kändes som ett sånt nederlag att ”gå sönder” så på jobbet. Tack och lov var det bara en person som såg mig, och det var rätt person så att säga. En person som också kunde hantera läget, som bara meddelade att han fanns där om det fanns något han kunde göra, men som i övrigt inte försökte ”lösa” situationen. Jobbet är min fristad, så att dels känna att jag inte längre är trygg från trakasserier (jag borde ha sagt ifrån tidigare, men jag har ”svalt” kommentarerna och tänkt att jag är känslig) och dels nu också ha fått panikattack även där är riktigt tufft. Gubbsjuka karlar som tror de kan bete sig hur som helst kan dra dit pepparn växer!

Då förstår jag att det är svårt att ändra på någonting. Men jag är ledsen för din skull att du inte kan njuta av att spela teater, när det vanligtvis är något som är roligt och betydelsefullt för dig.

Repeterar ni varje dag eller är det ”bara” ett par repetitioner i veckan du behöver genomlida?

Usch, vad obehagligt med mannen på ditt jobb! Jag håller helt med om att gubbsjuka karlar kan dra dit pepparn växer. Jag tror tyvärr att det är väldigt vanligt att den som utsätts för något nedvärderar sig själv och sina egna känslor, men faktum är att man är i sin fulla rätt att säga ifrån så fort man blir behandlad på ett sätt som gör att man mår dåligt.

Om det den här mannen har gjort kan klassas som trakasserier/ofredande så tycker jag att du ska berätta för din chef. Om ingenting händer är det nog tyvärr stor chans att mannen i fråga kommer att fortsätta. Vissa människor tänker tyvärr enbart på sig själva.

Hur har din helg varit såhär långt?

Jag vet på ett intellektuellt plan att jag har all rätt att säga ifrån, jag har bara svårt att göra det i verkligheten och känslomässigt pågår en konflikt i mig, då jag ifrågasätter vad jag just upplevt. Det är inte första gången och tyvärr förmodligen inte sista heller. Jag finner mig inte i situationen helt enkelt utan blir så ställd att jag tappar talförmågan. En stund senare däremot blir jag arg och ledsen. Och besviken på mig själv. Och jag börjar ifrågasätta mitt omdöme, om jag överdriver vad som hänt. Eller om jag rent av har framkallat det, ”bjudit in” till det helt enkelt. Innerst inne känns det som om jag helt enkelt på något sätt förtjänat det, att jag inte är värd att behandlas bättre. Känsla och förnuft går inte ihop och jag vet att jag aldrig skulle ha övervägt de tankarna om det hade gällt någon annan än mig.

Tidigare, när det gäller den här kollegan, har det ”bara” handlat om små kommentarer här och var som jag har haft överseende med på något sätt (även om jag nog inte borde ha haft det). Vissa av kommentarerna har också fällts mitt ibland resten av personalen, utan att någon reagerat. Det spär på min rädsla för att jag överdriver.

Men nu när han faktiskt också har agerat är det något helt annat. Men det hände utanför arbetstid och därför känns det svårt att gå till chefen. Nästa gång det kommer någon kommentar eller så är jag däremot helt inställd på att både säga ifrån när det händer (om jag har sinnesnärvaro nog….) och gå till chefen och berätta.

Den kollega som hjälpte mig under panikattacken verkade få upp ögonen både för hur det här drabbar mig och hur pass illa det faktiskt har varit (han visste inget om de verbala trakasserierna, visade det sig) och jag tror att han kan tänkas ta mig i försvar om mannen beter sig illa igen. Men samtidigt vet jag inte, de har varit kollegor i så många år så det kan hända att han hamnar i någon form av lojalitetskonflikt. Jag känner ingen av dem tillräckligt bra, jag har inte jobbat där så länge. Jag hatar ovissheten och ännu mer faktumet att jag just nu inte känner mig trygg på jobbet. Jag vet att en del av det beror på min PTSD och min historia, och att jag därför reagerar starkare än många tycker är rimligt i relation till vad som faktiskt har hänt. Trakasserier är aldrig ok, jag försöker inte förminska vad han har gjort, men han har heller inte visat några tendenser att göra något fysiskt. Men det är den skräcken som vaknar inom mig, det kan jag inte förneka. Och jobbet har de senaste månaderna varit den enda del av mitt liv som faktiskt har fungerat. Så just nu är det väldigt jobbigt.

Och så musikalen vid sidan av detta… Timingen är ju makalös.
Repetitionerna har varit 1-2 gånger per vecka, men nu de sista veckorna blir det mer intensivt. Det blir lite av en ond cirkel, för intensiteten ökar samtidigt som jag blir allt tröttare. Men bara ett par veckor till, sen är allt över.

Igår gjorde jag ingenting efter jobbet, jag åkte bara hem och satt framför tv:n tills jag kunde gå och lägga mig. Idag har jag spenderat en stor del av dagen med mina föräldrar, på gott och ont. Men det får i alla fall dagen att gå.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag vet på ett intellektuellt plan att jag har all rätt att säga ifrån, jag har bara svårt att göra det i verkligheten och känslomässigt pågår en konflikt i mig, då jag ifrågasätter vad jag just upplevt. Det är inte första gången och tyvärr förmodligen inte sista heller. Jag finner mig inte i situationen helt enkelt utan blir så ställd att jag tappar talförmågan. En stund senare däremot blir jag arg och ledsen. Och besviken på mig själv. Och jag börjar ifrågasätta mitt omdöme, om jag överdriver vad som hänt. Eller om jag rent av har framkallat det, ”bjudit in” till det helt enkelt. Innerst inne känns det som om jag helt enkelt på något sätt förtjänat det, att jag inte är värd att behandlas bättre. Känsla och förnuft går inte ihop och jag vet att jag aldrig skulle ha övervägt de tankarna om det hade gällt någon annan än mig. Tidigare, när det gäller den här kollegan, har det ”bara” handlat om små kommentarer här och var som jag har haft överseende med på något sätt (även om jag nog inte borde ha haft det). Vissa av kommentarerna har också fällts mitt ibland resten av personalen, utan att någon reagerat. Det spär på min rädsla för att jag överdriver. Men nu när han faktiskt också har agerat är det något helt annat. Men det hände utanför arbetstid och därför känns det svårt att gå till chefen. Nästa gång det kommer någon kommentar eller så är jag däremot helt inställd på att både säga ifrån när det händer (om jag har sinnesnärvaro nog….) och gå till chefen och berätta. Den kollega som hjälpte mig under panikattacken verkade få upp ögonen både för hur det här drabbar mig och hur pass illa det faktiskt har varit (han visste inget om de verbala trakasserierna, visade det sig) och jag tror att han kan tänkas ta mig i försvar om mannen beter sig illa igen. Men samtidigt vet jag inte, de har varit kollegor i så många år så det kan hända att han hamnar i någon form av lojalitetskonflikt. Jag känner ingen av dem tillräckligt bra, jag har inte jobbat där så länge. Jag hatar ovissheten och ännu mer faktumet att jag just nu inte känner mig trygg på jobbet. Jag vet att en del av det beror på min PTSD och min historia, och att jag därför reagerar starkare än många tycker är rimligt i relation till vad som faktiskt har hänt. Trakasserier är aldrig ok, jag försöker inte förminska vad han har gjort, men han har heller inte visat några tendenser att göra något fysiskt. Men det är den skräcken som vaknar inom mig, det kan jag inte förneka. Och jobbet har de senaste månaderna varit den enda del av mitt liv som faktiskt har fungerat. Så just nu är det väldigt jobbigt. Och så musikalen vid sidan av detta… Timingen är ju makalös. Repetitionerna har varit 1-2 gånger per vecka, men nu de sista veckorna blir det mer intensivt. Det blir lite av en ond cirkel, för intensiteten ökar samtidigt som jag blir allt tröttare. Men bara ett par veckor till, sen är allt över. Igår gjorde jag ingenting efter jobbet, jag åkte bara hem och satt framför tv:n tills jag kunde gå och lägga mig. Idag har jag spenderat en stor del av dagen med mina föräldrar, på gott och ont. Men det får i alla fall dagen att gå.

Vad bra att du vet att du har rätt att säga ifrån. Det låter bra att du är inställd på att gå till chefen nästa gång den här mannen kommer med någon obehaglig kommentar. Gå till chefen även om det händer utanför arbetstid, för om det händer där så är ju risken stor att det kommer att hända under arbetstid också. Dessutom är det ju extremt psykiskt påfrestande att jobba tillsammans med någon som trakasserar en privat. Är det en vettig chef så förstår hen det. Kanske går det att omplacera den här mannen ett tag?

Jag tycker att det låter bra att du tillåter dig själv att sitta framför TV:n när du inte orkar göra något annat. Om man inte vilar när man behöver så blir man bara ännu tröttare, och framför allt så mår man ännu sämre.

Idag lyckades jag berätta för psykologen om mina två självskadetillfällen. Det kom sig “naturligt” efter att vi pratat om händelsen med kollegan, för psykologen tryckte på att det är viktigt att jag övar på att gå emot min rädsla och stå upp för det jag behöver trots att jag är rädd för följderna. Då tog jag mod till mig och sa som det var.

Mannen på akutenheten höll sitt löfte och inte skrev inget om självskadan i journalen, och psykologen sa att hon uppskattade min ärlighet och förstod min oro för reaktionen. Hon måste skriva om det i journalen, men lovade att inte göra någon “stor sak” av det hela. Det handlar inte så mycket om att jag inte vill att det ska stå i journalen som att jag kände att det var viktigt att jag fick berätta det själv. Sedan har det förvisso tagit två veckor för mig att ta bladet från munnen, men nu är det i alla fall gjort. Hon tog det med ro, som det kändes, jag tror att hon kanske inte var så väldigt förvånad.

Jag hade inte planerat att berätta något, så det var inte med flit som jag väntade tills precis innan vårt samtal var över innan jag berättade. Men det gjorde att vi inte hann prata om det så mycket. Jag misstänker att det kommer att komma upp nästa gång vi ses, men nu dröjer det två veckor pga min föreställning.

Hon fortsatte dock att trycka på att hon tycker att jag ska konfrontera kollegan, men kanske först prata med chefen. Det lär hon också stämma av nästa gång vi ses. Det ser jag inte fram emot, för jag tror inte att jag kommer att klarar av att göra som hon säger…

 

Bra jobbat och inspirerande att läsa – ser fram emot rapporter om hur det går med chef o kollega!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Idag lyckades jag berätta för psykologen om mina två självskadetillfällen. Det kom sig ”naturligt” efter att vi pratat om händelsen med kollegan, för psykologen tryckte på att det är viktigt att jag övar på att gå emot min rädsla och stå upp för det jag behöver trots att jag är rädd för följderna. Då tog jag mod till mig och sa som det var. Mannen på akutenheten höll sitt löfte och inte skrev inget om självskadan i journalen, och psykologen sa att hon uppskattade min ärlighet och förstod min oro för reaktionen. Hon måste skriva om det i journalen, men lovade att inte göra någon ”stor sak” av det hela. Det handlar inte så mycket om att jag inte vill att det ska stå i journalen som att jag kände att det var viktigt att jag fick berätta det själv. Sedan har det förvisso tagit två veckor för mig att ta bladet från munnen, men nu är det i alla fall gjort. Hon tog det med ro, som det kändes, jag tror att hon kanske inte var så väldigt förvånad. Jag hade inte planerat att berätta något, så det var inte med flit som jag väntade tills precis innan vårt samtal var över innan jag berättade. Men det gjorde att vi inte hann prata om det så mycket. Jag misstänker att det kommer att komma upp nästa gång vi ses, men nu dröjer det två veckor pga min föreställning. Hon fortsatte dock att trycka på att hon tycker att jag ska konfrontera kollegan, men kanske först prata med chefen. Det lär hon också stämma av nästa gång vi ses. Det ser jag inte fram emot, för jag tror inte att jag kommer att klarar av att göra som hon säger…

Åh, vad bra att du klarade att berätta för psykologen om dina självskadetillfällen!! Så himla starkt jobbat! Grymt!! Och vad skönt att psykologen tog det så bra!

Hur kändes det för dig att berätta för psykologen om dina självskadetillfällen? Om det kändes bra, skulle du då kunna komma ihåg den känslan och tänka att det kanske kommer att kännas lika bra när du har berättat om kollegan för chefen på jobbet? Jag tror att det är viktigt för ditt välmående att du berättar ganska snart, så att det oacceptabla beteendet upphör och du slipper att känna dig otrygg på din arbetsplats.

Det var skitjobbigt att berätta, eftersom jag skäms för att jag “trillat dit” igen. Hon tog det lugnt och var inte dömande vilket är värdefullt. Hon vill att vi pratar vidare om det, men det krävs att det är hon som tar upp det i sånt fall, för jag kommer helt klart inte göra det.

Chefen var inte på plats idag så jag behövde inte ta ställning till om jag skulle prata med henne eller inte och det var skönt. Mannen ifråga var däremot på plats och kunde förstås inte låta bli att kommentera att jag inte tränade igår. Jag bekräftade bara att jag inte var där och försökte sen att styra bort ämnet. Han sa inget opassande så jag har inget att slå ner på nu.

Hur bisarrt det än må låta så behöver jag att han gör/säger något “nytt” för jag har förstått att jag måste kunna ge konkreta exempel på vad han har sagt och jag minns inte. Det som hände på gymmet kan jag inte kräva att arbetsgivaren gör något åt, inte utan att jag kan nämna något som hänt/händer på arbetsplatsen också. Men det är klart att det absolut bästa vore att det tar slut nu, att han på något sätt uppfattat hur fel det blev och att han backar. Fast jag har svårt att riktigt tro på att det är en rimlig möjlighet.

Det kommer att vara en utmaning att gå till jobbet ett tag framöver, för att inte tala om träningen.

Och idag var inget undantag. Jag har haft hög ångest hela dagen och den avtar inte.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det var skitjobbigt att berätta, eftersom jag skäms för att jag ”trillat dit” igen. Hon tog det lugnt och var inte dömande vilket är värdefullt. Hon vill att vi pratar vidare om det, men det krävs att det är hon som tar upp det i sånt fall, för jag kommer helt klart inte göra det. Chefen var inte på plats idag så jag behövde inte ta ställning till om jag skulle prata med henne eller inte och det var skönt. Mannen ifråga var däremot på plats och kunde förstås inte låta bli att kommentera att jag inte tränade igår. Jag bekräftade bara att jag inte var där och försökte sen att styra bort ämnet. Han sa inget opassande så jag har inget att slå ner på nu. Hur bisarrt det än må låta så behöver jag att han gör/säger något ”nytt” för jag har förstått att jag måste kunna ge konkreta exempel på vad han har sagt och jag minns inte. Det som hände på gymmet kan jag inte kräva att arbetsgivaren gör något åt, inte utan att jag kan nämna något som hänt/händer på arbetsplatsen också. Men det är klart att det absolut bästa vore att det tar slut nu, att han på något sätt uppfattat hur fel det blev och att han backar. Fast jag har svårt att riktigt tro på att det är en rimlig möjlighet. Det kommer att vara en utmaning att gå till jobbet ett tag framöver, för att inte tala om träningen. Och idag var inget undantag. Jag har haft hög ångest hela dagen och den avtar inte.

Vad skönt att psykologen inte var dömande! Då kommer hon antagligen inte att vara det i fortsättningen heller.

Så otroligt klumpigt av din kollega att kommentera att du inte tränade igår! Om han har någonting innanför pannbenet så borde det inte precis ha kommit som en överraskning för honom att du uteblev…

Jag hoppas innerligt att din kollega inte gör fler olämpliga saker nu, men jag tror nog tyvärr inte heller att chansen är så stor att han bara slutar. Nästa gång han säger eller gör något, kan du skriva ner det då? En annan bra sak är att skaffa vittnen. Om man säger eller gör något när någon annan är i närheten, t.ex. när ni tränar, kan du be den personen följa med till chefen som vittne. Det kommer att bli mycket svårare för din kollega att slingra sig/bortförklara sig om det finns vittnen.

Jag kommer dokumentera allt från och med nu. Vittnen har det ju funnits, men inte som jag tror skulle ta mitt parti. Många av de andra har jobbat där i väldigt många år och jag upplever att de accepterar den kultur och jargong som råder, så att få stöd från dem är inte särskilt troligt. Däremot betvivlar jag att chefen skulle misstro mig om jag kommer med en lista på sånt som hänt. Jag ska försöka ta mig i kragen och ringa facket på måndag och be dem om råd också. Skulle ha gjort det igår men det blev aldrig av. Jag måste ta det hemma, för det är för lyhört på kontoret.

Ett större problem nu är hur jag ska hantera all ångest. Både inför en hysteriskt intensiv vecka som ligger framför, inför de arbetsdagar jag ska ta mig igenom och ångesten i största allmänhet.

Nedräkningen till då psykologen slutar är också sjukt jobbig. Det är så många processer samtidig och jag kan inte hantera allt. Impulserna att självskada är sjukt starka och även om jag stått emot dem några dagar nu så blir det allt svårare. Medicinerna “tar” inte tillräckligt nu.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag kommer dokumentera allt från och med nu. Vittnen har det ju funnits, men inte som jag tror skulle ta mitt parti. Många av de andra har jobbat där i väldigt många år och jag upplever att de accepterar den kultur och jargong som råder, så att få stöd från dem är inte särskilt troligt. Däremot betvivlar jag att chefen skulle misstro mig om jag kommer med en lista på sånt som hänt. Jag ska försöka ta mig i kragen och ringa facket på måndag och be dem om råd också. Skulle ha gjort det igår men det blev aldrig av. Jag måste ta det hemma, för det är för lyhört på kontoret. Ett större problem nu är hur jag ska hantera all ångest. Både inför en hysteriskt intensiv vecka som ligger framför, inför de arbetsdagar jag ska ta mig igenom och ångesten i största allmänhet. Nedräkningen till då psykologen slutar är också sjukt jobbig. Det är så många processer samtidig och jag kan inte hantera allt. Impulserna att självskada är sjukt starka och även om jag stått emot dem några dagar nu så blir det allt svårare. Medicinerna ”tar” inte tillräckligt nu.

Ja, dokumentera allt som händer från och med nu! Och att ringa facket är en jättebra idé. Superbra! Ringde du dem igår? Vad sa de?

Väldigt tråkigt att höra att du inte tror att någon av de vittnen som finns skulle ta ditt parti i detta. Det är sorgligt hur fega många människor är när det kommer till att stå upp för någon som blir illa behandlad. Visst är det alltid lättare att låta bli att göra något (eller, som så många gör nuförtiden, filma istället för att agera) men mår de som väljer detta verkligen bra av sitt val? Drabbas de aldrig av samvetskval?

Jag förstår att du får ångest över att ha mycket att göra. Det är hemskt när schemat blir för fullspäckat. Vad är det som gör din vecka intensiv?

Usch, jag förstår att det är jättejobbigt att tänka på att psykologen ska sluta. Man känner sig så övergiven när man står utan det stöd man så väl behöver.

Jag har ingen erfarenhet av självskadebeteende så jag vet inte vad som hjälper och inte, men när jag letade efter appar för att hantera ångest så hittade jag en app för att låta bli att självskada. Jag laddade inte ner den, men jag kommer ihåg att den hette “Calm Harm”. Jag vet inte alls om du skulle tycka att det är något för dig, men jag ville i alla fall tipsa.

Red Dykepi skrev:

Ja, dokumentera allt som händer från och med nu! Och att ringa facket är en jättebra idé. Superbra! Ringde du dem igår? Vad sa de? Väldigt tråkigt att höra att du inte tror att någon av de vittnen som finns skulle ta ditt parti i detta. Det är sorgligt hur fega många människor är när det kommer till att stå upp för någon som blir illa behandlad. Visst är det alltid lättare att låta bli att göra något (eller, som så många gör nuförtiden, filma istället för att agera) men mår de som väljer detta verkligen bra av sitt val? Drabbas de aldrig av samvetskval? Jag förstår att du får ångest över att ha mycket att göra. Det är hemskt när schemat blir för fullspäckat. Vad är det som gör din vecka intensiv? Usch, jag förstår att det är jättejobbigt att tänka på att psykologen ska sluta. Man känner sig så övergiven när man står utan det stöd man så väl behöver. Jag har ingen erfarenhet av självskadebeteende så jag vet inte vad som hjälper och inte, men när jag letade efter appar för att hantera ångest så hittade jag en app för att låta bli att självskada. Jag laddade inte ner den, men jag kommer ihåg att den hette ”Calm Harm”. Jag vet inte alls om du skulle tycka att det är något för dig, men jag ville i alla fall tipsa.

Jag ringde inte facket, jag har inte vågat. Min närmsta chef har varit sjuk senaste veckan och jag ska inte jobba mer den här veckan.

Att jag tror att mina “vittnen’ inte kommer att ta mitt parti är inte för att de är fega så mycket som att de inte tycker att beteendet och jargongen är ett problem. Den allmänna inställningen verkar vara att det är så här det alltid har varit och att det därför får fortsätta att vara så. Det är också det bemötande jag är rädd att få från chefen.

Jag har min föreställning i helgen så även om jag nu inte ska jobba mer den här veckan så är de närmaste dagarna långa och intensiva för att vi repeterar, fixar , transporterar rekvisita osv. Tid för återhämtning är inte möjligt och även om tiden skulle finnas, så finns ingen plats där jag kan dra mig undan. Det är svårt. Och stressande.

Psykologen ringde mig igår och frågsfe hur det kommer sig att vi inte har någon tid bokad den här veckan (för att jag är på teatern mer än hemma) och avslutade med att säga att jag ska ringa om det krisar. Jag vet inte varför men jag tycker alltid det är svårt. Som om jag inte har rätt att ta av hennes tid, eller inte mår tillräckligt dåligt för att hon ska tycka att det var rätt beslut. Jag vet inte, jag brukar bara aldrig lyckas lyfta på luren när det väl gäller.

Tack för ditt tips! Genom åren har jag blivit tipsad om många olika distraktionstekniker, knep och knåp för att inte självskada men jag upplever inte att det funkar. Jag distraherar mig med tv varje dag, för att komma undan grundångesten, eller i alla fall dämpa den lite. När ångesten blir stark är det inte en möjlig väg att gå, inte heller varmt/kallt bad, promenader eller liknande. Listan “att stå ut när det är svårt” har jag fått 5-6 kopior av. Jag är säker på att de knepen funkar för många, men för mig är den listan förnedrande, för inget fungerar. Och det är inte för att jag inte försökt “på riktigt”.

Men jag ska kolla upp din app, kanske har den knep som funkar bättre!

Hittills har bara smärta fungerat, i form av gummiband runt handleden (som man “snäpper” mot handleden för att det ska göra ont)  eller genom att trycka in naglarna i armen. Problemet är att förr eller senare så räcker det inte och då tar jag till något vassare och sen sitter jag där…

Stressen över helgen oroar mig för jag vet att jag kommer att få svårare med impulserna ju tröttare jag är. Samtidigt kommer det bli svårt att vara ensam och jag skulle aldrig någonsin självskada inför någon annan. Plus att jag inte vill att någon ska se efteråt och jag kommer ju behöva byta om inför andra, det är oundvikligt.

Men jag är rädd, jag är trött och jag har sjukt mycket ångest