Hej
Läste igenom hela tråden och kan bara konstatera att jag känner igen mig i precis allt som skrivs här.. Så skönt att veta att man inte är ensam <3
Uppvuxen som enda barnet till en narcissistisk och alkoholberoende mamma och en medberoende pappa.
Fyller 40 och har – med åldern och efter många år med dåligt mående och terapi – sett hur hennes/deras beteenden har format mig.
Vet att min mamma kommer från en tuff bakgrund men vet inte exakt vad som har hänt. Hon är grandios, empatilös, väldigt fixerad vid status och det enda som har betytt något för henne är yttre attribut, mode, skönhet och materiella ting.
Hon har (precis som en av er andra skrev) nyttjat sig av pengar hon inte har och skor sig på min pappas arbete.
Hela min barndom har jag fungerat som en förlängning av henne.
Själv har hon varken utbildning eller arbete . Jag lärde mig tidigt, genom henne, hur fel det är på alla och samtalsämnena vid matbordet handlar (än idag) alltid om att snacka skit om andra.
Min pappa försvarar henne in i det sista och alla år har präglats av hennes manipulationer och triangularisering.
Jag har ofta fått skuld och skam kastat på mig och dåligt samvete à la; .. ”efter allt vi har gjort för dig”..
De kan göra saker för mig som jag aldrig har krävt eller ens har bett om och ska sedan ställas till svars för det, och ha dåligt samvete. Vill jag någon gång ge tillbaka, så tas det aldrig emot och gåvor samt presenter returneras och skickas tillbaka.
De är väldigt ensamma och har tappat många vänner genom åren och isolerat mig från mina: både släkt och vänner.
Mamma skapar olycka där hon drar fram med sina grandiosa utsvävningar, sitt skryt och sitt allvetande. Ett tydligt exempel var då hon blev bjuden till fest; där många av de inbjudna var högt uppsatta akademiker och forskare vid ett universitet – varpå mammas mindervärdeskomplex gav sig till känna. Hon visste bäst om det mesta och antagligen har väl detta retat sällskapet, som på ett fint sätt har avspisat henne.
Pappas försvar går igång direkt och så är karusellen igång: ”De kränkte din mamma” ”De är ena j-a översittare” osv…
Såhär ser det ut jämt…
Nu börjar hon bli äldre, hör dåligt och visar begynnande tecken på demens.. och blir därmed än mer lättkränkt. Skrattar jag och mitt barn.. så är det åt henne vi skrattar och jag åker på en utskällning av både henne och min far ”..efter allt vi har gjort för dig! Nämn nån annan som hade ställt upp så mycket för sina barn!!”
