Purple Docude
Skapade svar
-
Fick du absolut ingen förklaring alls till varför han lämnade dig? Måste vara mycket jobbigt att inte veta vad som gick fel. Så jag förstår att du inte bara kan gå vidare, framförallt inte när du inte kände samma sak, dvs att du inte alls ville göra slut. Om jag var du hade jag krävt en förklaring. Det kan vara lättare att gå vidare efter det. För hans förklaring kanske gör dig arg, och ilska är bättre än känslan av att vara övergiven. Eller så känner jag iallafall och att många skulle hålla med mig. Jag tror du kommer se tillbaka på denna stund och känna lättnad över att du inte då kommer känna som du gör nu.
Tack för svar<3
Jag har fått olika förklaringar känns det som. Han är inte kär längre, han tycker vi har kommunikationsproblem (vilket han aldrig tidigare nämnt att han tycker), han har tydligen varit missnöjd med flera saker i vår relation men aldrig sagt eller visat det (tvärtom varit extra kärleksfull och sagt att det känns bra)., han tycker familjelivet låter skittråkigt (vi hade just börjat försöka få barn), men andra gången vi pratade sa han att han vill ha barn någon gång, det har varit jobbigt att ”ta hand om mig” när jag mått psykiskt dåligt (han sa alltid att jag fick prata och vara ledsen med honom), han vill vara själv inte sambo osv. Olika varje gång jag frågat.
Det är så svårt för mig att förstå vart allt det här missnöjet kommer ifrån, och att det inte skulle kunna lösas med parterapi när allt han visat är kärlek och omtanke. Det var som att bägaren plötsligt rann över och jag såg inga tecken på att den började bli full. Snarare såg jag att han kände sig pressad pch stressad av jobb, men jobbet älskar han så det ville han inte skära ner på. Jobbet var allt han pratade om på slutet. Han skyllde också på mig för att han inte ”hann” träffa vänner så ofta. Men i själva verket kunde han inte planera.
Hatar att vakna på morgonen. Jag vill bara dö. Igår kunde jag inte hålla mig utan skrev till mitt ex och frågade hur han har det. Han svarade väldigt kort. Förstår bara inte hur han kan ha förändrats från den otroligt kärleksfulla och omtänksamma sambon till att vilja leva sitt liv helt utan mig och inte ens sakna mig? När jag råkar skriva något om att jag inte förstår hur det här kunde hända när vi var så nära tar han det som kritik och blir arg.
När ska den här mardrömmen ta slut? Jag vill inte leva utan honom, det gör för ont! Det här snart gått 4 månader och jag känner mig lika ledsen som i början. Det är så orättvist att vissa lyckas i kärlek så lätt, men jag har kämpat på så många år utan att lyckas. Känns som jag är för dålig, tråkig och elak för att bli älskad på riktigt. Ingen har någonsin varit rädd för att förlora mig.
Jag hade problem med nedstämdhet, sömnproblem samt ångest somkom när jag var ensam hemma länge innan han gjorde slut. Det visste han, och ändå gjorde han såhär utan förvarning. Hur kan man lämna någon så plötsligt i vuxen ålder efter en så extremt nära relation? Han var min närmsta person och bästa vän.
Känner mig så sjukt ensam och obetydlig. Ingen vän vill planera in något med mig. De säger bara kom gärna och hälsa på, men ingen kommer och hälsar på mig som bor tre timmar bort. Trots att jag sagt att det vore kul. Trots att alla vet hur jag mår.
Mitt ex visste hur ensam jag kände mig, hur kan man då lämna utan att ge mig en chans att förbättra och en chans i parterapi? Förstår inte varför jag måste vara med om det här.
<3 Åh, jag tänker att det inte är bra att bli så lämnad ensam när man mår så fruktansvärt och behöver bli hörd och sedd i sina känslor. Förstår också det enorma behovet av svar från exet. Även det förtvivlade hoppet om att hitta tillbaka till varandra – att det ska gå att prata om och lösa. Är så lätt att när man känner att någon annan har slutat älska en så slutar man i samma sekund även att älska sig själv. Men du är värdefull och älskvärd, fina du. Hur sover du om nätterna om du orkar säga? <3
Tack <3
Jag hade en mild/måttlig depression innan så var redan väldigt självkritisk och hade svårt att älska mig själv även då. Nu är det helt omöjligt.
Jag sover bra med hjälp av sömntabletter. De är min enda motivation. Det är en trygghet att veta att man får sova efter att ha haft sömnproblem i 2 år. Då får jag åtminstone en paus från allt.
”Är så lätt att när man känner att någon annan har slutat älska en så slutar man i samma sekund även att älska sig själv. Men du är värdefull och älskvärd, fina du.” Sant sant sant! Kärlek borde inte få kunna göra ont. Förstår alla dina känslor av förtvivlan! Vet att vissa kyrkor erbjuder gratis samtalsstöd. Googla t.ex ”samtalsstöd svenska kyrkan”. Om du känner att ingen vän orkar lyssna längre menar jag. Det finns människor som kommer lyssna på dig och bry sig om dig!
Hatar att kärlek gör så fruktansvärt ont. Har dumpad så många gånger i mitt liv att jag tappat räkningen. Aldrig varit med om sån här extrem sorg. Han var min favoritperson av alla jag träffat genom livet.
Hemsk upplevelse. Att bli hjärtekrossad eller att någon nära dör är väl de två absolut värsta situationerna en kan vara med om. Hoppas att du känner tröst och stöd här på forumet<3 Ta din tid att vara ledsen och orkeslös. Vet själv hur det är att vara nästan apatisk. Det som hjälpte mig var att lyssna på musik, skriva peppande lappar till mig själv som jag klistrade upp i hemmet, springa utomhus, ligga i sängen hela dagar, äta saker jag gillar och läsa om andra som varit med om samma saker. Kunde även titta på otroligt sorgliga dokumentärer om tragiska livsöden. Då kändes det som att jag delade sorgen med någon.
Tack för tips <3 Hade föredragit att han dog alla gånger. Det var min största skräck, att han skulle dö före mig. Vilket jag också kunde säga till honom ibland (Har GAD med katastroftankar då och då). Men så hände det här? Att han lämnade mig fanns inte på kartan bland alla mina andra katastroftankar.
Han tycker att det vore bra för oss att gå till en terapeut ihop. Jag vill det, men är livrädd för hur det ska gå. Jag hoppas ju att det ska göra att han vill ge oss en chans till. Men det kommer inte vara syftet. Det ger mig lite hopp att han vill det, men samtidigt vill han göra klart allt med att köpa ut mig från vår gemensamma lägenhet. Vet inte heller vad jag ska fråga för att det ska kännas logiskt för mig. För mig är det helt orimligt att föra en person man haft så nära helt bakom ljuset och inte prata med mig om det när det började kännas dåligt. Istället vara kärleksfull och säga att allt är okej. Prata om barn.
Känner att han förstört mitt liv och min tro på livet och kärlek. Är 35+ och han vet vilken barnlängtan jag har. Att lämna mig mitt i det känns extremt elakt och ofattbart.
Nu känns det sådär extremt jobbigt igen.. har inga vänner som orkar prata om det mer.. jag går sönder inombords. Har fastnat i läget att jag inte kan acceptera. Måste få honom att vilja försöka hitta tillbaka till varandra. Han vill också gå till en terapeut och prata om varför det blev såhär. Jag hoppas att han ska få syn på något som gör att han förstår att vi borde försöka hitta tillbaka. Att vi hade något speciellt som finns kvar någonstans. Jag orkar inte leva utan honom. Har aldrig älskat någon annan människa mer än jag älskar honom. Hur kunde han vagga in mig i falsk trygghet och lycka, sen plötsligt bara lämna mig helt känslokallt?
Känner mig så värdelös och livet känns totalt meningslöst. Vill inte leva vidare.
Tack för svar.
Jag känner fortfarande ett starkt behov av att försöka lösa det mellan mig och mitt ex. Jag kan inte förstå hur man kan ha den synen på kärlek, att man bara gör slut utan att ens försöka laga det. Jag kan inte alls relatera till den känslan. Kan inte acceptera hans beslut tyvärr. Vet inte hur jag ska stå ut. Känner mig så fruktansvärt ensam. Önskar att jag hade en nära vän som ville umgås ofta. Har en del vänner men de vill inte umgås så ofta. Tidigare när jag blivit lämnad har jag haft fler, stabilare vänskapsrelationer. Nu var mitt ex min närmsta person, vissa vänner har jag glidit ifrån för att de har fullt upp med sina liv. Det gör så fruktansvärt ont att bli lämnad av ens närmsta person. Jag vet inte hur jag ska stå ut.
Är också så extremt ledsen över att vi inte hann få barn. Har ingen som behöver mig. Det känns fruktansvärt.
Hej igen! Det låter klokt att byta medicin om du inte känner att den ger någon effekt. Det tycker jag absolut att du bör säga till din läkare! Det är ju ingen vits att ta mediciner som inte hjälper. Det låter så himla jobbigt att du känner dig i vägen, samtidigt förstår jag dig om din familj & dina vänner förväntar sig att du ska börja må bra nu. Det är ju så otroligt svårt att få tillbaka livsglädjen när inte ens våra vänner ställer upp. Det finns inget du kan göra på egen hand som kan få dig på lite andra tankar? När var det sist du bara tog en promenad endast för att försöka uppskatta naturen? Det är väl inget botemedel direkt och jag förstår om det inte lockar att behöva göra en massa saker när du mår så dåligt. Men för stunden kanske det kan kännas skönt att få komma ut en sväng? Jag skrev till din anonyma mail om du fortfarande har den kvar, så du får skriva där också om du känner för det. Ta hand om dig! Kram <3
Min läkare ville inte höja dosen/byta medicin.. han ser en förbättring utifrån några formulär jag fyllt i.. så får väl fortsätta ett tag till på samma. Jag försöker göra saker själv. Det är svårt att uppskatta det.
Just nu är jag så förvirrad och glömsk att jag inte minns min mailadress till den anonyma mailen.. skriv den gärna här så kollar jag! Uppskattar verkligen att du mailat <3
<3 Att just bli lämnad när det är som en blixt från klar himmel är nog bland det svåraste i relationsväg man kan vara med om. En traumatisk upplevelse. Chockartat. Människan behöver ju kunna förstå, leva i förutsägbarhet. Så fruktansvärt, fina du. Tänker på detta att få sörja, att få vara kvar i det stadiet och där psykologens idéer inte känns tillräckligt motiverande. Jag tror på att skriva i det läget. Sätta sig ner och formulera ett brev exempelvis till exet. Du skickar det givetvis inte utan det är mer för att få utlopp, få kontroll över sina tankar och åsikter. Man kan även skriva ut sin förtvivlan, sina frågor. Minnena. Studier visar att när man uttalar det man känner eller har som problem så minskar det i intensitet – man mår automatiskt pyttelite bättre än när man sätter locket på. Så det är ett tips. Vill du skriva här på forumet så läser jag gärna också! Funderar även på om det finns möjlighet att kontakta exet och ställa en del frågor? Få mer svar? Det låter som att mycket fortfarande känns så ologiskt och obegripligt att förstå? Läst någonstans att när det tar slut så mår man oftast betydligt bättre när man har tillgång till sin fd partner fortfarande och som berättar. Hjälper en i att förstå. Så det blir logiskt. För människan behöver ha en verklighet den förstår sig på.
Tack för ditt svar!
Jag skriver av mig ibland i anteckningar i mobilen. Ska eventuellt gå i terapi åtminstone en gång med mitt ex, där vi ska prata om vad som hänt. Jag vet bara inte hur jag ska orka se honom, och hur jag ska orka ställa mina frågor och lyssna utan att bara panikgråta/bli upprörd. Vill egentligen ha hans svar i skrift så jag kan läsa det när jag frågar mig själv för femhundrade gången varför han gjorde såhär mot mig. Minns inte vad han sagt eftersom han ger olika förklaringar varje gång vi pratat.
För mig är det så ofattbart att man bara kan bryta upp så plötsligt när man bott ihop med någon och varit tillsammans flera år. I min värld berättar man för sin partner hur man känner, bokar sedan parterapi för att se om man kan hitta tillbaka till varandra innan man gör slut. Tycker det är så respektlöst och konstigt att bara gå plötsligt när man själv inte fått höra något om att han är osäker, utan snarare tvärtom har pratat om och börjat försöka få barn.
Hej Purple <3 Jag är ledsen att du ska behöva må så dåligt, det är verkligen väldigt tur att du inte tar livet av dig! Jag förstår att det känns som om du inte har något att leva för, men det har du bara du försöker finna det! Något som motiverar dig igen, eller någon. Han som har gjort det här mot dig förtjänar inte den kärleken du ger honom, ditt lidande är skapat av hans agerande. Jag tror det är därför din mamma bland annat vill att du ska hata honom, så att du kan börja må bättre igen. Du förtjänar inte att må dåligt över en person som gör dig så illa, du förtjänar en person som älskar dig för den du är! Finns det något positivt du kan se om du försöker? En glädje du kunde vända dig till innan du träffade din sambo, en hobby eller en dröm? Det/den du söker finns där ute, försök finna styrkan att nå dit! <3
Tack för ditt svar. Det känns bara som att jag är i vägen för alla just nu, eftersom jag kräver så mycket uppmärksamhet. Min mamma tänker mest på sig själv, att hon är uttråkad och orolig för att jag kommer till dem och stör hennes rutiner. Får inget positivt omhändertagande bemötande.
Känner bara att alla skulle klara sig bra utan mig. Ingen skulle sakna mig så särskilt starkt. Säkert ett tag, men inte särskilt länge.
Mitt ex var min trygghet. Och jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte ansträngde mig mer i vår relation.
Sen att ingen av mina vänner tar initiativ till att boka in någon roligt med mig gör att det gör ännu mer ont. Innan mitt ex gjorde slut kände jag mig ensam ofta. Trodde mest det berodde på min depression. Men nu har jag tyvärr fått se att jag är ganska ensam. Vänner finns där. Men väldigt få tar initiativ. Endast få finns där sporadiskt nu. De hjälpte till mer första veckorna. Nu är det sällan någon frågar hur jag mår. Förr innan jag träffade mitt ex hade jag vänner som frågade om vi skulle resa ihop under sommaren, boka in någon konsert eller annat. Något konkret. Alla vet hur jag mår nu. Ändå vill ingen boka in något. Ingen bjöd ens in mig på midsommar. Trots att de vet hur jag mår.
Jag tror i alla fall jag ska säga till min läkare att medicinen (antidepp) inte fungerar. Har ätit den i 3 månader.
Jag känner precis som du. Och jag blir väldigt arg när jag får råd som ”försök tänk positivt, tänk på det du är tacksam för, du måste bestämma dig för att börja må bättre”. De som ger dessa tips har aldrig velat dö. De vet inte hur det känns. Önskar att de skulle ge fan i att tipsa om sånt de inte har erfarenhet av. En del tror att de har mått dåligt psykiskt, men det är stor skillnad på sån typ av psykisk ohälsa som man själv kan ta sig ur med hjälp av lite meditation och träning, och den typen när man blir som förlamad av sitt dåliga mående att man inte får sig själv att göra någonting. Jag har haft båda typerna, vet nu när jag mår sämre än någonsin vad skillnaden är.
Kram till dig ❤️ Vet hur det känns, vet inte hur jag ska ta mig ur det, men jag hoppas det blir bättre snart för oss båda.
Purple Docude TrådstartarenAlltså jag orkar inte mer.. det har gått 2,5 månad sen det tog slut. Jag försöker gå vidare, men jag orkar inte leva utan honom. Jag skulle inte skada mig själv, men jag vill bara verkligen inte leva såhär, utan honom. Ångrar så att jag inte behandlade honom bättre, att jag inte kunde vara lättare att bo med, att jag inte bara var sådär kärleksfull som jag ville vara. Jag kommer aldrig få uppleva sån kärlek igen. Älskar honom mer än jag någonsin älskat en annan människa. Fixar inte det här.