Känner mig ensam och deppig

Var i ett 9 årigt förhållande som tog slut för 2,5 år sedan. Mådde inte bra i relationen , men blev värre efter uppbrottet . Kände mig väldigt ensam , tog kontakt med folk som förstod att jag mådde dåligt och utnyttjade min snällhet på olika sätt, jag va totalt blind och trodde bara gott om folk . Kom in i ett nytt förhållande och där hände saker , övergrepp och manipulerande som fick mig att må ännu sämre , kände mig mindre värd samt grät ofta . Tog mig ur detta sen kände jag bara tomhet och ångest , blev sängliggande i några dagar (utmattningsdeppression) Men jag reste mig upp och tog tillslut tag i mig själv och började ägna mig åt mina intressen , blev sakta men säkert bättre . Gick även i kbt terapi som hjälpe mig lite , men jag behöver mer hjälp än så , känner mig förtvivlad ibland speciellt på kvällarna när jag är ensam , ångesten kommer och huvudvärk, nedstämdhet . Tror att jag har en medelsvår deppighet .

Hade kontakt med en väldigt förtående kille , men han gillade inte mig som jag var . Ändå fortsatte han att ha kontakt med mig . Då satte jag ner foten , ville inte må sämre .

Har insett att jag inte kan gå in i en relation när jag mår såhär och vill aldrig mer bli utnyttjad .

Det finns dagar då jag helt klart mår bra , och snart ska jag börja på ett nytt arbete det känns hoppfullt och nervöst men får tro lite mer på mig själv att jag ska klara av det .

Skulle behöva fler vänner som är i samma situation , ensamma deprimerade .

Jag har sökt hjälp men det är lång kö.

Bland känner man att livet är hopplöst och orättvist , självmordstankar har jag haft i omgångar . Inte just nu men om någon är negativ mot mig eller om jag har dåliga dagar eller om något hänt så påverkar det mig så jag lättare får självmordstankar .

Därför vill man ha snälla och omtänksamma människor omkring sig .

 

Så hur bryter man ensamheten .

Anonym skrev:

Så hur bryter man ensamheten .

Det råkar vara första gången jag är på detta forum och skriver men jag ska göra ett försök att bidra på något vis. Faktum är att jag ser det här forumet som en del i processen att besegra ensamheten, inte bara genom konkreta förslag och feedback från andra personer som lider av samma sak som mig utan helt enkelt för att det uppstår ett meningsutbyte bland likasinnade överhuvudtaget. Jag tror att det jag vill komma till är att – åtminstone i mitt fall – finner jag lindring och någon form av hopp att kunna bryta mig ur ensamheten genom att prompt undvika isolering oavsett hur enkelt och litet det må vara: att sammankoppla med människor jag aldrig träffat över internet (som nu och här), att lämna lägenheten om ens för en cykeltur till affären, att bombardera min skalle med intryck jag aldrig får annars och sakta men säkert skapa nya vanor som medför att jag får kontakt med människor bara av att vistas bland dem.

I mitt fall har jag alldeles nyligen råkat ut för något som nästan helt tagit knäcken på mig, att ha mist en flickvän om än från ett struligt och kortvarigt förhållande. Men av någon anledning vill min skalle glorifiera vad hon betytt (och betyder) för mig intill skyarna såpass att jag mår sämre och sämre med tiden av att jag inte kan släppa känslav av sorg och misslyckande. I och med att tanken på henne följer med mig när jag sköter vardagsbestyr i hemmet eller ägnar mig åt solo-nöjen så finns det inte mycket kvar från mitt tidigare liv som jag vågar syssla med längre.

Som du kanske ser så lämnar inte mina tankegångar mig med några andra alternativ än att trotsa min tidigare passiva och isolerade tillvaro genom att aktivera mig mentalt och fysiskt, sträva mot utveckling för att ta mig ur träsket jag trivts i alldeles för länge, och att söka nya kontakter där det är möjligt (börja skriva med anonyma människor på ett forum gällande psykisk ohälsa hade jag aldrig föreställt mig bara ett par veckor sedan men nu står jag här). För som människa fungerar vi i grund och botten likadant allihopa – vi suktar efter utveckling och förbättring då vi mår dåligt (och eventuellt dör) av motsatsen, och vi söker människokontakt just för att vi är ämnade för att leva i grupp. Detta faktum kan man aldrig blunda för helt.

Så mitt tips till dig när du känner att du inte har någon omkring dig att vända dig till: arbeta i eget tempo efter att bli den du vill vara, vad det än betyder för dig. Sätt i rutin att en gång om dagen ta dig tid att lära känna dig själv och vad som är viktigt för dig. Ta dig tid regelbundet att röra på dig (gör underverk för psyket, allt hänger ihop), promenera, styrketräna, joina en pingisklubb, vad som helst.

Gå ut och scanna av internet efter möjligheter att kunna socialisera med nya människor som har liknande intressen som dig (ja, vad har du för intressen egentligen?). Detta forum är ett steg i den riktningen så ge dig en klapp på axeln över det, men vad mer finns det? Internet är översvämmat av sociala nätverk i alla nyanser och för alla behov.

Och såklart, om det nu skulle vara ett problem för dig från första början: lämna huset, sök dig bortåt bland människor. Bara av att vistas bland folk tror jag att man mår bättre, och man försämrar inte heller sina chanser att skapa nya kontakter om man säger så.

Och nu kom jag på en sak som faktiskt hämmat min egen utveckling i många år: se till att sätta upp en plan! Vad ska du göra och hur ofta? Utan en konkret plan så kanske du riskerar att överlåta allt åt spontanitet och då gör du som jag och alldelesför ofta återfaller till det man är bekväm med. Gör inte det! Du måste sikta framåt, men framförallt förstå att det inte är hela världens undergång om du tar ett steg bakåt ibland. Du kommer ju ändå aldrig ge upp, eller hur? Därför kommer du tids nog finna det du söker och bli den du vill vara.

Som kvinna har du ett bekymmer som skiljer sig lite ifrån mitt: för dig handlar det om att sålla bort merän halva kön för att släppain den som känns rätt för dig, någon som inte försöker utnyttja dig och som vill ha dig precis som du är, med eller utan dina mörka sidor. Men hur vet du när du har funnit rätt? Genuin fråga, jag kan ha nytta av att få höra vad du säger faktiskt så jag ser fram emot att få veta mer.

Stå på dig, du är ironiskt nog inte ensam om att känna dig ensam!

Anonym skrev:

Det råkar vara första gången jag är på detta forum och skriver men jag ska göra ett försök att bidra på något vis. Faktum är att jag ser det här forumet som en del i processen att besegra ensamheten, inte bara genom konkreta förslag och feedback från andra personer som lider av samma sak som mig utan helt enkelt för att det uppstår ett meningsutbyte bland likasinnade överhuvudtaget. Jag tror att det jag vill komma till är att – åtminstone i mitt fall – finner jag lindring och någon form av hopp att kunna bryta mig ur ensamheten genom att prompt undvika isolering oavsett hur enkelt och litet det må vara: att sammankoppla med människor jag aldrig träffat över internet (som nu och här), att lämna lägenheten om ens för en cykeltur till affären, att bombardera min skalle med intryck jag aldrig får annars och sakta men säkert skapa nya vanor som medför att jag får kontakt med människor bara av att vistas bland dem. I mitt fall har jag alldeles nyligen råkat ut för något som nästan helt tagit knäcken på mig, att ha mist en flickvän om än från ett struligt och kortvarigt förhållande. Men av någon anledning vill min skalle glorifiera vad hon betytt (och betyder) för mig intill skyarna såpass att jag mår sämre och sämre med tiden av att jag inte kan släppa känslav av sorg och misslyckande. I och med att tanken på henne följer med mig när jag sköter vardagsbestyr i hemmet eller ägnar mig åt solo-nöjen så finns det inte mycket kvar från mitt tidigare liv som jag vågar syssla med längre. Som du kanske ser så lämnar inte mina tankegångar mig med några andra alternativ än att trotsa min tidigare passiva och isolerade tillvaro genom att aktivera mig mentalt och fysiskt, sträva mot utveckling för att ta mig ur träsket jag trivts i alldeles för länge, och att söka nya kontakter där det är möjligt (börja skriva med anonyma människor på ett forum gällande psykisk ohälsa hade jag aldrig föreställt mig bara ett par veckor sedan men nu står jag här). För som människa fungerar vi i grund och botten likadant allihopa – vi suktar efter utveckling och förbättring då vi mår dåligt (och eventuellt dör) av motsatsen, och vi söker människokontakt just för att vi är ämnade för att leva i grupp. Detta faktum kan man aldrig blunda för helt. Så mitt tips till dig när du känner att du inte har någon omkring dig att vända dig till: arbeta i eget tempo efter att bli den du vill vara, vad det än betyder för dig. Sätt i rutin att en gång om dagen ta dig tid att lära känna dig själv och vad som är viktigt för dig. Ta dig tid regelbundet att röra på dig (gör underverk för psyket, allt hänger ihop), promenera, styrketräna, joina en pingisklubb, vad som helst. Gå ut och scanna av internet efter möjligheter att kunna socialisera med nya människor som har liknande intressen som dig (ja, vad har du för intressen egentligen?). Detta forum är ett steg i den riktningen så ge dig en klapp på axeln över det, men vad mer finns det? Internet är översvämmat av sociala nätverk i alla nyanser och för alla behov. Och såklart, om det nu skulle vara ett problem för dig från första början: lämna huset, sök dig bortåt bland människor. Bara av att vistas bland folk tror jag att man mår bättre, och man försämrar inte heller sina chanser att skapa nya kontakter om man säger så. Och nu kom jag på en sak som faktiskt hämmat min egen utveckling i många år: se till att sätta upp en plan! Vad ska du göra och hur ofta? Utan en konkret plan så kanske du riskerar att överlåta allt åt spontanitet och då gör du som jag och alldelesför ofta återfaller till det man är bekväm med. Gör inte det! Du måste sikta framåt, men framförallt förstå att det inte är hela världens undergång om du tar ett steg bakåt ibland. Du kommer ju ändå aldrig ge upp, eller hur? Därför kommer du tids nog finna det du söker och bli den du vill vara. Som kvinna har du ett bekymmer som skiljer sig lite ifrån mitt: för dig handlar det om att sålla bort merän halva kön för att släppain den som känns rätt för dig, någon som inte försöker utnyttja dig och som vill ha dig precis som du är, med eller utan dina mörka sidor. Men hur vet du när du har funnit rätt? Genuin fråga, jag kan ha nytta av att få höra vad du säger faktiskt så jag ser fram emot att få veta mer. Stå på dig, du är ironiskt nog inte ensam om att känna dig ensam!

 

Blev berörd av allt du skrev .

Precis , jag tar allt med små steg. Kändes väldigt bra idag , första dagen på nytt arbete . Va väldigt skönt att komma igång .

Ska träffa några vänner sen till helgen , känns nervöst för vissa känner jag inte jättebra . Vill ses som en självsäker människa, men samtidigt vill jag inte försöka för mycket , det viktigaste är att va sig själv och ha kul . självsäkerhet  är något som får ta tid att bygga upp . Mådde iaf väldigt bra idag.

Tråkigt att höra att det tog slut med din flickvän , det tar tid att bearbeta och kommer möjligtvis kännas bättre vecka för vecka . Klart att det blir en stor omställning från att vara i ett förhållande till att bli ensam . Du kanske skulle behöva resa bort ett tag eller ägna dig mer åt dina intressen . Vet Inte hur dina dagar ser ut om du har ett arbete . Kanske träffa arbetskamrater privat och hitta på något skoj . Det är klokt att bearbeta det som varit men sluta inte tro på kärleken , den kommer igen .

Något som har gjort underverk för mig är när jag väl är ute i naturen , nu är det kanske inte så roligt att vara ute just denna årstiden . Eller så kan du åka till nya ställen att upptäcka .

Jag är inte jättebra på att ge råd men försöker iallafall .

Ska försöka svara på din fråga  . Jag tror att det är magkänslan man får gå på samt vara mer kritisk mot folk .

Nej jag lovar , ska inte ge upp . Ibland är det precis som att det negativa vill ta över min hjärna men jag kämpar emot .

Kul att du hittat hit . Jag hade ingen aning om att det finns sånna här forum så är också helt ny här .

Anonym skrev:

Blev berörd av allt du skrev . Precis , jag tar allt med små steg. Kändes väldigt bra idag , första dagen på nytt arbete . Va väldigt skönt att komma igång . Ska träffa några vänner sen till helgen , känns nervöst för vissa känner jag inte jättebra . Vill ses som en självsäker människa, men samtidigt vill jag inte försöka för mycket , det viktigaste är att va sig själv och ha kul . självsäkerhet är något som får ta tid att bygga upp . Mådde iaf väldigt bra idag. Tråkigt att höra att det tog slut med din flickvän , det tar tid att bearbeta och kommer möjligtvis kännas bättre vecka för vecka . Klart att det blir en stor omställning från att vara i ett förhållande till att bli ensam . Du kanske skulle behöva resa bort ett tag eller ägna dig mer åt dina intressen . Vet Inte hur dina dagar ser ut om du har ett arbete . Kanske träffa arbetskamrater privat och hitta på något skoj . Det är klokt att bearbeta det som varit men sluta inte tro på kärleken , den kommer igen . Något som har gjort underverk för mig är när jag väl är ute i naturen , nu är det kanske inte så roligt att vara ute just denna årstiden . Eller så kan du åka till nya ställen att upptäcka . Jag är inte jättebra på att ge råd men försöker iallafall . Ska försöka svara på din fråga . Jag tror att det är magkänslan man får gå på samt vara mer kritisk mot folk . Nej jag lovar , ska inte ge upp . Ibland är det precis som att det negativa vill ta över min hjärna men jag kämpar emot . Kul att du hittat hit . Jag hade ingen aning om att det finns sånna här forum så är också helt ny här .

du skrev mycket och jag missade en fråga . Mina intressen är : styrketräning , simning , promenader , tv , baka , hudvård , kläder , smink med mera . träffa vänner och familj  .

Nu är jag nyfiken på vad din intressen är ?

Roligt, det är ju rätt stort egentligen att påbörja ett helt nytt jobb, och känns det som att det gick vägen redan första dagen så har ögonblicket överträffat förväntningarna och det brukar resultera i en energiboost, antar att du känner så? Vad är det för jobb förresten? Ett jobb bland helt främmande folk kan absolut vara det steget som för dig ut ur ensamheten.

Det är väldigt knepigt det där, att man så gärna vill framställa sig själv som så självsäker och stabil när man såväl umgås bland folk, särskilt inför obekanta, och redan där trillar man in i fällan av att fokusera för mycket på “hur vill jag framstå” snarare än att finna sig i den man är. Men vad skulle hända om du istället tänker att du kommer som du är, att det inte egentligen spelar någon roll om du kanske skulle råka “exponera” ditt svaga jag? Om det absolut värsta händer, att någon på plats får känslan av att du är nervös och kanske hyfsat osäker i dig själv och din omgivning, hur ser det ut i så fall?
Jag tror att både du och jag vet lika väl att det värsta man kan göra i en sådan situation är att anstränga sig för att bli vad man önskar att man vore, att anpassa sig baserat på ens rädsla att visa sitt rätta jag, men du visar här och nu att du har koll på läget och hur du kan göra det bästa av stunden: att vara dig själv och att ha roligt medan du är det, var du än är det. Se det som en upplevelse du kan lära utav, snarare än en uppgift där du måste prestera. Det är ändå när man har fokus i nuet som man presterar som bäst, eller hur? Ge dem dig själv, inget annat. Personligen skulle jag bara tycka att det är roligt och välkommet om någon visar sin mänskliga sida, är allmänt klumpig och tafatt och har svårt att föra sig så som förväntas av folk. Jag känner på mig att du inte är den som gottar dig åt andras misär och därför inte skulle se ner på någon som ger ett nervöst intryck, snarare tvärtom. Föreställ dig då att de andra tänker så som du hade tänkt i den situationen.

Jodå, att ha förlorat ett förhållande även om det så bara höll i ett par månader, det gav mig en idé om hur bra man kan ha det, särskilt när man förlorat det. Det är nästan omöjligt för mig att föreställa mig hur livet var innan jag hamnade i det förhållandet, för då kände jag mig inte så ensam som jag gör nu när jag fått uppleva hur det är att leva med någon man vill spendera sitt liv tillsammans med. Det är ungefär som när man öppnar ytterdörren för en innekatt för första gången, då vet den vad som utlovas och nöjer sig inte med att stanna innanför fyra väggar längre. Så där är jag just nu, jag vet hur bra man kan ha det, och jag beskyller mig själv för att det inte gick vägen. Känslan av skuld och att vara arg på sig själv pga att jag förlorat det som blev det allra viktigaste för mig, att vara nästan helt utelämnad åt sig själv, det är en extremt horribel situation som nästan får mig att klättra på väggarna i ren frustration. Men jag har inget annat val än att försöka finna ljuset på andra sidan tunneln, vart jag än hamnar. Jag vet att jag inte får ge upp, men jag tror att jag behöver vägledning för någonting saknas och jag känner mig ganska vilsen.

Du har nog rätt, att jag skulle behöva resa bort, men jag har lite grejer jag måste ta hand om innan det kan hända. Så jag får nöja mig med micro-resor lokalt tills vidare, inte så illa det heller. Bara att lämna lägenheten är väldigt behövligt, och det i sig är ett steg i rätt riktning. Målet för nuvarande är att jag ska bege mig utomhus dagligen, om än bara för en mindre promenad, och se vart det leder mig i längden. Men det gäller att skapa en plan, nya vanor, och att söka förbättring och kontakt med andra människor, som för att ingjuta en idé om att jag är på väg någonstans, och att bara jag fortsätter så kommer jag att finna ett botemedel mot den plötsliga och kvävande ensamheten som annars bara tuggar på en inifrån. Men du vet hur det är… det är ju inte så bara, eller?

Absolut är det som du säger, att kärleken finns där ute. Om jag inte håller vid den tanken, då kommer jag aldrig att finna den igen, och än mindre ta mig särskilt långt i livet. Det känns lite som att livet hänger på att jag behåller hoppet om att finna någon som jag kan visa att jag bryr mig om, och som bryr sig om mig. Men just i mitt fall så är jag ett känslomässigt vrak i dagsläget, det betyder att inom spannet av ett dygn kan jag hinna uppleva känslan av att man helst vill ta livet av sig, till att all makt utgår ifrån sig själv och att allt det man kan tänkas behöva redan existerar där inombords, bara att man måste finna ett sätt att låsa upp denna potential på något vis. Det är en bergodalbana rent emotionellt, så det är mycket som händer på en gång. Det trodde jag inte om mig själv.

Brukar du vara ute i naturen själv när du gör det, eller med vänner, eller du kanske har hund? Bara att göra det själv kan ha en väldigt positiv inverkan också. Det är något särskilt rent och helande med att söka sig till naturen, att man får känslan att man har kontakt med omgivningen på något djupare plan kanske.

Du bör inte förminska dig själv och den inverkan dina ord har, det är gott nog att skriver och lyssnar, ärligt talat. Och jag tycker det är en bra idé angående naturpromenader och något jag borde ta till mig av på riktigt, så där får du också en poäng. Jag har inga förväntningar på vårt meningsutbyte annat än att vi båda sitter i samma båt och vill ta oss upp på land igen. Det är bara din ärlighet jag söker, och kanske kunna bolla funderingar med dig som jag inte kan få klarhet i på egen hand. Men ärligheten är nyckeln, och blir det för mycket text för dig så måste du säga till. Jag vet att det kan bli lite väl mycket.

Tycker du förresten att magkänslan fungerar bra som kompass när det handlar om att utröna vem som går att lita på och vem som försöker utnyttja dig och ditt tillstånd? Du ska alltid vara kritisk, det är en bra egenskap. Problemet är att de flesta killar kan gå extremt långt för att få det de vill ha, så det gäller att se hur de agerar när de sänker garden och känner att de redan fått vad de söker, antar jag?
Om din känsla av ensamhet bygger på att du söker ett kärleksförhållande så kan jag tänka mig att det blir extra problematiskt för dig – ensamheten kanske får dig att vilja öppna dig än mer än vanligt inför en potentiell partner, samtidigt som du tvingas stålsätta dig för att inte framstå som en enkel måltavla som kan utnyttjas hur som helst. Det kan fan inte vara lätt.

Det är okej att du missade en fråga, jag skrev ju så förbannat mycket så det blir nästan en utmaning för dig att få med allt, men du sköter dig bra. Det låter som att du är väldigt aktiv och håller igång fysiskt i alla fall, gör du det på egen hand eller brukar du göra det tillsammans med dina vänner? Håller du igång aktivt även nu i dagsläget medan du bråkar med känslan av ensamhet? Du har ju verkligen dina intressen på plats när det handlar om att hålla igång, vistas i miljöer bland folk och att attrahera killar, om man säger så. Har jag helt fel?

Mina intressen… Vet inte om jag skulle kalla styrketräning för ett intresse men det ska fanemej göras ändå, sedan är det såklart så att ett fysiskt välmående i allmänhet är av stort intresse och kan vara väldigt fascinerande. Jag älskar det mesta som har med film att göra (storsamlare, skräckfantast särskilt), musik (filmmusik, tunga saker, allt med fina melodier), djurvän (lite av ett intresse där också, haft betydligt mer än bara hemmakatt att göra med), läsa böcker, tv-spel (vad annars?), och självklart att få umgås med de vänner jag har. Egentligen kan jag säga att av de vänner jag har så finns det inget mer att önska sig, så där är jag väldigt tacksam faktiskt. Men den hjälp jag söker kan jag inte få ifrån dem, och i slutändan är det ändå mitt ansvar att ta mig upp på benen igen.

Var inte rädd om jag ställer lite tvär-spontana och knäppa frågor, det dyker upp nya sådana hela tiden och det är mycket jag vill höra din synpunkt på dessutom, om du väljer att svara så är jag tacksam för det såklart.

Vad är det du själv känner saknas i ditt liv för att du ska kunna må bra igen? Känner du att du behöver läka med hjälp av människor som befinner sig i en liknande sist som dig för att våga ta steget mot dejtinglivet någonsin igen, med tanke på vilka upplevelser du haft hittills med killar som antingen utnyttjar dig eller inte tar dig för den du är?

Och inför helgen: fokusera på nuet, att inhämta omgivningen, att lyssna på vad andra säger, hur de för sig, osv. Brotta ner tanken på att behöva vara på ett särskilt sätt, den tanken återkommer förmodligen hela tiden, men slå ner de tankarna så fort de börjar härja igen. Och berätta gärna hur det gick för dig efteråt. Jag ser fram emot det.

 

 

 

Allt förvann som jag skrev :/ får börja om på nytt …

Du behöver definitivt hitta lugnet , nu när du är så känslomässigt ostabil så kanske du kan börja med mindfulness , yoga för att hitta lugnet . Jo naturpromenader kan hjälpa men tror att du behöver gräva djupare i dig själv .

För att du ska må bättre är det bra som du säger med planer .

Ta fram papper och penna och skriv ner vad som gör dig lycklig ? Skriv ner det du är bra på . Tror det kan va bra för dig .

Ta det lite lugnare med tv spelandet , det ska du försöka släppa lite nu när du är ostabil . Fokusera på annat , jättebra att du tar tag i att komma utanför dörren och tar tag i att träffa folk . Roligt att du har bra vänner .

Djur är också något som man får positiv energi ifrån . Kul att du är djurvän , har du djur ? Jag har inga djur . Men är djurvän .

Inte konstigt att du är är extra känslig och att det är berg och dalbana . Va själv likadan efter det långa förhållandet . Men du kommer att övervinna de känslomässiga stormarna , det kommer att ta tid men du behöver bara fokusera på bra saker . När man mår dåligt så tror jag att man går in mycket i sig själv och fastnar i allt möjligt tänkande , men det är det du och jag ska bryta . Försöka bara vara och njuta lite av livet men det är svårt . Sätt upp lite planer för helgen dvs om du inte har något planerat .

nej jag gör alla mina aktiviteter själv . Trivs med det . Vänner träffar jag över fika eller promenad . Ibland fest .

Jag har tappat hoppet om att finna den rätta . Tilliten har försvunnit till män . Mitt skal är det första män ser , mitt innre är alltid det som döms. Och det är för att jag blottar mina svaga sidor med en gång . Trodde att jag skulle bli mer sedd samt förstådd . Men det blir alltid motsatt effekt . Jag har höga krav på män och jag tycker själv att det är fullt rimligt och normalt , men det tas på fel sätt från män iaf en som jag hade kontakt med . Som kvinna vill jag bli sedd som den vackraste på både insida och utsida . Kan en man inte ta det så är han inget att ha med att göra .

Anonym skrev:

Allt förvann som jag skrev :/ får börja om på nytt … Du behöver definitivt hitta lugnet , nu när du är så känslomässigt ostabil så kanske du kan börja med mindfulness , yoga för att hitta lugnet . Jo naturpromenader kan hjälpa men tror att du behöver gräva djupare i dig själv . För att du ska må bättre är det bra som du säger med planer . Ta fram papper och penna och skriv ner vad som gör dig lycklig ? Skriv ner det du är bra på . Tror det kan va bra för dig . Ta det lite lugnare med tv spelandet , det ska du försöka släppa lite nu när du är ostabil . Fokusera på annat , jättebra att du tar tag i att komma utanför dörren och tar tag i att träffa folk . Roligt att du har bra vänner . Djur är också något som man får positiv energi ifrån . Kul att du är djurvän , har du djur ? Jag har inga djur . Men är djurvän . Inte konstigt att du är är extra känslig och att det är berg och dalbana . Va själv likadan efter det långa förhållandet . Men du kommer att övervinna de känslomässiga stormarna , det kommer att ta tid men du behöver bara fokusera på bra saker . När man mår dåligt så tror jag att man går in mycket i sig själv och fastnar i allt möjligt tänkande , men det är det du och jag ska bryta . Försöka bara vara och njuta lite av livet men det är svårt . Sätt upp lite planer för helgen dvs om du inte har något planerat . nej jag gör alla mina aktiviteter själv . Trivs med det . Vänner träffar jag över fika eller promenad . Ibland fest . Jag har tappat hoppet om att finna den rätta . Tilliten har försvunnit till män . Mitt skal är det första män ser , mitt innre är alltid det som döms. Och det är för att jag blottar mina svaga sidor med en gång . Trodde att jag skulle bli mer sedd samt förstådd . Men det blir alltid motsatt effekt . Jag har höga krav på män och jag tycker själv att det är fullt rimligt och normalt , men det tas på fel sätt från män iaf en som jag hade kontakt med . Som kvinna vill jag bli sedd som den vackraste på både insida och utsida . Kan en man inte ta det så är han inget att ha med att göra .

tack för dina tips , det tar jag till mig . Ser lite mer fram emot helgen nu . Jag jobbar med människor , det är viktigt med det sociala . I vilken del av landet bor du i om jag får fråga ?

Jag har lite ont i ryggen och jag återkommer med mer text inom kort för jag har inte svarat på allt du skrivit . Det går segt att skriva på min iphone 5 Hahah .

Anonym skrev:

tack för dina tips , det tar jag till mig . Ser lite mer fram emot helgen nu . Jag jobbar med människor , det är viktigt med det sociala . I vilken del av landet bor du i om jag får fråga ? Jag har lite ont i ryggen och jag återkommer med mer text inom kort för jag har inte svarat på allt du skrivit . Det går segt att skriva på min iphone 5 Hahah .

Jo nu senast så fungerade magkänslan . Och jag är mer kritisk , men visst det är inte bara de verktygen jag behöver .

Måste också hitta tillbaka mer till mig själv och bli en stark person . Är också precis som du väldigt känslig nuförtiden . Så det finns en del att jobba på .

Anonym skrev:

Jo nu senast så fungerade magkänslan . Och jag är mer kritisk , men visst det är inte bara de verktygen jag behöver . Måste också hitta tillbaka mer till mig själv och bli en stark person . Är också precis som du väldigt känslig nuförtiden . Så det finns en del att jobba på .

Jag behöver definitivt ha kontakt med människor som sitter i samma båt . Och det är roligt att jag fick kontakt med dig här . Är inte riktigt redo för att dejta direkt nu . Men rätt vad det är så kanske man trillar över den rätta och varför ska man vänta då . Ja jag vet inte . Allt handlar om att acceptera/ respektera varandra oavsett hur man mår .

Du får gärna repetera frågor om jag missat något . Och du ska inte känna att du skriver mycket , det är roligt . Men kan hända att jag missar som sagt . Telefonen segar sig mellan åt . Så mindre text rekommenderas för att jag inte ska missa saker .

Roligt, ser ut som att jag har en hel del att gå igenom senare, men lovar att (åtminstone försöka!) fatta mig kort…are, vill ju inte förstöra varken ryggen eller tålamodet för dig 😛

Tänkte bara säga att jag jobbar lite knepiga tider, natt och just denna helg, så om jag dröjer med mitt svar är det för att jag sover såhär dags och får tid att andas ordentligt först på morgonen när jag kommit hem. Bara så du vet hur mina responstider ser ut då jag arbetar och att du får ett pling framåt lördagsmorgonen, högst troligt. Så jag får önska dig en trevlig fredagskväll tills dess, ta vara på den.