Hem > Forum > Relationer > Vågar jag söka hjälp?

Vågar jag söka hjälp?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    Jag är rädd för att söka hjälp och våga säga som det är. Jag har en stor familj med många barn och jag skäms över att säga att jag inte mår bra. Känner att omgivningen tycker att jag får skylla mig själv, att det är fel att skaffa barn när man själv mår dåligt och att jag borde ha insett hur jobbigt det skulle bli. Mina barn är det som ger mig styrka i livet, min önskan är att vara en bra och närvarande mamma som gör allt för mina barn. Därför är jag rädd för vad som händer om jag berättar hur jag mår.

    Hej där.

    Är en mamma i liknande sits och funderingar. Är och har också varit rädd för att uttrycka hur jag mår pga stigma och fördomar i samhället + bristande förtroende för människor (..och samhället i stort..) ja – sök hjälp. Välj ut några få som du litar på och vågar anförtro dig till. Sedan behöver inte resten av världen veta att du medicinerar/går i terapi etc..

    oavsett om du har ETT eller TIO barn så har folk sina tyckanden och åsikter.

    (Det säger egentligen mer om dem själva, men jag vet hur svårt det är att koppla bort) och med anledning av andras tyckanden har jag valt att endast berätta för några få om hur jag egentligen mår.

    Men helt klart ska du söka hjälp och ta hand om dig själv och din själ

    Trådstartaren

    Hej där. Är en mamma i liknande sits och funderingar. Är och har också varit rädd för att uttrycka hur jag mår pga stigma och fördomar i samhället + bristande förtroende för människor (..och samhället i stort..) ja – sök hjälp. Välj ut några få som du litar på och vågar anförtro dig till. Sedan behöver inte resten av världen veta att du medicinerar/går i terapi etc.. oavsett om du har ETT eller TIO barn så har folk sina tyckanden och åsikter. (Det säger egentligen mer om dem själva, men jag vet hur svårt det är att koppla bort) och med anledning av andras tyckanden har jag valt att endast berätta för några få om hur jag egentligen mår. Men helt klart ska du söka hjälp och ta hand om dig själv och din själ

    Tack för ditt svar, det betyder mycket. Det känns så komplicerat allting. Är rädd att omgivningen ska tro att jag inte klarar av att ta hand om mina barn då jag har perioder med mycket ångest. Hur har du hanterat dina känslor? Har du stöd från omgivningen? Du väljer själv hur mycket du vill berätta.

    Det jobbigaste är nog egentligen folks fördomar, de vet inte så mycket om situationer men ändå drar de egna slutsatser. Tror det är många som upplevt detta och därför känns det viktigt att våga prata om hur man faktiskt känner. Skönt i alla fall att du förstår.

    Känner igen det. Rädslan att omgivningen ska tro att man inte är kapabel att ta hand om sina barn.. Jag har t ex aldrig vågat yppa på bvc att jag mått dåligt efter och under graviditeterna..

    Tack och lov har jag en helt underbar man som kan avlasta mig när jag mår som sämst och som har empati och förstår.. Jag tror det är viktigt med ett nätverk kring barnen för avlastning mm; antingen via sin partner/mor-/farföräldrar osv.. Men mycket har jag svalt själv, eftersom jag är uppvuxen med och van vid att omgivningen finner en ”besvärlig” när och om man mår dåligt. Min mamma uppfostrade mig med att aldrig belasta andra och därmed har jag lidit i tysthet

    Dvs att nej – känslomässigt har jag inget större stöd från omgivningen, men praktiskt kan jag få avlastning..

     

    hur ser det ut för dig?

    Trådstartaren

    Känner igen det. Rädslan att omgivningen ska tro att man inte är kapabel att ta hand om sina barn.. Jag har t ex aldrig vågat yppa på bvc att jag mått dåligt efter och under graviditeterna.. Tack och lov har jag en helt underbar man som kan avlasta mig när jag mår som sämst och som har empati och förstår.. Jag tror det är viktigt med ett nätverk kring barnen för avlastning mm; antingen via sin partner/mor-/farföräldrar osv.. Men mycket har jag svalt själv, eftersom jag är uppvuxen med och van vid att omgivningen finner en ”besvärlig” när och om man mår dåligt. Min mamma uppfostrade mig med att aldrig belasta andra och därmed har jag lidit i tysthet

    Känner igen mig i att inte vara till besvär för andra men jag skulle inte klara mig utan stöd från omgivningen. Är väldigt känslig när det gäller sömnen. Det är just det här med ångest som jag inte vågar ta upp, det känns så skamligt och jag har otroligt stora krav på mig själv som mamma även om barnen har många andra människor omkring sig. Skönt att du har en förstående man som hjälper dig, det betyder ju mycket.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.