Vad känner jag egentligen?

Jag vill inte spela detta spelet mer. Just nu mår jag bara så dåligt. Det är helt sinnessjukt hur dåligt en människa kan må. Nu menar jag främst inte psykiskt, eller jo. Ångesten hänger fortfarande över mig. Men jag menar nog ändå inte det, utan att jag har ont i huvudet och magen. Och dessutom mår jag illa.

Att ha ont i huvudet och magen är jag så van vid nu att jag inte tänker på det så mycket. Men att må illa är jag inte alls van vid och det är vidrigt. Plus att just nu så har jag minst tid på mycket mycket länge för att vara sjuk.

Usch.

Sova kan jag uppenbarligen inte heller. Trots att jag är “duktig” och tar mina sömnmediciner samma tid varje kväll och släcker samtidigt (vilket tidigare har kunnat skilja 1,5h mellan två kvällar) varje kväll osv så har jag ändå mycket svårt att slappna av. Jag kan inte sova. Tankarna dödar mig långsamt. Allt bara snurrar runt, runt, runt. Jag vet knappt vad jag tänker på. Bläää, vill sova. Vet ju att jag egentligen är trött. Men ändå kan jag inte sova.

Och jag tror ingen förstår hur mycket jag avskyr alla piller jag tar, på samma gång som folk är oförstående och slänger ur som kommentarer som “men om du nu tycker det är så jobbigt att ta mediciner för o sova, varför släcker du inte i bara sover?” eh jo för att det är just DET JAG GÖR. Men jag sover ändå inte, med medicin. Hur fasen ska det fungera utan då? Eller kommentarer som “men ta dem inte då”, eh? Jag tror inte du vill vara med mig när jag inte sovit något alls. Så… jo… dessutom mår jag mycket bättre av att i alla fall sova lite än inget alls.

Men det jag tycker är så himla jobbigt är att jag alltid blir trött på morgonen av medicinerna, oavsett hur tidigt jag tar dem. Hade det inte varit för morgontröttheten hade jag nog inte haft lika mycket emot medicinerna.

Svammel, svammel, svammel. Måste skriva några rader (… stycken…) innan jag kan sova…  skrivningen blir för mig som en “städning” av hjärnan…

Och så var det kväll igen. Och imorgon är det so np. Urgh, det känns verkligen som att jag kommer faila det här NPt väldigt, väldigt stort. Blää…

och jag börjar nog bli sjuk också. Jag orkar inte bli mer sjuk, har ont i halsen, mår illa, har ont i magen och ont i huvudet typ. Jag känner mest att jag inte har tid för att vara sjuk.

Förutom np denna veckan har jag mängder av prov, men det enda jag vill göra är att sova och ligga i min säng och göra ingenting. Jag orkar inteee…

vet heller inte vad jag ska göra inatt, sov knappt inget natten till idag, vilket resulterade i att jag sov typ 2h på eftermiddagen idag och det underlättar ju inte direkt mina svårigheter att somna. Dessutom undrar jag när jag ska ha läkarbesök nästa gång, har alltid haft dem regelbundet för att prata med läkaren och se hur medicinerna fungerar, men nu är det nästan 3 månader sedan jag pratade med läkaren. Det är nog lika länge sen jag pratade med kurator/psykolog också, och jag brukar gå varannan vecka. Jag känner verkligen att jag skulle behöva prata nu, både jag, mina föräldrar och läkaren vet ju att jag behöver prata med någon regelbundet, och typ bara kunna få ur mig saker med en gång. Alltså, skriva fungerar också. Men för mig hjälper samtal mycket för då får jag direkt “respons” på saker och ting. Och allt vill jag inte berätta för mina föräldrar (dock får de ändå veta allt jag sagt sen, det är bara att jag inte klarar av att säga det själv till dem).

Det “dumma” är att jag säkert skulle kunna få en tid ganska snart att prata med någon, men mina svårigheter att lita på folk gör att jag inte skulle ha hjälp av att få en tid till vem som helst. Jag behöver liksom prata med samma personer på varje samtal, är det en ny person (ny för mig då) känner jag att jag behöver berätta allt och förklara så mycket eftersom personen inte känner mig. Att behöva “börja om” så tar också sååå mycket mer energi än ett “vanligt” samtal…

Tror det är dags att ringa mottagningen och fråga när nästa tid blir… oftast kommer de ju automatiskt eller så får man nästa tid i slutet av besöket – men tydligen inte denna gången.

Har gjort del ett av so np, nu är 7 av 10 np avklarade, “bara” 3 kvar. Dagens np gick ju inget annat än åt helvete.. jag kunde knappt något alls, så får jag ens ett E blir jag glad. Men det skulle dock vara synd om hela mitt betyg sänks. nu bara pga np. Å andra. sidan känner jag ofta att “shit, detta provet gick fan inte bra” och sen när jag får tillbaka det har jag skrivit ett A eller B. Medans när det känns bra efter ett prov har det gått “åt helvete” och jag får typ ett C. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro längre, alla lärare säger “du måste börja lita på dig själv. Du gör ett bra prov även om det inte känns så” men det går ju inte alls bra hela tiden??

Imorgon har jag en presentation att göra, på engelska. Usch… otaggad var ordet ja. Dessutom ska jag skriva ett annat prov imorgon med, behöver få det gjort nu för att inte bli mer sen med det. Eller, saken är den att jag har två prov jag behöver göra, och jag vet inte vilket av dem. jag ska göra imorgon. Jag hinner nämligen bara göra ett av dem imorgon, alltså behöver jag välja ut ett av dem men har sjuk beslutsångest inför vilket av dem jag ska välja…

Jag känner mig som om jag vore överkörd av en ångvält, är tröööööött men kan inte sova. I måndags gjorde jag ett seminarie och en redovisning. Igår gjorde jag so np (det var fasen det svåraste provet jag någonsin skrivit!) och idag gjorde jag ett skriftligt prov plus ett seminarie. Imorgon är det dags för so np igen (hoppas verkligen det gick bättre än i tisdag för annars är jag körd!) och på fredag har jag ett diagnos-test (eller vad det heter, det testet man gör efter ett kapitel i matteboken typ).

Behöver jag ens säga att jag längtar efter fredag eftermiddag?

Nä men to be honest så vill ångesten döda mig, jag har haft sååååå mycket ångest hela denna veckan! Främst för att jag känner att jag inte hinner med att öva inför allt jag vill. Men samtidigt att jag känner att jag inte ens vet VAD jag vill. Jag vet inte ens vad jag ska öva på inför np samtidigt vet jag att mitt betyg KAN sänkas pga dessa jävla np.

Jag bara resonerar med mig själv, tänker fram och tillbaka osv hela tiden. Inte undra på att jag är så trött… tänker på tok för mycket. Men jag kan ju inte sluta heller??

Hej! 🤗

Tänkte på det du skriver om dina sömnsvårigheter. Depression i sig kan göra det svårt att sova, om du tar antidepressiva är insomnia en vanlig biverkning särskilt i början. När du går och oroar dig hela dagen och mår dåligt är det inte så konstigt att din hjärna inte kan varva ner på natten, den är överbelastad. Sömnmedel kan inte bara “knock you out” så är din hjärna för orolig hjälper inte tabletterna. Om du får behandling för depressionen och ångesten försvinner sömnproblemen också (:

Vad det gäller skolan – ta det lugnt! ☀️ Du kommer in på vilket gymnasium och linje du vill, 9:ans betyg är inte avgörande på samma sätt som gymnasiebetygen. Att gå och prata med lärarna om att det är för mycket hjälper inte, det är skolverket som bestämmer vad och hur mycket som ska göras. Gör så mycket du orkar och pressa aldrig dig själv, det är inte värt det. Var nöjd med det du hinner med och tänk på att du har gjort ditt bästa och inte kan göra mer. Bara som en side note; du har verkligen inga problem med att skriva utmärkt och uttrycka dig tydligt, du kommer sätta de där proven!

Du är awesome och så stark, du klarar detta ♡

Anonym skrev:

Hej! 🤗 Tänkte på det du skriver om dina sömnsvårigheter. Depression i sig kan göra det svårt att sova, om du tar antidepressiva är insomnia en vanlig biverkning särskilt i början. När du går och oroar dig hela dagen och mår dåligt är det inte så konstigt att din hjärna inte kan varva ner på natten, den är överbelastad. Sömnmedel kan inte bara ”knock you out” så är din hjärna för orolig hjälper inte tabletterna. Om du får behandling för depressionen och ångesten försvinner sömnproblemen också (: Vad det gäller skolan – ta det lugnt! ☀️ Du kommer in på vilket gymnasium och linje du vill, 9:ans betyg är inte avgörande på samma sätt som gymnasiebetygen. Att gå och prata med lärarna om att det är för mycket hjälper inte, det är skolverket som bestämmer vad och hur mycket som ska göras. Gör så mycket du orkar och pressa aldrig dig själv, det är inte värt det. Var nöjd med det du hinner med och tänk på att du har gjort ditt bästa och inte kan göra mer. Bara som en side note; du har verkligen inga problem med att skriva utmärkt och uttrycka dig tydligt, du kommer sätta de där proven! Du är awesome och så stark, du klarar detta ♡

Tack! Behövde nog läsa det där just nu.

Jo, depressionen ligger säkert i grund för mina sömnproblem samt att jag är kvällsmänniska. Jag avskyr tidiga mornar och har alltid gjort

Ja, min antidepressiva medicin hade som vanlig biverkning att få sömnproblem. Men jag märkte ingen skillnad på sömnproblemen innan jämfört med efter jag började med antidepressiva – den biverkningen verkar jag (tack och lov!) slippa undan.

Så klart kommer inget få mig att somna direkt, så är det bara. Med tanke på hur mina sömnproblem var innan jag började med sömnmedicin, så är det inte konstigt att jag ändå inte får till en ”normal” dygnsrytm. Jag tycker bara att det är så jobbigt när jag ligger vaken flera timmar och bara stirrar i taket… och inte minst är det jobbigt.

Jag oroar mig för saker 24/7, det är något jag är van med. Har haft det så så länge nu, tror inte ens jag själv tänker på det ibland. Men just nu har jag rätt många ”jobbiga” moment i skolan. Har till exempel någon idrott sak nästa vecka, och idrott är mitt värsta ämne. Har så stort självhat och mycket kroppskomplex så att ”visa mig” (byter inte om med de andra, gör det själv – skulle inte fungera alls annars) i sånna tighta kläder är något som jag absolut avskyr men tyvärr är jag ju tjej och då är det mesta sånt…

Alltså, helt ärligt vet jag inte. Har inte haft något samtal med ”min” kurator/psykolog på snart 3 månader, inte heller läkarbesök för att prata om medicineringen vilket jag annars brukade göra regelbundet. Och ångesten har jag inte någon medicin för, har skrivit det tidigare tror jag. Jag vill personligen inte ha fler mediciner nu, är dock inte emot om andra väljer att gå vägen med hjälp av mediciner. Men jag själv är lite för mycket emot det än så länge – jag lever ju. Så så mycket värre kan det väl inte bli? (Eh, jo det kan det. Det vet jag… men…)

Angående skolan så kan jag inte ta det lugnt, jag vet inte hur man gör. Jag kommer nog in på det mesta med mina betyg så som de ser ut idag, det är sant. Men jag vet inte hur jag tar det lugnt. Jag är liksom av eller på, antingen eller. Jag har inget mitt emellan… eller, jag har inte hittat det än i alla fall…

Grejen är att jag går inte i en ”vanlig” skola. På min skola kan det hjälpa att prata med lärarna, vi gör både mycket mer men samtidigt mycket mindre än de kommunala skolorna. Om vi elever pratar med lärarna om hur vi känner kan de ofta tillsammans med oss elever ta fram en lösning som gör att det känns lite mer ok. Inte så att de låter oss skippa allt – men de är ofta beredda att förhandla, till exempel om det är skitmycket i so så kan no lärarna flytta fram deras inlämning till förmån för so:n. Men nu när det är np och massa röda dagar blir det ju givetvis lite krångligare för lärarna att flytta något till en annan dag.

Jag har helt sjuk press på mig själv. Det spelar inte någon roll om alla andra säger att mina betyg o resultat kvittar. Jag har ändå lika hög press på mig själv. Jämför det med en höjdhoppsbana, jag lägger ribban på 2.10 direkt. De flesta andra skulle lägga den på kanske 50cm, alternativt använda en stege om de absolut ska köra på 2.10. Jag ser det som ett stoooort misslyckande att faila, medans andra kanske skulle tänka ”fasen, det gick nr vägen, nåja det var första gången”. Min logik är skev, men av någon anledning är det bara så jag fungerar…

Egentligen skulle jag inte orka något alls just nu. Är trött mest hela tiden för att jag har så mycket att tänka på. Men samtidigt vet jag att det bara är2,5v kvar, sen sätts betygen och då kan jag typ “ta det lugnt” efter det…

Och tack igen ♡, jag tror ofta att jag inte kan skriva något för att allt blir bara luddigt. Men det kanske är fel då, men samtidigt skumt att jag lyckas formulera saker ”bra” på text men inte i tal…

Yes, sista so np avklarat idag. Har bara ett ämne kvar nu – matematik. Usch, känner mig sinnessjukt oförberedd.

Dessutom måste jag bestämma mig för om jag ska vara i skolan hela dagen imorgon eller inte, har inte varit i skolan en hel vecka på raken på kanske 3 månader – orkar inte med allt det sociala. Har alltid varit hemma en eller flera dagar, dock blev denna veckan väldigt fullbokad och därav var jag tvungen att vara i skolan varje dag. Men jag märker absolut att det tar av min energi, fför varje dag som gått har jag fått mindre och mindre energi kvar på eftermiddagen när jag väl kommit hem, har även haft svårare och svårare att komma upp på morgonen. Tack och lov var detta bara för denna veckan, så kommande veckorna lär bli lugnare vilket passar mig mycket bra då det betyder att jag kommer kunna vara hemma någon dag i veckan.

När jag är hemma kan jag ändå inte låta bli att göra ingenting, och eftersom allt jag behöver för att plugga är en blyertspenna, matteblock, dator och internet så löser sig resten. Eftersom jag har allt det hemma brukar jag bara gå upp några timmar senare, sedan följer jag mitt vanliga schema och jobbar lugnt på i min egna takt med de ämnena som finns på schemat (antingen lika länge som det står på schemat eller ett visst antal uppgifter jag bestämt i förväg, gör lite olika). På detta sättet missar jag inte så mycket i skolan och det jag väl missar tar mina lärare igen med mig sedan genom att jag bara stannar kvar några minuter efter kommande lektion så att de kan gå igenom det snabbt med mig. Jag tycker det är så skönt att jag fått denna möjligheten, eftersom det egentligen inte är skolan i sig som är jobbig (den är ju jobbig för alla… men blir ju extra jobbig för mig med tanke på omständigheterna om ni förstår hur jag menar…) utan mer det sociala, de tidiga mornarna och att “tvingas” vara glad fast att jag egentligen bara skulle vilja gråta.

Jag vet inte varför, varför jag inte kan visa mig svag. Varför jag inte bara kan visa att så här känner jag. Varför jag ska försöka hålla fasaden uppe? För vems skull? Min egen? Jag tycker i så fall att jag för mig själv en björntjänst, men ändå fortsätter jag. Måste skärpa mig. Har så ofantligt mycket jag VILL göra, men så ofantligt lite saker jag faktiskt orkar göra… 💤

Jahopp. Kväll igen. Vet inte vad jag ska göra.

Just nu känns allt kaos.

Det har gått neråt sen igår och jag mår sämre. Trodde inte jag kunde må sämre nu.

Vet verkligen inte vad jag känner just nu.

Bra eller dåligt? Jobbigt eller jobbigast?

Ingen aning…

Kan det handla om att det är frågan om att du står för en stor omställning av ditt liv just nu?

Anonym skrev:

Kan det handla om att det är frågan om att du står för en stor omställning av ditt liv just nu?

Jo, mormor dog nyss. Det är ju en relativt stor omställning att hon helt plötsligt är borta. Vi hade rätt mycket tillsammans och jag saknar henne. Den friska delen av henne, jag vill inte att hon ska lida av sin cancer, och om hon lider för mycket ser jag hellre att hon slipper det. Men jag saknar den friska delen av henne, det som var innan sjukdomen.

Ja det är ju det friska hos människor man saknar.  Som jag ser det så är inte förlust av en mormor en RELATIVT stor utan EN STOR omställning i ens liv. Jag kan sakna min mormors munkar… vad saknar du som du förknippar med mormor?

Anonym skrev:

Ja det är ju det friska hos människor man saknar. Som jag ser det så är inte förlust av en mormor en RELATIVT stor utan EN STOR omställning i ens liv. Jag kan sakna min mormors munkar… vad saknar du som du förknippar med mormor?

Jag saknar allt med mormor. Hon och morfar sjuknade in samtidigt, dog på samma dag och de var lika gamla samt i exakt samma sjukdom. Vi brukade alltid prata på årsdagen, hon berättade alltid något nytt om morfar, det fick mig att komma närmare morfar. Jag hade precis fyllt nio när han dog. I år gick det inte att prata med henne, hon låg bara i en sjukhussäng och sov.

Vi brukade också baka bullar tillsammans. Det kommer aldrig mer hända igen. Och det hjälper inte att alla försöker prata med mig om mormor. Jag vet att jag behöver prata om det för att bearbeta det. Men jag har inte tid att få alla känslor nu, jag behöver göra klart alla mina uppgifter och inlämningar inför sommarlovet först. Jag får bearbeta allt sen, har helt enkelt inte tid just nu. Men när jag ständigt blir påmind är det svårt att inte tänka på det.

Idag var vi i hennes lägenhet och började röja bland alla saker. Det är verkligen hennes och morfars place, mormor bodde där typ 42 år och morfar typ 40 år. Det var verkligen konstigt att gå in i hennes hem utan att hon var där – det gör jag aldrig annars. Hon var alltid där och satt kom och öppnade åt mig/oss när jag/vi kom. Denna gången fick vi själva låsa upp dörren och gå in 🙁