Hem > Forum > Närstående > Deprimerad mamma som dricker allt mer

Deprimerad mamma som dricker allt mer

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej!

    Min relation till min mamma är aningen knepig. Jag älskar henne mer än allt annat, men vi har inte en helt öppen relation. Troligen beror det på att jag inte kunnat öppna upp om mina känslor först nu de senaste två åren, mycket beroende på bristande självförtroende. Detta har som sagt inneburit att det inte känns naturligt att prata ut med henne, även om det blivit lite bättre.

    Ytterligare vantrivs hon på jobbet. Hon är äldst på sin arbetsplats och besitter därav mest kompetens och erfarenhet, något som man kan tycka borde inge mer respekt, men icke. En ca 10 år yngre kollega, som mestadels fokuserar på utseende och i princip mobbar alla som inte håller med henne och gör som hon säger, har cheferna lindade runt sitt lillfinger. Hon får min mamma att hata att gå till jobbet varje dag. Det är inte heller som att mamma kan byta jobb för hon är 60 år, fyller 61 i år.

    Hemma då… Pappa klagar på i princip allt, oavsett vad det är, vilket ofta skapar bråk. Så fprt man kommer med något förslag är svaret nästan alltod direkt ”nej”. Dessutom ska allt lretsa kring hans intressen, allt annat tycler han är jobbigt att lyssna på. Detta tycker mamma självklart är väldigt jobbigt, och de har en usel relation. De kan visserligen prata ut med varandra om vissa saker, men inte om deras relation. Jag tror hemt ärligt att de aldrig pratar ut om den. De enda gångerna det sker är när de bråkar, och då är det inte direkt en stämning där de kan prata ut om sina problem. Nej, det är som att allt byggs på. Min mamma har dessutom haft en ohälsosam relation till vin som bara förvärrats på de senaste åren (hon drocker dock bara på kvällarna om hon är ledig dagen efter, men hon jobbar inte fredag heller så hon dricker torsdag, fredag och lördag kväll, alltid väldogt full). Jag lyckades äntligen idag, efter många försök, få henne att berätta att det beror på min pappa. Både mamma och pappa har pratat om separation, men jag tror inte de vågar då de i princip bara har varandra. Pappa har iaf ingen annan, och mamma har en kompis hon träffar ytterst sällan.

    Mamma vägrar prata med en terapeut då hon säger att hon provat detta för.länge sedan men upplever det som att de vänder sig emot henne, att de påstår att det är hennes fel.

    Jag känner mig helt uppgiven över det hela. Vet inte vad jag ska göra. Min pappa mår ju uppenbart inte heller bra… Jag gråter mig till söms över det hela. Det går inte heller att prata med pappa för han lyssnar inte. Han skyller bara på att mamma är alkoholist och säger att han själv mår dåligt (han har en obalans av hormoner i kroppen sedan länge).

    Ja, jag vet som sagt inte. Om någon har ett tips dela gärna, anmars var det också skönt att bara få skriva av sig ♡ finns en massa mer jah kan ta upp men det gör det väl alltid…

    Vilken tyngd att gå omkring att bära på. Att veta att bägge föräldrarna mår så dåligt. Men att de förmodligen är så fasti sina mönster och nöter på i gamla hjulspår att det bara låser sig. Speciellt om de inte har kommunikationen för att kunna prata på ett hyggligt sätt för att kunna stötta och förändra för varann. Man önskar ju att det vore så enkelt som att man kunde säga till ens åldrande föräldrar:

    – Ok. Nu har jag sett er må så dåligt så länge, och inte komma vidare till en plats där ni mår bättre. Nu får ni lov att se att om ni fortsätter som nu, kommer inget bli bättre. Inget förändras. Så nu måste ni söka hjälp antingen först separat hos VC och be om psykolog, samtalsstöd. Eller gemensamt sätta er ned och ben ai vad ni kan göra, med familjeterapi hjälp. Det måste ju vara bättre att åtminstone försöka se att ni inte löser detta själva. Än att bara mala på så här. Och bara så ni vet. Det gör mig mycket ledsen också. Och jag känner som ert barn att jag knappt vet vilket ben jag ska stå på, kan inte prata själv med er som jga skulle vilja mitt i allt detta. Så snälla, jag mår dåligt av att se er må så här. Snälla försök ta hjälp. Prata med någon. Så ni kan få må bättre. Jag vill ju att ni ska må bättre. Hade det gällt att någon av er gått med hemsk huvudvärk i månader så vet ni ju att det varit självklart att jag skulle sagt att ”snälla mamma eller pappa, boka en tid hos doktorn i veckan nu, du ska inte behöva ha så mycket ont i huvudet”.

    Men tyvärr så vet jag att det ofta kan vara svårt (extra svårt för vissa generationer) att ens se att begära tid hos kurator, psykolog, familjeterapi som ett alternativ. Utan det stängs ned bara man nämner det, som om det är något ”såna som oss inte gör”, eller ”på vår lilla ort känner alla alla, och jag vill inte gå in där…”. Men som anhörig kan det i alla fall vara skönt att tilllsut vara tydlig med att man ser det som ett HÖGST nödvändigt alternativ. För att det drabbar inte bara de själva, utan att de de älskar tillslut mår dåligt också. Och att säga att man mår väldigt dåligt av att se dem må dåligt. Det kanske kan vara en push i någon riktning till handling?

    Och som med din mamma. Jag vet att många drar öronen åt sig om en terapikontakt inte klickar. Förståeligt. Men kanske kan man i alla fall föreslå då att hon får begära en annan kontakt. Precis som att om man tycker att ens husläkare är knäpp, då skriver man sig hos någon annan istället. Med en terapeut kan man också säga att detta fungerar inte, jag behöver träffa någon annan. Vet det är svårt. Men hon förtjänar det. Liksom du förtjänar att se till ditt eget mående också, och inte bara känna tyngden av alla dina föräldrars issues bara för att de är fast i hur det är nu. Ta hand om dig med. Du är också viktig.

    Hej

    Ser att detta är en fyra år gammal tråd, men är nyfiken på hur det har gått.
    Är i liknande sits med mina föräldrar..

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.