Vad känner jag egentligen?

Livet är för mycket. Jag orkar inte mer just nu. Trodde att jag redan nått botten (skriver aldrig precis allt hur jag känner, kan inte med det) men tydligen inte.

Jag kan inte med livet. Jag vet inte varför, men allt är en berg och dahlbana. Jag klarar inte av att hantera något alls. Blir bara arg, irriterad, upprörd och sur. Säger saker jag ångrar och går omkring med dåligt samvete. Jag vet inte varför.

Orkar inte skriva något mer. Är för trött, skulle bara vilja sova just nu. Dock är jag trött. Lär väl ändå inte kunna sova… men ändå. Har åter igen glömt att ta min sömnmedicin, lyckat då…

Är dessutom stressad till tusen. Det känns som att jag hinner med typ 1% av vad jag behöver hinna med.

Anonym skrev:

Livet är för mycket. Jag orkar inte mer just nu. Trodde att jag redan nått botten (skriver aldrig precis allt hur jag känner, kan inte med det) men tydligen inte. Jag kan inte med livet. Jag vet inte varför, men allt är en berg och dahlbana. Jag klarar inte av att hantera något alls. Blir bara arg, irriterad, upprörd och sur. Säger saker jag ångrar och går omkring med dåligt samvete. Jag vet inte varför. Orkar inte skriva något mer. Är för trött, skulle bara vilja sova just nu. Dock är jag trött. Lär väl ändå inte kunna sova… men ändå. Har åter igen glömt att ta min sömnmedicin, lyckat då… Är dessutom stressad till tusen. Det känns som att jag hinner med typ 1% av vad jag behöver hinna med.

 

Precis som du skriver: Du orkar inte mer JUST NU. Vilket innebär att du ändå är medveten om att saker och ting kommer att bli bättre och reda ut sig. Hur illa det än är blir det alltid bättre. Livet är en berg- och dalbana och alla har bra stunder och dåliga stunder. Det är jättebra att du förstår det. Du är i en dal just nu, och därifrån finns det bara en väg härifrån: upp, till toppen! Är du trött måste du vila, skolarbetet blir inte speciellt bra om du arbetar under stress och trötthet ((:

Anonym skrev:

Precis som du skriver: Du orkar inte mer JUST NU. Vilket innebär att du ändå är medveten om att saker och ting kommer att bli bättre och reda ut sig. Hur illa det än är blir det alltid bättre. Livet är en berg- och dalbana och alla har bra stunder och dåliga stunder. Det är jättebra att du förstår det. Du är i en dal just nu, och därifrån finns det bara en väg härifrån: upp, till toppen! Är du trött måste du vila, skolarbetet blir inte speciellt bra om du arbetar under stress och trötthet ((:

Jag ser inte framför mig hur det ska bli bättre. Imorgon är det np också och det stressar mig oerhört mycket. Jag orkar inte leva så här längre, hade det inte varit för min familj hade jag varit död för länge sen. Vägen upp är jobbig, och om någon där uppe gett mig denna utmaning för att jag ska bli starkare, så borde den personen också kunna ta bort detta från mig för jag klarar inte av detta så länge till.

Jag har inte något annat val än att fortsätta med skolan, jag kan inte bara hoppa över arbetet. Jag behöver jobba lika mycket som alla andra om jag ska behålla mina betyg dessutom, plus att jag redan har rätt hög frånvaro då jag är hemma rätt många dagar ändå. Så jag behöver liksom inte mer.

Idag mår jag sämre än igår, det går neråt och det krossar mig att se att denna onda spiralen inte vänds. Jag behöver få den att vända. Jag skulle nog behöva prata med en kurator, men har just nu paus för det och har alltså ingen utomstående från familjen att prata med och till mina föräldrar förmildrar jag gärna hur jag mår (de vet ju om det, men de vet ändå inte hur mycket, så kuratorn brukar få ringa dem och berätta, jag vill att de ska veta men klarar inte av att säga det själv.

Ha fått tillbaka två fullständiga bedömningar med alla mål ifyllda, förmodligen höjer jag mig i de två ämnena, så det är ju lite kul i alla fall 🙂

Men har sån ångest, matte np gick åt helvete, “skriv en tiopotens” vad skriver denna idioten då? Jo, 46×10 upphöjt i 24, ehhh jorosåatteeeh, tiopotens var det ja… dit ingår ju inte direkt 46, däremot 4.6 men aja. Livet som korkad… ändå kollade jag igenom provet ca tusen gånger innan jag lämnade in. Surt… jag hade heller ingen tidsbegränsning, då jag blir stressad av att veta att. “om 3 timmar måste du vara klar” vilket gör att jag inte får gjort något alls utan min hjärna bara försöker strukturera upp tiden om och om igen och inget händer. Jag är dock i princip alltid klar innan tiden man “ska” vara klar på gått ut, så jag behöver egentligen inte någon extra tid. Jag behöver bara veta att jag får extra tid OM jag behöver det, då är allt lugnt (och chansen att jag skulle behöva extra tid är typ 1% då det hänt typ en gång på 3 år).

Vet int riktigt vad jag känner just nu, känner mig bara ensam och förvirrad, nästa vecka har jag läkarmöte och vårdmöte vart det ska beslutas hur vi ska gå vidare för så som jag har det nu fungerar inte så bra.

TW!!

Jag tänker varje dag på att jag vill göra mig själv illa, och hur. Samtidigt som ångesten i sig håller på att ta livet av mig i vissa stunder, samtidigt som jag ska försöka ha ett “normalt” liv och vara som “alla andra”. Mitt liv är inte “normalt”, och jag vet att jag är sjuk. Men min hjärna vill inte acceptera det… den vill tänka att jag är som alla andra och den vill inte göra några anpassningar efter vad jag borde eller behöver. Och nästan inget i min vardag fungerar, mina föräldrar vill inte längre låta mig vara ensam hemma, eller vara ensam alls. De anser risken att jag gör något dumt är för stor, och det är jättejobbigt. Det är jobbigt att se dem så oroliga för mig, och de vill inte att jag går till skolan då den mest får mig mer stressad och ångestfylld just nu, men jag måste. Jag kan inte bara bryta något, det spelar inte någon roll om någon här eller irl kommer med tusen anledningar till varför jag inte kan gå till skolan just nu, det spelar ingen roll att jag fattar att jag får noll gjort, för jag vill vara där och känna mig “normal”. Jag kan ju inte bara vara hemma. För att få mig o stanna hemma krävs det nog en del mer än “bara” detta, jag vet inte vad. För vissa lärare förstår inte, mamma pratar ofta och mycket med dem och försöker få dem att inse att jag mår dåligt. Men eftersom jag visar en sida utåt tror de att jag mår bra… så är inte fallet. Jag vet inte om jag ska hoppas något om vårdmötet, men jag hoppas ändå innerst inne att något vettigt kommer fram, för jag vill inte ha det så här mer. Jag vill inte tänka mer och mer på självmord och självskadebeteende. Jag. trodde att jag hade kommit en bra bit ifrån det, men tydligen har jag inte det eftersom jag åter igen nu är tillbaka på ruta ett. Bara att börja om… typ. Tråkigt, men det är min verklighet. Ibland vill jag bara fly verkligheten, den är för mycket. Livet är för mycket. Jag klarar inte av det här.

Jag vet int hur jag ska klara av den här natten. Just nu orkar jag inte mer. Verkligen inget. Jag vill bara lägga mig ner o ge upp. Jag orkar inte.

Jag vill bara gråta, men jag kan int det för jag ha gråtit så mycket de senaste dagarna. Det är helt tomt inom mig. Men jag orkar inte. Vill bara dö, men ändå inte.

Kan inte hantera ångesten… den dödar mig. Äter upp mig inifrån. Jag kan inte fixa detta. Det går inte. Behöver något o sysselsätta hjärnan med just nu, har ingen o prata med på kvällarna, då jag som mest skulle behöva det. Jag fattar att ingen kan vara vaken halva nätterna med mig ”ifall att” jag behöver prata med någon. Men det känns ändå jobbigt, att just när jag som mest skulle behöva prata med någon, så finns det ingen. Jag får panik… blir jättestressad… och mår illa. Orkar inte känna så här.

Tror egentligen inte någon bryr sig, men jag orkar inte tänk på hur många som läser vad jag skriver 🤷🏽‍♀️

Lär förmodligen spamma här inatt om allt och inget. Behöver något o sysselsätta mig med… gör jag det inte så landar det jag i att jag gör något annat för att ”hantera” mina känslor. Och jag har inte tid för sånna fasoner. Fan, jag kan inte ens vara snäll mot mig själv. Vad är det för fel på mig? Hur ska jag kunna bli frisk och må bra om den enda som inte kan acceptera mig är jag själv? Usch på mig! Måste skärpa mig, men vet inte hur.

Hej. Det är så bra att du kan sätta ord på hur du känner. Och jag som är vuxen nu kan känna igen mig i hur jag mådde som tonåring. Jag kände mig väldig ”vilsen” och hade höga krav på mig i skolan. Hamnade i en depression lagom till starten i gymnasiet.

Fick tack och lov behandling för detta.

Jag blir ledsen av att läsa hur du blivit bemött av kuratorn på din skola. Det är inte alls okej. Och jag förstår också att du inte orkar ta tag i det och gå till rektorn.

Jag tror att det är bra för dig att ha ett samtalsstöd och rekommenderar dig att ta kontakt med ungdomsmottagningen där du bor eller BUP.

Ditt självskadebeteende är ju inte bra men jag förstår att det är ditt sätt att lindra din ångest.

 

Glöm aldrig att det finns hjälp att få och våga ta stegen till att få den!

Du skriver att du har bra föräldrar; Kan du be de att se till att du får rätt hjälp?

Att känna sig vilsen i livet är vanligt. Det är inget skamligt. Kom ihåg det.

Jag är som sagt vuxen idag och har två barn men är just nu i en utmattning och får hjälp för detta.

Du är inte ensam.

Anonym skrev:

Hej. Det är så bra att du kan sätta ord på hur du känner. Och jag som är vuxen nu kan känna igen mig i hur jag mådde som tonåring. Jag kände mig väldig ”vilsen” och hade höga krav på mig i skolan. Hamnade i en depression lagom till starten i gymnasiet. Fick tack och lov behandling för detta. Jag blir ledsen av att läsa hur du blivit bemött av kuratorn på din skola. Det är inte alls okej. Och jag förstår också att du inte orkar ta tag i det och gå till rektorn. Jag tror att det är bra för dig att ha ett samtalsstöd och rekommenderar dig att ta kontakt med ungdomsmottagningen där du bor eller BUP. Ditt självskadebeteende är ju inte bra men jag förstår att det är ditt sätt att lindra din ångest. Glöm aldrig att det finns hjälp att få och våga ta stegen till att få den! Du skriver att du har bra föräldrar; Kan du be de att se till att du får rätt hjälp? Att känna sig vilsen i livet är vanligt. Det är inget skamligt. Kom ihåg det. Jag är som sagt vuxen idag och har två barn men är just nu i en utmattning och får hjälp för detta. Du är inte ensam.

Jag hade samtalsstöd, från ungdomsmottagningen. Dit fick jag först gå tio gånger, sedan avslutades behandlingen för att “det är så det går till”.  Dock mådde jag inte det minsta bättre, snarare sämre. Fick i alla fall börja om, och då börja prata med en annan kurator typ 2,5 månad senare (väntetid), efter 2 gånger till honom så fick jag inte gå dit mer, utan han skickade. en remiss till bup och ansåg att mitt fall är “för krångligt” då det inte “bara” är “vanliga”. Till bup har jag varit en gång på ett första möte vart de intervjua mig med massor av frågor. Sedan intervjuade de mamma och pappa med lika många frågor och sedan återkom de med besked om att jag ska vänta på att de får något ledigt team.

Givetvis är det inget bra att ha ett självskadebeteende, och jag ångrar verkligen att jag började med det, för nu är jag fast vid det. Egentligen lindrar det heller inte ångesten, det får den bara att minska för en stund, sedan kommer den tillbaka, fast ännu värre. För att jag vet att jag gjorde fel och ångrar vad jag gjorde, men då är det redan för sent att ångra något.

Mina. föräldrar vet nog på ett ungefär hur det ligger till, i alla fall mamma. De försöker hjälpa mig, men. när bup säger att det bara är o vänta på att ett team ska bli ledigt så finns det inget annat att göra,  än att vänta. Min bror går också till bup, inte  för psykisk ohälsa utan adhd, så mamma och pappa är i alla fall lite inne i hur det går till där.

Tråkigt att du också hamnade i en depression när du var tonåring, och nu är i en utmattning. Tyvärr är det allt för många som hamnar i en utmattning i dagens samhälle, och jag vill faktiskt skylla på samhället och inte individen. Det är hemskt hur psykisk ohälsa har blivit en så stor del av så många personers liv!

Jag kom att tänka på en text jag skrev för ca ett halvår sedan (kanske ännu längre?) som handlar om just psykisk ohälsa och hittade den nu när jag rensade bland lite gamla dokument. Tänkte lägga in den här, ifall någon bryr sig om att läsa 🙂

Tyvärr är den på engelska, då jag skrev den på ett engelska-pass som inlämning då vi skulle skriva någon typ av tidningstext. Det ska förmodligen vara någon typ av insändare/artikel, jag vet inte. Jag kan inte skillnaden på olika tidningstexter 🙈

 

Hur som helst, här kommer den (med reservation för grammatikfel):

                              Do you want to live in this world?

Mental illness affects one in four people and if it keeps going in this speed, it will be the disease of modernity.

What is mental illness?

Mental illness is diseases like depression, bipolar disorder, anxiety disorders (ex GAD), eating disorders, burnout, PTSD and more. Shortly mental illness is everything that isn’t physically.

The most common diseases are depression and burnout, and everybody knows anyone with depression, burnout or both of them. And for fact, everyone gets depressed sometime in their lives.

What’s the problem?

Not even the doctors know a lot about depression and burnout, there are people who goes to a lot of doctors and they all say that they aren’t sick – but they are. Another thing is our community, everyone needs to be happy and have a lot of energy. Not least women, who are supposed to be superwoman, all around the clock. The combination between career (work) and private life (family and friends) is to much pressure.

The pressure itselfs isn’t dangerous, but in combination with no rest (for example sleep or activities that you enjoy) it is dangerous and it means that you are in the risk-zoon for especially burnout, which means that 6 o’clock one morning, you will not be able to get up.

What we can do

For the first, we are lucky to live in this country where we have a social security that helps us if we gets sick. But it doesn’t help people not being sick, so we have to work on that part too. It would really help if we all stop keeping the face up, the face that we show people in social media, but also in real life. The face that says that we’re all okay, perfect and fine, because we are not! No one are perfect, and that’s just the truth.

Conclusions

So, if you feel tired all the time, no matter how long you’ve slept. If you do a lot of things, even though your mind says “NO”. If you feel sad or just emotional done. If you sleep less than you need, you are a good candidate for both burnout and depression. Because they both often goes two and two. But remember that nothing is set in stone and it’s never to late to change attitude!

Jag längtar inför sommarlovet. Det är inte mycket kvar… det är inte mycket kvar… det är inte mycket kvar.

Jag vill ha sommarlov NU. Är på dåligt humör. Orkar inte. Borde packa mina saker, ska till mamma idag. Har varit hos pappa 1v nu.

Känner mig helt borta, dagarna bara flyger förbi och jag lever knappt. Skulle bara vilja gå och lägga mig och sova och vakna upp igen om några år. Urgh så tröttsamt livet är. Dessutom fortsätter det gå neråt. Jag mår inte bättre, snarare sämre.

Försöker och försöker, men känner mig bara otillräcklig. Inget jag gör är bra nog. Jag kan inte göra något bra nog, så fort något går emot mig (det kan vara hur litet som helst) blir jag helt förstörd. Det är ingen tveksamhet om jag är i en sämre period eller inte just nu för det är jag… så är det bara. Men jag hatar det för jag orkar ingenting. Dessutom har min hjärna börjat spöka angående maten, inget är gott, inget är jag sugen på, inget vill jag äta osv. Jag får verkligen inte falla in i någon typ av ätstörning, det är det absoluta sista jag behöver just nu. Jag orkar inte med det… vill bara ha lite medflyt. Har snart ingen stans att ta vägen, allt känns att vara för mycket och jag känner mig bara pressad från allt och inget att prestera bra nog, trots att jag egentligen inte har några krav på mig själv just nu. Jag har svårt att förstå mig på mig själv just nu. Detta fungerar inte mer, jag vill inte ha det så här resten av mitt liv. Är det så här resten av mitt liv ska se ut? Är det ens värt att fortsätta kämpa i så fall? Vad ska jag göra för att bryta denna onda spiralen? Tänk om det bara fanns en Quick fix på alla problem, så bra det hade varit…

TW

 

Mår fortfarande sämre och sämre och självskadebeteende och tankar på självskada börjar bli en större del av min vardag nu. Jag vill verkligen inte detta! Trodde verkligen att jag var ifrån detta men tydligen inte.

Jag är såååååå besviken på mig själv. Klarar inte ens av att hålla mig själv borta från självskadebeteende??? Allt jag ser triggar mig dessutom. Ser inte en enda sak jag inte kan komma på ett sätt att skada mig på.

I skolan ser jag saker hela tiden, mamma och pappa vill inte släppa dit mig längre snart… tex har vi saxar liggandes på borden. De är utmärkta att självskada med och där behövs minsann ingen fantasi. Samma med knivarna i matsalen – der behöver man inte mycket fantasi för att förstå hur man ska självskda med den. Väggar, betongväggar som vi har i skolan, är hårda, där kan man slå sig själv mot och självskada. Papper fungerar att skära sig på/med. Hemma finns det knivar i kökslådorna, rakhyvlar i badrummet osv, osv, osv. Jag hittar saker i allt… och börjar bli riktigt farlig för mig själv. Men trodde verkligen att jag hade kommit ifrån detta! Fan! Jag vill inte mer, kan inte denna ”leken” ta slut snart? 😫🥺

Känner mig sjukt ynklig. Vet inte vart jag ska ta vägen. Inte ens mediciner får mig o sova längre heller, så sover gör jag knappt heller… jag orkar inte med livet. Kan inget annat än o ligga i vila, men behöver sova för jag är totalt slut. Dock går det inte så bra… alls!