Var i ett 9 årigt förhållande som tog slut för 2,5 år sedan. Mådde inte bra i relationen , men blev värre efter uppbrottet . Kände mig väldigt ensam , tog kontakt med folk som förstod att jag mådde dåligt och utnyttjade min snällhet på olika sätt, jag va totalt blind och trodde bara gott om folk . Kom in i ett nytt förhållande och där hände saker , övergrepp och manipulerande som fick mig att må ännu sämre , kände mig mindre värd samt grät ofta . Tog mig ur detta sen kände jag bara tomhet och ångest , blev sängliggande i några dagar (utmattningsdeppression) Men jag reste mig upp och tog tillslut tag i mig själv och började ägna mig åt mina intressen , blev sakta men säkert bättre . Gick även i kbt terapi som hjälpe mig lite , men jag behöver mer hjälp än så , känner mig förtvivlad ibland speciellt på kvällarna när jag är ensam , ångesten kommer och huvudvärk, nedstämdhet . Tror att jag har en medelsvår deppighet . Hade kontakt med en väldigt förtående kille , men han gillade inte mig som jag var . Ändå fortsatte han att ha kontakt med mig . Då satte jag ner foten , ville inte må sämre . Har insett att jag inte kan gå in i en relation när jag mår såhär och vill aldrig mer bli utnyttjad . Det finns dagar då jag helt klart mår bra , och snart ska jag börja på ett nytt arbete det känns hoppfullt och nervöst men får tro lite mer på mig själv att jag ska klara av det . Skulle behöva fler vänner som är i samma situation , ensamma deprimerade . Jag har sökt hjälp men det är lång kö. Bland känner man att livet är hopplöst och orättvist , självmordstankar har jag haft i omgångar . Inte just nu men om någon är negativ mot mig eller om jag har dåliga dagar eller om något hänt så påverkar det mig så jag lättare får självmordstankar . Därför vill man ha snälla och omtänksamma människor omkring sig .
Om du hinner se… Mina meddelanden raderas, kanske anmäld till forumet?.okej i så fall…
