Hur ska jag orka leva vidare ensam

[Purple Docude]

Att du sannolikt var deprimerad redan innan eller under relationen med din ex. är med största sannolikhet också orsaken till att relationen tog slut. Dålig energi, och svårt att underhålla ny relation i kritiska ögonblick. Förälskelsen varar vanligen 1-1,5 år om den är stark, men sedan står personerna mer inför varandra, vem är jag, vem är du. Ångest, depression, självömkan är helt enkelt inte attraktivt. Det är en djurens lag.

Ursäkta, men vad är det för fel på dig? Hur kan du svara såhär på ett inlägg skrivet av en person som mår dåligt och har mått ännu sämre? Om du hade svarat såhär när jag mådde som sämst, att det var min psykiska ohälsa som gjorde att det tog slut, att det inte är attraktivt och gett förslag på metoder för självmord vet jag inte hur det hade gått för mig.

Du borde verkligen inte få vara medlem här.

[Olive Cubeko]

This reply has been reported for inappropriate content.

Hej, vet att det är en pain in the butt, och ingen kan hjälpa dig annat än du själv (skrynklarnas favoritfras). Ser att du fortfarande klamrar dig fast vid personen i tankarna. Det är dags att bryta detta mönster. Du måste till sist inse att du ALDRIG mer kan återfå den kärleken.

https://lagereld.com/material/olyckligt-kar-sa-kommer-du-over-hjartesorgen/

• Detta svar redigerades för 3 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det innehåller uppmaning om brott

[Teal Bitulu]

Hej! 😊 Ser att detta inlägg är över ett halvår gammalt, men jag vill gärna också bidra med mina reflektioner. 😊

Kommande reflektioner är inte skrivna för att skuldbelägga dig, Purple Docude , 🙏 utan enbart med en tanke om att vilja hjälpa och ge dig, och kanske andra, en förståelse kring vad som hänt. 🙂

När en relation inte fungerar i grunden för en person eller bägge i förhållandet så brukar barn komma på tal som en kompensation för en inre känsla över att den ene eller bägge inte står ut med varann i relationen.
Därför tror jag orsaken till den först glada och planerande känslan hos honom till att skaffa barn var ett maniskt försök för honom att få er företeelse att fungera men som sen blev tydlig när manin föll som då gjorde att han fick panik och lämnade.

Att skaffa barn är dessutom en stor sak att ingå i och har man börjat utav graviditet och tillslut att barnet kommer, så blir det svårare att dra sig ur eftersom man vet hur det skadar alla inblandade. Man är kvar i sympati för alla inblandade, medans man själv i maniska försök försöker att överleva, medans man förtvinar på insidan.
Jag kan tänka mig att det minst smärtsamma för honom var,
(även om jag _verkligen_ förstår att det var oerhört smärtsamt för dig!) 🙏,
att dra sig ur innan det hade börjat.

Det är en stor sak att erkänna för sig själv att något skaver, eftersom det är en stor existentiell upplevelse att ha partner och ev. barn. Normen är att man utan det saknar mening, syfte och värde – även om det inte stämmer.

Kanske vågar han inte berätta hur han känner i rädsla för att skada dig ännu mer… och då hanterar han detta istället med tystnad genom att inte svara.

Vill verkligen återigen understryka att jag inte skriver detta för att skuldbelägga dig.

Sorg- och separations bearbetning tar tid och det är helt okej. Det får ta flera år om det behövs. Det är ett mänskligt behov att vilja förstå vad det var som hände och vad det också var för företeelse man befann sig i eftersom det inte fungerade. Även om man själv kände att det fungerade så finns det ändå saker och beteenden att förstå kring sig själv. Det kan innefatta osynliga krav, önskningar osv.

Det råd jag kan ge är att inte distrahera med någonting som får dig att tänka på annat. Det är viktigt att få förståelse. Jag vet dock av egen erfarenhet hur SVÅRT det är, men rent teoretiskt blir det värre för en själv utav distraktion. Det har jag fått erfara flera år senare utav mina distraktioner.

Sen tänker jag kring den ensamhetskänsla du nämnde, att den mildrades med honom för att sen komma tillbaka. Var grundar sig den ensamhetskänslan och kan en partner ta bort den?

Jag tror det är en sak att känna sig ensam utan sin andra hälft i ett beroende-läge, men en annan med den bitande inre ensamheten som beror på att man inte har sig själv av någon anledning. Jag tror ingen partner eller annan person / djur / sammanhang kan lindra den känslan. Det kan bara en själv göra i att man förstår sig själv.

Jag Önskar Dig all kraft att kunna komma igenom detta lidande! 🌱