Vad känner jag egentligen?

Det enda livet går ut på just nu är att överleva. Överleva tills på torsdag, då jag ska prata med läkaren igen. Det mesta jag gör är att gråta, har inte ens någon anledning till att gråta längre. Känslorna bara tar över och jag börjar gråta. Jag är verkligen så dålig på att hantera mina egna känslor. Det går inte. Speciellt inte i samband med mycket intryck. Jag har alltid varit känslig för mycket intryck på en och samma gång och känt att det blir ”för mycket”. Men just nu ör det på en helt ny nivå.

Det känns som att energi är något icke existerande. Jag vill bara sova, sova och sova. Ångest, ångest, ångest. Jag vill bara sova. Jag fixar inte detta… jag tror verkligen inte att jag kan klara av mer nu.

Idag (igår då) på dagen kände jag mig bara så missförstådd och ignorerad, samtidigt som ångesten var skyhög. Det slutade med självskada… och sen skulle vi ut och producera en film. Jag fixar inte detta. Vill bara skada mig själv och sedan skäms jag för det samtidigt som det är mitt fel och jag borde skylla mig själv att jag inte kan hantera saker bättre än jag gör. Är så besviken på mig själv. Jag kan inte ens hantera enkla saker utan att ångesten tar över, och mig självskadebeteende är nytt inför alla mina vänner (utom en), så skulle jag visa något skulle de undra o vilja se, vilket jag absolut inte orkar med just nu. Ifall jag bestämmer mig att visa mig i tex bara tshirt, vill jag inte ha massa kommentarer om mina armar oavsett om det är kommentarer om att jag är fin som jag är eller om det är att jag borde täcka mina ärr. Jag vill inte veta av dem.

Jag fattar att detta är ny mark till mina kompisar, men samtidigt känner jag att jag bara vill att de ignorerar mina armar. Jah kan inte rå för hur de ser ut… samtidigt som det är mitt eget fel…

Usch, snart har vi kökstjänst..! Då har alla kortärmat. Urgh. Ska se om jag kan slippa undan… hoppas verkligen det! Inte för att ”det är tråkigt” utan pga min kropp… 🙁

Anonym skrev:

Jag saknar allt med mormor. Hon och morfar sjuknade in samtidigt, dog på samma dag och de var lika gamla samt i exakt samma sjukdom. Vi brukade alltid prata på årsdagen, hon berättade alltid något nytt om morfar, det fick mig att komma närmare morfar. Jag hade precis fyllt nio när han dog. I år gick det inte att prata med henne, hon låg bara i en sjukhussäng och sov. Vi brukade också baka bullar tillsammans. Det kommer aldrig mer hända igen. Och det hjälper inte att alla försöker prata med mig om mormor. Jag vet att jag behöver prata om det för att bearbeta det. Men jag har inte tid att få alla känslor nu, jag behöver göra klart alla mina uppgifter och inlämningar inför sommarlovet först. Jag får bearbeta allt sen, har helt enkelt inte tid just nu. Men när jag ständigt blir påmind är det svårt att inte tänka på det. Idag var vi i hennes lägenhet och började röja bland alla saker. Det är verkligen hennes och morfars place, mormor bodde där typ 42 år och morfar typ 40 år. Det var verkligen konstigt att gå in i hennes hem utan att hon var där – det gör jag aldrig annars. Hon var alltid där och satt kom och öppnade åt mig/oss när jag/vi kom. Denna gången fick vi själva låsa upp dörren och gå in 🙁

Förlåt att jag inte svarat – har varit bortrest ett tag och internet funkade inte så bra där jag var.

Usch allt sånt är så jobbigt och det måste göras

KRAM

Anonym skrev:

Förlåt att jag inte svarat – har varit bortrest ett tag och internet funkade inte så bra där jag var. Usch allt sånt är så jobbigt och det måste göras KRAM

Det är ok, en kan inte stå standby hela tiden. Det skulle man bli galen av.

Jo, tyvärr måste jag göra det. Men just nu försöker jag bara glömma allt med mormor, hinner inte ta tag i alla mina känslor nu, kommer behöva tid att bearbeta det och den tiden har jag inte just nu så just nu försöker jag mest förtränga det…

Vet inte hur många dagar sen det var jag började självskada igen efter att jag trodde att jag var fri från det. Hur som helst… idag fick mamma veta om det. Hon har inte fått veta det försän nu för jag har inte velat göra henne ledsen. Hon blev så klart jätteledsen. Fan vad dumt av mig… varför måste jag hålla på som jag gör?! Så jäkla onödigt! Usch på mig!

Nåväl… lika bra att hon får veta för förr eller senare kommer de väl ändå fram. Och har vårdmöte i veckan med läkare, kurator/psykolog (minns inte vem), några fler och mamma o pappa. Då ska allt ses över o de ska se vad de ska göra av mig efter detta. Så det är väl lika bra att de har hela sanningen innan… sen tror jag det skulle påbörjas någon utredning angående min ångest med, vart de ska se om de kan hjälpa mig med den på något vis…

Jag känner mig stressad, över ingenting. Känner att jag inte hinner med allt jag behöver, försöker verkligen. Men det går inte alls bra… blä. Blir så trött på mig själv av mitt eget beteende. Skulle behöva en lång paus ifrån mig själv, klarar ju uppenbarligen inte av att hantera mig själv och mina egna känslor på något vettigt vis…

Ångest. Den äter mig levande. Den dödar mig. Den vill inte ha mig vid liv. Jag fixar inte detta, kan inte heller fortsätta leva så här. Livet känns mer och mer hopplöst…

Denna tråden spammas sönder… nåja. Imorgon är det vårdmötet. Jag är så nervös, tänk om de inte tar mig på allvar? Tänk om de inte ander att jag är sjuk? Tänk om, tänk om, tänk om…

 

De senaste dagarna har jag lyssnat på extremt mycket podcasters. Musik har blivit tråkigt och jobbigt att lyssna på, så det har ersatts av poddar. För det mesta är de faktiskt bra, på något sätt får det mig att bli mer lugn…

Nu borde jag sova men jag är inte ens trött än…

Jahopp. Det fortsätter gå utför. Igår, torsdag, var jag till vårdmöte och de bestämde o sätta ut min sömnmedicin för att ersätta den med en annan på en sjukt låg dos. Är inne på andra kvällen med den nya medicinen och märker inte av något alls. Sover knappt något alls nu, jämfört med innan bytet sovde jag sjukt bra tidigare. Nu är det kaos.

Tidigare kanske jag hade ett snitt på 7-8h/dygn (mitt behov är dock mycket större då jag märkt att jag gör slut min egna energi snabbare och därav behöver mer återhämtning för att fungera som människa), så har. jag nu sovit 2-3h på natten. Men nåja, det är bara en natt. Får väl ge det några nätter till. Dock börjar det bli ohållbart redan nu, när jag blir trött och inte får sova ökar ångesten sjukt mycket över att jag är så trött och inte alls hänger med i saker lika mycket. Dessutom gör det att jag vill sova så fort jag får chansen, vilket inte alls passar min vardag då jag ju inte kan sova hela dagarna. Så, jag måste alltså sova om nätterna – precis som de flesta andra.

Läkaren jag mötte igår var å andra sidan första gången jag mötte, så det är inte så konstigt om hon inte riktigt förstog att jag verkligen menade stora sömnproblem med att jag sa det… ska försöka härda ut de här två veckorna som jag ska testa denna medicinen i alla fall, är det inte bättre sedan ska jag antingen be om att få gå tillbaka till min gamla medicin eller så får någon annan ändring ske.

Jag hatar att säga det, men utan medicin sover jag inte. Och utan sömn kan jag inte vara för att fungera som människa…

Livet är så komplicerat…

Bra att du spamar Forumet – det ger struktur för dina tankar. Hur diskuterades det runt dina sömnbesvär – har du fått någon remiss till en sömnklinik?

Anonym skrev:

Bra att du spamar Forumet – det ger struktur för dina tankar. Hur diskuterades det runt dina sömnbesvär – har du fått någon remiss till en sömnklinik?

Läkaren säger att jag behöver lägga mig tidigare och ta det lugnare på kvällen. Dock tar jag det redan lugnt… skulle knappast kunna ta det lugnare.

Nej, ingen remiss till någon sömnklinik. Vet heller inte vad de skulle kunna hjälpa mig med? Att de kan hjälpa en med sömnen förstår jag ju… men inte på vilket sätt.

Känner att livet blir bara. jobbigare och jobbigare. Idag har jag inte haft en enda sekund för. mig själv, sedan jag vaknade. Alltså ingen tid att bara vila och få ta det lugnt. Usch, vilken jobbig dag. I alla fall har den varit jobbig i mitt huvud. Har även tvingats titta på musikvidieos hela dagen, min. hjärna är. totalt död. Den behöver vila och tystnad, inte kaos och massa musik.

Vet inte vart jag ska ta vägen, det känns som att jag håller på att bli tokig. Kan inte sluta att tänka på framtiden, och hur jobbig den skulle komma att. bli om mitt livi fortsätter så här. Imorgon tänker jag vila, och ta det lugnt. Det är vad min hjärna behöver.

Sömnmedicinen fungerade inte igår natt heller. Eller ja, natten till idag. Jag blir helt tokig, dålig sömn, mycket att göra och stress samtidigt. Som gjort för att jag ska totalt flippa ur. Vet absolut inte hur jag ska lösa att orka med de kommande två veckorna… jag vill verkligen inte att behöva ställa in något. Vill bara ha obegränsat med energi som jag hade tidigare, tillbaka till tiden då jag var frisk och inte behövde några mediciner för att öht fungera i vardagen.

Känner mig missförstådd av allt och alla… vet inte varför. Det är egentligen inte någon som gjort något men jag känner ändå de känslorna. Jag har ingen anledning till det. Så jag borde inte känna som jag gör…

Hade läkarmöte förra veckan vart läkaren frågade om jag har panikångest och det har jag ju inte, därav ansåg hen att min ångest inte är så farlig och behöver inte behandlas. Att jag har sjukt mycket ångest typ 24/7 spelade ingen roll… för det var ju inte panikångest. Och ihop med att jag inte har direkta suicide-tankar så var det inte något farligt utan ”bara känslor jag behöver lära mig hantera”. Sedan funderade de på om jag ens skulle behöva samtal, i form av samtalsstöd/terapi och de tänkte att jag kanske inte skulle behöva det då, pga att jag inte har direkta suicide-tankar eller panikångest just nu. Att jag haft det, spelade ingen roll. Inte heller att jag har ett/flera självskadebeteenden.

Första gången jag sa att jag ville dö var jag typ 7 år, så detta är sas inte min första depressiva period. Sedan tyckte läkaren att det var konstigt att min antidepressiva medicin inte hjälper mig så mycket. Hen tyckte också att det var konstigt att min sömnmedicin inte får mig att bli däckad inom typ 1h (detta var en ny läkare).

Jag vet inte vad som kommer hända nu… o nästa gång ska jag träffa en annan läkare. Usch, jag som redan har svårt att prata med folk jag inte känner känner mest att jag behöver en “stabil” läkare varje gång och inte olika. Men men, det är som det är och jag får väl försöka göra det bästa av det.

Det känns som att ångesten ökar i styrka hela tiden… men efter mammas ”tjat” gick läkaren med på att jag skulle prova lergigan för ångesten, men än så länge känner jag ingen skillnad. En annan person som var med i samtalet pratade om att en kunde uppleva en placeboeffekt av mediciner och att en ska akta sig för det… den effekten är nog trasig på mig i så fall. (Mamma är mentalskötare i botten, så hon har ju en del kunskaper kring psykisk ohälsa)

“gör bara ditt bästa” – det är den värsta kommentaren man kan få. För då ska man göra sitt bästa, om man är jag så tar man det bokstavligt vilket betyder att en ska göra sitt absoluta bästa men det orkar man inte hela tiden. Den kommentaren landar helt fel i min hjärna. Den landar som att en ska göra sitt absoluta bästa för inget annat duger och då känner jag mig misslyckad för att jag hela tiden känner att jag har mer att ge och att jag borde pressa mig själv till o göra lite till. Det är jättedumt, jag vet. Men jag kan ändå inte hjälpa hur min hjärna fungerar och hur den hanterar saker. Urgh.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Hade läkarmöte förra veckan vart läkaren frågade om jag har panikångest och det har jag ju inte, därav ansåg hen att min ångest inte är så farlig och behöver inte behandlas. Att jag har sjukt mycket ångest typ 24/7 spelade ingen roll… för det var ju inte panikångest. Och ihop med att jag inte har direkta suicide-tankar så var det inte något farligt utan ”bara känslor jag behöver lära mig hantera”. Sedan funderade de på om jag ens skulle behöva samtal, i form av samtalsstöd/terapi och de tänkte att jag kanske inte skulle behöva det då, pga att jag inte har direkta suicide-tankar eller panikångest just nu. Att jag haft det, spelade ingen roll. Inte heller att jag har ett/flera självskadebeteenden. Första gången jag sa att jag ville dö var jag typ 7 år, så detta är sas inte min första depressiva period. Sedan tyckte läkaren att det var konstigt att min antidepressiva medicin inte hjälper mig så mycket. Hen tyckte också att det var konstigt att min sömnmedicin inte får mig att bli däckad inom typ 1h (detta var en ny läkare). Jag vet inte vad som kommer hända nu… o nästa gång ska jag träffa en annan läkare. Usch, jag som redan har svårt att prata med folk jag inte känner känner mest att jag behöver en ”stabil” läkare varje gång och inte olika. Men men, det är som det är och jag får väl försöka göra det bästa av det. Det känns som att ångesten ökar i styrka hela tiden… men efter mammas ”tjat” gick läkaren med på att jag skulle prova lergigan för ångesten, men än så länge känner jag ingen skillnad. En annan person som var med i samtalet pratade om att en kunde uppleva en placeboeffekt av mediciner och att en ska akta sig för det… den effekten är nog trasig på mig i så fall. (Mamma är mentalskötare i botten, så hon har ju en del kunskaper kring psykisk ohälsa) ”gör bara ditt bästa” – det är den värsta kommentaren man kan få. För då ska man göra sitt bästa, om man är jag så tar man det bokstavligt vilket betyder att en ska göra sitt absoluta bästa men det orkar man inte hela tiden. Den kommentaren landar helt fel i min hjärna. Den landar som att en ska göra sitt absoluta bästa för inget annat duger och då känner jag mig misslyckad för att jag hela tiden känner att jag har mer att ge och att jag borde pressa mig själv till o göra lite till. Det är jättedumt, jag vet. Men jag kan ändå inte hjälpa hur min hjärna fungerar och hur den hanterar saker. Urgh.

Det låter väldigt konstigt att man måste ha självmordstankar eller panikångest för att få den hjälp man vill ha. Hur visar sig din åmgest? Själv får jag gråtattacker, vilket kanske kan liknas vid panikattacker. Jag har även en gnagande oro och ångest mellan attackerna.

Angående att göra sitt bästa så får du nog tänka att ”idag är detta mitt bästa”, medans det kanske ändras nästa dag. Du ska inte jämföra ditt bästa en bra dag med ditt bästa en dålig dag.