Hur ska jag orka leva vidare ensam

[Blue Vajeno]

Om läkaren ser vissa förbättringar så är ju det positivt i alla fall! Sen förstår jag att du vill känna att du mår bättre också, inte bara att en läkare säger att du mår bättre. Men det kanske ger mer än vad du tror att ta medicinen?

Vi får inte skriva en mail, även om den är anonym. Om jag skriver tulpan135 så kanske du kommer ihåg den själv? <3

Hemsk upplevelse. Att bli hjärtekrossad eller att någon nära dör är väl de två absolut värsta situationerna en kan vara med om.

Hoppas att du känner tröst och stöd här på forumet<3

Ta din tid att vara ledsen och orkeslös. Vet själv hur det är att vara nästan apatisk.

Det som hjälpte mig var att lyssna på musik, skriva peppande lappar till mig själv som jag klistrade upp i hemmet, springa utomhus, ligga i sängen hela dagar, äta saker jag gillar och läsa om andra som varit med om samma saker. Kunde även titta på otroligt sorgliga dokumentärer om tragiska livsöden. Då kändes det som att jag delade sorgen med någon.

[Purple Docude]

Tack för svar.

Jag känner fortfarande ett starkt behov av att försöka lösa det mellan mig och mitt ex. Jag kan inte förstå hur man kan ha den synen på kärlek, att man bara gör slut utan att ens försöka laga det. Jag kan inte alls relatera till den känslan. Kan inte acceptera hans beslut tyvärr. Vet inte hur jag ska stå ut. Känner mig så fruktansvärt ensam. Önskar att jag hade en nära vän som ville umgås ofta. Har en del vänner men de vill inte umgås så ofta. Tidigare när jag blivit lämnad har jag haft fler, stabilare vänskapsrelationer. Nu var mitt ex min närmsta person, vissa vänner har jag glidit ifrån för att de har fullt upp med sina liv. Det gör så fruktansvärt ont att bli lämnad av ens närmsta person. Jag vet inte hur jag ska stå ut.

Är också så extremt ledsen över att vi inte hann få barn. Har ingen som behöver mig. Det känns fruktansvärt.

[Purple Docude]

Nu känns det sådär extremt jobbigt igen.. har inga vänner som orkar prata om det mer.. jag går sönder inombords. Har fastnat i läget att jag inte kan acceptera. Måste få honom att vilja försöka hitta tillbaka till varandra. Han vill också gå till en terapeut och prata om varför det blev såhär. Jag hoppas att han ska få syn på något som gör att han förstår att vi borde försöka hitta tillbaka. Att vi hade något speciellt som finns kvar någonstans. Jag orkar inte leva utan honom. Har aldrig älskat någon annan människa mer än jag älskar honom. Hur kunde han vagga in mig i falsk trygghet och lycka, sen plötsligt bara lämna mig helt känslokallt?

Känner mig så värdelös och livet känns totalt meningslöst. Vill inte leva vidare.

<3 Åh, jag tänker att det inte är bra att bli så lämnad ensam när man mår så fruktansvärt och behöver bli hörd och sedd i sina känslor. Förstår också det enorma behovet av svar från exet. Även det förtvivlade hoppet om att hitta tillbaka till varandra – att det ska gå att prata om och lösa. Är så lätt att när man känner att någon annan har slutat älska en så slutar man i samma sekund även att älska sig själv. Men du är värdefull och älskvärd, fina du.

Hur sover du om nätterna om du orkar säga? <3

“Är så lätt att när man känner att någon annan har slutat älska en så slutar man i samma sekund även att älska sig själv. Men du är värdefull och älskvärd, fina du.”

Sant sant sant! Kärlek borde inte få kunna göra ont. Förstår alla dina känslor av förtvivlan! Vet att vissa kyrkor erbjuder gratis samtalsstöd. Googla t.ex “samtalsstöd svenska kyrkan”. Om du känner att ingen vän orkar lyssna längre menar jag. Det finns människor som kommer lyssna på dig och bry sig om dig!

[Purple Docude]

Purple Myjyla skrev:

Hemsk upplevelse. Att bli hjärtekrossad eller att någon nära dör är väl de två absolut värsta situationerna en kan vara med om. Hoppas att du känner tröst och stöd här på forumet<3 Ta din tid att vara ledsen och orkeslös. Vet själv hur det är att vara nästan apatisk. Det som hjälpte mig var att lyssna på musik, skriva peppande lappar till mig själv som jag klistrade upp i hemmet, springa utomhus, ligga i sängen hela dagar, äta saker jag gillar och läsa om andra som varit med om samma saker. Kunde även titta på otroligt sorgliga dokumentärer om tragiska livsöden. Då kändes det som att jag delade sorgen med någon.

Tack för tips <3  Hade föredragit att han dog alla gånger. Det var min största skräck, att han skulle dö före mig. Vilket jag också kunde säga till honom ibland (Har GAD med katastroftankar då och då). Men så hände det här? Att han lämnade mig fanns inte på kartan bland alla mina andra katastroftankar.

Han tycker att det vore bra för oss att gå till en terapeut ihop. Jag vill det, men är livrädd för hur det ska gå. Jag hoppas ju att det ska göra att han vill ge oss en chans till. Men det kommer inte vara syftet. Det ger mig lite hopp att han vill det, men samtidigt vill han göra klart allt med att köpa ut mig från vår gemensamma lägenhet. Vet inte heller vad jag ska fråga för att det ska kännas logiskt för mig. För mig är det helt orimligt att föra en person man haft så nära helt bakom ljuset och inte prata med mig om det när det började kännas dåligt. Istället vara kärleksfull och säga att allt är okej. Prata om barn.

Känner att han förstört mitt liv och min tro på livet och kärlek. Är 35+ och han vet vilken barnlängtan jag har. Att lämna mig mitt i det känns extremt elakt och ofattbart.

 

[Purple Docude]

Purple Myjyla skrev:

”Är så lätt att när man känner att någon annan har slutat älska en så slutar man i samma sekund även att älska sig själv. Men du är värdefull och älskvärd, fina du.” Sant sant sant! Kärlek borde inte få kunna göra ont. Förstår alla dina känslor av förtvivlan! Vet att vissa kyrkor erbjuder gratis samtalsstöd. Googla t.ex ”samtalsstöd svenska kyrkan”. Om du känner att ingen vän orkar lyssna längre menar jag. Det finns människor som kommer lyssna på dig och bry sig om dig!

Hatar att kärlek gör så fruktansvärt ont. Har dumpad så många gånger i mitt liv att jag tappat räkningen. Aldrig varit med om sån här extrem sorg. Han var min favoritperson av alla jag träffat genom livet.

[Purple Docude]

Indigo Fijylo skrev:

<3 Åh, jag tänker att det inte är bra att bli så lämnad ensam när man mår så fruktansvärt och behöver bli hörd och sedd i sina känslor. Förstår också det enorma behovet av svar från exet. Även det förtvivlade hoppet om att hitta tillbaka till varandra – att det ska gå att prata om och lösa. Är så lätt att när man känner att någon annan har slutat älska en så slutar man i samma sekund även att älska sig själv. Men du är värdefull och älskvärd, fina du. Hur sover du om nätterna om du orkar säga? <3

 

Tack <3

Jag hade en mild/måttlig depression innan så var redan väldigt självkritisk och hade svårt att älska mig själv även då. Nu är det helt omöjligt.

Jag sover bra med hjälp av sömntabletter. De är min enda motivation. Det är en trygghet att veta att man får sova efter att ha haft sömnproblem i 2 år. Då får jag åtminstone en paus från allt.

[Purple Docude]

Hatar att vakna på morgonen. Jag vill bara dö. Igår kunde jag inte hålla mig utan skrev till mitt ex och frågade hur han har det. Han svarade väldigt kort. Förstår bara inte hur han kan ha förändrats från den otroligt kärleksfulla och omtänksamma sambon till att vilja leva sitt liv helt utan mig och inte ens sakna mig? När jag råkar skriva något om att jag inte förstår hur det här kunde hända när vi var så nära tar han det som kritik och blir arg.

När ska den här mardrömmen ta slut? Jag vill inte leva utan honom, det gör för ont! Det här snart gått 4 månader och jag känner mig lika ledsen som i början. Det är så orättvist att vissa lyckas i kärlek så lätt, men jag har kämpat på så många år utan att lyckas. Känns som jag är för dålig, tråkig och elak för att bli älskad på riktigt. Ingen har någonsin varit rädd för att förlora mig.

Jag hade problem med nedstämdhet, sömnproblem samt ångest somkom när jag var ensam hemma länge innan han gjorde slut. Det visste han, och ändå gjorde han såhär utan förvarning. Hur kan man lämna någon så plötsligt i vuxen ålder efter en så extremt nära relation? Han var min närmsta person och bästa vän.

Känner mig så sjukt ensam och obetydlig. Ingen vän vill planera in något med mig. De säger bara kom gärna och hälsa på, men ingen kommer och hälsar på mig som bor tre timmar bort. Trots att jag sagt att det vore kul. Trots att alla vet hur jag mår.

Mitt ex visste hur ensam jag kände mig, hur kan man då lämna utan att ge mig en chans att förbättra och en chans i parterapi? Förstår inte varför jag måste vara med om det här.

Fick du absolut ingen förklaring alls till varför han lämnade dig? Måste vara mycket jobbigt att inte veta vad som gick fel. Så jag förstår att du inte bara kan gå vidare, framförallt inte när du inte kände samma sak, dvs att du inte alls ville göra slut. Om jag var du hade jag krävt en förklaring. Det kan vara lättare att gå vidare efter det. För hans förklaring kanske gör dig arg, och ilska är bättre än känslan av att vara övergiven. Eller så känner jag iallafall och att många skulle hålla med mig. Jag tror du kommer se tillbaka på denna stund och känna lättnad över att du inte då kommer känna som du gör nu.

[Purple Docude]

Olive Pydufy skrev:

Fick du absolut ingen förklaring alls till varför han lämnade dig? Måste vara mycket jobbigt att inte veta vad som gick fel. Så jag förstår att du inte bara kan gå vidare, framförallt inte när du inte kände samma sak, dvs att du inte alls ville göra slut. Om jag var du hade jag krävt en förklaring. Det kan vara lättare att gå vidare efter det. För hans förklaring kanske gör dig arg, och ilska är bättre än känslan av att vara övergiven. Eller så känner jag iallafall och att många skulle hålla med mig. Jag tror du kommer se tillbaka på denna stund och känna lättnad över att du inte då kommer känna som du gör nu.

 

Tack för svar<3

Jag har fått olika förklaringar känns det som. Han är inte kär längre, han tycker vi har kommunikationsproblem (vilket han aldrig tidigare nämnt att han tycker), han har tydligen varit missnöjd med flera saker i vår relation men aldrig sagt eller visat det (tvärtom varit extra kärleksfull och sagt att det känns bra)., han tycker familjelivet låter skittråkigt (vi hade just börjat försöka få barn), men andra gången vi pratade sa han att han vill ha barn någon gång, det har varit jobbigt att ”ta hand om mig” när jag mått psykiskt dåligt (han sa alltid att jag fick prata och vara ledsen med honom), han vill vara själv inte sambo osv. Olika varje gång jag frågat.

Det är så svårt för mig att förstå vart allt det här missnöjet kommer ifrån, och att det inte skulle kunna lösas med parterapi när allt han visat är kärlek och omtanke. Det var som att bägaren plötsligt rann över och jag såg inga tecken på att den började bli full. Snarare såg jag att han kände sig pressad pch stressad av jobb, men jobbet älskar han så det ville han inte skära ner på. Jobbet var allt han pratade om på slutet. Han skyllde också på mig för att han inte ”hann” träffa vänner så ofta. Men i själva verket kunde han inte planera.