[Purple Docude]

Att du sannolikt var deprimerad redan innan eller under relationen med din ex. är med största sannolikhet också orsaken till att relationen tog slut. Dålig energi, och svårt att underhålla ny relation i kritiska ögonblick. Förälskelsen varar vanligen 1-1,5 år om den är stark, men sedan står personerna mer inför varandra, vem är jag, vem är du. Ångest, depression, självömkan är helt enkelt inte attraktivt. Det är en djurens lag.

Ursäkta, men vad är det för fel på dig? Hur kan du svara såhär på ett inlägg skrivet av en person som mår dåligt och har mått ännu sämre? Om du hade svarat såhär när jag mådde som sämst, att det var min psykiska ohälsa som gjorde att det tog slut, att det inte är attraktivt och gett förslag på metoder för självmord vet jag inte hur det hade gått för mig.

Du borde verkligen inte få vara medlem här.

[Purple Docude]

Olive Cudybo skrev:

Hur gick det för trådskaparen.. Fick hon ordning på saker och ting? Är själv nu i liknande situation. Kvinnan jag älskar gick tillbaka till sitt ex efter 5 år tillsammans. Är 36 år i år och känner samma känslor som purple docude. När blir det bättre

 

Hej,

 

Vad tråkigt att höra att du känner så! Jättebra att du skriver här. Det hjälpte mig en hel del när det var som värst.

Det har nu gått 9 månader sen uppbrottet, och nu fungerar livet hyfsat bra. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag mådde bra. Men jag mår betydligt bättre i alla fall. Saknar mitt ex mycket fortfarande, tänker på honom nästan hela tiden. Har behövt lära mig att leva med sorgen. SSRI och att jag hittat några få nya vänner som är singlar har hjälpt mig överleva. Har du inte kontakt med vården; kontakta din vårdcentral direkt. Det har varit livsavgörande för mig med sömntabletter och SSRI.

Fortsätt skriva här hur mycket du vill! Det har varit väldigt viktigt för mig att kunna skriva med personer som varit med om liknande.

Det kommer bli bättre!

[Purple Docude]

Jag vet inte hur jag ska orka. Har inget att leva för. Alla mina nära vänner har familj. Har skaffat några nya vänner men det är inte samma sak. Saknar riktigt nära relationer, med personer med samma humor och intressen. Det är så svårt. När man gjort upp att ses med någon som har barn ställer de alltid in, vilket jag kan förstå men det är så tråkigt.

 

Kan inte heller släppa mitt ex. Jag saknar honom hela tiden. Tänker på honom hela tiden och drömmer om honom på nätterna. Vill inte leva utan honom.

Har försökt med dejtingappar men det är ingen som är minsta intressant som vill träffa mig.

Det kan inte vara möjligt att mitt liv ska vara såhär? Det är orättvist och inte rätt, när alla jag känner lyckas med sina relationer och skaffar barn.

Förstår inte varför jag har sån extrem otur att jag måste uppleva det här. Orkar inte leva mer. Säger till läkaren/psykologen att jag mår jättedåligt, trots medicin. Enda jag får är kbt, ingen ny medicin eller annan dos. Vet inte vad jag ska göra. Känns så fruktansvärt hopplöst.

 

[Purple Docude]

Pink Kefygi skrev:

Jag är ledsen för din skull, du har haft maximal otur den senaste tiden och jag förstår att det känns outhärdligt tungt… varit där själv, inte precis som du men känslan. Vad är det för mening . Hamnar där igen då och då. Men så ibland är det inte så. Hang in there. Det vänder till slut, du är fortfarande ung och det kommer fler chanser till lycka. Försök att inte vara så hård mot dig själv! Du är bra och värd att må bra. All värme och kärlek till dig!

Tack för ditt svar och pepp <3 Känner mig tyvärr för gammal för barn snart, och det är den största sorgen för mig. Då jag och mitt ex nästan hade nått dit. Har också så extremt svårt att förstå hur en person man varit så nära bara lämnar en utan att ha lyft de här känslorna med mig innan, utan tvärtom lurat mig att tro att vi skulle ta steg framåt. Har så svårt att hitta någon form av framtidstro bara när alla mina drömmar krossats.

[Purple Docude]

Känner igen mig. Vad är det som har gjort att du känner så? Har det hänt något särskilt i ditt liv? <3

[Purple Docude]

Jag har inte varit inne här på ett tag. Har kämpat på, har överlevt. Men nu känns det helt nattsvart igen. Jag vill och orkar inte leva utan mitt ex. Det har gått 5 månader och en vecka nu, och det går inte framåt. Jag tänker på honom hela tiden, saknar honom varje minut och kan inte sluta tänka på vad som hände eftersom det kändes som vi hade det så bra när han plötsligt en dag gjorde slut utan minsta tvekan.

Jag vet inte hur jag ska överleva, vill gärna att något ska hända mig så att jag sliper leva vidare i det här helvetet. Är ledsen över att tiden går så fort, är så rädd för att han ska glömma mig och ha träffat någon annan. Saknar honom brutalt mycket. Önskar att han hade dött istället för att lämna.

Jag går hos psykolog och kör kbt och medicin mot depression, men det funkar inte. Vet inte vad jag ska göra. Varje dag är en kamp.

Jag vill inte vara med mer.

[Purple Docude]

Nu känns det outhärdligt igen. Sorgen river så förjävligt mycket i bröstet. Vill inte leva utan honom. Han var mitt allt, aldrig känt mig så älskad av någon, och har aldrig älskat en människa så mycket. Hur kunde han känna helt annorlunda mot hur han betedde sig mot mig? Det går inte ihop. Det gör så ont att jag inte vill leva mer. Hur kunde jag känna så extremt starkt för honom samtidigt som han ville göra slut?  Vet inte om jag någonsin kommer bli fri från det här traumat..

Vad är det för mening med livet? Allt känns hopplöst.

[Purple Docude]

Nu är det helg igen.. brukade älska helgerna när jag var tillsammans med mitt ex. Nu vill jag dö varje helg. Känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen. Den här sorgen tar död på mig. Har gett upp hoppet om livet överhuvudtaget.

Förstår inte hur jag någonsin ska kunna bli glad igen. Försöker träffa nya vänner, men det känns som man måste vara glad och lycklig för att attrahera både vänner och en eventuellt partner. Hur lyckas man bli glad när allt känns nattsvart?

När man är 36 och de flesta vännerna är i stabila relationer är det ingen som prioriterar en längre..:

[Purple Docude]

Purple Myjyla skrev:

Förstår dig! Sorg och saknad kan verkligen äta upp en inifrån. Det kan kännas förlamande. Tänker att du har gjort det du har behövt göra: Skrivit till honom och försökt boka in möten med vänner. Fanns det något som du brukade göra förut? Sjunga, spela, dansa, träna, vara hundvakt, gå promenader, prata i telefon, måla? Vad brukade du hitta på på vardagar och helger?

Tack för svar <3 Jag brukade träna en del innan, ska börja med det igen. Hade mer livsglädje då och ett mycket mer krävande jobb som gjorde att jag inte behövde ha social kontakt varje fredagkväll t.ex. Nu är mitt jobb lugnare och ganska ensamt. Har alltid haft svårt för att hitta en hobby jag tycker är kul att hålla på med hemma.

 

[Purple Docude]

Förstår inte hur jag ska klara mig utan honom. Skrev till honom igår, han svarade inte. Jag har svårt för att vara ensam nu, framför allt på helgerna. Den här helgen har jag planer, men jag känner stark ångest inför nästa helg då tre av mina vänner och mina föräldrar inte kan ses då. Det tar så mycket kraft för mig att planera in något varje dag på helgen, samtidigt klarar jag inte av en enda dag helt själv. Känner mig som en börda för vänner när jag vill planera in något så långt fram i tid, och berättar jag varför jag planerar så långt fram känns det som jag tvingar dem att säga ja till att umgås då.

Vet verkligen inte hur jag ska överleva  hösten och vintern. Den här sommaren har gått så snabbt förbi på grund av all sorg och jag har knappt njutit en sekund. Så för mig var det nyss vinter. Jag led av ångest och nedstämdhet förra vintern, men då hade jag mitt ex. Nu har jag inte det och mår så dåligt att jag önskar att livet tar slut nu.

Vad ska jag göra? Framför allt för att klara av nästa helg? Känner mig så fruktansvärt ensam och allt känns så hopplöst och som en konstant mardröm.

[Purple Docude]

Vad ska man göra när det aldrig blir bättre? Borde ju ändå känna mig lite mindre ledsen nu efter fyra månader utan honom.. men jag saknar honom hela tiden. Vill skriva till honom, men jag vet att det är dumt. Tänker att det är större chans att han ska vilja försöka igen om jag inte hör av mig. Men det är så ologiskt för mig.

Vi var så otroligt nära. Hur kan han vilja leva utan mig? Och hur kan han inte vilja höra av sig till mig? Hur kan han inte sakna mig? Hur kan en person låtsas älska någon så mycket som han verkade älska mig?

Jag orkar inte leva utan honom. Det gör för ont.

[Purple Docude]

Känns som jag lever i en mardröm. Fyllde nyligen år och färre vänner än någonsin hörde av sig till mig, vilket kan tyckas löjligt men det känns starkt just i år mitt i allt det här.

Förutom allt med mitt ex har ett par nära vänner slutat prioritera mig just den här sommaren. En av mina bästa vänner som jag varje sommar brukar bo en natt på hotell med har nu inte ens råd att åka 45 minuter i bil och gå ut och äta med mig, trots att vi skrev i början av veckan att vi skulle hitta på något i helgen. Jag åker alltid långt för att hälsa på henne. Anledningen är att hon är bjuden på möhippa snart som kostar mycket. Trots att hon vet allt om hur jag mår, hur ensam jag känner mig, att jag sörjer relationen med mitt ex så fruktansvärt mycket, att jag har en depression som jag äter medicin för osv. Förstår att folk kan ha dåligt med pengar, men jag tycker inte det är särskilt snällt att avboka när hon vet allt om hur jag har det just nu och vilken enorm sorg och ensamhetskänslor jag bär på.

En annan nära vän har knappt stöttat mig i det som hänt, jämfört med vad hon gjort tidigare, och nu när vi för en vecka sedan träffades första gången sen det hände frågade hon bara kort om hur jag mår och om det som hänt. Sen släppte hon ämnet och berättade istället om att hon är gravid och deras planer för framtiden (jag är såklart glad för hennes skull, men hon vet att jag och exet just börjat försöka få barn och hur ledsen jag varit över att vi inte hann få det). När jag frågar om hon och hennes sambo vill hälsa på mig (3 timmar bort) någon gång svarar hon knappt, utan det är hennes sambo som säger ”Ja, det vore kul”.

Hur ska jag kunna gå vidare och försöka må bättre när så många av mina nära drar sig undan på samma gång? Känns som jag fått någon sjukdom som gör att ingen vill ha mig nära längre. Jag förstår verkligen inte vad som händer. Känns som ingen förutom min familj skulle sakna mig om jag försvann. 😔