Måste bryta med mina föräldra

[Teal Fulima]

Hej!

Är en tjej på de dryga 30 och med en egen familj..

De senaste åren har jag upplevt alltifrån arbetsplatsmobbning, blivit utsatt för brott (av en kriminell)  och erfarit återkommande konflikter med min ursprungliga familj.

Trots detta har jag gjort mitt bästa för att kämpa på med mina relationer och mitt arbete. Jag var sjukskriven i max två månader när jag kraschade som värst, för tre år sedan.

Livskvalitén är – av förklarliga skäl – inte densamma efter den tuffa arbetsplatsmobbningen jag utsattes för och en erfaren psykolog meddelade att jag sannolikt led av svår ptsd vilket har behandlats med såväl terapi som medicinering med antidepressiva och EMDR. (Gissa om det har hjälpt mig….. Svar: Inte ett jota..)

Jag har inget förtroende för människor längre och vågar aldrig släppa någon inpå livet.

När jag har nystat i detta genom terapi och mitt eget ansvar i situationerna ser jag att jag utvecklat en högkänslighet. Jag har alltid känt att jag är föräldrarnas svarta får – den vars problem de hela tiden ältar, gottar sig åt och den de projicerar sina egna problem på. (Olyckligt äktenskap)

Det gör ont och det är oerhört smärtsamt. Mina föräldrar har dessutom bara mig (ensambarn).

De frågar ofta om jag o min familj vill hälsa på – men slutar alltid på samma sätt: De dricker och de börjar mobba mig.. Drar upp gamla problem och ältar dessa eller försöker att finna fel på mitt liv. Hemskt. Min man har reagerat mycker starkt på detta.

Min mamma är den som är ledande i mobbningen mot mig: hon har aldrig respekterat mig som en egen individ.

Ständigt pikat och kritiserat mig, mina vänner och pojkvänner och deras anhöriga. Aldrig respekterat min integritet och har alltid kontrollerat mig stenhårt och fäst osunt mycket uppmärksamhet vid mig och mitt liv. Jag har aldrig fått vara ”min egen”

Kritiken lindas in som välmenande kommentarer.. ”ja.. x var ju så fin förut.. men sedan hon drabbades av ämnesomsättningsproblem så har hon förändrats…” satt hon och sa till min man häromsistens.

”vad menar du?” undrade jag, varpå min mamma fortsatte: ”Ja? Du brukar ju säga att du känner dig tjock? Det är dina egna ord..”

Den typen av kommentarer.

Min pappa är mentalt frånvarande och tar alltid hennes parti.. Av hans kroppsspråk att döma tycker han inte något vidare om mig.  Gång på gång har jag försökt att prata med dem och vad jag har gått igenom – gång på gång slutar det på samma sätt. De fortsätter mobbningen..

Nu beslutade jag mig för att bryta med dem och i ärlighetens namn känner jag att de kan dra åt helvete båda två.

Det svåra är att leva med smärtan alla dessa erfarenheter har orsakat.. och nu täbker jag mer el mindre kroniskt på att ta livet av mig.. Det är eg det sista jag vill; med hänsyn till min älskade familj.. men jag orkar inte ta smärtan längre…

[Teal Fulima]

Snart gått en månad.. Fortfarande inget svar.

Du blir sedd här! Ibland tar det längre tid men vi hoppas att du snart får en fin kontakt 🙂

Jag känner igen lite av att bli mobbad i familjen.Jag upplevde att särskilt mitt äldsta halvsyskon mobbade mig ihop med mamma. Hon höll alltid med syskonet och sa aldrig ifrån när hon var taskig mot mig.Mycket som sagts och gjorts har jag förträngt.Men det jag minns i vuxen ålder är att det fortsatt tex att syskonen inte hälsade på mig när jag mötte dem på storhelger .Och att ingen tittade på mig eller samtalade med mig vid matbordet.Jag kunde ibland lyckas flika in med ett ämne och då diskuterade alla om saken utan att titta på mig.Jag var som osynlig och när jag sa något fick jag höra att det var fel, och det skrattades ofta åt mig. Som vuxen har jag försökt nå fram flera gånger. Men det blir bara jobbig tystnad. De är som främlingar. Jag blev tillknäppt som barn.Levde mest i mina dagdrömmar utan kompisar.Blev rädd för folk.Jag lyckades inte med utbildningar och jobb. Var ofta sjukskriven och arbetslös då jag även blev utfryst på jobb. Så här det fortsatt hela livet.Nu är jag sjukskriven. Tror inte jag någonsin kan få ett jobb som funkar. Är också för gammal, dom vill ha ungt folk på de flesta jobb. Det gör ont att veta att man är en “loser” för tyvärr är det så folk ser på en.Att man inte gjort tillräckligt. Jag förstår dig att det är svårt att leva med smärtan! Jag tänker oxå att det bästa är att bara försvinna.Har ingen som saknar mig ändå..skulle vara min pojkvän då, men vårat förhållande hänger på en skör tråd då han inte orkar engagera sig i relationen.Han drar sig bara undan när det blir jobbigt.  Har du det bra i din relation? Kan det vara en tröst att du har en egen familj som älskar dig?