Hem > Forum > Arbete & Skola > Hur ska jag orka leva vidare ensam
Hur ska jag orka leva vidare ensam
-
Min älskade sambo lämnade mig plötsligt för 3,5 månad sen. Vi hade just börjat försöka få barn och han var min stora kärlek. Vi hann aldrig få det dåligt. Jag förstår ingenting. Jag hade sedan innan problem med att jag kände mig ensam, hade en depression och problem med ångest.
Jag har sökt stöd hos vården och går till psykolog + äter antidepp via vårdcentralen. Tycker inte det hjälper alls. Jag får inte mig själv att göra det psykologen säger att jag borde.
Vänner och min mamma har stöttat mycket men nu har de tröttnat. De förväntar sig att jag borde börja må bättre nu. Min mamma har sagt saker som att hon tycker det är konstigt att jag inte bara kan hata mitt ex så som han betett sig, att det är konstigt att jag inte börjat må bättre nu, förstår inte varför jag inte vill träffa folk jag känner som mina släktingar. Jag har sagt att jag behöver få vara ledsen och bli tröstad. Inte höra att jag är konstig eller att jag borde hata honom. Men då säger hon saker som att hon inte vet hur hon ska klara av det här, att hon blir så orolig över att jag äter mediciner. Det är som att hon tror att jag mår sämre av medicinen.
Jag har inget jag är glad över i livet. Möjligen mina brorsbarn, men kan inte träffa dem så ofta och de har tappat lite intresse för att hänga med sin faster eftersom de börjar bli äldre.
Mitt ex var min familj, min egen är lite dysfunktionell och ger mig inte det jag behöver. Vi skulle just försöka få barn. Jag sörjer det barn vi aldrig fick och honom. Sörjer också för att jag bor ensam igen, hatar det. Sörjer att jag inte har en stabil grupp med vänner som jag hade förr.
Jag har inget att leva för, men vågar (som tur är kanske) inte ta livet av mig. Jag klarar inte att vara ensam men inte heller med min familj.
Hur ska jag återfå livsglädjen? Eller överleva? Det gör så ont hela tiden.
Hej Purple <3
Jag är ledsen att du ska behöva må så dåligt, det är verkligen väldigt tur att du inte tar livet av dig!
Jag förstår att det känns som om du inte har något att leva för, men det har du bara du försöker finna det! Något som motiverar dig igen, eller någon.
Han som har gjort det här mot dig förtjänar inte den kärleken du ger honom, ditt lidande är skapat av hans agerande. Jag tror det är därför din mamma bland annat vill att du ska hata honom, så att du kan börja må bättre igen. Du förtjänar inte att må dåligt över en person som gör dig så illa, du förtjänar en person som älskar dig för den du är!Finns det något positivt du kan se om du försöker? En glädje du kunde vända dig till innan du träffade din sambo, en hobby eller en dröm?
Det/den du söker finns där ute, försök finna styrkan att nå dit! <3Förstår verkligen att du sörjer, det är ju otroligt omskakande att bli lämnad och 3,5 månader som du skriver är verkligen inte lång tid alls. Det går inte att pressa fram att må bättre, man måste få vara ledsen och det måste få ta sin tid. Finns det något du kan distrahera dig lite med ibland, som när du känner dig ensam? Det tycker jag kan ge en lättnad, liksom gå in i en annan värld en stund med en film, tv-serie eller bok eller liknande
Måste säga att jag håller inte med Blue Vajeno helt här.. Det kan finnas massor av personliga skäl till att någon bryter upp från ett förhållande, det behöver inte vara avsett att skada. Ibland händer det saker i livet som är jäkligt svårt, tufft och sorgligt, som att bli lämnad. Visst,man kan också känna ilska, eller ett kaos av känslor, men man måste få lov att ha de känslor man har. Sen kommer det så småningom att bli bättre och livsglädjen kommer sakta tillbaka
Måste säga att jag håller inte med Blue Vajeno helt här.. Det kan finnas massor av personliga skäl till att någon bryter upp från ett förhållande, det behöver inte vara avsett att skada. Ibland händer det saker i livet som är jäkligt svårt, tufft och sorgligt, som att bli lämnad.
Jo jag håller helt med dig, jag tror inte att han med avsikt gjorde illa Purple. Men det kunde ha sköts på ett bättre sätt än att prata om barn och väldigt snart efter det lämna henne.
Att anklaga honom för att ha gjort Purple illa kan vara positivt då det kan hjälpa henne att försöka komma vidare istället för att vara fast i att sörja och inte kunna släppa taget. Det är väldigt viktigt att få sörja, men det är ännu viktigare att kunna gå vidare. Annars kommer vi aldrig kunna må bra igen.
Det är inte konstigt alls att du(Purple) har mått så dåligt i 3.5 månader, men det är inte rättvist mot dig. Du behöver få kunna gå vidare. Inte för att du inte förtjänar att sörja, men för att du förtjänar att må bra igen!Blue Vajano: Man kommer vidare, man mår bättre igen. Man kan inte börja prata om att någon är fast eller inte kan släppa taget efter så kort tid som 3,5 månader. Att man “aldrig kan må bra igen” utan att aktivt gå igenom vissa steg eller “göra” något speciellt som du verkar mena låter märkligt. Var har du hört/läst detta?
Det är viktigt att äta och försöka sova och försöka vara lite aktiv gärna varje dag. Chock och sorg över att bli övergiven påverkar också kroppen. Och försöka vara lite bland andra människor minskar känslan av övergivenhet.
Green Gohyte,
Jag tror vi båda vill väl. Jag känner inte för att ha ett argument med dig om vad som är rätt och fel då jag inte finner det vara passande för tråden. Om du känner att du vill gå vidare med det så kan du maila mig om du har en anonym mail så kan vi ta det där istället.All lycka till dig Purple Docude <3
- Detta svar redigerades för 9 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
Avregistrerad användare<3 Att just bli lämnad när det är som en blixt från klar himmel är nog bland det svåraste i relationsväg man kan vara med om. En traumatisk upplevelse. Chockartat. Människan behöver ju kunna förstå, leva i förutsägbarhet. Så fruktansvärt, fina du.
Tänker på detta att få sörja, att få vara kvar i det stadiet och där psykologens idéer inte känns tillräckligt motiverande. Jag tror på att skriva i det läget. Sätta sig ner och formulera ett brev exempelvis till exet. Du skickar det givetvis inte utan det är mer för att få utlopp, få kontroll över sina tankar och åsikter. Man kan även skriva ut sin förtvivlan, sina frågor. Minnena. Studier visar att när man uttalar det man känner eller har som problem så minskar det i intensitet – man mår automatiskt pyttelite bättre än när man sätter locket på. Så det är ett tips. Vill du skriva här på forumet så läser jag gärna också!
Funderar även på om det finns möjlighet att kontakta exet och ställa en del frågor? Få mer svar? Det låter som att mycket fortfarande känns så ologiskt och obegripligt att förstå? Läst någonstans att när det tar slut så mår man oftast betydligt bättre när man har tillgång till sin fd partner fortfarande och som berättar. Hjälper en i att förstå. Så det blir logiskt. För människan behöver ha en verklighet den förstår sig på.
Purple Docude TrådstartarenHej Purple <3 Jag är ledsen att du ska behöva må så dåligt, det är verkligen väldigt tur att du inte tar livet av dig! Jag förstår att det känns som om du inte har något att leva för, men det har du bara du försöker finna det! Något som motiverar dig igen, eller någon. Han som har gjort det här mot dig förtjänar inte den kärleken du ger honom, ditt lidande är skapat av hans agerande. Jag tror det är därför din mamma bland annat vill att du ska hata honom, så att du kan börja må bättre igen. Du förtjänar inte att må dåligt över en person som gör dig så illa, du förtjänar en person som älskar dig för den du är! Finns det något positivt du kan se om du försöker? En glädje du kunde vända dig till innan du träffade din sambo, en hobby eller en dröm? Det/den du söker finns där ute, försök finna styrkan att nå dit! <3
Tack för ditt svar. Det känns bara som att jag är i vägen för alla just nu, eftersom jag kräver så mycket uppmärksamhet. Min mamma tänker mest på sig själv, att hon är uttråkad och orolig för att jag kommer till dem och stör hennes rutiner. Får inget positivt omhändertagande bemötande.
Känner bara att alla skulle klara sig bra utan mig. Ingen skulle sakna mig så särskilt starkt. Säkert ett tag, men inte särskilt länge.
Mitt ex var min trygghet. Och jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte ansträngde mig mer i vår relation.
Sen att ingen av mina vänner tar initiativ till att boka in någon roligt med mig gör att det gör ännu mer ont. Innan mitt ex gjorde slut kände jag mig ensam ofta. Trodde mest det berodde på min depression. Men nu har jag tyvärr fått se att jag är ganska ensam. Vänner finns där. Men väldigt få tar initiativ. Endast få finns där sporadiskt nu. De hjälpte till mer första veckorna. Nu är det sällan någon frågar hur jag mår. Förr innan jag träffade mitt ex hade jag vänner som frågade om vi skulle resa ihop under sommaren, boka in någon konsert eller annat. Något konkret. Alla vet hur jag mår nu. Ändå vill ingen boka in något. Ingen bjöd ens in mig på midsommar. Trots att de vet hur jag mår.
Jag tror i alla fall jag ska säga till min läkare att medicinen (antidepp) inte fungerar. Har ätit den i 3 månader.
Hej igen!
Det låter klokt att byta medicin om du inte känner att den ger någon effekt. Det tycker jag absolut att du bör säga till din läkare! Det är ju ingen vits att ta mediciner som inte hjälper.
Det låter så himla jobbigt att du känner dig i vägen, samtidigt förstår jag dig om din familj & dina vänner förväntar sig att du ska börja må bra nu. Det är ju så otroligt svårt att få tillbaka livsglädjen när inte ens våra vänner ställer upp.
Det finns inget du kan göra på egen hand som kan få dig på lite andra tankar? När var det sist du bara tog en promenad endast för att försöka uppskatta naturen? Det är väl inget botemedel direkt och jag förstår om det inte lockar att behöva göra en massa saker när du mår så dåligt. Men för stunden kanske det kan kännas skönt att få komma ut en sväng?
Jag skrev till din anonyma mail om du fortfarande har den kvar, så du får skriva där också om du känner för det.Ta hand om dig! Kram <3
Purple Docude Trådstartaren<3 Att just bli lämnad när det är som en blixt från klar himmel är nog bland det svåraste i relationsväg man kan vara med om. En traumatisk upplevelse. Chockartat. Människan behöver ju kunna förstå, leva i förutsägbarhet. Så fruktansvärt, fina du. Tänker på detta att få sörja, att få vara kvar i det stadiet och där psykologens idéer inte känns tillräckligt motiverande. Jag tror på att skriva i det läget. Sätta sig ner och formulera ett brev exempelvis till exet. Du skickar det givetvis inte utan det är mer för att få utlopp, få kontroll över sina tankar och åsikter. Man kan även skriva ut sin förtvivlan, sina frågor. Minnena. Studier visar att när man uttalar det man känner eller har som problem så minskar det i intensitet – man mår automatiskt pyttelite bättre än när man sätter locket på. Så det är ett tips. Vill du skriva här på forumet så läser jag gärna också! Funderar även på om det finns möjlighet att kontakta exet och ställa en del frågor? Få mer svar? Det låter som att mycket fortfarande känns så ologiskt och obegripligt att förstå? Läst någonstans att när det tar slut så mår man oftast betydligt bättre när man har tillgång till sin fd partner fortfarande och som berättar. Hjälper en i att förstå. Så det blir logiskt. För människan behöver ha en verklighet den förstår sig på.
Tack för ditt svar!
Jag skriver av mig ibland i anteckningar i mobilen. Ska eventuellt gå i terapi åtminstone en gång med mitt ex, där vi ska prata om vad som hänt. Jag vet bara inte hur jag ska orka se honom, och hur jag ska orka ställa mina frågor och lyssna utan att bara panikgråta/bli upprörd. Vill egentligen ha hans svar i skrift så jag kan läsa det när jag frågar mig själv för femhundrade gången varför han gjorde såhär mot mig. Minns inte vad han sagt eftersom han ger olika förklaringar varje gång vi pratat.
För mig är det så ofattbart att man bara kan bryta upp så plötsligt när man bott ihop med någon och varit tillsammans flera år. I min värld berättar man för sin partner hur man känner, bokar sedan parterapi för att se om man kan hitta tillbaka till varandra innan man gör slut. Tycker det är så respektlöst och konstigt att bara gå plötsligt när man själv inte fått höra något om att han är osäker, utan snarare tvärtom har pratat om och börjat försöka få barn.
Purple Docude TrådstartarenHej igen! Det låter klokt att byta medicin om du inte känner att den ger någon effekt. Det tycker jag absolut att du bör säga till din läkare! Det är ju ingen vits att ta mediciner som inte hjälper. Det låter så himla jobbigt att du känner dig i vägen, samtidigt förstår jag dig om din familj & dina vänner förväntar sig att du ska börja må bra nu. Det är ju så otroligt svårt att få tillbaka livsglädjen när inte ens våra vänner ställer upp. Det finns inget du kan göra på egen hand som kan få dig på lite andra tankar? När var det sist du bara tog en promenad endast för att försöka uppskatta naturen? Det är väl inget botemedel direkt och jag förstår om det inte lockar att behöva göra en massa saker när du mår så dåligt. Men för stunden kanske det kan kännas skönt att få komma ut en sväng? Jag skrev till din anonyma mail om du fortfarande har den kvar, så du får skriva där också om du känner för det. Ta hand om dig! Kram <3
Min läkare ville inte höja dosen/byta medicin.. han ser en förbättring utifrån några formulär jag fyllt i.. så får väl fortsätta ett tag till på samma. Jag försöker göra saker själv. Det är svårt att uppskatta det.
Just nu är jag så förvirrad och glömsk att jag inte minns min mailadress till den anonyma mailen.. skriv den gärna här så kollar jag! Uppskattar verkligen att du mailat <3
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.