Känns som jag lever i en mardröm. Fyllde nyligen år och färre vänner än någonsin hörde av sig till mig, vilket kan tyckas löjligt men det känns starkt just i år mitt i allt det här.
Förutom allt med mitt ex har ett par nära vänner slutat prioritera mig just den här sommaren. En av mina bästa vänner som jag varje sommar brukar bo en natt på hotell med har nu inte ens råd att åka 45 minuter i bil och gå ut och äta med mig, trots att vi skrev i början av veckan att vi skulle hitta på något i helgen. Jag åker alltid långt för att hälsa på henne. Anledningen är att hon är bjuden på möhippa snart som kostar mycket. Trots att hon vet allt om hur jag mår, hur ensam jag känner mig, att jag sörjer relationen med mitt ex så fruktansvärt mycket, att jag har en depression som jag äter medicin för osv. Förstår att folk kan ha dåligt med pengar, men jag tycker inte det är särskilt snällt att avboka när hon vet allt om hur jag har det just nu och vilken enorm sorg och ensamhetskänslor jag bär på.
En annan nära vän har knappt stöttat mig i det som hänt, jämfört med vad hon gjort tidigare, och nu när vi för en vecka sedan träffades första gången sen det hände frågade hon bara kort om hur jag mår och om det som hänt. Sen släppte hon ämnet och berättade istället om att hon är gravid och deras planer för framtiden (jag är såklart glad för hennes skull, men hon vet att jag och exet just börjat försöka få barn och hur ledsen jag varit över att vi inte hann få det). När jag frågar om hon och hennes sambo vill hälsa på mig (3 timmar bort) någon gång svarar hon knappt, utan det är hennes sambo som säger ”Ja, det vore kul”.
Hur ska jag kunna gå vidare och försöka må bättre när så många av mina nära drar sig undan på samma gång? Känns som jag fått någon sjukdom som gör att ingen vill ha mig nära längre. Jag förstår verkligen inte vad som händer. Känns som ingen förutom min familj skulle sakna mig om jag försvann. 😔
