Vad känner jag egentligen?

Green Dyjyse skrev:

Det låter väldigt konstigt att man måste ha självmordstankar eller panikångest för att få den hjälp man vill ha. Hur visar sig din åmgest? Själv får jag gråtattacker, vilket kanske kan liknas vid panikattacker. Jag har även en gnagande oro och ångest mellan attackerna. Angående att göra sitt bästa så får du nog tänka att ”idag är detta mitt bästa”, medans det kanske ändras nästa dag. Du ska inte jämföra ditt bästa en bra dag med ditt bästa en dålig dag.

Jag vet inte ens vad för hjälp jag vill ha, det enda jag vet är att jag vill ha hjälp på något sätt. Det kändes bara fel att det krävdes panikångest eller direkta självmordstankar för att kunna få hjälp, och då detta ändå var bup (barn- och ungdomspsykiatrin) så kan man verkligen tycka att de borde veta hur de ska ”hantera” mig och mitt fall.

Min ångest visas på flera sätt, kan helt plötsligt börja gråta för ”ingenting” eller bli arg/irriterad för ”ingenting”. Men mestadels håller den sig i min kropp, jag vet inte hur men jag känner ångesten ständigt närvarande. Det går inte många sekunder per dygn utan att jag känner ångesten. Ibland (oftast dagtid) känns den att vara mest i bakgrunden, men kan ”komma fram” i full kraft av i princip vad som helst. Men som sagt är det fortfarande inte någon panikångest. I hate to say it, men just där o då när de sa att de inte kan göra något med mig för att det inte är panikångest, så önskade jag att det var vad jag hade istället. För då hade jag uppenbarligen kunnat få någon hjälp. Var ju som sagt också även ärlig med att jag har ett/flera självskadebeteenden och att det som oftast gör att jag skadar mig själv är för att ångesten blir helt ohanterlig…

Jag kan inte vara snäll mot mig själv, har hela tiden ett inre självhat och vill bara kunna mer och visa mer. Jag ”vet” att jag alltid kan bättre, om jag bara hade gjort mitt absolut bästa. Inte för att det går direkt dåligt för mig i skolan, men oavsett hur mycket jag gör något eller anstränger mig till att göra det så blir jag inte nöjd. Ofta känner jag heller inte om dagen är bra eller dålig, utan det kommer liksom i efterhand. Typ ”igår hade jag en dålig skitdag” och då är det ju för sent eftersom jag redan hunnit tänka allt jag tänker…

Jag känner mig som ett hopplöst fall.

Alltså, detta är ju knappast längre någon tråd utan en plats vart jag samlar alla mina tankar och känslor… det kan väl inte vara så kul att läsa om? Eller? Jag känner att. jag inte. ens har något mål med detta skrivandet, förutom att få ut lite av allt som finns inuti mig… men jag vet inte riktigt. Har. flera gånger. funderat på att sluta skriva här då jag tänkt att det “stör” men sedan har jag ångrat mig och fortsatt i alla fall.

Vet inte längre antalet inlägg som jag skrivit men suddat ut innan jag postat det, just för att jag själv tycker att. det varit för t riggande/personligt/för mycket. Så jag vet inte, jag vet inte. riktigt vart jag ska dra gränsen för vad som är sas för mycket. Jag vill verkligen inte trigga någon med var jag skriver, det är det absolut sista jag vill! Har därför försökt att komma ihåg att märka vissa inlägg med “TW”, alltså “Trigger warning”. Men jag glömmer det allt för ofta.

 

Hur som helst. Jag känner mig jättestressad just nu, trots att skolan typ är inne på de lugnaste veckorna ever just nu. Det är så mycket. Begravningen för mormor är snart, och jag kan inte sluta tänka på det. Den ger mig helt sinnessjuk ångest, jag har inte ens bekantat mig med tanken på att mormor är död, och så ska jag på begravningen???  Asså va??? Det känns så sinnessjukt. Jag vill inte. Men samtidigt måste jag gå på begravningen. Jag kan inte med att missa den.  Dessutom tror jag att mamma skulle bli sjukt besviken i så fall, pappa med.

Min sömn. är fortfarande inte fungerande. Den nya medicineringen fungerar inte bra. För var dag som går. vill jag bara. byta tillbaka till den gamla medicineringen mer och mer. Den fungerade åtminstone. Den jag har. nu fungerar ju knappt, är vaken. typ nätterna igenom och tankarna. bara snurrar runt runt. Det är ingen ordning på någonting, allt i mitt. huvud är. ett. totalt kaos. Jag. vet verkligen inte vad jag ska göra av livet snart. Jag klarar helt enkelt inte a v att hantera det och varken mamma eller pappa kan ju sitta och vaka över mig 24/7 för att se att jag inte gör något dumt, alltså kommer jag få svårare och. svårare att stå emot impulserna om självskada…

Är på en kompis student, var även på utspringet tidigare idag. Det är nog det roligaste och jobbigaste jag gjort, det var en så stor skola, vilket givetvis betydde mycket folk där. Tror det var runt 25 (!) klasser som sprang ut. Jag får ångest av att vara på trånga platser och vara inträngd bland mycket folk.

Nu börjar denna dagen ta ut sin rätt, ångesten stiger och jag känner att det hänt för mycket idag. Min hjärna gillar inte intryck, den är totalt överkänslig. Allt är för mycket. Aldrig är det lagom. Känner jag mig själv rätt så ligger jag i sängen halva dagen imorgon… kommer vara såååå trött av all energi som gått åt idag. Men det är ändå värt det, jag tänker inte låta mig hindras till att göra roliga saker. Jag vill ha ett normalt liv och en normal vardag, nå så normal den nu kan bli i alla fall.

Utspringet var jobbigt, dels var det hööög musik hela tiden, dels skrek folk hela tiden och dels var jag instängd bland massa folk och kunde inte komma därifrån. Sånt är som gjort för att jag ska få ångest, att jag inte kan kontrollera situationen jag befinner mig i. Jag kan inte kontrollera hur mycket folk skriker, hur mycket folk som är på platsen eller hur hög musik som spelades – det ger mig åååångest! Jag vet inte varför, det är bara något inom mig. Jag har ALLTID, så länge jag och mina föräldrar minns, haft svårt för situationer där det är mycket och höga ljud. Det är som någon fobi inom mig… jättestörande.

Och strax efter jag skrev det där fick jag världens totala sammanbrott. Kvällen var typ förstörd och det enda jag ville var att typ dö. Det enda jag kunde tänka på var döden, eller hur jag skulle kunna skada mig själv på ett eller annat sätt. Vad är detta för liv? Är detta ens ett liv?

Jag blir så less. Så less på min familj, framförallt mina föräldrar. Flera gånger under kvällen sa jag att jag inte orkar mer, att jag är trött, att jag vill hem osv. Sedan försökte jag dra mig undan lite (satte mig inne, då alla andra satt ute) för att försöka få någon ro i hjärnan – hade dessutom varit ute hela dagen så mitt huvud var mao redan fullt av intryck som inte hunnit sorteras. Då kom mamma och pappa och tjatade på mig att komma ut, fast jag sa att jag inte orkade. Då sa de att jag var tvungen att komma med ut, så jag kom med ut. Sedan började alla tjata på mig och min bror började reta mig och det blev för mycket, vilket resulterade i ett totalt sammanbrott. Jag blir så himla less, hur svårt ska det vara?? Hur svårt KAN det vara att förstå?? JAG. ORKAR. INTE.   JAG. BEHÖVER. VILA.

Jag klarar inte av detta mer nu. Ångesten tar över mig, hela dagen idag har jag haft sån sjuk ångest, har haft ont överallt och bara gråtit för att ångesten är så stark. Jag vill verkligen inte mer, jag orkar inte mer nu. Jag kan inte leva så här längre, det enda jag tänker på är att försöka andas lugnt och döden. Jag kan inte tänka på något annat, det går inte. Denna ångesten tar över mig, jag klarar inte av att hantera den. Men jag vill verkligen inte skada mig heller, för det lindrar bara ångesten tillfälligt. När jag “insett” vad jag gjort kommer den tillbaka i en ännu högre grad.

JAG. ORKAR. INTE. MER.

Orkar knappt skriva vad jag tänker på, varenda cm av min kropp gör ont och ångesten är sinnessjuk. Jag vill bara dö, men ändå inte. Jag klarar inte av att lämna min familj, det är bara för deras skull jag fortsätter kämpa just nu.

Jag vet inte ens vad jag känner, eller vad jag vill. Det enda jag vet är att om ångesten inte lugnar sig snart är det bara en tidsfråga innan jag kommer att skada mig själv trots alls, bara för att få en liten paus från denna hemska ångest… jag tror aldrig att jag haft så här stark ångest. Aldrig i hela mitt liv, faktiskt.

Pga att jag har bytt mail adress (vilket jag egentligen gjorde för någon månad sedan) så skapade jag ett nytt konto, och för att inte förvirra om vem som är trådstartaren så skapar jag en ny tråd där mitt nya namn står som trådstartare.

Ja, jag insåg i efterhand att man bara kan byta mail-adressen på kontot, men nu blev det så här istället. Förlåt för förvirringen 🙈

 

Länk till den nya tråden: https://forum.mind.se/forum/hopploshet/trad/del-2-vad-kanner-jag-egentligen

 

Sedan vill jag verkligen säga stort tack till alla som följt denna tråden dessa två månader, och till alla er som tagiT er tiden att skriva något! Tack! Det har verkligen betytt sjukt mycket för mig! 💕